Det kanske är lite märkligt att börja skriva om annan science fiction här, när jag så uppenbart ligger så långt efter min ursprungliga tidsplan och det bokstavligen ligger högar med Star Trek-litteratur i min lägenhet som väntar på att bli genomläst. Men jag är nog inte samma typ av självplågare som mina kompisar i Lundellbunkern, min bildningsresa är mindre av ett fakirnummer och mer något där jag försöker hålla lusten och nyfikenheten vid liv. Det betyder att jag inte riktigt kan hålla fingrarna borta från annan science fiction.
I vintras var jag till exempel på science fiction-mässan i Stockholm och tittade lite. Första gången som jag var på ett sånt event överhuvudtaget. Vågade inte riktigt gå fram och prata med Star Trek-organisationen (tänker att det ska komma lite senare på den här resan) utan gick mest runt och dreglade över andra saker som jag ville kolla på och läsa. Bland annat så köpte jag den första delen av förlaget Cobolts återutgivning av den tecknade serien Linda & Valentin. Och nu har jag äntligen haft tid att läsa. Och jag är….förtjust.
Jag läste aldrig serierna när jag var barn. Höll mest på med Spirou, men var nyfiken på både Yoko Tsuno och Linda & Valentin som gavs ut av samma förlag. Men är nu helt imponerad av världsbyggandet och själva tecknandet. Bara i det här första avsnittet så känns det dessutom som att det sker en ganska stor utveckling. Från det lite flamsigare tillltalet i De onda drömmarna, till stor naturkatastrof i Det stigande vattnets stad och konspirationsteorier i De tusen planeternas rike. Lite förvånad är jag över ett visst mått av realpolitik i serien. I serien är året 2720 och Linda och Valentin tjänstgör som rumtidsagenter som bekämpar pirater som missbrukar möjligheten att resa i tid och rum. Men ute på sina resor så samarbetar man redan i det första albumet ofta med lokala krafter som ibland är rena skummisarna. Det finns en pragmatism här som jag tycker är lite ovanlig inom science fiction, framför allt när den som här verkar vara riktad mot en lite yngre publik. Jag är i alla fall hooked, nu.
Det här är förresten mitt tolfte inlägg i årets #blogg100-utmaning.
