Jag är verkligen inte förtjust i de här Leonardo da Vinci-scenerna i Voyager. Där Janeway liksom får inspiration och feedback för sitt ledarskap genom att hänga med en holorekonstruktion av konstnären och vetenskapsmannen som föddes på 1400-talet. Kalla mig bakåtsträvande, men jag har liksom inte så mycket förtroende för holodäckstekniken att jag tror att man kan rekonstruera en person på det här sättet. (Jo, jag vet att det här är en sf-serie och inte verkligheten. Men ändå). Fast jag kan förstås relatera till att Janeway, efter några år av isolering i deltakvadranten, nu är urbota trött på alla sina kollegor och underordnade. Hungern efter nya sociala sammanhang kan ju också vara en rimlig förklaring till de “onödiga” omvägar och stopp på resan som Janeway och Seven diskuterade i förra avsnittet).
Ni kan ju kanske tänka er min reaktion när jag en bit in i Concerning Flight inser att upphovspersonerna den här gången låter den gode Leonardo breda ut sig över hela avsnittet. Och inte bara röja på holodäcket utan, genom hololäkarens bärbara projektor, också springa runt och vara Janeways följeslagare på en främmande planet. Gissa om det här blev töntigt! Och, om man vill vara riktigt samtida i sin spaning, är det här egentligen inte ett mer eller mindre medvetet sätt att tvinga in en patriarkal faderssymbol i denna serie som i övrigt har en kvinna vid rodret (även om det väl är Janeway-skådisen Kate Mulgrew som brukar hävda att det var hon som kom på hela da Vinci-konceptet från början).
När jag väl tagit mig igenom holostartöppningen på avsnittet där Janeway hänger med Leonardo i hans verkstad, så finns det åtminstone en lite rolig idé här. Det är att Voyager angrips av små attackplan som snor värdefulla saker från skeppet genom sina transportörer, bland annat hololäkarens portabla projektor och skeppets dataprocessor(!). Allt återfinns på en planet fylld med stöldgod där Janeway, för en gångs skull i en Star Trek-serie, hänger sig åt en kärleksförklaring till kapitalismen. Även om Tuvok ganska snabbt tar det där ur henne.
JANEWAY: It never fails to impress me. No matter how vast the differences may be between cultures, people always have something that somebody else wants, and trade is born.
TUVOK: Or more to the point, theft.
JANEWAY: What have you got?
TUVOK: The materials in the construction of this city, and the technology in use appear to have originated from numerous sources.
JANEWAY: No doubt stolen.
Sedan följer ett ganska konventionellt “jakten på det försvunna stöldgodset”-avsnitt, där det nya då är att hololäkarens projektor används av da Vinci för att han ska kunna örla runt på den där planeten. Han tror att han hamnat i Amerika och en gnutta komik uppstår när han ser och kommenterar alla moderniteter med sin 1400-talsblick. Money shot-ögonblicket är att han byggt ett slags segelflygplan utifrån sina gamla skisser, fast med nya rymdmaterial som han och Janeway kan fly från avsnittets skurkar med (det var ett havererat sånt där flygplansförsök som hela introt innan vinjetten handlade om).
Vad är det som händer med mina Star Trek-serier. Varför har de blivit så sugiga på sistone? Eller är det bara jag som är på dåligt humör? Jag går till mitt senaste nyförvärv inom Star Trek-litteraturen för att se vad auktoriteten tycker. Det är den inofficiella följeslagarboken Delta Quadrant. The unofficial guide to Voyager, vars författare David McIntee kan vara ganska syrlig i sina kommentarer. Nähä, han gav avsnittet 8/10 och tyckte att det var bra på grund av: “greater than ususal amount of location filming” och tycker att “there’s much to enjoy here, in the sparkling dialogue, if not in the plot or characterisation”. Okej, lite shade där på slutet, mot upphovspersonerna, men i övrigt positiv. Well, förlåt mig för att jag inte uppskattar de “eleganta” faux-period drama-replikerna. Eller att det springer runt en jättebebis med skägg genom hela avsnittet (om än välspelad av en förklädd John Rhys-Davies). Låter mig själv vara en surgubbe den här gången.
Betyg: 4/10.
Voyager. Säsong 4, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 520 tv-avsnitt.
Det är inte bara du!
Det känns skönt. Hoppas mycket på att allt ordnar upp sig lite snart!