DS9: A time to stand. Det där Sisko ska spränga Jem’Hadars knarkmack.

Lägesrapport: Tillbaka från filmfestivalerna i Göteborg och Berlin och med influensan under kontroll är det nu dags för några Star Trek-intensiva dagar. Återkommer snart med några rapporter om vad jag tyckte om Discoverys senaste avsnitt, men först langar vi ut den här texten om sstarten på den nästs sista säsongen av Star Trek: Deep Space Nine.

A time to stand tar vid tre mänader efter Siskos storslagna nederlag vid Deep Space 9. Och stridslyckan har inte direkt vänt sedan dess. Tvärtom, kriget går asdåligt, och det trots att cardassierna fortfarande inte lyckats knäcka minfältet som proppar igen maskhålet bort till gammakvadranten – där det troligtvis väntar förstärkningar från Dominion.

Alliansen mellan klingoner och federationen kämpar alltså i motvind, och det är en sorglig kolonn med skepp som vi får se i avsnittets början. Skadade och slitna har man tvingats retirera varje gång man mött Jem’Hadar-trupperna. Bland skeppen finns Defiant, och där är det nog bara Dax som håller humöret uppe. Hon har liksom fullt upp med att planera sitt bröllop med Worf, och när de någon gång befinner sig på samma skepp blir det tydligen dessutom lite ligga av. Skeppet är så pass litet att alla vet vad det betyder när de två älskande springer iväg för att få lite egentid, så Sisko kan liksom inte hålla sig utan måste bara ropa “bryt inga ben” efter dem. Ew.

Men kanske måste man ta tillvara alla möjligheter till att dra ett skämt när allt bara är deppigt och .team Federationen verkar vara på en all time low-nivå. Alla de territorier och imperier som skrivit på fredsavtal med Dominion sitter nog och nickar nöjt för sig själva vid det här laget, belåtna med att ha gjort rätt val i konflikten. Ja, en del av dem intalar sig kanske till och med att Dominion kanske inte är så hemska, trots allt. Cardassierna har ju till exempel inte tillåtits att attackera Bajor under den här konflikten. Kan Dominion rentav bli ett slags garant för fred i alfakvadranten i framtiden?

För det cardassiska återtagandet av rymdstationen Deep Space 9 – eller Terok Nor som stationen ju heter på cardassiska – har ju inte blivit fullt så sadistiskt och ondskefullt som man kunnat befara. Dominionrepresentanten Weyoun håller Gul Dukat i stramt koppel, även om en komplicerad maktkamp mellan de två om vem som har sista ordet om den där gamla rymdstationen inte verkar helt och hållet avgjord. För Dominion är det tydligen viktigt att framstå som goda despoter, medan Gul Dukat har andra mål. Som att sextrakassera Kira till exempel. Weyoun och Dominions välvilja har däremot vissa gränser. Stackars unge herr Sisko, Jake alltså, får en snabbkurs i den fria pressens villkor i en diktatur. Hans artiklar är för Dominion-kritiska och har fastnat i Weyouns censurfilter – och aldrig skickats vidare till federationens nyhetsservice. Antar att Jake får samla material till en reportagebok som kan komma ut efter att konflikten är över. Ja, om det då finns någon i alfakvadranten som vågar ge ut den då. Det beror väl på utgången av det här kriget.

Huvudäventyret i det här avsnittet kommer igång när Sisko & Co får i uppdrag att förstöra Dominions förråd av ketracel white i alfakvadranten, den drog som kontrollerar Jem’Hadar och gör dem till lydiga soldater. Det gör man genom att ta sig in på cardassiskt område i det skepp som Sisko lyckades komma över i The Ship. Men att åka omkring i ett Jem’Hadar-skepp kan förstås få vissa konsekvenser, som till exempel huvudvärk när man har på sig deras navigationsglasögon (det finns ingen skärm som visar rymden omkring dem på Jem’Hadars brygga), eller när man stöter på ett Federationsskepp med en triggerhappy kapten.

