Och så var Barclay och Deanna Troy tillbaka med ett tredje gemensamt framträdande i Voyager – jag som tyckte att det började bli lite tjatigt redan förra gången. Jag menar, man kanske kunde ha tryckt in någon annan gullig från The Next Generation-universumet istället för att fortsätta med just de här två. Dessutom tycker jag att det är lite olustigt med vibben som finns mellan Troi och Barclay. Hälften av tiden uppför hon sig som om han är en farlig stalker, andra hälften flirtar hon och avbryter semestrar och allt möjligt för att få hänga med Barclay. Är han Trois patient, bästis eller blivande älskare? Och är hon och Riker numera officiellt ett par eller bara relationsanarkister? Ja, ni ser. Jag kan uppenbarligen inte bestämma mig för om jag tycker att det är för mycket av Barclay/Troi i Voyager, eller om jag vill ha dedikerade avsnitt som bara handlar om deras relation.
Inside man börjar med att Federationens månatliga datapaket helt och hållet tas upp av en enda grej, ett helt Barclay-hologram. En gåva som säger att han kommer med lösningen på alla Janeways problem. Man har kommit på ett sätt för Voyager att genom ett veck i rymden ta sig tillbaka till alfakvadranten på bara ett ögonblick. Viss skepsis uppstår dock kring förslaget, Paris är till exempel tveksam och hololäkaren ser brister i det vaccin som ska skydda besättningen från strålningen de utsätts för under hoppet i rymden. Själv tänker jag mest på att det här hologrammet inte är särskilt likt Barclay alls – det är självsäkert, roligt och underhåller besättningen med roliga imitationer av bland annat kapten Janeway. Det enda som verkar vara in character är han mer creepy drag, sättet han kollar in Seven of Nine och hennes supertajta outfit, till exempel.
Den blicken tolkar jag dock lite fel, visar det sig. Hologrammet är nämligen manipulerat och förändrat av ett gäng ferengier som är ute efter att kidnappa Seven of Nine. Man vill åt hennes nanosonder, som man tror kan inbringa mycket pengar i alfakvadranten. Och man övertalat en dabo-flicka att låtsas vara Barclays flickvän för att komma åt infon om hur man kan röva bort Seven. Stackars Barclay – alltid otur i kärlek.
Det pågår alltså aktiviteter på tre ställen samtidigt. På Voyager förbereder man sig inför hoppet genom rymdvecket, ovetandes om att man är lurade. På ferengiernas skepp räknar man på de öronlobsförstoringar som man kan skulle kunna kosta på sig om affären går i hamn (det här här riktigt nasty ferengier, för övrigt – så här otäcka och frånstötande tror jag inte att de varit sedan början på Deep Space Nine). På Jorden försöker man samtidigt komma på ett sätt att avstyra ferengiernas plan.
Upplösningen är kanske lite väl banal för min smak: Barclay låtsas vara sitt eget hologram och får genom ett videosamtal ferengierna att dra sig ur projektet. En inte helt lätt uppgift, men genom att hota med en kapten Janeway på krigsstigen, försedd med nya vapen från deltakvadranten så går det ändå vägen. Det riktiga Barclay-hologrammet gör däremot ett försök att avsluta affären på egen hand. Han kidnappar Seven och drar iväg mot vecket i en livbåtsskyttel. Först efter att kapseln landat i alfakvadranten så inser vi att Voyager lyckats transportera över Seven och hologrammet i sista sekunden (ett grepp som eventuellt också överanvänts på sistone i serien – en tätt återkommande Star Trek-version av en Deus ex machina).
En viss känsla av upprepning infinner sig när jag ser Inside Man det var ju så sent som i förra avsnittet som någon stal hololäkaren, och nu är det alltså Seven of Nines tur (inte heller det för första gången). Men jag tycker samtidigt att man döljer det repetitiva ganska väl. Insåg att jag faktiskt var engagerad på allvar i riskerna som Voyager skulle utsättas för om man verkligen for in i det där vecket. Samtidigt är det kanske talande för avsnittets brist på nerv att scenen jag minns allra bäst är den som utspelas på en strand med en massa olika aliens som badar tillsammans. Den kändes ovanligt lyxig för en serie som mestadels ju utspelas på ett och samma rymdskepp.
