Och familjetemat fortsätter…den här gången med ett avsnitt som berättar om de mycket konkreta följderna av den där natten av het klingonsk älskog som Worf och K’Ehley hade i avsnittet The Emissary. Och det är en glad överraskning för de flesta. Worf själv , till exempel, hade ingen aning om vad som inträffat. Det är först när K’Ehleyr och en liten klingonpojke transporteras över till Enterprise tillsammans som han inser att han numera är…pappa (även om det tar ett tag innan K’Ehleyr helt och hållet bekräftar det som hänt.
K’Ehleyr är inte bara ute efter en gullig familjeåterförening på Enterprise, hon är också ombord på skeppet för att utföra ett ganska märkligt diplomatiskt uppdrag. K’mpec, ledaren för det Klingonska imperiets högsta råd, har långsamt blivit förgiftad, och innan han dör vill han försäkra sig om att kapten Picard ska ta hand om formaliteterna kring att välja en ny ledare. Fast Picards egentliga uppdrag är att undersöka vem det är som förgiftat K’mpec och se till att lönnmördarens plan om att vinna herraväldet över klingonimperiet går om intet.
Det hela blir ännu mer delikat och komplicerat i och med att den ene av de två aspiranterna till att leda det klingonska imperiet är Duras, den som beordrade att Picard skulle lönnmördas och som var drivande i att förnedra och vanära Worf i avsnittet Sins of the Father. Och det är just det faktum att Worf numera är utstött från det Klingonska folket som gör att han tvekar inför att ta hans om sin son Alexander – är det ett fadersarv som han verkligen vill föra vidare till sitt barn?
Star Treks avsnitt må vara fristående, men jäklar vad mycket kontext och förförståelse det krävs för att greppa allt som händer i det här avsnittet. Minns plötsligt den där paniken när man försökte hoppa in mitt i en Star Trek-säsong någonstans och fattade noll. Förutom den komplicerade backstoryn så är det här också ett betydligt blodigare avsnitt än brukligt. Ett bombattentat, attacken och mordet på K’Ehleyr (även om vi inte får se det i bild) och så Worfs duell på liv och död. Det är med stor sorg jag tar farväl av K’Ehleyr, tänk vilken fart det hade blivit ombord på Enterprise om hon fått en återkommande roll. Säger dock ett glatt välkommen till
Bäst tycker jag annars om rollfiguren Gowron – det spelar inte någon roll att han inte har så många repliker, det räcker med de där totalt galna ögonen för att jag ska gilla honom. Reunion är överhuvudtaget ett avsnitt där klingonernas jobbigare sidor tonas ner, trots att det handlar om både traditioner och successionsordningar. Jag tycker också att balansen i det här avsnittet mellan den allt mer familjeorienterade Worf kombinerat med våld och ond bråd död känns ytterst väl avvägd (avsnittet är förresten det andra i TNG som regisserats av Riker-skådisen Jonathan Frakes). Det känns liksom som en lite vuxnare version av The Next Generation. Att man sedan måste lägga in en pliktskyldig reprimand mot Worf för att han dödade en klingonsk diplomat ombord på Enterprise – men nöjer sig med att skriva in en liten notis om detta i hans CV – känns däremot mest lite tramsigt.
Betyg: 7/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 183 tv-avsnitt.
Det är precis som Hoffa skrev i en kommentar till ett blogginlägg för några dagar sedan. Det är verkligen familjen som är tema för säsong fyra av The Next Generation. Och är det inte släktingar till de som tjänstgör ombord på Enterprise som skrivs in i serien, så kan man ju alltid spåra upp en syster till en avliden besättningsmedlem. I det här fallet den 
Det jag gillar mest med det här avsnittet är att man faktiskt följer upp en tappad tråd i serien, och besöker planeten som Tasha Yar berättat om några gånger (jag är inte helt säker men tror att vi till och med fått se någon enstaka ångestfylld flashback från Tasha Yars minnen från planeten). The Next Generations manusförfattare är uppenbart intresserad av seriens närhistoria, och plockar hellre upp och fördjupar fragment från förr än hittar på nya aliens varje vecka – det förstärker känslan av ett TNG-universum och ger serien ett sammanhang och kontinuitet som ju saknats tidigare (och som jag ju tjatat en del om). I det här fallet bygger man också vidare på Datas särskilda band till Tasha Yar, och lite sköna ST-samtal om vad definitionen av vänskap egentligen är.