Sisko och de andra lyckas med sitt uppdrag, men med vissa komplikationer. På grund av säkerhetssystemet på den bas som man ska bomba så kommer man inte undan innan allting exploderar. Warpdriften på det stulna Jem’Hadar-skeppet går sönder, och den numera öppet överintelligente skeppsläkaren Bashir lyckas snabbt räkna ut att det kommer att ta 17 år att färdas tillbaka in på federationens territorium. Det här upplägget känns ju väldigt Voyagereskt. Vi får väl bara hoppas att de sista två säsongerna av Deep Space Nine inte ska ägnas åt den långa vägen hem.

Det här var en ganska svag start på säsongen, tycker jag. Habil men också lite ointressant, trots att man försöker liva upp det hela med en eldstrid med ett federationsskepp och en ball explosion så känns A time to stand väldigt mycket som ett slags preludium. Och det irriterar ju lite, eftersom det känns som om Deep Space Nine är en serie som ständigt håller på att ladda upp inför något stort. I det här fallet, flera säsongers uppladdning inför ett krig som sedan råkar dra igång under seriens sommaruppehåll. Snålt.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 498 tv-avsnitt.

DS9: Call to arms. Det där Sisko överger Deep Space 9.

Säsongsavslutning! Dags att skriva ner de sista raderna om det allra sista avsnittet i den femte säsongen av Deep Space Nine. Efter det blir det åtminstone en vecka av bara Discoverytjat på den här bloggen, i skrivande stund är det ju faktiskt bara några dagar till den andra säsongen av den serien. Men innan vi kommer dit – lite tankar kring slutet som är en början på kriget.

Det är verkligen en hel del för Sisko att fixa i det här avsnittet. Det känns lite som en gigantisk flyttstädning när han försöker arrangera en kontrollerad sorti bort från Deep Space 9. En Deexit som förstås ska bli så dålig som möjligt för nästa hyresvärd på rymdstationen – cardassierna och dominion.

Som det där minfältet som Defiant lägger ut vid maskhålets mynning, till exempel. Ett fiffigt sätt att stoppa ytterligare Dominion-förstärkningar från Gammakvadranten. Eller att Sisko, när han lämnar Deep Space 9, ordnar så att hela stationens datorsystem kortsluts nästa gång någon försöker använda det. Och så, förstås, en ordentlig sista strid mot Dominions skepp. I alla fall en tillräckligt lång strid så man hinner lägga ut hela det där minfältet.

Sisko är också den som avgör hur förhandlingarna mellan Bajor och Dominion slutar. Inför beskedet om att flera olika stater i alfakvadranten slutit icke angrepps-pakter med Dominion, så ser han ingen annan utväg än att Bajor gör samma sak. Federationen kan inte skydda varken Deep Space 9 eller Bajor, förklarar han. Först mot slutet av Call to arms får vi reda på att det beror på att Stjärnflottan är fullt upptagna med att förstöra ett stort skeppsvarv

Det finns flera fina twists and turns i det här avsnittet. Små, men viktiga och välformulerade replikskiften. Som när Garak pratar om att han faktiskt hade chansen att döda Gul Dukat på stationen en gång:

GARAK: It’s ironic. When the Klingons attacked the station, Gul Dukat and I were fighting side by side. At one point he turned his back to me, and I must to admit that, for a moment, he made a very tempting target. 
ODO: You’d shoot a man in the back? 
GARAK: Well, it’s the safest way, isn’t it? But then I thought, ‘oh, no, I can’t fight all these Klingons by myself.’ So I let him live. 
ODO: And now you regret it. 
GARAK: Ah, my dear Constable, before this day is over everyone on this station is going to regret it.

