JAG HAR GÅTT I MÅL! Jag har skrivit om all Star Trek som finns (disclaimers nedan). I alla fall fram till nästa fredag, då det kommer ett nytt avsnitt av Picard. De gamla Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Jag skrev ju faktiskt om Star Trek: Beyond när den hade premiär, men för att fullfölja det här bloggprojektet på ett någorlunda ordnat sätt så skriver jag väl några rader här också. I och med den här bloggposten hamnar jag nämligen i fas med Star Trek-universumet just nu. Har alltså sett allt som gjorts tillgängligt för mig när det gäller rörliga bilder (det finns i och för sig några Short Treks-kortfilmer som ännu inte släppts för svenska tittare, dem jag återkomma när det börjar dra ihop sig till säsongsstart för Discovery.)
Sedan varar ju förstås inget för evigt. Redan på fredag kommer det ju ett nytt avsnitt av Picard, och som det ser ut nu så tänker jag fortsätta att skriva om den och kommande säsonger, samt börja jobba mig igenom en hel del Star Trek-litteratur som legat här hemma och skräpat (även facklitteratur kan ju innehålla spoilers, så jag har liksom aktat mig för att läsa för mycket i dem). Och så finns det ju en och annan Star Trek-dokumentär… Ja, ni förstår. Det kommer att finnas en del att skriva om framöver. Men just nu, i denna stund, är jag oerhört glad, tacksam och lättad över att ha nått fram hit på min resa genom all things Star Trek. Ett tag kändes det som att jag aldrig skulle komma i kapp.
Så, nu till filmen i fråga, denna tredje del i serien av rebootade Star Trek. Den som underpresterade intäktsmässigt jämfört med de tidigare, och som – just nu – är den sista som producerats i Kelvinuniversumet. Det är också i viss månett föräldralöst projekt. J.J. Abrams – som varit ansvarig för att Star Trek återuppstod från de döda – hoppade av det här projektet för att sticka och jobba med det mer pengastinna Star Wars-universumet (även om han fortfarande står som producent för den här filmen). Tanken var att hans parhäst Roberto Orci skulle både skriva manus och regissera den tredje filmen, men Paramount var tydligen skeptiska så i till sist blev det Simon Pegg och Doug Jung som stod för manus, och Fast & Furious-regissören Justin Ling som regisserade.
När jag läser om min gamla text, efter att ha sett om Beyond, så är jag nästan lite chockad över min entusiasm – även om jag väl i skrivande stund erkänner att jag håller på att förvandlas till en fanboy. För när jag ser om filmen håller jag inte med mitt gamla jag. Kanske kan jag skylla på att specialeffekterna på Imax-visningen kanske bländade mitt omdöme? Hemma på min tv framstår de inte som lika häftiga, vilket gör det rätt så tydligt att manuset inte håller måttet. Filmen vacklar mellan att vilja göra något helt nytt, men samtidigt återknyta till franchisens historia. Det blir inte det språng framåt, som hade behövts för att göra film tre mer angelägen än de två tidigare.
Man har till exempel frångått det gamla konceptet, att den första kvarten av filmen ska få en att känna att man fått valuta för biobiljetten. I stället får vi ett mikroäventyr där Kirk misslyckas med en fredsmäkling och angrips av knähundsliknande rymdvarelser med opropertionerligt stora egon. Tyngdpunkten i början av den här filmen handlar snarare om att Pike befinner sig i en mitt-i-livet-kris. Han har börjat tycka att utforskandet av rymden är meningslöst, och har sökt jobb på annat håll. Inte världens mest upphetsande start (inte ens för att den påminner lite om originalseriens första pilotavsnitt). Och definitivt inte heller något som drar in en Trek-novis i storyn (trots att instruktionen till Pegg när han skulle skriva manus var att göra en mer “inkluderande” story). Även Spock funderar på att hoppa av – när han nås av beskedet om att Spock den äldre dött, så tänker han att han borde åka till den hemvärld där resterna av det vulcanska folket finns och börja producera lite minivulcaner. Men ingen av våra två huvudpersoner pallar riktigt med att berätta för den andre om förändringarna som komma skall.
