Det är något visst med Star Trek-avsnitten där folk blir galna. Jag är extremt svag för masspsykosavsnitten, där paranoian liksom flödar genom Enterprise och där ensamheten och utsattheten i en rymdfarkost mitt ute i rymden blir plågsamt uppenbar. Det finns liksom ingenstans att ta vägen om alla andra ombord blir knäppa. Och ingen som kommer att hinna att komma och rädda en.
I det här galenskapsavsnittet, Night Terrors, finns en hel del ekon från några av de tidigare som haft liknande teman. Originalseriens The Naked Time samt The Next Generations The Naked Now och The Tholian Web. Redan inledningen av Night Terrors känns bekant. Enterprise hittar USS Brittain, ett av Stjärnflottans rymdskepp som försvunnit, drivande i rymden. Alla i besättningen är döda, utom en person – en katatonisk betazoid som inte längre kan kommunicera med omvärlden. Det finns spår av strider ombord, men obduktionerna visar på att det är besättningen själva som tagit livet av varandra – det finns ingen yttre fiende som framkallar galenskapen.
Även nästa steg i handlingen känns igen. Enterprise upptäcker nämligen att de är fångna av en okänd kraft, troligtvis samma som hållit fast Brittain i sitt läge. Ett grepp som också använts förr, nu senast i Booby Trap. Men den här “kraften” har inverkan på människors psyken. De slutar drömma, och blir galna av det. Alla påverkas utom Troi, hon drömmer istället samma dröm om och om igen. Samma ord upprepas medan hon flyger runt bland en massa moln. Efter ett tag inser man att det där måste vara ett budskap från ett annat skepp som också är fångat av den märkliga kraften (just dechiffreringen av det där drömbudskapet är kanske avsnittets svagaste punkt, inte helt självklart för mig, åtminstone).
Det här är det första avsnittet på ett tag som snarare påminner lite för mycket om tidigare avsnitt än bygger vidare och knyter ihop lösa trådar från tidigare säsonger. Det brukar vara något dåligt, men den här gången är det lite tvärtom för mig. Jag känner det som att man försökt göra det där galenskapsavsnittet gång på gång, och nu äntligen börjar få någon ordning på det. Den här gången är det liksom obehagligt på riktigt när vanföreställningarna sprider sig ombord. Och för en gångs skull försöker man inte skoja bort någonting, ingen i besättningen är magiskt stoisk och starkare än de andra när det gäller att stå emot vansinnet (om vi undantar Whoopi Goldbergs rollfigur Guinan – det är nästan lite underligt att hon inte griper in, hennes uppgift brukar ju att vara the voice of reason när alla flippar ut ombord). Tvärtom, man tar ut svängarna och låter inte galenskaperna stanna vid lite svett och galna blickar, utan iscensätter (om än lite valhänt) några mardrömsscenarion.
Sekvenserna med Troi flygandes runt i någon annans drömmar känns väl sådär. Först tänkte jag att det hela skulle utvecklas till något liknande Jennifer Lopez-rullen The Cage, som kom några år senare. Det vill säga att Troi skulle kunna ta sig djupare och djupare in i någon annans hjärnverksamhet och upptäcka mörka och mystiska rum och hemligheter. Men det visar sig att den katatoniska betazoiden bara är ett slags sändare för en yttre makt. Så hon flyter mest runt där bland molnen och hojtar för sig själv, även när det är dags för själva upplösningen. Kontaktögonblicket får vi aldrig se.
Som sagt, jag gillar skildringen av galenskapen och paranoian ombord, utan det är nog själva upplösningen som känns lite…gjord. Lite snöplig rentav, efter att spänningen byggts upp på länge. Det är också ett av de typiskt irriterande Star Trek-lösningarna. Det där andra skeppet liksom bara far bort i rymden, och så behöver vi aldrig mer bry oss om den lösa tråden i handlingsväven )om det inte blir uppslaget till en Star Trek-roman, det vill säga).
