Varför förändra ett vinnande koncept? Ännu en gång avslutas en säsong av The Next Generation med första delen av ett dubbelavsnitt. Och varför inte köra borgerna i repris när man ändå håller på och återvinner lyckade säsongsavslutningar?
Fast. Något har hänt med borgerna. När besättningsmedlemmarna från Enterprise hamnar i eldstrid med dem så är de hämndlystna istället för känslokalla, de använder pronomet “jag” och har namn på varandra. Riktiga namn. Som Bosus, till exempel. Okej, det kanske inte låter som ett “riktig” namn, men är betydligt bättre än typ “third of five” som borger brukar heta. Men även borgernas beteende i stort har förändrats. De är inte längre intresserade av att assimilera främmande civilisationer, utan vill istället utrota alla lägre stående samhällen och raser. Federationen och mänskligheten ingår där.
När hjärntrusten ombord på Enterprise spekulerar kring det som hänt pekar alla indicier åt ett och samma håll. Borgen Hugh som vi fick möta i avsnittet I, Borg. Det där Enterprisegänget hittar en skadad borg som de nästan blir lite kompis med. Tanken från början var att använda honom som en trojansk häst, ett sätt att infektera Borgernas kollektiva medvetande med ett datorvirus. Men när Picard och de andra hängt lite med Hugh (som de så småningom döpte honom till) så kunde inte Picard med att använda honom som en smittbärare. Picard lät honom återvända i stället återvända som individen Hugh – någonstans med baktanken att det i sig skulle fungera som ett slags virus för borgernas civilisation. Nu verkar det som om individualismen har spritt sig, men att det bara lett till att borgerna är ännu mer blodtörstiga och aggressiva än förut.
Borgerna i alla ära, men det stora mysteriet i det här avsnittet är att deras närvaro gör Data förbannad. Alltså, jättearg. På riktigt. Det är faktiskt första gången som Data känner en riktig känsla, och det är ett trauma som han har svårt att komma över. Inga genomgångar av hans mekanik eller databaser kan förklara hur känslorna uppstod, och trots att Data lägger ner en massa timmar på holodäck för att rekonstruera situationen som gjorde honom superarg så går det inte att framkalla känslan på nytt.
Svaret på alla frågor stavas Lore. Datas onde androidtvilling, som manusförfattarna nu plockar in i serien igen – sist han var med var i början av säsong fyra. Och den här gången verkar Lore ha kommit på ett sätt att få sin snälle bror att också välja ondskan. Kicken av att kunna känna något verkar sätta allt förnuft hos Data ur spel.
Hur det går? Ja, det får vi se i nästa säsong! Ska Lore, Data och borgerna tillsammans försöka ta över galaxen, eller har Picard och gänget något att sätta emot? Som helhet ett väl genomfört avsnitt. Och när jag nu ska sätta betyg så är det framför allt avsnittets inledande parti poker med Data, Albert Einstein, Stephen Hawkins och Isaac Newton tillsammans på holodäck som gör att det här blir en definitiv åtta, snudd på nio!
Betyg: 8/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 274 tv-avsnitt.
Jag älskar det här, och tycker att det här är ett av de bästa avsnitt jag sett i The Next Generation. Satt och log sönder ansiktet, så kul tyckte jag att det var att man var så konsekventa och inte fegade ur. Att låta Enterprise sprängas i bitar redan i teasern före vinjetten är ju det ultimata sättet att starta ett avsnitt på. Det kan man inte göra mer än en gång i en serie, men den här gången var det verkligen ett perfekt val.
Själv undrar jag över väldigt värdsliga ting när jag ser det här avsnittet. Vad är det till exempel som doktor Crusher dricker innan hon går och lägger sig? Sömnmedel? Är det sprit? Antyds det i de här scenerna att Beverly går och skåpsuper på kvällarna innan det är läggdags? Är det i så fall förklaringen till det lite senila nynnandet hon håller på med när hon fixar med sina blommor? Och det lilla hårbandet som hon pyntat sig med innan sänggåendet? Ännu lite märkligare är det förstås att man från författarhåll låter just Crusher få den första känslan av déjà vu. Lite stört eftersom det redan finns ett helt avsnitt som bara går ut på att hon går runt och minns saker som alla andra glömt.
Avslutningsvis vill jag också beskriva lite av den eufori som jag känner när Kelsey Grammar (Frasier) dyker upp i den allra sista scenen. Så bra som den buttre kapten Bateman. Mer sur och avmätt har jag väl inte sett någon federationskapten vara.
