Remember me. När Beverly fastnar i en warpbubbla.

tng remember 1

För vissa tittare är det kanske självklart att det är något skumt på gång när hundratals ur besättningen försvinner från Enterprise och Beverly Crusher är den enda som kommer ihåg och saknar dem. Men i Star Trek kan ju sånt där bero på så många olika saker. Man kanske har råkat snubbla in i en annan dimension och/eller en alternativ verklighet. Kanske har någon varit inne och ändrat i det förflutna – lite som när Spock måste åka tillbaka i tiden för att rädda livet på sig själv i Yesteryear i den animerade serien. Men när bara fler och fler ur besättningen börjar försvinna – ibland mitt i ett samtal – så förstår ju till och med jag att det är något skumt på gång. Hade däremot aldrig kunnat gissa att det skulle vara just en warpbubbla. Det hade nog ingen annan heller, förrän manuset till det här avsnittet blev skrivet.

tng remember 3Det jag gillade mest med Remember me är att alla omkring Beverly reagerar så lugnt och samlat när hon går runt och säger att det fattas en massa personer ombord. Man felsöker. scannar igenom fartyget, går igenom dataloggar och låter praktiskt taget besättningen gå skallgång ombord. Inte ens när hon börjar sakna hundratals personer är det någon som kallar henne direkt galen, utan man lyssnar och tar in. Den typen av mjuk övergång in i ett allt mer overkligt tillstånd är mycket mer obehaglig än när folk genast spärrar in någon i en madrasserad cell. Å andra sidan så tvekar Beverly inte så mycket på sig själv. Hon är tämligen övertygad om att alla andra har fel trots att alla tittar på henne med tom blick när hon nämner alla som inte finns, och plötsligt aldrig har funnits ombord. Man kanske blir sådär självsäker efter tillräckligt mycket tjänstgöring ute i galaxen. Efter att man träffat på så mycket konstiga saker att man vet att det bara är sig själv man kan lita på.

Det är när det börjar dyka upp portaler av ljus och energi (tänk ungefär filmen Poltergeist) som saker och ting blir lite för fjantiga för mig. Eller med andra ord: När man går från det psykologiskt småjobbiga till typiska sf-konventioner. Är inte portaler av energi lite av genrens lösnäsa, liksom? Något man tar till när man inte hinner/orkar bygga ett helgjutet manus?

tng remember 7Däremot är det ju snyggt hur världen utanför warp-bubblan också slutligen skildras. Det visar sig att energiportalerna egentligen är “verkligheten” som försöker få kontakt med Beverly.  De är ett verk av ett samarbete mellan Wesley Crusher och den där astriste The Traveler från Where no one has gone before som alla utom jag verkar gilla. Wesley är lite extra drivande, det var ett av hans experiment som skapade den där Warpbubblan som hans mamma nu är instängd i. Och som bara krymper och krymper och krymper,

tng remember 2Oavsett hur charmigt jag tycker att det är med nyanserade skildring av vad som först ser ut att vara en psykos så är jag ändå inte riktigt imponerad av det är avsnittet. Warpbubblan suger som intrigverktyg tycker jag. Och om nu Beverly är instängd i en bubbla där hon själv skapar sin verklighet med hjälp av sin egen fantasi, hur kan det då finnas en dator som avger exakta storleksangivelser på hur stor warpbubblan är. Det där reddes aldrig ut ordentligt. Att det blir så mycket som en sexa i betyg beror enbart på scenen där Wesley håller på att sugas in i kraftfältet och hänger i luften medan hon håller i sig i en stol (som syns här ovan). Så himla fin scen.

Betyg: 6/10. 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 181 tv-avsnitt.

6 thoughts on “Remember me. När Beverly fastnar i en warpbubbla.

  1. LDL says:

    Aha! Det tog ett tag men till slut fick vi då ett avsnitt som jag inte håller med dig om riktigt. Jag hade faktiskt gett avsnittet 8/10. En svag åtta visserligen, men ändå en åtta. Fast i det här fallet tror jag att en majoritet av fansen kanske hade hållit med dig.