åP generöst humör idag, väljer att fokusera på det jag gillar i det här avsnittet, istället för tvärtom. Är förresten väldigt road av att alla ombord verkar ha de där blommorna precis vid sina huvudkuddar ombord på skeppet. Det ser lite komiskt ut ha huvudet inkört i en blomkruka, liksom (det är tydligen inte bara jag som undrat).
Betyg: 8/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 193 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Hur som helst, skeppets möte med den där nya livsformen gick lite sådär, kan man väl säga. Rymdtrilobiten började skicka iväg energiblixtar mot Enterprise, och Picard var till sist tvungen att besvara elden och lyckades, av misstag, avliva den där rymdmusslan. Klipp till kapten Picards ytterst bekymrade ansikte. Här snubblade han över en ny, okänd livsform, och fem minuter senare är det enda bevis han har att visa upp för sin upptäckt en okänd och fruktansvärt död livsform. Vilken tur att den där rymdtrilobiten var gravid och hade en minivariant av sig själv i magen. Som Picard kunde rädda, även om han riskerade skeppets säkerhet på kuppen när Junior börjar dia energi genom skeppets skrov – präglad som den är av Enterprise.
Parallellt med det här så får La Forge träffa sina drömmars kvinna, eller rättare sagt, den stjärnflotteforskare vars hologram han blev kär i under avsnittet 
La Forge hade visserligen skapat hologrammet för att skapa en teknisk lösning på ett allvarligt problem, men att gå in på holodäcket och se av jobbkollegorna stå och kyssa en kopia av sig själv måste vara extremt obehagligt. Men här ska det visst vara gulligt, inte alls så sjukt och konstigt som det skildras i avsnittet 
Som jag minns det så var i varje fall de där podradiopratarna rätt kritiska till First Contact. Men när jag nu äntligen fick se avsnittet så förstår jag inte riktigt varför. För mig så lyckas det här avsnittet nämligen använda ett ytterst specifikt exempel för att berätta om hur hela Federationen fungerar. Som en del kanske minns så förbjuder ju Generalorder ett/Prime Directive Federationens skepp att ta kontakt med en civilisation som de stöter ute i världsrymden om samhället i fråga inte har haft en teknologisk utveckling fram till motsvarande warp-drift. Jag har alltid tänkt att det där var ett mer alllmänt mått på tekniknivå och samhällelig utveckling. Först när jag ser det här avsnittet så förstår jag att det handlar om ren självbevarelsedrift från Federationens sida. För när en planet får warpteknologi är det också lätt för deras skepp att lämna solsystemet. Risken att ett skepp från Federationen stöter på skepp från en sådan planet innebär också en potentiell väpnad konflikt – framför allt om civilisationen fram tills dess trott att de är ensamma i världsrymden. Alltså är det lika bra att åka dit och säga hej innan man påbörjat en interstellär konflikt med en omogen civilisation. Ur den synvinkeln skulle man kunna se Federationens uppträdande som motsatsen till att kolonisera. Att de egentligen är helt ointresserade av andra planeter, och först när de inte kan undvika deras invånare ute i världsrymden tar man kontakt. Fullt så naiv är jag kanske ändå inte. När det står resurser och taktiskt placerade solsystem på spel så tror jag att Federationen är en smula mer…på.
Fast i just det här fallet finns det lite särskilda omständigheter kring Federationens val att ta kontakt.Riker har åkt ner till Malcor III för att reka läget på planeten, komplett med märkliga knölar i pannan för att smälta in bland befolkningen. Han råkar ut för en olycka och hamnar på sjukhus där man upptäcker att hans organ sitter på fel plats (jämfört med Malcorierna alltså) och att han har fem fingrar. Det är helt enkelt lite brådis för Picard och de andra att ta kontakt, för Riker kan vara i fara på en planet där man tror att man är fast övertygade om att man är skapelsens krona i hela universum. Så Picard transporterar först ner sig till en framstående forskare på planeten, och sedan till dess ledare för att förklara vem man är och vad man vill. Men när Rikers alienskap samtidigt upptäcks på sjukhuset hotar det hela snart att ta en våldsam vändning. Kontakten med Federationen skulle kunna utvecklas till ett slagträ i den politiska kampen mellan traditionalister och förnyare på planeten. Och Picards besök får därför motsatt effekt än den avsedda. Forskningsprogrammet för warp-drift läggs på is och planetens ledare tackar nej till att bli en del av Federationen. Planetens invånare är helt enkelt ännu inte mogna för det steget.
