Jag satt och tänkte på Agatha Christie genom stora delar av det här avsnittet. Boken “Och så var det bara en“, för att vara mer exakt (ni vet, den som av någon anledning hade n-ordet i sin svenska titel förr i tiden). Även här handlar det om att lösa en gåta på en isolerad och avgränsad plats. Fyra personer från olika planeter är fångade i ett rum, men ingen av dem vet vem som stängt in dem där. Hur länge ska de sitta inspärrade? Vad är det som den okände fångvaktaren vill? Snart uppstår det gnissel i maskineriet, de fyra är väldigt olika varandra och man beskyller snart varandra för att vara fångvaktarens mullvad i cellen.
När det kommer fram att en av de fyra (Esoqq – den starkaste, dessutom) inte kan äta den mat som ges till gruppen, och därför på sikt kommer att äta upp de andra när han blir tillräckligt hungrig så börjar det hela likna något slags test. En uppgift eller gåta som måste lösas på rätt sätt om någon av de fyra ska kunna ta sig levande ut ur fängelset. Hmm, kanske ska man rentav likna Allegiance en lite mindre bloddrypande sci fi-version av Saw?
Kapten Picard är en av de fyra fångarna, men ingen ombord på Enterprise märker till en början att han är försvunnen. En noga framställd kopia har ersatt honom. Så lik original-Picard att det tar ett tag för besättningen att inse att det är något konstigt på gång. Fast, när kopian sjunger sånger med personalen ombord på skeppsbaren och bjuder över doktor Crusher till sin hytt för mat, vin, dans och en sexuell invit så börjar åtminstone Riker ana ugglor i mossen.
En situation som snabbt avancerar till något som liknar ett myteri.
Det här påminner om: Att delar av personalen ombord på Enterprise kidnappas från skeppet är ett grepp som vi sett ända sedan seriens första försök till en pilot, The Cage. Shapeshifters och bodyswaps är också flitigt använda intrigingredienser – redan i det allra första sända avsnittet av originalserien, The Man Trap, så ser vi ju en salthungrig varelse som kan förvandla sig till en kopia av andra varelser. Det har jag i och för sig skrivit om flera gånger tidigare i den här bloggen, men om inte Star Trek-manusförfattarna är originella så tänker inte jag heller vara det. Min favorit i bodyswap-genren genom tiderna är nog trots allt Turnabout Intruder där Kirks kropp tas över av en kvinna – vilket givetvis (enligt 60-talslogiken) leder till en katastrof.
Dessutom blev ju Picard galen så sent som i avsnittet i första säsongen.
Det här är nytt: Jag sörjer mest att det verkar som om vi aldrig mer kommer att få träffa Esoqq från Chalna. En så oerhört charmig liten sak.
Höjdpunkten: När Picard dansar och flirtar med doktor Crusher. Som tackar nej till hans inviter, trots att hon egentligen är extremt intresserad. Å andra sidan hade jag en gång i tiden ett slags regel om att jag inte dejtade i min egen närförort. Att ens riskera att ha ett ex ombord på Enterprise kan nog kyla ner även en het romans.
Sen gillar jag i och för sig också när Picard straffar varelserna som höll honom fången genom att stänga in dem i ett energifält. Bara några sekunder av fångenskap gav varelserna fet panikångest. För hela syftet med inlåsningen av Picard och de andra i cellen var att genomföra det som ett experiment. De hade ju kunnat börja med sig själva istället.
Gillade inte: Men det hela blev kanske lite trist i längden, trots allt. Säga vad man vill med Inför lyckta dörrar av Sartre. Det var lite mer existentiell action i den filmen jämfört med det här avsnittet. För även om avsnittet påminde mig om Agatha Christie, så höll själva deckargåtan inte hennes klass.
Vad har vi lärt oss? Om din kapten börjar sjunga allsång på krogen bör du misstänka att det är någon annan varelse som snott hans kropp. Betyg: 5/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 168 tv-avsnitt.
tt, han har nämligen bjudit in sina bästa kompisar ombord på middagsbjudning (att laga mat är en mycket speciell grej på ett skepp där all mat annars kommer från replikatorer). Men när gästerna väl kommer vägrar det där rätta myset att infinna sig. Snarare känns det som ett stelt avsnitt av Halv åtta hos mig, fast utan den klämkäcka speakerrösten. Gästerna avhandlar lite pliktskyldigast några meningsutbyten om måltider och könsroller innan det är dags att smaka på maten, och jag kan väl våga mig på att avslöja att det inte är en bra idé att bjuda på omelett gjorda på ägg från Owon, förutom om dina gäster råkar vara klingoner (varför de kallar Rikers äggröra för en omelett förstod jag däremot aldrig).
Jag är tydligen inne i ett sjok av avsnitt som blivit hårt åtgångna under manusprocessen. I förra avsnittet, 
Det finns något gripande med de två uppsättningarna av Picard, den ene förstås djupt oroad över vad som komma skall och grubblande över varför hans dubbelgångare övergett sitt skepp när det var i nöd. Och så den andre, på gränsen till medvetslös, nästan som fortfarande vid liv i en annan dimension. Snart dyker den intergalaktiska motsvarighet till ett slukhål upp mitt i rymden, och Picard måste försöka komma på vad han ska göra för att inte de dystra visionerna från framtiden ska besannas.