Eller när sköldarna på Deep Space 9 håller mycket längre än Cardassierna och Dominion hade väntat sig:

DAMAR: Sir, the station’s shields are holding. 
WEYOUN: Impossible. Federation shields have always proven useless against our weapons. 
DUKAT: I’ve found it wise to never underestimate the Federation’s technical skill or Captain Sisko’s resourcefulness. Damar, bring us around for another pass.

En bra scen är också den där Weyoun står och smilar, fjäskar och ljuger Sisko rakt upp i ansiktet. Men han förstår exakt vad som är på gång:

SISKO: They’re going to attack. 
BASHIR: Are you sure? 
SISKO: I am positive. The moment I mentioned that we weren’t going to remove the mines, we both knew there’d be war. Everything else was just words, a feeble attempt to lull the other side into a false sense of security. I didn’t buy it, and I’m sure Weyoun didn’t either. 

Redovisar också i punktform statusen för några viktiga och avgörande händelser på rymdstationen:

Relationsstatus: Här händer det en del. Rom och Leeta gifter sig, Dax lovar att gifta sig med Worf på andra sidan kriget, medan Odo och Kira bestämmer sig för att inte låtsas om att hon vet att han gillar henne förrän allt är lite lugnare.

Vem är kvar på stationen? Kira och Odo är välkomstkommitté när Gul Dukat återvänder till sin gamla kära rymdstation. Quark finns också där för att serva sina nya herrar. Och så har unge herr Jake Sisko gripits av korrespondentsjukan och beslutat sig för att stanna kvar på stationen för att rapportera för Federationens nyhetsservice. Vi får väl se vad Gul Dukat tycker om den fria pressen.

Vad är Gul Dukats första ord när han möts av välkomstkommittén på Deep Space 9?

KIRA: Gentlemen. On behalf of the Bajoran government 
QUARK: And the Promenade Merchants’ Association 
KIRA: I officially welcome you to Deep Space Nine. 
DUKAT: You mean Terok Nor, don’t you?

Det här är ett avsnitt som bjuder på rymdstrider, bröllop, nyhetsrapportering, minläggning, frierier och diplomatiska förhandlingar. Kanske är det därför det känns lite…splittrat. Och på nytt ett rymdslag som egentligen mest ebbar ut i ett stillsamt maktskifte på stationen.

Visst, det är mycket som ska hinnas med, men det känns mer sammanbitet än ödesmättat. Jag efterfrågar som vanligt en liten smula mer melodrama. Eller i alla fall någon jättesorglig scen. Tänk Casablanca, eller något i den stilen. Nu känns det mer som om alla ska ta sommarlov, men vet att resten av gänget är tillbaka i plugget nästa höst. Det mest imponerande med Call to arms är faktiskt hur många olika saker man lyckades klämma in i ett enda avsnitt, och det kan ju inte ha varit meningen.

Betyg:7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 487 tv-avsnitt.

DS9: By Inferno’s Light (Part 2). Det om slaget mot Jem’Hadar som inte blir av.

Nej, den där stora fajten får jag tydligen vänta på ett tag till. Istället introduceras en ny koalition och en ny allierad i det här avsnittet. Pjäserna flyttas om lite grand på brädet, men ingen satsar på schack matt riktigt än. 

En ganska stor del av By Infernos Light utspelas i Jem’Hadars fängelse, där Bashir, Garak, Worf och några till desperat försöker fixa till en radiosändare så att de alla kan fly från sin fångenskap. I rymden kan man ju inte riktigt gräva tunnlar under fängelsemurarna, så i det här fallet är den enda flyktmöjligheten att man får iväg en signal till Worf och Garaks skepp, som sedan automatiskt transporterar bort dem alla bort från fängelset. Men vägen till frihet ska visa sig vara dramatisk – bland annat får vi reda på att Garak lider av svår klaustrofobi och att Worf är superbra på att slåss (det sistnämnda anade vi i och för sig). Garak är alltså den som fixar radiosändaren inne i ett trångt utrymme inne i en vägg i cellen. Timmar av arbete som utförs på gränsen till ett nervöst sammanbrott, samtidigt som Worf fajtas med en rad Jem’Hadar-krigare i deras fribrottningsring. Av någon anledning tycker Jem’Hadar att det är en rättvis fajt när någon får trötta ut sig med en rad matcher innan det är dags för final mot högsta hönset, som bara stått sidan om och kollat. Så himla osportsligt, faktiskt. Å andra sidan vägrar den bossiga krigaren att avrätta Worf efteråt. En ny tolkning av fair play.