Även i det här avsnittet finns vissa inslag av gubbsjuka, precis som i 
Och visst fortsätter man att titta. Undrar hur de ska få ihop det. Men det blir mest lite halvljummet nästan hela vägen. Och trots att Picard egentligen i princip förstår varför besättningen utsatts för en kollektiv minnesförlust så måste han ändå tvångsmässigt åka tillbaka till där den uppstod. Och plötsligt har han utsatt både sig själv och resten av besättningen för livsfara. På nytt. Just den livsfara som han försökte undvika när han fixade så att alla ombord tappade minnet.
Egentligen är det enda jag riktigt gillar i det här avsnittet de korta klippen i inledningen när Worf till exempel lär ut kampsport och dr Crusher fixar med sina mossor (att Picard ger sig på ännu ett misslyckat deckaräventyr på holodäck bryr jag mig inte riktig om). Mer och längre hobby-detaljer i framtida avsnitt, tack! Så, mysteriediggare, hoppas ni njöt av det här avsnittet. Jag tycker att det var ganska menlöst.
Hela den här historien har alltså sin grund i ett uråldrigt avtal där den mäktiga varelsen Ardra lovat befolkningen på planeten Ventax II 1000 år av fred. Det hon vill ha i utbyte efter denna tid av välstånd och frid är att få förslava befolkningen och ta alla deras pengar. Ja, till och med Enterprise kan Ardra kräva, eftersom även det som råkar finnas runt planeten när avtalet löper ut ska tillhöra henne. Och för att övertyga alla på planeten, även Worf, så förvandlar sig Ardra till en rad olika lokala varianter av den varelse som vi på Jorden kallar för djävulen.
Lite påminner Ardra och hennes förmågor om en annan kärlekskrank bov i Star Trek-universumet, häxan i originalserieavsnittet 
Men om jag tar på mig de positiva glasögonen på nytt så kan jag trots allt konstatera att det här ett politiskt avsnitt, ytterligare ett i Star Treks mer ateistiska linje. Budskapet går inte att ta miste på. Det är inte en gud, eller ens en djävul, som gjort att planeten Ventax II gått från krig och misär till välstånd och fred. Det är människorna själva som har makten över sin tillvaro och sin framtid.
Efter några säsonger av Star Trek har det ju framgått ganska tydligt att kaptenerna på uppdrag långt ute i galaxen då och då skiter ganska högaktningsfullt i de flesta regler och förordningar. Det kan ta alldeles för lång tid att få något slags besked från Federationen om hur man ska handskas med ett problem, till exempel, och då måste man kunna fatta ett eget beslut. Och även när Kirk eller Picard tänjt på de där föreskrifterna så är det ytterst sällan som det blir några egentliga konsekvenser. Inte som vi får se i varje fall. Men även med det i beaktande är ju inget mindre än chockerande när ett befäl inom Stjärnflottan bestämmer sig för att helt på egen hand starta ett krig.
Men så gör alltså kapten Benjamin Maxwell. Själv traumatiserad efter ett tidigare krig mot cardassierna så bestämmer han sig för att hämnas. Eller som han utrycker det: Sätta stopp för de planer han tror att cardassierna har för ett kommande överraskningskrig mot Federationen. Utan att få sitt agerande sanktionerat från Stjärnflottan så börjar han helt enkelt attackera en rymdbas, sen ett krigsskepp, sen ett fraktskepp….ja, vem vet var det här hade slutat om inte Picard och Enterprise hade hunnit ifatt honom och satt stopp för attackerna. Men trots allvaret i den situation som Maxwell skapat med flera hundratals döda cardassier, så låter ändå Picard den hämndlystne Maxwell behålla befälet över sitt skepp på färden mot den Federationens rymdbas. Mycket, mycket märkligt.