IS-associationerna om hotet mot det öppna samhället, som präglade min läsning av filmen första gången jag såg den, känns inte alls lika påträngande vid omtittningen. I stället reagerar jag mer på att hela storyn känns konstruerad. Filmens superskurk Krall är verkligen en rätt konstig hybrid. Ett före detta stjärnflottsbefäl som blivit till till ett slags högteknologisk vampyr som lever på andra varelsers livskraft, och som hatar Federationen mer än något annat. Man måste verkligen kalla honom för radikaliserad, för att det på något sätt ska kännas angeläget.
Krall är den obehagliga överraskningen som väntar Kirk och de andra när de luras iväg på ett fejkat räddningsuppdrag. Det visar sig vara en fälla, och Enterprise äts liksom upp av Kralls armé av bisvärmsliknande grupperingar av små, obemannade, drönare. Bara själva tallriksdelen av skeppet och en del räddningskapslar landar på planeten där svärmarna hör hemma. De flesta ur Enterprises besättning hamnar i Kralls fångläger, där vissa av dem används för att ladda upp Kralls energidräkt. Men egentligen är Krall ute efter en artefakt som finns ombord på Enterprise. Den ska användas för att skapa ett biovapen som först ska förstöra Federationens skrytbas Yorktown, och sedan utplåna resten av organisationen och dess hemvärldar. Och genom att tortera några ur Enterprisebesättningen får han till sist den i sina händer.
Det enda som står till buds för Kirk och de andra när de ska förhindra Kralls attack är ett gammalt federationsskepp, The Franklin, som en gång i tiden störtat på planeten. På något okänt och orimligt sätt lyckas Scotty få igång motorerna. Och sedan kommer någon på idén att störa ut de små drönarskeppen genom att spela Beastie Boys Sabotage på en radiofrekvens. Krall själv tar sig ändå ner till Yorktown, och han och Kirk får slåss lite och brottas i luften innan attentatet är undanröjt. På vägen till upplösningen har vi då fått reda på att Krall egentligen är människa, att han heter Edison och är var kapten på The Franklin. Han var en gammal stridshök som motsatte sig fredsavtalen med romulaner och xindier, så när Federationen inte kom och räddade han och hans skeppsbrutna kollegor så blev han besatt av hämnd. Och så bestämde han sig för att det var en cool grej att klä ut sig till en klingon i Discovery. Typ. Kirk och Spock bestämmer sig däremot för att det är askul att hänga ihop igen. Äventyren på Enterprise går vidare, känns det som i slutet. Förutom att det ju inte blivit någon film sedan dess.
Den första av de tre rebootfilmerna handlade alltså om romulaner från framtiden som ville hämnas Romulus utplånande genom att utplåna Federationsplaneter. Den andra om en krigshetsande Stjärnflotteboss som ville starta krig med klingonerna. Den tredje om ett befäl från förr i tiden som på egen hand ville starta ett krig mot Federationen eftersom den blivit för fredsälskande. Vill man se något gemensamt drag i de tre filmerna är det väl som ett slags påminnelser om hur fred och frihet ständigt är under attack från krigshetsande militärer (i alla fall de två sista filmerna). Men det handlar också väldigt mycket om Jorden och försvarandet av Federationen, och väldigt lite av det där som brukade vara Star Treks grej: Att ge sig ut i galaxen och upptäcka och utforska.
Efter min andra titt på den här filmen är jag alltså ganska besviken. Jaylah, spelad av Sofia Boutella under ett tjockt lager smink, är ett lyckat försök att bryta upp den numera rätt mansdominerade Star Trek-ensemblen. Men samtidigt så skriver man ut Carol Marcus, rollfiguren som just etablerats som en del av ensemblen i slutet av förra filmen. Och när någon skrivit in en motorcykelscen för att få lite Fast & Furious-känsla i filmen, så blir jag väldigt trött. Däremot älskar jag delar av Yorktown-arkitekturen. Hur rymdskeppen liksom åker in i rymdstationen. Samtidigt som jag undrar hur de kan komma upp hur fontäner, utan att det blir läckage någonstans.
