Tag: Ezra Dax

DS9: ’Til Death Do Us Part. Sisko gifter sig och Kai Winn får (äntligen) en profetisk vision.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Det blir en smula annorlunda blogginlägg nu, när Deep Space Nine byter karaktär och blir en sammanhängande historia för återstoden av säsongen. Mycket är ju sig likt från avsnitt till avsnitt numera. Från och med förra avsnittet är vi ju inne i The Last Chapter, en enda sammanhängande berättelse fram till slutet på hela serien. Men en del av de intriger som drog igång i förra avsnittet förändras en del redan här.

Profeterna hör av sig, även till Kai Winn

Bajors religiösa ledare Kai Winn slår sig in i handlingen i det här avsnittet. En av seriens mest osympatiska rollfigurer ges här ännu en chans att blanda samman sina personliga ambitioner och drömmar med den religion hon är en ledargestalt för. Winn är på Deep Space Nine när hon plötsligt får sitt livs första vision från Profeterna i maskhålet. De verkar inte nöjda med hur saker och ting utvecklas utan säger att Sisko har veknat och att de nu behöver just Winns hjälp. Men de här profeterna är lite… konstiga, känns det som. Även om de kommunicerar på samma fragmentariska och kollektivt framförda sätt som vanligt så känns det som att något inte är helt som det ska. Misstankarna besannas när Dukat, med sitt nya bajoranska fejs och kropp, söker upp Winn. Han låtsas vara en enkel bonde, men stämmer förstås också exakt in på den beskrivning som profeterna i Winns vision gett henne om vilken bakgrund en blivande vägvisare skulle ha. Så det var förstås de onda Pah-vålnaderna som kommunicerade med Kai Winn i den där visionen. Winn själv däremot anar ingen som helt oråd, hon tror ju att hon äntligen fått sitt stora erkännande från profeterna. Så till sig är hon över det här att hon tillåter sig själv att släppa ut håret, berätta för Dukat vad hon heter i förnamn och avsluta det hela med lite myzkramande med den som hon tror är en profetclearad bajoransk bonde.

Sisko gifter sig

Winn var egentligen på Deep Space 9 i ett helt annat ärende. Hon hade hört att någon annan präst blivit bokad för att viga Sisko och Kasidy, och ville nu se till att manövrera ut alla medtävlare för att själv få ta över det prestigefyllda bröllopsuppdraget. När hon träffade Sisko för att diskutera frågan var hon så uppe i sitt eget maktspel att hon inte ens märkte att han var helt deprimerad och konstig. Definitivt inte en glad, blivande brudgum. Sisko var nämligen just då i valet och kvalet kring hur han skulle göra med bröllopet. Profeterna i maskhålet har ju avrått honom å det bestämdaste, men när Sisko försökte förklara situationen för Kasidy blev hon tvärarg och gjorde typ slut.

Till sist bestämmer Sisko för att skita i profeterna och välja lyckan i stället. Man rafsar ihop en enkel, snabb bröllopsceremoni för de allra närmaste. Men in i det sista blir Sisko hemsökt av profeten som ser ut som Siskos morsa. Precis när Sisko ska trä ringen på Kasidys finger så får han en ny avskräckande vision. Sisko driver dock tesen att profeterna inte fattar hur kärlek funkar, och att allt kommer att gå jättebra med det här äktenskapet. Vi får väl se hur det går med det.

Worf och Ezri får en fnurra på tråden, medan Dominion och Breen gillar varandra jättemycket

Det är också fortsatt romantiska förvecklingar mellan Worf och Ezri. De låg ju med varandra lite oplanerat i förra avsnittet, men när de två nu är fångar hos Breen-folket så är det fortfarande lite otajt stämning. Att Ezri drömmer och yrar om doktor Bashir flera gånger är till exempel något som Worf inte direkt uppskattar. Inte när han precis har förklarat Ezri sin kärlek. De två utsätts för brutal behandling och olika minnesskanningar, men ett redan dåligt läge blir extremt uselt när Ezri och Worf inser att de ska ges bort som presenter till Dominion. Breen och Dominion är nämligen i full färd med att bilda en gemensam front mot Federationen och deras allierade, och de två utgör tydligen bröllopspresenten.

