Oj, vad motigt det har varit. Trots att andra säsongen av The Next Generation är kortare än den första så har det här känts som ett maratonlopp jämfört med premiäromgången. Kanske för att nyhetens behag lagt sig en del. Kanske för att oktober på ett rent personligt plan innefattade både en extremt intensiv period på jobbet och en lite krånglig separation (Som dock inte var Star Trek-relaterad. Tror jag). Men jag har nog aldrig varit så trött på serien som under de senaste veckorna. Aldrig fått kämpa så mycket för att hålla mig vaken under helgkvällarna när jag sträcktittat på fyra, fem avsnitt. Aldrig väntat så pass länge med att skriva blogginläggen efter att jag sett själva avsnitten på grund av brist på inspiration.
Samtidigt har jag det förstås också skett en del positva saker. Under säsong två har jag omvärderat både Wesley Crusher och Q och accepterat deras roll i serien, jag har utsett Worf till min nya favorit och till och med börjat tycka att Jonathan Frakes börjat komma in i sin roll som Riker. Så vi får se det som en säsong av utmattning, fördjupning och överseende.
Som vanligt har signaturen LDL gjort en ambitiös statistisk sammanfattning av säsongen och mina betyg. Och han lanserar till och med en egen minnesteori för att förklarar varför han och jag tycker olika. Jag ger ordet till LDL:
Så var ännu en säsong avklarad och därmed finns det ny statistik att titta på och jämföra.
Grafer för TNG
Jämförelse av medelbetyg mellan serier
Medelbetyg för S02: 4,82 (S01: 4,92)
Median för S02: 4,5 (S01: 5)
Först och främst kan vi konstatera att Säsong 2 faktiskt var överlag något sämre än Säsong 1, tro det eller ej. Skillnaden är inte stor, men jag tycker ändå det är lite förvånande. De flesta skulle nog säga att Säsong 2 är bättre, tror jag. Samtidigt så finns det inget facit, utan en stor faktor i det här projektet för oss som följer det är ju vad Roger personligen tycker, så betygen ljuger inte.
Jag som hade gett Roger en garanti på att Säsong 2 iaf var lite bättre än den första säsongen i medel. Nu får jag alltså ta tillbaka det löftet och äta upp mina ord. 😛
Men med det sagt och oavsett vilken av säsongerna som är bäst så var det ändå ganska väntat att resultaten skulle lämna mer att önska, ganska mycket mer. Både Säsong 1 och 2 representerar det som ofta kallas “början av TNG”, som är det sämsta som gjorts inom serien och bland de sämsta långa sekvenserna av avsnitt inom Star Trek-serierna. Så, från det perspektivet var det ganska väntat.
Så vad var det som gick fel i Säsong 2 och hur skiljde det sig från vad vi såg i Säsong 1? Säsongen började ju uruselt, med en sekvens på ett halvdussin avsnitt som tydligen var ungefär lika dåliga som den sämsta sekvensen av avsnitt i början på den första säsongen. Redan här insåg jag att mitt löfte kunde vara i farozonen. Säsongen ryckte upp sig efter det och tack vare ett några bra avsnitt så var medelbetyget snabbt ikapp och förbi första säsongens, tyvärr så var det en stora upp- och nedgångar under säsongen, och några enstaka dåliga avsnitt här och där bidrog till att hålla medelbetyget kring en femma. Misslyckandet med att slå förra säsongens resultat spikades definitivt iom den urusla säsongsavslutningen.