Jag tror att Star Trek: Beyond verkligen var ett avskräckande exempel när man skulle konstruera serier som Discovery och Picard. Ett exempel på hur man inte ska göra när man modifierar och moderniserar Star Trek-konceptet. Blandningen mellan bete för fansen, påskägg för meganördarna och tillräckligt mycket action för noobsen. Och ett bevis på att ingen specialeffektbudget i världen kan kompensera en produkt som tappat sin själ. Sedan är det här förstås ingen urusel film. Men den har en dålig halveringstid. Och jag skyller det mest på Krall. Jag tycker att det är helt rätt att hitta på en ny originalskurk, i stället för att skriva in saker från kanon i det nya konceptet. Men varför I ALL SIN DAR hittar man då på en originalskurk som är en gammal Stjärnflottekapten. När man har allt annat i hela världen att välja på?
Nu har jag skrivit länge och väl om denna film. Nu ska jag försöka summera alla tankar med ett betyg mellan ett och tio. Ett som hamnar någonstans mellan den här texten och den förra som jag skrev i samband med premiären. Men visst, som åktur är det här förstås en helt okej rulle.
Betyg: 6/10.
Star Trek är den trettonde Star Trek-biofimen. I och med det här blogginlägget har jag sett allt som producerats inom Star Trek-universumet (och som gjorts tillgängligt i Sverige, det finns några Short Treks som jag måste vänta in). Det vill säga, min Startrekathon består just nu av 13 långfilmer och 766 tv-avsnitt.
Åh, älskade 
När Kirk anländer till planeten Camus II (ett så bra planetnamn!) i avsnittets början ser det annars ut som om det är ett sista farväl han ska ta av sitt ex Janice Lester. Hon ligger döende i sjuksängen och verkar bara ha timmar kvar att leva. Men det hela visar sig vara en noggrant gillrad fälla. Lester har hittat en maskin som kan få själar att byta kroppar med varandra. När Kirk väl övertygats om att hon är döende så övermannar Lester honom och spänner fast honom i maskinen. Och bytet av kroppar sker. Men så misslyckas hon med nästa steg i sin plan. Janice i Kirks kropp hinner inte mörda Kirk i Janices kropp (strypning med scarf) innan hon blir avbruten. Lyckligtvis är Kirk fortfarande medvetslös i Janice drogade kropp, men vad ska hända när hen vaknar?
Orsaken till dramat är Janice Lesters dröm om att få bli kapten på ett Federationsskepp, en dröm hon anser att hon blivit fråntagen på grund av sitt kön. Alltså är ett kroppsbyte hennes sista och enda chans för att kunna förverkliga sin högsta önskan. Kan hon dessutom i samma veva hämnas på Kirk, Federationsflottans kanske störste manschauvinist, så är det förstås bonus på jackpoten. Och övertagandet av Enterprise har föregåtts av noggranna förberedelser. Hon vet vad alla på skeppet heter, hur rutinerna fungerar och hur kommandona ges.
Just med tanke på alla dessa förberedelser verkar det ju vara lite slarvigt att hon inte tänker på att undvika feminina rörelser och gester när hon nu är en man. Eller att det kanske framstår som lite underligt att kapten Kirk filar naglarna när han pratar med sina underordnade i besättningen. Och framför allt verkar hon oförmögen att behärska sin hämndlystnad och makthunger. Hon tar helt enkelt i för mycket och för snabbt när hon anklagar delar av besättningen för myteri, iscensätter en krigsdomstol och försöker döma Kirk till döden. Den verklige Kirk, däremot, tappar inte för ett ögonblick fattningen trots att han vaknar upp fången i Janice Longs kropp på sjukan på Enterprise.
Till sist visar det sig att det där själsbytet bara var temporärt – själarna hoppar tillbaka till rätt kroppar igen efter en stund. Janice Lesters plan faller isär, och hon kommer nu att bestraffas för sitt högmod och ärelystnad. Värst av allt, hon är tillbaka i sin kvinnokropp, som hon hatar. Eller som hon själv uttrycker det tidigare i avsnittet: “Believe me, it’s better to be dead than to live alone in the body of a woman. It’s better to be dead.” 