Antagligen spelar det in att Picard i all hemlighet nog tror att Maxwell har rätt i sina antaganden om cardassierna. Trots att det råder fred mellan dem och Federationen så verkar den skakig och instabil. Cardassierna är lite för trigger happy för sitt eget bästa. Något skumt är i görningen.
Och på tal om otillräckliga rollfigurer, jag bävar lite över att Miles O’Brien ska få mer utrymme i serien. I så fall hoppas jag verkligen att någon hottar upp rollfiguren en hel del. För att vara en del av den upplysta Stjärnflottan, på ett skepp som ska utforska okända livsformer – att trots detta ändå sitta vid frukostbordet och gnälla över sin frus val av asiatisk mat och längta efter lite mer stabbiga rätter…det känns kanske ändå en aning inskränkt?
Datas ansträngningar för att förstå mänskligheten, eller för den delen bli mänskligare, är ju ett av The Next Generations oftast återkommande inslag. Till en början tyckte jag oftastatt det kändes som ett slags lyteskomik, men successivt har porträttet av Data fördjupats och blivit allt mer sympatiskt och kärleksfullt. I det här avsnittet får vi äntligen se ett avsnitt som till största delen berättas ur Datas perspektiv, och kanske förstår jag först nu hur svårt det är meningen att rollfiguren ska ha att hantera mänsklighetens irrationella och nyckfulla sidor. Det visar sig att ironi och neurotiskt beteende är två av hans svåraste grenar.
Så när hans bästa vän på skeppet, Keiki Ishikawa (som vi överhuvudtaget inte sett tidigare i serien men som uppenbarligen följer med ända in i Deep Space 9) ska gifta sig med transportchefen Miles O’Brien (som ju är något slags semi-återkommande rollfigur vid det här laget) så blir det hela mycket förvirrande för Data. Keiki får kalla fötter, och vill ställa in alltihopa, säger hon till Data. Som tolkar henne alldeles för bokstavligt och håller på att sabotera hela bröllopet trots sina goda föresatser.
Ishikawas och O’Briend bröllop är det 
En sista insikt som det här avsnittet gav. Data har en katt. När kommer en storyline om det här? Den vill jag se? Och hur många husdjur finns det ombord? Visst, Picard har en akvariefisk, men det här öppnar ju upp för en mängd möjligheter och intressen för djurintresserade ombord. Hundar? Ormar? Ödlor? Utomjordiska arter?
Orsaken är det mystiska stim av jättesmå rymdorganismer som Enterprise fastnar i. Varelserna är små och nästan osynliga men tillsammans i stimmet är de starkare än Enterprise motorer. Det hade väl varit illa i sig, men de små liven i stimmet runt skeppet är på väg mot ett kosmiskt stråk – eller cosmic string fragment, som det heter på engelska. Och den färden vill inte Enterprise följa med på, det skulle kunna få hela skeppet att gå under. En annan bieffekt av stimmet är att många ombord på Enterprise får svår huvudvärk, och i Deanna Trois fall medför det att hon mister sina mentala superkrafter helt och hållet. Och det är den övergången hon inte riktigt klarar med det goda humöret i behåll. Nu framstår alla omkring henne som tomma och tvådimensionella, klagar hon. Och utan de mentala krafterna vill hon inte heller jobba som samtalsterapeut på skeppet, utan säger upp sig. Att förlita sig enbart på mänsklig intuition är inte något för Deanna Troi. Vilket ju faktiskt får en att tänka att hon inte klarar av jobbet utan att fuska.
Vi kan väl också konstatera att åtminstone Riker inte är aktuell som hennes vikarie. Precis när han insett hur hela Deanna Trois liv är i gungning så bestämmer han sig för att bli lite kränkt av henne. Han tolkar hennes förtvivlan som att hon ser ner på sin mänskliga sida och säger: “You always had an advantage. A little bit of control of every situation. That must have been a very safe position to be in. To be honest, I’d always thought there was something a little too aristocratic about your Betazoid heritage. As if your human side wasn’t quite good enough for you”. Kanske inte riktigt den typ av livssanningar man vill höra när hela ens liv plötsligt gått i kras.