Men hur mår grundaren?

Dominion ligger dock lite risigt till på vissa sätt. Den kvinnliga Grundaren som leder Dominionstyrkorna i alfakvadranten börjar nämligen se riktigt risig ut. Hon flagnar liksom.

Bra tempo på allt i det här avsnittet, utom en del av scenerna med Dukat och Kai Winn. Dukat håller fortfarande på att locka Winn i sin fälla, och det tar en massa tid och ombesörjer såväl fjäsk som hångel. Den segaste bihandlingen, som tyvärr också får ta mest plats. Som jag har nämnt tidigare så är ju inte Dukat en av mina favoritkaraktärer i serien, så det är lite som tv-dramatikens motsvarighet till naglar mot svarta tavlan att behöva se de här två bli nojsiga med varandra.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 596 tv-avsnitt.

DS9: Field of Fire. Det där Ezra jagar en mördare med hjälp av en psykopatisk Dax-värd.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det tredje Ezra-centrerade avsnittet i rad. Och den andra kriminalgåtan av de tre. Håller hon på att bli Deep Spaces Nines egna Miss Marple? I så fall en genetiskt något mer avancerad sådan. För att lösa mysteriet i Field of Fire måste Ezra ta kontakt med en av de tidigare Dax-värdarna (alltså en av de tidigare trillarna som burit runt på Dax). Nämligen Joran. Han som blev galen och mördade en massa människor, och som en gång försökte ta över Siskos medvetande för att ställa till med en massa trubbel. Tanken är att Ezra med hjälp av en seriemördare, vars minnen och erfarenheter finns lagrade i symbionten i hennes mage, ska kunna komma en annan seriemördare på spåren. Så kanske är Miss Marple en association som leder i fel riktning. Det är förstås Deep Space Nines egna Clarice Starling som vi får möta i det här avsnittet.

Brottet som hon ska lösa är alltså en rad mord. Tre besättningsmän på Deep Space 9 blir skjutna till döds, men utan några spår efter gärningsmannen. Efter ett tag klurar man ut att det beror på att mördaren dödar genom att teleportera kulorna från sitt gevär (något så gammalmodigt som ett vapen med kulor, fatta så speciellt), vilket förstås gör hen enormt svår att spåra upp. Först efter det tredje mordet kommer Ezra på (eller om det var Joran) att det som binder samman offren är att de har…vänta på det…bilder på glada människor på foton i sina hytter. Varpå alla inser att det måste vara en traumatiserad vulcan som står bakom dåden (ytterligare ett exempel på den uttalade vulcanofobin som jag skrev om efter Gravity). Bara en vulcan skulle få för sig att mörda någon för att de hade en bild där folk visar känslor.

Men så är väl också hela mordgåtan egentligen bara en ursäkt för att få skriva in Joran i ett avsnitt. Ett makabert öde som ju verkligen är underanvänt i den här serien. Ezra frammanar honom genom någon form av ritual, och efter det så piggar han upp det här dramat genom att vara bitsk och aggressiv, men kanske inte fullt lika galen som tidigare i serien. Joran verkar väl egentligen inte heller så intresserad av att hjälpa Ezra att hitta mördaren, utan vill snarare manipulera henne att ta livet av någon. Så han kan få uppleva känslan av att mörda på nytt, typ.

Så mycket till deckargåta blir det inte av den här historien. Ezra identifierar mördaren genom att hon av en händelse delar hiss med en vulcan, som Joran genast är supersäker på är mördaren. Och det här leder oss fram till den scen som är allra mest intressant i hela avsnittet. Den där Ezra står med laddat gevär och genom en särskild exografisk målscanner kan se genom väggarna på stationen. På andra sidan stationen står den misstänkte mördaren, även han med en scanner på ögat och ett vapen i handen. Och han siktar på Ezra. Joran skulle gärna se att Ezra dödat vulcanen där och då, men hon sårar bara honom med sitt skott. Men det räcker för att han i sin tur ska sätta sin kula i väggen, i stället för i Ezra.