Samtidigt skulle man också kunna sortera in det här avsnittet under den lite irriterande kategorin “vi går in i en fälla med öppna ögon”. Enterprise-besättningen är fullt medvetna om att Ishara kanske inte är fullständigt självuppoffrande när hon ska hjälpa Federationen att frita fångar från hennes fiender. Ändå använder de inte sig av några som helst försiktighetsåtgärder. Ishara kan till och med ha ett videosamtal ombord på Enterprise med sina vänner i Koalitionen där hon är helt öppen med att hon försöker lura Federationen, utan att ens någon försöker avlyssna det. Förklaringen som ges i avsnittet är att alla kompensationsgillar Ishara, på något sätt fyller hon det känslomässiga tomrum som uppstod när hennes syster dog. Eller så är det bara den otroligt tajta, blå helkroppsstrumpan som hon har på sig som gör att alla gillar henne.
Och på tal om kläder, för första gången fick jag en “kejsaren är naken”-uppenbarelse i det här avsnittet. Eller ska man kanske kalla det “kejsaren har på sig en pastellfärgad pyjamas i konstfibermaterial”-uppenbarelse. Jämfört med det hyfsat avslappnade street-mode som verkade gälla på Turkana IV so framstod Enterprise-besättningen plötsligt som så himla töntiga och fula. Bisarra färgval, raka motsatsen till kamouflage-färgade med tanke på att de används under uppdrag, illasittande och lite stela. Kommer jag någonsin att kunna ta de där uniformerna på allvar igen? Och varför dröjde det mer än tre säsonger innan jag insåg töntighetsfaktorn.
Det jag gillade mest med Remember me är att alla omkring Beverly reagerar så lugnt och samlat när hon går runt och säger att det fattas en massa personer ombord. Man felsöker. scannar igenom fartyget, går igenom dataloggar och låter praktiskt taget besättningen gå skallgång ombord. Inte ens när hon börjar sakna hundratals personer är det någon som kallar henne direkt galen, utan man lyssnar och tar in. Den typen av mjuk övergång in i ett allt mer overkligt tillstånd är mycket mer obehaglig än när folk genast spärrar in någon i en madrasserad cell. Å andra sidan så tvekar Beverly inte så mycket på sig själv. Hon är tämligen övertygad om att alla andra har fel trots att alla tittar på henne med tom blick när hon nämner alla som inte finns, och plötsligt aldrig har funnits ombord. Man kanske blir sådär självsäker efter tillräckligt mycket tjänstgöring ute i galaxen. Efter att man träffat på så mycket konstiga saker att man vet att det bara är sig själv man kan lita på.
Däremot är det ju snyggt hur världen utanför warp-bubblan också slutligen skildras. Det visar sig att energiportalerna egentligen är “verkligheten” som försöker få kontakt med Beverly. De är ett verk av ett samarbete mellan Wesley Crusher och den där astriste The Traveler från 
Oavsett hur charmigt jag tycker att det är med nyanserade skildring av vad som först ser ut att vara en psykos så är jag ändå inte riktigt imponerad av det är avsnittet. Warpbubblan suger som intrigverktyg tycker jag. Och om nu Beverly är instängd i en bubbla där hon själv skapar sin verklighet med hjälp av sin egen fantasi, hur kan det då finnas en dator som avger exakta storleksangivelser på hur stor warpbubblan är. Det där reddes aldrig ut ordentligt. Att det blir så mycket som en sexa i betyg beror enbart på scenen där Wesley håller på att sugas in i kraftfältet och hänger i luften medan hon håller i sig i en stol (som syns här ovan). Så himla fin scen.
haft barnfobi, utan brottades gärna barbröstat med unge herr Charlie. Picard, däremot, verkar bli skraj så fort någon under 30 närmar sig (tydligen var gosandet med brorsbarnet i Family en engångsföreteelse). Men även han drar på sig trikåerna och bestämmer sig för att idrott är fostrande. I det här fallet spelar man rymdsquash. Sån otur att ljudet av squashbollarna väcker upp traumatiska minnen hos pojken han försöker hjälpa. Det slutar med tårar och fosterställning på golvet.
Jeremiah Rossa har nämligen ett krigstrauma från sin barndom. Hans föräldrar dödades under det Talariska kriget, och han själv adopterades av en talarisk soldat som hittade honom gråtandes intill sin mammas lik. Skälet till att Jeremiah överhuvudtaget finns ombord på Enterprise är att det talariska utbildningsskepp han tjänstgjorde på råkade ut för en olycka och undsattes av Picard och de andra. När besättningen på Enterprise upptäckte att det fanns en människopojke bland talarierna kollades hans dna och identiteten spårades. Nu är Jeremiah/Jono kluven. Vill han tillbaka till avsägsna släktingar som han inte känner, eller ska han stanna kvar hos talarierna och den adoptivpappa som han vuxit upp tillsammans med? Vill han kunna skratta och delta i glasskrig eller ska han ägna sig åt att bli en talarisk krigare och slåss på riktigt. Till sist är Jeremiah/Jono så förvirrad att han verkar vara beredd att göra vad som helst för att slippa välja (blev faktiskt lite chockad över scenen med dolken).