Upplägget på avsnittet är ändå rätt schysst. Upplösningen blir däremot välment, pedagogiskt och moralist uppbygglig. Det är när Deanna Troi inser att även hennes mänskliga instinkt räcker långt i jobbet och livet som hon kan komma till ro med sin nya situation. Då lyckas hon också hitta på ett sätt att avleda uppmärksamheten från stimmet av kosmisk plankton som skeppet befinner sig i. Och när Enterprise äntligen lyckas ta sig loss från stimmet så återfår hon också sina krafter.
De två blir nämligen skeppsbrutna på en ökenplanet tillsammans med en hårdför kapten från en gruvplanet. Efter lite ökenvandring hittar man en grotta där Picard räddar Crusher från några fallande stenar, men själv blir svårt skadad. Sen går väl resten av deras storyline åt till att Crusher ska överlista ett elektroniskt bevakningssystem som skyddar en källa med vatten. Samtidigt, ombord på Enterprise, så måste Riker lotsa bort ett rymdskepp fyllt med farligt avfall för att rädda en planet undan sopornas strålning (avfallsproblematik på en interstellär skala är en imponerande oväntad plot-twist).
Den replik i filmen som förstås tar hårdast på en mitt i livet-krisande man som jag är den när Picard, skadad och (som han själv tror) döende, utbrister i ett “Oh, I envy you, Wesley Crusher. You’re just at the beginning of the adventure. Go on. Get the water. Stay alive. They’ll find you.”. För en gångs skull ett ögonblick där Picard släpper på självkontrollen och säger vad han egentligen tycker, rakt från hjärtat. Att det krävdes att han skulle tro att han låg på sin dödsbädd för att han skulle göra det är ganska typiskt. Det här är också avsnittet där Crusher får reda på att han fått en reservplats på Starfleet Academy (för vilken gång i ordningen). Han borde alltså skrivas ut ur serien inom kort? Ännu mer typiskt, precis när jag börjat vänja mig vid honom!
Det här är ett avsnitt som jag gillar mest på grund av den handfull scener där relationen mellan Wesley och Picard fördjupas. Försöken att komma åt vattenkällan är fyllt av technobabble och är bara en i en rad av gåtor genom åren som involverar automatiska försvarssystem som måste överlistas. Exakt vilken civilisation som lägger ned sådan möda på att skydda en vattenkälla på en i övrigt obebodd ökenplanet får vi förstås aldrig reda på. SOm helhet ett habilt manusbygge som landar på en sjua på grund av en gnutta invävd far-son tematik.
Förändringen är förstås en chock, men det finns mycket lite tid åt att processa allt det som han upptäcker i sitt nya liv. Ett fredsavtal med romulanerna ska nämligen skrivas under och det är Riker som är chefsförhandlare. Och det är bara han som kan få avtalet i hamn. Men allt eftersom som förhandlingarna närmar sig börjar Riker bli mer och mer paranoid. Saker och ting stämmer inte riktigt. La Forges reparationer slutförs aldrig, Data börjar dra samman ord i sina meningar, romulanerna frågar envist om en hemlig fedarationsbas, när Riker får fram en bild på sin döda hustru i datorsystemet så föreställer bilden Minuet – holodäckskaraktären som hanr blev betuttad i under första säsongens 
Det hela visar sig vara en romulansk holo-iscensättning för att avslöja krigshemligheter. Eller, egentligen inte. För bara en liten stund senare får vi reda på att det är den lille pojken som spelade Rikers son som är den som rott ihop hela illusionen genom att på något vis läsa av Rikers egna minnen. Eller, egentligen inte. För bara en liten stund senare får vi reda på att den lille pojken, som blivit övergiven av sina föräldrar på planeten som Enterprise besättningsmän undersöker, egentligen är en liten insektsliknande varelse som heter Barash. Tre fintningar innan vi får reda på hur det står till, lite av ett rekord, eller?
Upphovspersonerna bakom den här säsongen av The Next Generation bevisar på nytt sin nördighet de är. Som när de återupplivar det gamla datorhologrammet Minuet som ju (som jag skrev tidigare) var med så långt tillbaka som i första säsongen. Jag tycker också att det finns ekon här från originalseriens