Vi är tillbaka i den lilla irländska holodäcksbyn Fair Haven, där Janeway blev ihop med en holokille för några veckor sedan. Ett holodäcksprogram som är så populärt bland personalen på Voyager att det nästan håller på att braka samman. Tekniken bakom programmet är överansträngd, och det börjar dyka upp en massa buggar i programmet som ingen riktigt verkar ha koll på. Den allvarligaste av dem är att folket i Fair Haven börjat få ett något mer förhöjt medvetande. De har helt enkelt börjat lägga märke till alla konstiga saker som gästerna från Voyager har för sig.
På puben sitter de och skvallrar förskrämt om hur de besökarna försvinner mitt framför ögonen på dem, hur någon lyckas laga en punktering som genom trolleri och hur en annan av byns nykomlingar verkar kunna påverka vädret. Det kanske mest graverande beviset på att något riktigt konstigt är i görningen är när några av byborna ser Tom Paris förvandla stackars Maggie O’Halloran till en kossa (ett ganska drastiskt practical joke när Paris vill retas med Harry Kim som är ute på en dejt med henne). Alla tecken tyder på en och samma sak, enligt byborna: svart magi.
De allt mer självmedvetna holograminvånarna bestämmer sig för att ta tag i problemet. Det innefattar bland annat att ta Tom Paris och Harry Kim till fånga. Janeway är fortfarande lite för kär i sin pojkvän Michael Sullivan för att tvångsavsluta holodäcksdriften och riskera att han raderas, det är tydligen den enda lösningen för att få rätt på det allt mer trilskande Fair Haven-programmet. I stället skickar hon in hololäkaren, tanken är att han i rollen som byns präst ska kunna rädda Tom och Harry. Han blir givetvis också fastbunden vid en stol, och dessutom förs hans program över till holodäckets matris. Nu går det inte att ens tvångsavsluta programmet för att lösa problemet.
För att stävja det man tror är Voyagerbesättningens svarta magi läser byborna besvärjelser, genomför förhör under hypnos och börjar till och med förbereda sig för att kanske bränna sina fångar på bål. Janeways metod för att ta sig ur den här knipan är lika enkel som dramaturgiskt mesig. Hon berättar helt enkelt sanningen för Michael Sullivan, och visar honom Voyager. Eller, ja, en variant av sanningen ska man kanske kalla den information hon delar med sig av. Övergripande saker, som att hon och de andra lever på ett rymdskepp, förklarar hon för Sullivan, men utelämnar mindre detaljer som att Fair Haven och att alla dess invånare bara är en fantasiskapelse. Sullivan låter sig i varje fall övertygas av Janeways bekännelse, och på något extremt myndigt sätt övertalar han sedan byborna att lugna ner sig. De nya gästerna från Voyager må ha vidunderliga krafter, men de gör ju inget illa med dem, hävdar han. Ja, förutom den där ko-förvandlingen då.
Så Janeway får behålla sin pojkvän, och Voyager sin irländska idyll, men inte i samma omfattning som tidigare. Det fixar inte holodäckstekniken ombord. Men att allt fortfarande vilar på en enda stor lögn låtsas varken Janeway eller manusförfattarna om. Inte i det här avsnittet i varje fall.
Jag gillar upptakten, där Fair Havens invånare på sitt sätt revolterar mot sina mystiska gästerna, de som uppför sig som hemmasnickrade kolonialherrar i ett lydrike där de faktiskt kan bestämma allt. Men sen är det inte lika festligt att upproret genast utmynnar i vidskepelser och nästintill lynchning och häxbränning. Framför allt är hela problematiken kring hologrammens rättigheter egentligen minst lika infekterad och konstig när det här avsnittet är slut som det var när det började.
Hur man än vrider och vänder på saken så skulle ju ett revolutionärt hologram kunna ha ett case kring hur Federationen delar in sina hologramslavar i olika kaster, med olika tillgång till matrisen, sanningen och självbestämmande. Vissa, som Michael Sullivan, kommer aldrig att vara något annat än Janeways sexslav. Så är det ju bara. Även om han inte vet om det själv. Det här är ju också något som man snuddat vid men inte velat ta tag i på allvar, både när hololäkaren övertygar Janeway om fördelarna med att ha en holo-lover, och när han övertygar kaptenen om att hon borde bevilja hans avskedsansökan (då när han höll på att bli operastjärna på en matematikintresserad planet).
Spirit Folk var väl tänkt att vara ett lättsamt och komiskt avsnitt, men kanske är det ett tecken på att man inte helt lyckats med det när jag sitter och skriver ett långt blogginlägg om holograms mänskliga rättigheter i stället för allt tokroligt som händer i det här äventyret. Men så blir det när man skriver blogginlägget några dagar efter man sett avsnittet, och hunnit problematisera sönder det för sig själv. För övrigt, tänk vad intressant det här avsnittet hade blivit om någon verkligen hade blivit bränd på bål i Fair Haven. Det hade verkligen ställt saker och ting på sin spets.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 627 tv-avsnitt.