    Det här avsnittet innehåller ett flertal saker som jag gillar och det är egentligen ingen överraskning för jag tycker att det är konsekvent med vad jag sagt tidigare. Även om jag inte kunde låta bli att skratta lite åt slutet på första stycket – och jag får väl erkänna att inte heller jag hade kommit på att det var en warpbubbla innan jag såg avsnittet – så tycker jag faktiskt av premissen och handlingen. Det var förresten den, eller originalversionen, som kom från författarnas försök att komma på en mer typisk SciFi-handling för 4×02 Family. När det till slut inte blev av så slutade det med att den här idén användes till sitt eget avsnitt istället. Det är ett koncept som jag faktiskt tycker är intressant och som de använder väldigt väl för att komma åt det psykologiska. Som tittare får vi följa med och se Beverlys erfarenheter och kanske fundera på hur vi själva hade agerat, samt om vi hade kommit fram till att det inte kunde vara verkligheten hon var i. Det är just såna här lite typiska SciFi-koncept som TNG kanske gör bäst av alla serierna.
    Sen har jag ju sagt många gånger tidigare att jag har en tendens att falla för såna här mysterium-avsnitt när de görs väl, där man får följa med på resan och själv fundera på hur saker är möjliga och vad man tror att det är. Sen att jag aldrig skulle ha gissat på en warpbubbla kanske inte är optimalt, men det är faktiskt inte illa nog för att störa mitt intresse. Jag tycker att detta är ett avsnitt där ett sånt här koncept görs väldigt väl, så jag tycker om det.
    Till sist får man ju också säga att Dr. Crusher sällan får vara speciellt central för serien, och här får hon massor med tid och uppmärksamhet. Det gör mig glad att jag faktiskt tycker att det är ett bra avsnitt. 🙂

    Det där om datorn; Alltså…jag antar att det är en tolkningsfråga i grunden, om den där världen var riktig eller inte. Om jag inte missminner mig så nämner de under avsnittets gång att warpbubblan skapades av Wesley när han använde samma formler som The Traveler (som jag faktiskt varken är för eller emot) använd ei 1×06 Where No One Has Gone Before. De formlerna beskrevs ju då lite vagt förklara att verkligheten kunde skapas och styras av ens fantasi och tankar. Därmed så tolkar jag det som att det inte nödvändigtvis var en “verklig” värld som Dr. Crusher var fast i, utan en plats där hennes tankar styrde vad som hände. Hennes rädsla och oro ju längre avsnittet gick och ju mer som gick fel, känslan av att bli av med alla som står henne nära, de här sakerna hade ens tor roll i att forma den världen. Samtidigt så kanske warpbubblans kollaps begränsade världen som hon hade skapat allt mer.
    Med andra ord, vad jag försöker säga angående datorn är att, det kanske var som en dröm där saker ser ut att vara verkliga men utan att vara det. En värld skapad av vår egna fantasi. Vem vet hur exakt den där faktan egentligen var? Datorns information kanske rent av representerade hennes rädsla och oro, och genom att lita på datorn och acceptera det som sades så styrde hon världens utveckling i just den riktningen?
    Knepigt. Men intressant! 😉

    Like

  2. Hoffa says:

    Jag är rätt förtjust i det här avsnittet även om jag inte kunde hålla mig från att göra Poltergeist referenser när jag såg det. Alla som sätt den filmen vet ju att det är en stor fråga om man ska eller inte ska gå in i ljuset. Nu när jag såg det för andra gången så märkte jag att de direkt avslöjar vad som händer (efter som jag visste vad jag tittade efter. Man får i början se Beverly komma in i maskinrummet, sedan trycker Wesley på någon knapp, det blixtrar till och man ser att Beverly inte är kvar där hon stod nyss.

    Som jag förstår det så skapades ett parallellt universum baserat på vad Beverly tänkte på i ögonblicket hon försvann vilket måste ha varit vad hennes vän, den gamle läkaren just sagt om hur världen bara krymper när man blir gammal p.g.a. att de man känner bara försvinner en efter en. Resultatet av Beverlys tankar blir ett universum där detta händer väldigt konkret.

    Jag gillar också de helt bisarra diskussionerna som uppstår i mitten när Beverly försöker få de andra att förstå det orimliga i att det finns så lite folk på skeppet men ingen förstår någonting efter som det alltid varit så för dem. Tills sist är det bara hon och Picard kvar och ändå tycker han att det är jätterimligt. Det är också här, om jag inte missminner mig, det blir en running gag att Beverly ska förklara sin kärlek till Picard innan det bokstavligen är försent men blir avbruten. Första gången vi såg detta var i The high ground när de är fångna hos terroristerna.

    Hade nog gett 7/10, Pga att jag gillar första halvan men efter att Beverly blivit ensam på “sitt” enterprise så tappar avsnittet tempo.

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s