Betygsmässigt är det lätt hänt att man tittar på graferna med betygen avsnitt för avsnitt och drar slutsatsen att säsongen var mycket mer ojämn, att det var mycket fågel eller fisk, men det är inte hela sanningen. Visst var det så att säsongen var ojämn och att de allra bästa och sämsta avsnitten lågväldigt långt ut på skalan, men det var också så att säsongen karakteriserades av mönster. Sekvenser där varje avsnitt tenderade att antingen bli bättre och bättre eller sämre och sämre, tills att den högsta eller lägsta punkten i den sekvensen nåddes. Det kan man även se på grafen över betygsfördelning. Antalet avsnitt mellan 2 och 7 eller 3 och 6 var relativt jämnt och det var endast ett fåtal avsnitt som var allra längst ut på skalan i båda riktningarna. Tyvärr för både säsongens medelbetyg och median så var ju delen av skalan som var allra mest befolkad framför allt ute på den negativa halvan av betygsskalan och som om inte det var tillräckligt så låg den högsta punkten på fördelningskurvan på en väldigt låg trea. Trots två suveräna avsnitt i säsongen – 2×09 The Measure of a Man (9/10) och 2×16 Q Who(9/10) – som gjorde sitt för att dra upp medelsiffrorna så räckte det inte hela vägen. Säsong 2 missade även den att få en femma eller högre i medelbetyg, och den misslyckades t.o.m. att slå Säsong 1 till slut.
Jag tror att det kanske finns två huvudsakliga förklaringar till att Roger tyckte mindre om den här säsongen än förra, trots att mitt intryck är att det brukar vara tvärtom för de flesta.
Från ett mer personligt perspektiv så var det flera avsnitt den här säsongen där jag inte riktigt höll med Roger, och där jag tror att Rogers åsikt skiljer sig en del från fansen överlag. Avsnitt som 2×03 Elementry, Dear Data (4/10), 2×15 Pen Pals (4/10) och många håller kanske även ett avsnitt som2×21 Peak Performance (4/10) lite högre. Med så små marginaler hade det gjort en hel del skillnad.
Den andra huvudsakliga förklaringen bygger på en teori som jag själv tror förklara hur man som tittare minns en lång sekvens av avsnitt, som en säsong av en serie. Det här har jag framför allt använt för att ge en möjlig förklaring till vissa andra delar inom Star Trek-universumet, men det fungerar även här. Jag tror nämligen att man tenderar att ha mer positiva minnen och erfarenheter överlag av sekvenser som inkluderar väldigt bra avsnitt, även om de är ojämnare och kanske rent av är generellt sämre statistiskt sett, än man har från sekvenser som må vara jämnare och helt okej, men vars höjdpunkter aldrig når speciellt högt.
Jag har faktiskt aldrig tagit mig igenom Star Trek och faktiskt betygsatt avsnitten för att kunna se om mina intryck faktiskt går ihop med vad statistiken säger. Så kanske är det så, kanske är Säsong 2 egentligen sämre än vad jag minns. Men tack vare ett par riktigt bra avsnitt så håller jag den något högre än vad den förtjänar.
Bästa avsnitten i TNG S02:
9/10 – The Measure of a Man (2×09)
7/10 – A Matter of Honor (2×08)
7/10 – The Icarus Factor (2×14)
Sämsta avsnitten i TNG S02:
2/10 – The Outrageous Okona (2×04)
2/10 – Shades of Gray (2×22)
3/10 – The Child (2×01)
3/10 – Where Silence Has Lease (2×02)
3/10 – Loud as a Whisper (2×05)
3/10 – The Royale (2×12)
3/10 – Up the Long Ladder (2×18)
Trots att jag rent generellt verkligen ogillar clip shows så tycker jag trots allt att intrigen kring de gamla klippen är lite…ja, fiffig åtminstone. Riker sticker sig på ett träd på en planet som han och de andra håller på att utforska, och får då i sig en organism som angriper hans nervsystem och han hamnar snart i något slags koma. Det enda sättet att påverka organismens spridning på är genom att stimulera hans hjärnas minnescentrum. Det gör man genom ett gäng rör som borras in i hans hjärna (inte helt olikt scenerna i den senaste Bond-filmen, faktiskt).
Shades of Gray är ett otroligt lamt sätt att avsluta en säsong på, en cliffhanger med ett borg-skepp hade liksom känts mer lämpligt. Dessutom blir jag lite irriterad över säkerhetstänket ombord på Enterprise på nytt i och med det här avsnittet. Är det verkligen lämpligt att ge sig ut på upptäcksfärd på en ny planet enbart iklädd en färgglad sparkdräkt, det vill säga skeppets standarduniform? Borde man inte ha något slags skyddsdräkt på sig? (Ni som är nördar på riktigt får väl upplysa mig om alla de specialfunktioner som dräkten innehåller i kommentarsfältet).