Samtidigt, på Deep Space 9, så inser Sisko och de andra att det inte är fråga om någon omedelbar attack från Jem’Hadars skepp. Fiendeskeppen far till Cardassien istället, tillsammans med rebellen Gul Dukat. Där hjälper Jem’Hadar Gul Dukat att få makten i Cardassien i utbyte mot en koalition. Det här utgör ett så mäktigt hot mot alla andra i kvadranten att klingonerna och Federationen bildar gemensam sak på nytt – ja, till och med romulanska skepp ansluter sig för att slåss mot Jem’Hadar vid Deep Space 9.

Här hade jag då förväntat mig att Den Stora Striden skulle utkämpas. Massor med action, explosioner och andra specialeffekter. Men Jem’Hadar är inte alls intresserade av att slåss på vanligt vis. Deras plan är att Bashirdubbelgångaren ska fixa en explosion i Bajors sol – och på det viset utradera stora delar av fiendens samlade styrkor. Givetvis lyckas man stoppa det där i sista minuten, men Gul Dukat är på hugget och hotar med en riktig fajt framöver.

Lite snopet ändå. Kände mig lite lurad och blåst på konfekten av upplösningen på By Infernos Light. Här hade jag laddat upp för ett storslagen strid i rymden, och så visade det sig att allt var ett noga uttänkt bakhåll. Får en ju att förstå att även Dominion verkar lite avvaktande inför att dra igång ett storskaligt krig. Eller så är det bara producenterna som inser att man gärna vill fylla några fler säsonger med den här konflikten. Men trots den lite mesiga avslutningen känns det här som ett väl genomfört avsnitt i sin helhet. Stickspår, oväntade vändningar och avgörande förändringar i maktbalansen i alfakvadranten. Det räcker en bra bit.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 467 tv-avsnitt. 

DS9: In Purgatory’s Shadow (Part 1). Det där Garak och Worf hamnar i Jem’hadars fångläger tillsammans med den riktige Bashir.

Nu är julledigheten över för min del – åtminstone när det gäller Star Trek, och jag ska försöka årsslutsspurta lite här på bloggen för att putsa till årsstatistiken när det gäller publicerade inlägg. Och vad är bättre att sätta tänderna i än första delen av ett ambitiöst dubbelavsnitt i Deep Space Nine-universumet med upprustning, fängelsedrama och en ondskefull dubbelgångare.

Efter att ha tillbringat ganska mycket tid i ett allt mer såpaliknande tillstånd så återvänder Deep Space Nine här till kärnverksamheten. Det vill säga hotet från Dominion, Grundarna och Jem’hadar. Jag har i varje fall väntat ett bra tag på att invasionen från gammakvadranten ska ta sin början. Och nu händer det. Nästan.

Själva avsnittet kickar igång med krypterade cardassiska radiosignaler som kommer från deltakvadranten. Garak kallas in som konsult och efter lite krånglande (och ett försök från Garaks sida att ensam dra iväg till deltakvadranten) berättar han till slut att meddelandet kommer från Enebran Tain – hans gamla mentor från den obsidiska orden, den cardassiska säkerhetstjänsten. Tain var en av dem som försvann under den misslyckade cardassiska attacken på Grundarnas hemvärld i säsong tre. Meddelandet inger visst hopp om att fler av de som försvann då kanske fortfarande är kvar i livet. Sisko bestämmer att Worf och Garak tillsammans ska dra iväg till fientlig rymd och undersöka signalen – bägge hade nog hellre gjort trippen på egen hand.