Handling…Välkommen till Elba II, en fängelseplanet med giftig atmosfär där Federationens rättspykiatriska klinik är placerad. Det här är spelplatsen för Whom Gods Destroy, där patienterna lyckats ta kontrollen över hela bygget. Deras ledare är Garth of Izar, som förresten passar på att utnämna sig själv till härskare av hela universum när han nu äntligen lyckats ta sig ut ur sin cell. Han är en före detta stjärnflottekapten som nu hoppas att hans förmåga till shapeshifting, det vill säga han kan anta andra personers utseende, ska hjälpa honom att lämna Elba II. Ett besök av kapten Kirk kan bli den chans han väntat på. Det första steget i hans strävan att erövra hela galaxen.
Filosofisk tyngd…Det är ganska märkligt att avsnittsförfattaren inte mjölkar det här avsnittet på mer filosofiska inslag. Som till exempel i scenen där Spock ska försöka komma på vem av två upplagorna av Kirk som är den verkliga kaptenen och vem som är en förklädd Garth. Hade jag skrivit den scenen hade jag åtminstone försökt smyga in någon aspekt kring att Garth och Kirk har fler likheter än Kirk vill veta av. Helt olika är de inte, tycker jag.
Jag funderade på om jag bara skulle…ja, strunta i det är avsnittet. Hoppa över det? Låta det ruttna i tystnad. Fast samtidigt. Det är ju fascinerande att så många saker kan gå fel i ett och samma avsnitt. Okej, skriver några efterkloka rader om varför det blev så dåligt.
Lägg till det att manuslektörerna den här gången slog ner på upprepningar och vändningar i intrigen som redan fanns i andra avsnitt – vilket gjorde att manuset under själva utvecklingsarbetet blev allt mer rumphugget och ofullständigt. Det finns också uppgifter om att producenten gav efter för påtryckningar om att kärlekshistorien mellan en svart kvinna i besättningen och den mystiske Lazarus skulle strykas. En del tv-bolagsmakthavare trodde inte att tv var redo för kärlek över rasgränserna. Ändringarna gjordes så sent i processen att manuset ska ha varit för kort för att fylla ett helt avsnitt.
Sen hoppade visst gästskådespelaren John Drew Barrymore av när inspelningarna redan hade börjat. Skäggen som ersättaren fick ha på sig var olika tjocka olika dagar. Specialeffekterna är dåliga OCH tråkiga (två män i blått ljus som brottas, inte så upphetsande). Ja, till och med skylten till ett rum där man laddar kristaller råkar visst bli fel.
avsnitt. När dubbla versioner av personer tidigare har förekommit i Star Trek har det varit fråga om en tydlig dualism mellan ond och god, och kanske lite mer ögonskugga på den onda så vi säkert ska veta vem som är vem. Här är det meningen att vi först efter ett tag ska förstå att det är två olika indivder som heter Lazarus och ser likadana ut. Någon manusförfattare har skrivit in ett plåster i pannan på den ena upplagan av mannen för att göra detta tydligt, men det är inte mycket till hjälp när jag egentligen aldrig förstår själva handlingen. Av någon anledning är Lazarus 1 och 2 osams, på något sätt vill den ena öppna någon sorts portal mellan de olika parallella universumen vilket skulle få bägge att gå under. Och varför byter de plats med varandra? På något sätt är i varje all att de två brottas i en korridor en lösning
Enterprise har åkt till Exo III för en räddningsexpedition. Ett sista försök att återfinna den försvunne forskaren Roger Korby, på uppdrag på den nu obebodda planeten. Med på skeppet finns Korbys flickvän Christine Chapel, som spänd står på bryggan och hoppas att Star Treks anrop ska få svar.
orby få skjuts med Enterprise till en mindre jordkoloni, för att där successivt föra över befolkningens medvetanden till robotar – och på det sättet skapa evigt liv för mänskligheten. Kirk är förstås inte road, blir då själv tillfångatagen och försöksdjur för metoden (något som för övrigt kräver att Kirk klär av sig). Ytterligare en gång har Kirk en ond kopia som hotar att ta över Enterprise, kommer någon att märka någonting? Och kommer han själv att märka att han håller en gigantisk dildo av sten i handen när han ska slåss med Ruk?
s upp från en planet inträffar en bisarr transportörolycka. Han kommer upp i två versioner, en ond och en god. Eftersom de båda versionerna av Kirk inte materialiserar sig i transportörrummet samtidigt kan den onda upplagan ouptäckt springa runt och skapa kaos på skeppet innan någon märker något. Bland annat försöker han våldta stackars Yanice Rand, som är det ständiga offret för alla creepy män i den här serien (först shapeshiftern, sedan spolingen med de fantastiska krafterna, och så nu den onde kapten Kirk på det).
visar det sig att de bägge upplagorna av Kirk är bitvis defekta. Den gode Kirk tappar så småningom helt omdömet och kan inte fatta beslut, den onde Kirk är känslostyrd, förbannad men också fysiskt svag. Kontentan är förstås att Kirk varken fungerar som alltigenom god eller ond – utan att det är kombinationen av personlighetsdrag som behövs för att bli en komplett människa och en god ledare.
höglevererande avsnitt av Star Trek! . Dubbelgångarproblematik, överspel, filosofiskt budskap och en enhörningshund. Vad mer finns det att önska sig?