Veckans alien i Star Trek är den här gången en människa, om än från framtiden. Berlinghoff Rasmussen är en tidsresenär och historiker som rest tillbaka i tiden för att iaktta arbetet ombord på Enterprise under en kommande händelse. I alla fall är det vad han säger när han bara dyker upp ute i rymden, och sedan teleporterar sig ombord på Enterprise. Picard och manskapet är egentligen fullt upptagna med att försöka rädda kolonin Penthara IV där ett meteornedslag lett till en till synes oändlig vinter, men när Rasmussen säger att framtidens historiker känner till dem och deras arbete så växer de plötsligt några centimeter. Manskapet ombord på Enterprise blir liksom lite till sig. Det är som att de får en utanförblick på sig själva – och gillar den. Jag tror att de där självgoda minerna är den bästa grejen med hela det här avsnittet. .
Givetvis har besättningen massor av frågor om framtiden som de vill ställa till Rasmussen, men han avvärjer dem alla och hänvisar till att han kan förändra framtiden om han börjar berätta om den. Vi tittare förstår däremot att något skumt är på gång redan första gången Rasmussen är ensam ombord på Enterprise. Då visar han nämligen sitt sanna jag, en sammanbiten och känslokall min, typ. Misstankarna om fuffens förstärks ytterligare när vi ser att Rasmussen plockar på sig och snor olika föremål ombord. När han slutligen försöker kidnappa Data så blir det uppenbart för alla att det är något allvarligt i görningen. Lyckligtvis har också Picard anat ugglor i mossen. Vad Rasmussen underskattat är den pedantiska ordning som råder ombord, det går inte att sno med sig en phaser utan att det märks. Det uppdagas till slut att Rasmussen egentligen kommer från det förflutna, och att hans plan är att föra med sig en rad föremål tillbaka till sin tid, och sedan hävda att han uppfunnit dem. Själva skytteln hade han snott från en tidsresenär från framtiden.
Avsnittet slutar med att den stulna rymdskytteln som Rasmussen kom med åker tillbaka till det förflutna, medan han själv får stanna kvar i framtiden för att sona sitt straff. Nu var det ju en vecka sedan jag såg det här avsnittet, men jag minns det som att Johannes som jag såg avsnittet med gillade det här mycket mer än jag. Framför allt tror jag att han gillade slutet, och så levde han sig in i paniken Rasmussen måste ha känt när han insåg att han aldrig skulle få resa tillbaka hem, utan nu var fången i framtiden. Själv så tyckte jag att intrigen var lite för urvattnad. Egentligen tror jag att avsnittet hade blivit bättre om bihandlingen med Enterprises försök att rädda kolonin från den eviga snöstormen hade fått vara huvudhandling i stället. Där var det i alla fall dramatik på allvar, medan Berlinghoff Rasmussen egentligen bara var en simpel snattare från det forntiden.
Stackars Worf. Här har han gått och längtat efter att få bli en del av den klingonska gemenskapen under hela sitt liv, men när han väl får chansen så inser han att han inte hör hemma där. Vissa delar av det här avsnittet skulle man kunna kalla för en extrem skildring av begreppet 
Avsnittets andra intressanta spår är den androidfobi som Data möter när han tillfälligt ska ta över befälet på federationsskeppet The Sutherland. Eftersom jag den senaste veckan klämt Isaac Asimovs Jag, Robot så blir jag förstås mer och mer nyfiken på Datas programmering. Det vill säga hur mycket av Asimovs tankar som finns i bakgrunden i skapandet av Data, finns 
Del två styrde inte direkt upp Redemption Tvärtom, det här var ett sämre avsnitt än det första. Och jag är fortfarande förbryllad över en del saker. Kanske är jag trög, men hur kan Tasha Yars dotter (om än en Tasha Yar från ett alternativt universum) vara vuxen i det här avsnittet? Det måste vara någon detalj i tänket här som jag missat. Och precis som en del av er skrivit i kommentarerna, det känns så uppenbart att man inte vill något med den här rollfiguren, Sela, mer än åstadkomma en chockeffekt. En annan sak som irriterar mig lite är det faktum att romulanerna fortfarande försöker mörka sin infiltrarion av den klingonska flotten. Visst, de är kanske inte beredda på att gå ut i en öppen konflikt med Federationen och Stjärnflottan just nu, och försöker istället mygla och manipulera för att få allierade och bundsförvanter. Men med tanke på att Federationen bara hade en handfull skepp i rätt kvadrant, så är det ändå förbluffande att romulanerna lämnar sina klingonska allierade i sticket på det här sättet vid minsta lilla motstånd.