Många tycker att det här avsnittet är ovanligt sexistiskt – även för att vara Star Trek (bland annat Leonard Nimoy) och enligt Wikipedia ska det också vara det avsnitt som fansen tycker är originalseriens näst sämsta. Själv ser jag Turnabout Intruder mer som en av Star Treks stora camp-upplevelser. Shatner spelar frejdigt över när han ska gestalta en maktgalen kvinna, det syns att han har roligt (trots att det är det sista avsnittet av serien någonsin) och jag tycker att hela spektaklet är oerhört underhållande (Kirk är inte riktigt i klass med Jamie Lee Curtis i Freaky Friday, men nästan – bara så ni inser nivån på ett ungefär).
Men jag läser också avsnittet som att Janice Long nog inte är en galen hysterika, trots allt. Jag tänker att hennes analyser kring mansväldet inom Federationen antagligen stämmer. Och även om Janice Lester och hennes teorier avfärdas av samtliga andra rollfigurer i det här avsnittet, så är det ändå det första jag sett som trots allt försöker ha någon form av diskussion kring feminism, och ett av de få som trots allt antyder att det finns svagheter och fel inom Roddenberrys älskade Federation. Själv tycker jag att de mest sexistiska avsnitten av originalserien snarare är de där kvinnor saknar vilja eller personlighet och där Kirk och de andras gubbighet ges fritt spelrum. Så avsnittet som så många andra tydligen hatade, blev visst en av mina favoriter. Jag hade helt enkelt ovanligt kul när jag såg det. Betyg: 9/10
Tyvärr förstår inte Kirk och hans grabbar mekanismen kring det här när de kommer till Sarpeideon, så när Kirk hör en kvinna ropa på hjälp hoppar han rakt in i 1600-talets England. Och när Spock och McCoy springer efter för att rädda honom så åker de istället 5 000 år tillbaka i tiden, till något slags sarpeidisk istid.
Det händer fler saker med Spock där i istiden. Han blir mister humöret när McCoy häver ur sig ännu ett av sina rasistiska tillmälen till honom. Ja, till sist försöker han nästan döda honom. De här fullt normala beteendena (McCoy måste vara den jobbigaste person som finns) är tecken på att han håller på att bli personlighetsförändrad. Han börjar förvandlas till en invånare på vulcan som de var för 5 000 år sedan. McCoy förändras däremot inte alls – mänsklighetens förmåga att vara vidrig verkar vara konstant.
Till sist hittar alla inblandade öppningar till tidsportaler som kan ta dem tillbaka till nutiden igen. Men Spock tvekar. Länge. Och jag skulle nog vilja utnämna hans kärlekshistoria med Zarabeth som den enda i Star Treks orginalserie som är skildrad med någon som helst trovärdighet. Eller så är det bara som blir helt chockerad över att se Spock luta sig tillbaka, slappna av och bli sådär gosig, liksom. Och, förresten, det här med att han är vegetarian – har han sagt det tidigare? I det här avsnittet förvandlas han nämligen till så mycket av Vulcansk grottmänniska att han börjar äta kött.
Sammanfattning: Det känns som om manusförfattarna hade ambitionerna att göra det här till något i stil med ett systeravsnitt till 
Ja, herrejisses. När jag såg bilderna från det här avsnittet förväntade jag mig det värsta. Abraham Lincoln i Star Trek. Det blev inte fullt så pinsamt som jag hade befarat. Bara mediokert på alla sätt och vis.
Det här är tredje eller fjärde gången som Star Trek-producenterna kör konceptet “en form av gladiatorspel på liv och död iscensätts av aliens för att testa mänsklighetens förmågor”. I The Savage Curtain är det märkliga stenvarelser på en ogästvänliga planeten Excalbia som försöker klargöra skillnaden mellan gott och ont genom att samla ihop två dream team som får slåss mot varandra. På ena sidan Kirk, Spock, samt något slags inkarnationer av Abraham Lincoln och den Vulcanske hjälten Surak. På den andra slåss brutala ledare och kända förbrytare. Från Star Treks eget universum kommer överste Green (opportunist och rasbiolog), Zora (en kriminell och ond vetenskapsman) och Kahless (klingonsernas historiska chefsideolog). De tre förstärks av Djingis Khan. Vilket gäng!
