Till en början ser det här ut att vara The Original Series första (och enda) socialistiska avsnitt. Klassperspektivet är inte bara närvarande, utan snarare övertydligt. På planeten Ardana bor överklassen i en stad bland molnen, medan underklassen kämpar i gruvor på planeten nedanför – i gruvgångar fyllda av en gas som gör att de blir korkade.
Men alla accepterar inte sakernas tillstånd. När Kirk och Spock anländer till Ardana blir de nästan tagna som gisslan av den gerillaarmé som gruvarbetarna startat för att få sin beskärda del av överskottet uppe bland molnen. De besuttna svarar med att använda sig av tortyr när de tillfångatar gerillasoldater – trots att de i nästa andetag hävdar att våld är helt utrotat i deras civilisation.
Det hela påminner otroligt mycket om Neill Blomkamps ganska orättvist utskällda Elysium, där ju överklassen också lämnat jordytan och bor på en rymdstation. Men i motsats till Elysium så sjabblar Star Trek-versionen ganska snart bort den fördelningspolitiska sprängkraften i upplägget. Som vanligt ägnar man sig åt genetik och rasism istället. Befolkningen i molnstaden Stratos anser sig nämligen vara av en annan sort än de som arbetar i gruvorna. Förfäderna till invånarna i Stratos lyckades bygga en stad i molnen, medan gruvarbetarna – Troglyterna – och deras civilisation fortfarande är primitiva. Och så länge de inte utvecklas har de inget att göra i Stratos, resonerar man.
Intrigen fortsätter inte med att peka på möjligheten till en rättvisare fördelning av planetens resurser eller ojämlikheter när det gäller tillgång till utbildning. I stället har man uppfunnit en gas som frigörs vid gruvbrytningen, och som helt enkelt förhindrar en intellektuell utveckling hos Troglyterna. Något som ska bevisas genom att Kirk stänger inne Stratos ledare, en gerillakvinna och sig själv i en grotta utan syretillförsel. Eftersom de alla tre blir knäppa så har man bevisat existensen av gasen och dess konsekvenser. Själv tyckte jag att Kirk betedde sig mer eller mindre som vanligt.
Sammanfattning: Känslan jag hade av att se konturerna av ett annat avsnitt skymta bakom en lite urvattnad storyline bekräftas efter lite research. Den ursprungliga manusidén från författaren David Gerrold var mycket mer hardcore. Hollywood-elitens liv i Beverly Hills hade fått honom att fundera över klassamhället och han ville skriva om det verklighetsfrånvända att bo isolerade i lyxvillor fyllda med uppassare, utan att veta något om villkoren för livet utanför murarna. Men halvvägs in i manusprocessen lämnades hela beställningen över till Margaret Armen, som fick en muntlig överlämning. Hon fick alltså inte ens se Gerrolds mer socialistiska manusversion.
Sedan är förstås inbitna trekkers förbannade på att Spock diskuterar pon farr med en kvinna i en flirtig scen. Pon farr ju är precis som fight club – det är inget som man snackar om. Men avsnittet har några andra grejor som jag inte heller gillar, här sammanfattade i tre små punkter.
1. Intrigen förklaras en bit in i avsnittet genom att Spock sitter och tänker för sig själv, bildsatt med klipp ur olika scener. Det är lite som en resumé av ett avsnitt medan det fortfarande håller på. Otroligt otajt berättarlösning.
2 Jag tyckte att det var lite obehagligt när den kvinnliga gerillasoldaten försöker döda Kirk i hans säng, varpå det ganska snart förvandlas till en scen där han ligger och brottas med henne på ett lite vällustigt sätt. Ew!
3. Det andningsfilter som skyddar människor från den fördummande gasen är det kanske mest otäta jag någonsin sett. Däremot är hattarna hos Stratossoldaterna en intressant hybrid av duschmössa och skoskydd.
Som helhet är The Cloud Minders ett avsnitt som har alla ingredienserna som krävs för att bli intressant, men lyckas sjabbla bort precis alla sina förutsättningar (lägg till valfritt skämt om hur producenterna borde haft bättre ett munskydd som skyddade mot Hollywoods fördumningsgas än de som Enterprise-besättningen bär). Betyg: 4/10
Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 21/24. Avsnitt 77 i min Startrekathon.