Oj, vad jag bara vill att den här säsongen ska ta slut nu. De sista avsnitten känns som en enda 
lång transportsträcka. Kanske färgar det också mitt omdöme. Jag hade i varje fall så himla svårt för att fastna för det här avsnittet. Säga vad man vill om den framtida versionen av sällskapsspelet Sänka skepp, men jag tycker inte att det räcker till för att bygga en b-handling kring i det här avsnittet. Ploten går i varje fall ut på att Data ska möta en av galaxens främsta Strategema-spelare, och förlorar. Varpå han hamnar i en djup existentiell kris – vem är han om han inte kan vinna en match i ett sällskapsspel, liksom? Ja, jag bryr mig i varje fall inte.
Den där Strategema-experten heter Sirna Kolrami, och är militärstrategen som ska iscensätta militärövningen som Enterprise ska var med i. Han verkar dessutom tycka hemskt illa om Riker, som han ser som en typisk förlorartyp. Tanken är att Picard och Riker ska slåss mot varandra i ett krigsspel, till stor del på grund av hotet om en attack från borgerna i framtiden. Allt går ungefär enligt planerna när ett Ferengi-skepp plötsligt attackerar Enterprise, vilket ju är lite extra jobbigt eftersom bägge federationsskeppen har stängt av sina vapenfunktioner inför övningen så att man inte ska råka skada varandra på riktigt av misstag.
Objektet för Worfs ömma känslor är hans ex-flickvän K’Ehleyr, utsänd agent från den klingonska rymdflottan. Hennes pappa var klingon och mamma människa. Hon är rapp i käften, älskar tajta kroppsfodral och verkar mer intresserad av att göra livet surt för Worf än lösa det militära dilemma som är hennes ärende på Enterprise. Till sist joinar hon Worf i hans holodäcksimulering, och efter att ha slagit ner ett gäng hologramfiender tillsammans så dallrar liksom kättjan i luften. Efter själva akten vill Worf gifta sig – det hör till och är det hedersamma att göra för en klingon, hävdar han. K’Ehleyr är dock en modern klingon-girl som kräver mer romantik än ett än pliktskyldigt frieri.
K’Ehleyr är en ovanligt intressant rollfigur. Hon tillåts vara komplex och motsägelsefull. Det verkar också som om K’Ehleyr har lite issues med sitt Klingonska arv. Hon gillar inte Worfs frieri, hon klagar över hur mycket energi som går åt till att hålla humöret i schack och hennes lösning på skeppet med den klingonska besättningen från förr är enkel och brutal – skjut ner det. Men när hon slutligen bemästrat sitt klingonska självhat inser hon hur förälskad Worf egentligen är i henne. Och hon i honom.
Men romansen med K’Ehleyr förvånar mig ändå. Ända sedan den där teceremonin i Up the long ladder så har jag trott att det är något på gång mellan honom och Pulaski, skeppsläkaren (en scen som jag visst glömde nämna i förra blogginlägget). För visst låter det som ett rätt typiskt förspel att dricka giftigt te tillsammans, serverat av Worf med orden “Death is an experience best shared”. Men kanske kan inte Pulaskis sura sätt mäta sig med K’Ehleyrs minst sagt eldiga humör.
Buskis och fars har ju varit ett viktigt inslag i Star Trek-universumet sedan ungefär andra säsongen av originalserien, om jag minns rätt. Och efter ett antal avsnitt där det som mest förekommit ett eller två smålustiga skämt så går vi här in i en duo av avsnitt där det är de buskisartade inslagen som driver avsnitten framåt.
I Up the long ladder ska befolkningen i en sedan länge bortglömd koloni räddas. De visar sig vara en del av den interstellära motsvarigheten till gröna vågen – bland annat vägrar de att transporteras upp till Enterprise utan sina grisar och höns. Och från den händelsen och framåt tar bonnlurkshumorn sin start. Från den keltiskinspirerade folkmusiken i soundtracket till brandlarmet som går när de försöker laga mat över öppen eld i ett av lastrummen. Givetvis är det först när skeppets brandförbud förhindrar produktionen av hembränt som männen i gruppen får panik.