Det blev för många ointressanta intriger i det här avsnittet, alldeles för mycket av poänglös katt- och råtta-lek. Och inte ens Worfs plågsamma kulturkrocksinsikter var särskilt rörande. Avsnittet kändes mer som en transportsträcka där man desperat försökte lösa upp alla de intrigtrådar som startades i det första avsnittet av de två. Sedan hade jag ju gärna sett att klingonerna på sikt styrde upp sin interna mötesordning, så att det inte behöver bli knivslagsmål och avrättningar stup i kvarten.
Här har jag suttit och skrivit och tyckt till kring Picards medvetna och 
För bara Datas radiokontakt med en varelse på en planet med primitiv teknik är i sig ett brott mot generalordern. Men det slutar inte där. Eftersom Datas radiokompis är en liten flicka som bor på en planet som står i begrepp att slitas sönder från insidan så sätts ett gigantisk räddningsprojekt igång ombord på Enterprise. Och efter lite velande lyckas man skicka sonder som “lugnar ner” planetens innanmäte (förstod aldrig exakt hur).
I övrigt i det här avsnittet: Wesley Crusher får sitt första arbetsledaruppdrag ombord på Enterprise. Efter att lite klädsamt tvivlat på sig själv och ställt några naiva frågor till Riker om ledarskapets natur så gör han givetvis ett helt FANTASTISKT jobb. Vi får också reda på att Picard gillar att rida, och att betazoider blir förvirrade när de rider på hästar – de tar in för mycket av hästens tankar.
Datas ursprung visar sig nämligen vara ytterst oklart, även för honom själv. Han hittades på en planet som den sista kvarlevan av en jordkoloni som verkar ha gått upp i rök. Vart alla människor tog vägen har ingen förstått men när Enterprise nu gör ett återbesök på Datas ursprungsplanet, Omicron Theta, hittar man ett gömt skyddsrum. Och där finns delarna till vad som visar sig vara Datas tvillingbror, Lore.
Jag brukar ju tjata om att det här med riskerna och möjligheterna med artificiell intelligens är ett återkommande Star Trek-tema, men i Datalore utvecklas ämnet i en ny riktning. Här hävdas det för första gången att den största risken med artificiell intelligens är om den verkligen blir lik människans. Då finns risken för att ondska, försåtlighet och illojalitet kan födas. Det är lite intressant att det här manuset var det sista som Gene Roddenberry hade med sitt namn på – och att han på något sätt slöt cirkeln med AI-skräcken som genomsyrat serien på det här sättet. Det är trots allt människan som är farligast, oavsett om hon existerar i virtuell eller digital form.
För er som inte är helt insatta i The Next Generations persongalleri så är Data, som namnet så passande antyder, en android. Han passerar i stort sett som människa – om man inte hakar upp sig på hans något metalliska hy, den sociala inkompetensen samt den totala oförmågan att förstå skämt. Star Trek-skaparen Gene Roddenberrys har ju gett prov på sin misstro gentemot artificiell intelligens många gånger tidigare i serien, i The Next Generation nöjer han sig med att driva med stackars Data som fyller rollen som seriens stående driftkucku. Men Data fungerar också en sorts kombinationsersättning av originalseriens skeppsdator och Spock. Han bidrar ständigt med information i form av långa, torra utläggningar (även om han då och då kommer på sig själv med att vara osedvanligt torr). Och missförstå mig rätt, Data är en av de mest sympatiska rollfigurerna i den här serien.
Men nu till snusket. I The Naked Now får nämligen Data bevisa att han är “fully functional” även i sänghalmen. Det är den kvinnliga säkerhetsofficeren Tasha Yar som får fullständigt kåtslag av viruset som sprids på skeppet och därför lockar med sig Data för en seriös session av älskog på sitt rum (för att vi ska förstå hur sugen hon är byter hon ut sin lesbo-chica tomboy-frilla mot en
Men ganska trist att: allt hopp om att den irriterande tonåringen Wesley Crusher inte skulle få allt för mycket tid i bild krossades i och med det här avsnittet. Ungjäveln barrikaderar sig i maskinrummet och är typ den som ensam räddar Enterprise från att gå under. Det där flinet alltså. Hatar det.