Jag är ledsen, men jag tyckte att det här var så tråkigt. Att lösa en mordgåta genom gammalt trillminne kändes sådär, och själva mysteriet var ju jättepinsamt: de har glada människor på ett foto, och eftersom jag är en traumatiserad vulcan måste jag döda dem på grund av det. Inte ett av Deep Space Nines stoltaste ögonblick, det här.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 584 tv-avsnitt.

DS9: Prodigal Daughter. Det där Ezra Dax leker “Mord och inga visor”.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Det finns mycket som man tvingas gå med på när man ska se en SF-serie som Star Trek. En överenskommelse om att se genom fingrarna med orimligheter och technobabble, det är ju trots allt science fiction och inte en dokumentär. Men vissa saker kan jag bara inte acceptera. O’Brien som hemligt agent, till exempel. Mysiga tekniksnillet och mjukispappan ska alltså också vara ett proffs på att infiltrera kriminella syndikat och spåra upp försvunna personer. Nej, det funkar bara inte. Och i det här avsnittet blir det ännu orimligare när han kompletteras med en Ezra Dax som löser en mordgåta. Om jag satsar på maximal välvilja så kan man väl tolka Prodigal Daughter som ytterligare en genreövning inom Deep Space Nines ramar, men just Mord och inga visor känns som en olycklig målbild.

Kanske hade jag köpt den här storyn i lite högre utsträckning om den i alla fall mestadels utspelas på Deep Space 9, och inte på planeten New Sydney. Ute i rymden känns allt genast mycket mer rimligt. O’Brien är i alla fall på den här planeten för att försöka hitta Morica Bilby, änkan efter gangstern Liam Bilby. Han som O’Brien bondade med i avsnittet Prodigal Daughter. Han har hållit kontakten med henne efter Liams död, men nu har hon också försvunnit. Och likaså gör O’Brien efter en kort tid på planeten. Men New Sydney visar sig även vara platsen där Ezra Daxs morsa driver en jättestor gruva. Så Dax drar dit för att se om hon, med lite hjälp från morsans inflytande på planeten, kan hitta O’Brien. Men hon åker inte hem med särskilt mycket entusiasm. Det var tre år sedan hon besökte sin familj, och hon har inte pratat med sin morsa på sex månader.

Vad är det med Star Trek och dominanta och bossiga morsor, förresten? Vi har Lwaxana Troi, Syliva Tillys morsa Siobhan, och så här Janas Tigan. Ezras mamma är en driftig entrepenör, men en sådan som tvingar sina barn att jobba i familjeföretaget och konsekvent bossar runt med dem utan att lyssna eller visa den minsta värme. Så när Ezra kommer hem så är det till den lätt försupne konstnärlige brorsan Norvo (svårt att veta om han eventuellt är bög eller bara intresserad av estetik) och den ansvarstagande men hunsade Janel. Tre syskon sammanstrålar i ett hem där ingen någonsin verkar vara glad.

I just Janels fall är det annat än bara morsan som bekymrar honom. Janel har lånat pengar för att rädda familjeföretaget från det kriminella Orionsyndikatet, och i den uppgörelsen ingick att anställa Bilbys änka. Men när man krävde att hennes lön gång på gång skulle höjas så bestämde sig den andra brorsan, Norvo sig för att göra en insats för företaget. Det slutade med att han mördade Morica Bilby. Allt det här lyckas O’Brien och Ezra klura ut tillsammans i en kriminalgåta om är varken är särskilt klurig. Och som familjedrama får vi inte heller så mycket utdelning av det här manuset. Kombinationen av Norén och Jessica Fletcher är ingen hit, alltså. Och att avsnittets slutsats är att allt egentligen är den krävande och kalla mammans fel känns som en extremt sliten trope.

Näväl, ett extra plus för scenen i början, där Ezra, mer och mer illamående, räknar upp alla typer av Gagh som finns och på vilka olika sätt de kittlar en i halsen när man sväljer dem. Jag tycker också att det är lite roligt när Ezra berättar för sin familj att hon slutat dejta en kille eftersom han påminner om hennes son, det tar ett tag innan de andra förstår att hon menar en av Dax tidigare söner. Men som helhet ett av säsongens absolut sämsta avsnitt så här långt. Bu.

Betyg: 3/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 579 tv-avsnitt.