Det hela utvecklas till en interstellär version av Kramer vs Kramer, där Picard och mänskligheten fajtas med talarierna och kapten Endar om vem som har rätt till pojken. Fast istället för en rättegång så laddar bägge sidor upp för en väpnad konflkt. Men visst finns det känslor hos alla inblandade. Jag skulle nog säga att Sherman Howard spelar rollen som Endar lite väl känsligt, var det inte sagt att talarierna var ett grymt och skoningslöst folk? Det onda patriarkatet som förkroppsligas här, verkar ändå rätt mjukt och gosigt.
Den mysiga återföreningen mellan Data och dr Soong blir dessvärre inte särskilt långvarig. Det visar sig att Soongs signal även aktiverat Datas onda tvilling, Lore. Honom mötte vi ju senast i avsnittet 
Visst är det trevligt när rollfigurer återvänder från det förgångna och på det här sättet knyter samman de olika säsongerna. Men det här avsnittet lämnade mig dessvärre med fler frågor än jag hade innan jag såg det. Vad var det för saker som dr Soong opererade in i Datas och Lores munnar? Varför aktiverade Soong Lore när han vet vilket rötägg han är? Och var verkligen dr Soong så döende som han sa i början av avsnittet, eller lurades han igen? Men störigast av allt är att det här avsnittet så tydligt pekar fram emot en upplösning i ett kommande avsnitt. Hade avsnittet döpts till Brothers part one hade det väl varit okej, men nu vet man ju inte om det kommer att ta två och ett halvt år tills Lore kommer tillbaka (även om jag ju förstår att det inte kommer att ta så lång tid, men ni förstår vad jag menar). Förresten, på tal om störiga rollfigurer som återkommer med ojämna mellanrum – var det inte länge sedan vi såg till Q?
Men det är inte bara Picard som konfronteras och försonas med familjemedlemmar i det här avsnittet. Eftersom Enterprise repareras på en rymdstation belägen precis vid Jorden så beslutar sig Beverly Crusher för att beställa upp lite lådor från sitt Shurgard-lager). Och bland sakerna hon sparat för att minnas sin avlidne man ligger ett inspelat meddelande från honom till den då nyfödde Wesley. Och, ja. Jag grät visst för tredje gången i den här serien när Wesley för första gången får möta sin far, om än på holodäck.
Dessutom, i en tredje bihandling, får en motvillig Worf besök av sina adoptivföräldrar. De ger fler ledtrådar kring hur Worf var när han växte upp, att han på egen hand försökte skapa sig en klingonsk identitet – och bland annat tvingade sin mamma att försöka laga till klingonska maträtter. Det här är comic relief-bihandlingen, men även den slutar på ett varmt och kärleksfullt sätt. Är så himla förtjust i hur
Resten av de smått märkliga valen i del två av The Best of Both Worlds förklaras med de budgetramar som finns för serien och som vi då och då blir plågsamt medvetna om. Till att börja med så får vi ju aldrig se det stora slaget mellan Stjärnflottan och borgerna under kubens färd mot Jorden. Bara vara med om efterspelet. Färdas genom de brinnande vraken av fler av flottans skepp än vi någonsin sett samtidigt i serien. Visst, det är en magnifikt sorglig och ödslig scen, men det är ju trots allt inte som att vi är extremt bortskämda med storslagna rymdslag i Star Trek. Kunde vi inte fått se lite pang-pang åtminstone?
Så hur ska då Enterprise kunna lyckas med det Stjärnflottan misslyckats med. Ett enda skepp mot borgernas kub. Förstärkt av att man assimilerat Picards hjärna till sitt kollektiva medvetande. Jo, då är det dags för seriens största släng av hackerromantik hittills. Data lyckas via Picards borg-hjärna ta sig in i motståndarsidans interna kommunikationsnätverk och programmera in kommandot för att alla ska gå och lägga sig. Geek-extravaganza! En tydligare eftergift till den förväntat nördiga kärnpubliken av serien har jag inte varit med om sedan Wesley Crusher skrevs in i serien.