Ett extra tack för det här avsnittets mest katastrofala Netflix-översättning, Morale Officer blev moralist. Som det kan gå.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 642 tv-avsnitt.
Medan Deep Space Nine så här långt in i säsongen håller sig på en stadig, om än lite underlevererande nivå, så är The Next Generation rena rama berg- och dalbanan. Och nu har vi nått vad som, i mitt tycke, är en av de absoluta topparna. Jag älskar nämligen två saker i Star Trek-avsnitt: 1. Historier där alla på skeppet blir galna eller personlighetsförändrade. Och 2. Avsnitt där manusförfattarna verkar ha fått flippa ut nästan så mycket de velat. Och Genesis uppfyller bägge kriterierna. Med råge.
Allt börjar med ett syntetiskt genetiskt läkemedel som doktor Crusher ger till den hypokondriske Barclay när han har fått influensa. Det muterar blixtsnabbt till ett virus som påverkar alla ombord på ett extremt…eh…. extremt sätt. Viruset aktiverar gamla, vilande delar av DNA, vilket leder till att besättningen utvecklas baklänges, tillbaka till ett tidigare stadie i utvecklingen till människa.
De måste haft så roligt när de gjorde det här avsnittet, som för övrigt var det enda regisserat av Gates McFadden, aka Beverly Crusher. Hon berättar i boken Captains’ logs om hur många av hennes favoritscener klipptes bort ur avsnittet., som till exempel när Picard och Data har en diskussion om djurträck. Extra guldstjärna till manusförfattaren som kläckte idén om att Picard känslomässigt skulle hinna börja förvandlas till en halvapa innan avsnittets upplösning. Att se Patrick Stewart spela mer och mer hispig och nervös är ett stort nöje. Precis som valet att låta Riker bli en primitiv grottmänniska.
Som vanligt består ett sånt här avsnitt inte alls av lösningen på gåtan och krisen. Själva “botandet” av alla de genetiskt förändrade personerna ombord klaras av i en voice over, så vi får inte träffa de chockade besättningsmedlemmarna som försöker vänja sig vid att vara människor igen. Istället avslutas det hela i en lite skämtsam The Original Series-stil. Upplösningen som manusförfattaren Brannon Braga hade tänkt sig från första början var dock ännu roligare. I det hindrade Datas motgift inte baara cellförändningarna och vände på utvecklingen hos de drabbade – utan botemedlet förvandlade också alla ombord till Barclay. Men fullt så roligt fick vi visst inte ha det.
Så gissa vad som händer när Barclay efter många om och men till sist ställer sig i transportören? Jo, det sker förstås något extremt underligt. Ett maskliknande föremål med mun simmar fram till honom och biter Barclay i armen medan han transporteras. Medan han består av det där vattenfallsliknande ljusfenomenet. Och där varelsen bitit honom gnistrar sedan med jämna mellanrum hyn på ett underligt sätt samtidigt som det gör skitont. Barclay gör som alla moderna människor, han kollar sina symptom på datorn för att själv ställa sin diagnos. Det är lika smart ombord på Enterprise som i vår tid. Fenomen som uttorkning och hallucinationer (det strålande bettet) passar in på transportörpsykos tycker Barclay, dessvärre finns det inget botemedel mot det tillståndet.
Dwight Schultz gör ett finfint jobb som den allt mer hysteriske Barclay. För första gången inser jag varför figuren blivit populär bland fansen, äntligen en besättningsmedlem ombord på Enterprise som är lite neurotisk. Det är en fröjd att se Barclays hypokondri blomma ut, eller för den delen när han med tillkämpad tapperhet bestämmer sig för att ge sig in i transportören igen för att se om de ålliknande föremålen finns kvar. Överhuvudtaget är det rätt så coolt att se hur en transport ser ut från “insidan”, det var verkligen hög tid att vi fick se transporten göras ur det perspektivet.