Men innan fajten kommer igång har vi först fått vara med om de märkliga scenerna när Abraham Lincoln besöker Enterprise. Han tas vördnadsfullt emot och får göra en rundvandring på skeppet. När han träffar Uhura råkar han använda n-ordet, något hon inte har något emot. “But why should I object to that term, sir? You see, in our century we’ve learned not to fear words.” Hmmm. Har svårt att tro att den repliken hade funkat i dagens debattklimat.
Inte heller Excalbias invånare får ut något av det här. Kanske hade Kirk trots allt kunnat få ur sig några ord om solidaritet, att kämpa för annat än sin egen vinning eller åtminstone betona lagarbete kontra individualism. Men han verkar mest förbannad över att ytterligare en gång behöva slåss i en märklig där någon fått bestämma reglerna.
Till en början ser det här ut att vara The Original Series första (och enda) socialistiska avsnitt. Klassperspektivet är inte bara närvarande, utan snarare övertydligt. På planeten Ardana bor överklassen i en stad bland molnen, medan underklassen kämpar i gruvor på planeten nedanför – i gruvgångar fyllda av en gas som gör att de blir korkade.
Men alla accepterar inte sakernas tillstånd. När Kirk och Spock anländer till Ardana blir de nästan tagna som gisslan av den gerillaarmé som gruvarbetarna startat för att få sin beskärda del av överskottet uppe bland molnen. De besuttna svarar med att använda sig av tortyr när de tillfångatar gerillasoldater – trots att de i nästa andetag hävdar att våld är helt utrotat i deras civilisation.
Intrigen fortsätter inte med att peka på möjligheten till en rättvisare fördelning av planetens resurser eller ojämlikheter när det gäller tillgång till utbildning. I stället har man uppfunnit en gas som frigörs vid gruvbrytningen, och som helt enkelt förhindrar en intellektuell utveckling hos Troglyterna. Något som ska bevisas genom att Kirk stänger inne Stratos ledare, en gerillakvinna och sig själv i en grotta utan syretillförsel. Eftersom de alla tre blir knäppa så har man bevisat existensen av gasen och dess konsekvenser. Själv tyckte jag att Kirk betedde sig mer eller mindre som vanligt.
3. Det andningsfilter som skyddar människor från den fördummande gasen är det kanske mest otäta jag någonsin sett. Däremot är hattarna hos Stratossoldaterna en intressant hybrid av duschmössa och skoskydd.
Från hippiesarna yttras det också för första gången i serien kritik mot hela livsstilen ombord Enterprise, ja faktiskt mot hela Federationens koloniala projekt – hur man skapar atmosfären på koloniserade planeter genom artificiella processer, hur maten på Enterprise är syntetisk och hur livet ombord helt styrs av olika datorprogram. Plötsligt framstår Kirk och de andra som slavar under en opersonlig teknologisk diktatur. I varje fall för ett ögonblick – tills jag fick reda på att hippieledaren dessvärre var galen.
Det har funnits musikinslag då och då i Star Trek, redan i första säsongen framförde till exempel Uhura en liten sång om Spocks sataniska öron och oemotståndliga charm. Men aldrig tidigare har det varit flera sånger på rad i ett och samma avsnitt, framförda ungefär som om Hair hade flyttat ut i rymden. Det är chockerande kackigt, men också helt oemotståndligt camp. Precis som när hippiesarna ombord på Enterprise skriker “Herbert, Herbert, Herbert” till alla som de tycker är för fyrkantiga och stela. Eller när de iscensätter en sittdemonstration utanför sjukavdelningen där deras ledare hålls kvar för undersökning.