Även om det här är ett mer actionintriktat avsnitt så finns det förstås ett och annat såpainslag även i In Purgatorys Shadow. Det är tydligen något med modiga män som ska ut på farligt uppdrag som triggar lite trist pardynamik. Dax blir till exempel rätt sur på det där trista flickvänssättet när hon på omvägar får reda på att Worf ska ut på uppdrag. Och Gul Dukats dotter Ziyal blir också väldig orolig över att Garak ska ge sig ut på samma resa. Precis som Gul Dukat blir vansinnig när han inser att dottern tillbringat mycket av sin tid på Deep Space 9 tillsammans med Garak. Starka och dramatiska känslor hör förstås till när vi nu befinner oss i förspelet till ett krig, men det brukar inte hanteras fullt så här daytime soap-igt i DS). Framför allt hade jag gärna velat slippa Dax tröttsamma flickvänsrutin. Den är inte riktigt värdig henne. Eller Worf. Eller mig. 

Worf och Garak kommer inte så långt på sin resa in i gammakvadranten förrän de träffar på en stor mängd av Jem’Hadar-skepp, en uppenbar kraftsamling inför en invasion. Efter att de skickat ett varningsmeddelande hem till rymdstationen tas de till fånga och sätts i vad som visar sig vara Jem’Hadars elitanstalt. Här är det lite som Valhalla, försvunna och döda vänner och fiender återuppstår liksom från de döda. Här finns den verklige klingonen Martok, han som var ersatt av en Grundare i ett tidigare äventyr. Han är också favoritmotståndaren i vad som verkar vara Jem’Hadars enda nöje i fängelset – någon slags MMA-fajter där klingonger är särskilt attraktiva motståndare. Gissa om de blev glada när de råkade på Worf.

Martok har sällskap av Bashir, som vi nu förstår är ersatt av en changelingdubbelgångare på rymdstationen genom vad som måste vara den tristaste kidnappningsstoryn i tv-historien: “I was attending a burn treatment conference on Meezan Four. I went to bed one night and woke up here”. Till sist får också Garak någon form av closure med Tain – och ett mycket komprimerat och forcerat erkännande av deras far-son-relation. Att man väntade i 30 avsnitt för att knyta ihop den tråden var kanske lite väl saktmodigt för min del. Och själva erkännandet, “jag var stolt över dig en dag när du var fyra år”, ändå rätt klen tröst för vad som väl ändå är Garaks livstrauma.

Det hela slutar i varje fall med en bra cliffhanger. Massor av Jem’Hadar-skepp är på inkommande genom maskhålet och Siskos plan för att stänga det misslyckas. Trots att man gått och väntat på den här invasionen hur länge som helst så finns det inte ett enda Federationsskepp i närheten. Trodde de att Dominion skulle skicka ett brev och förvarna om invasionen? Federationen borde verkligen se över sina beredskapsplaner, det här måste ju vara det största hotet sedan borgerna.

Det här är ett bra avsnitt med vissa skönhetsfel. Garaks fadersdrama slarvas över och blir nästan obegripligt, och jag tycker att man även missar att göra något mer dramatiskt kring det här med att Bashir har en dubbelgångare på Deep Space 9 – kopian framstår faktiskt som lite för mesig för att vara obehaglig på riktigt. Men för att tillhöra kategorin “uppladdning för nästa veckas upplösning” är det här väldigt underhållande. Det känns äntligen som om Dominionkonflikten börjar närma sig skarpt läge, och att saker och ting ska drivas till sin spets. Eller…så kanske man bestämmer sig för att dra ut på det hela lite till? Vi får väl se i nästa avsnitt. Det här gav i varje fall mersmak.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 465 tv-avsnitt.