För även om The Way to Eden är en kärleksfull drift med hippierörelsen så handlar det också om hur goda avsikter och idealism kan utnyttjas av onda krafter. I det här fallet är det mannen med blomkålsöronen, Dr Sevrin, som är besatt att till varje pris hitta planeten Eden, där han vill leva på ett primitivt sätt – trots att hans egen överlevnad hänger på att han kan hålla en kronisk sjukdom under kontroll genom kontinuerlig medicinering. Och att han riskerar att smitta ner en eventuell urbefolkning i Eden med sin sjukdom. Jepp, Sevrin är en inbiten vaccinförnekare, trots att hans agerande kan få galaktiska konsekvenser.
Men alla dessa besvär visar sig vara förgäves. Tyvärr visar sig Edens lustgård vara allt annat än ett paradis. Växtlivet innehåller syra, och när gitarristen (symboliskt döpt till) Adam tar ett bett av ett päron i Lustgården faller han död till marken.
Kirk, Spock och McCoy landar på denna långlivade mans planet för att försöka få tag på Ryetalyn, en ämne som ska bota ett utbrott av en dödlig febersjukdom ombord på skeppet. Till en början är Flint inte så sugen på kontakt med jordmänniskorna och dess mörka drifter. Men Flint ändrar sig när han inser att han kan använda sig av Kirk som ett slags passionskatalysator hos den kvinnliga android han lever med. Förgäves har Flint försökt programmera in kärlek i roboten Rayna operativsystem, men Kirk lyckas väcka upp både det ena och det andra hos henne efter bara ett parti biljard och en smäktande vals. Fast han förstår förstås inte att hon är en android. Ett triangeldrama är snart ett faktum.
Betyg: De sista 30 sekunderna innan eftertexteran: 10/10, resten av avsnittet 2/10. Förutom scenen när Flint krymper ner Star Trek till bordsmotellstorlek, och Kirk gluttar in på sin paralyserade besättning genom ett fönster (kanske är det i den scenen som hans självkänsla får sig en verklig törn). Den är nämligen 9/10.
Precis som förra avsnittet så har The Lights of Zetar en ganska enkelt konstruerad intrig, fylld av en hel del logiska luckor. Som till exempel varför Zetarerna far vidare och dödar en massa människor på biblioteksplaneten Memory Alpha när man redan tagit sig in i Miras huvud? Och hur man kan få ut dem genom en tryckkammare? Jag har tidigare klagat en del över okarismatiska fiender i den här serien. Här har vi på nytt en billig ljuseffekt som far runt, först i rymden och sen på skeppet, ungefär som i 
Sammanfattning: Ett ganska snällt och utslätat avsnitt. Vi har träffat på så många konstiga existenser ute i rymden så här långt att en discoboll liksom inte fungerar längre. Även om Zetarernas jakt på ett värddjur känns helt rimlig till en början så kan jag ändå inte riktigt förstå mig på hur deras tanke med att alla trängas i en enda person skulle fungera. Vem skulle bestämma? Vad händer om man inte kan enas kring vilken tv-serie man vill följa? Och vem av de hundra får bestämma vad man ska äta till middag.
Handlingen kretsar den här gången kring en märklig planet som uppvisar ovanliga och motsägelsefulla värden. Här dyker också en mystisk kvinna upp som känner sina offer vid namn, och sedan dödar dem genom handpåläggning. Lägg till det en märklig förflyttning av Enterprise, som kastas långt bort från den mystiska planeten just medan Kirk och hans mannar håller på att utforska den. Och så blir det ett fel på Enterprise motorer så de börjar rusa okontrollerat, och kanske inte går att stoppa innan skeppet sprängs av påfrestningarna.
Jag är förtjust i några smådetaljer i det här avsnittet. Den våldsamma kackigheten när man ska försöka iscensätta en jordbävning bland klipporna av papier-maché. Eller mannen i gul tröja som ska fejka en skakning på Enterprise och liksom ligger och vaggar lite fram och tillbaka på golvet (bägge någonstans runt 2.20-2.40 in i avsnittet). Jag gillar också det lilla ljud som hörs varje gång rymdkvinnan Losira försvinner (med lite antydan till sång till och med).