Med farsen verkar också ett visst mått av gubbighet följa med på köpet. Männens förstummade uppsyn när de ser den unga bondbruden Brenna Odell, som trots Rikers längtande blickar förnedrande nog måste jaga ifatt honom och praktiskt taget börja strippa för att få ligga lite med honom. Eventuellt är det hennes isolerade tillvaro i bondkolonin som gör att hon tror att ett samtal om fotbad automatiskt är en sexuell invit. Mot slutet av avsnittet visar det sig förstås att Odell är betydligt mer beräknande än man tror, sex verkar för henne vara ett sätt att förflytta sig uppåt i den sociala näringskedjan.
Nästa avsnitt, Manhunt, är en smula mer underhållande. Framför allt eftersom det telepatiska yrvädret 
Picard försöker gömma sig från Lwaxanas uppvaktning i samma holodäcksäventyr som i 
I en annan sidohandling möter vi för första gången antedier, fiskliknande varelser som transporteras ombord på Enterprise för att åka till en stor konferens. Att Mick Fleetwood från Fleetwod Mac gömmer sig bakom en av fiskmaskerna här är nog det märkligaste med bägge de här avsnitten. Han är förstås helt oigenkännlig bakom det där fiskfejset, så det är inget som någon skulle kunnna upptäcka utan att ha bakgrundsinfo. Ja, jag tror faktiskt att hans cameo är det konstigaste som hänt under hela den här resan med Star Trek. Åtminstone så här långt…
Om Enterprise besättning hade varit ute och tågluffat när de var tonåringar hade de troligtvis blivit rånade på hela alla sina pengar cirka två timmar in på resan. Lite så känner jag inför säkerhetstänket ombord när Riker s
kickar en ensam La Forge över till ett paklediskt skepp utan några tankar på hotbild, och utan att lyssna på Trois varningar om hotbild. Efter bara några minuters konversation med besättningen ombord det paklediska skeppet så är han redan helt övertygad om att de är långsamma och svagsinta. Men bakom den tröga ytan finns en hjärna fullt kapabel till onda ränker. La Forge tas som gisslan, de vapensystem som framstått som primitiva ombord det paklediska skeppet är i själva verket avancerade och dödliga. I utbyte mot La Forge kräver paklederna att få tillgång till all information på Enterprise datorsystem. Riker & co sitter i skiten, helt enkelt.
Samtidigt är kapten Picard på väg till Stjärnbas 515 för en hjärtoperation. Det blir en hyperdramatisk operation, och det visar sig att den enda kompetenta hjärtkirurgen som kan lösa problemet är Pulaski, som ju är ombord på Enterprise, som ju befinner sig mitt uppe i ett gisslandrama. Ska man hinna lösa gisslandramat innan Picard dör på operationsbordet? Ska man välja bort La Forge till förmån för en överordnad? Drama!
Sen tycker jag ju verkligen att paklederna är otäcka. De är som något slags paddor i människoform. Deras begränsade ordförråd, några få fraser om upprepas gång på gång, gör att de snarare framstår som obehagligt nollställda inför omvärlden än korkade. Paklederna fick tydligen vänta till Deep Space Nine innan de fick screen time igen i Star Trek-universumet, men för mig kommer de alltid att vara favoritskurkar. På riktigt. Jag tyckte att deras lofi-obehaglighet var mycket värre än klingonernas mer operamässiga ondska.
Den egentliga höjdpunkten i det här avsnittet är väl egentligen Wesley Crusher och Picards färd till stjärnbasen. Kaptenen är nervös inför sin kommande operation, och unge herr Crusher spänd inför tanken att sitta inträngd i en liten skyttel ihop med sin lätt folkilskne chef i sex timmar. Och visst går det lite knöligt till en början. Vem ska lära Wesley att inte prata med en barnlös person om att hen skulle bli en bra förälder? Eller fråga en ogift person om hen inte känner sig ensam? Men på många sätt får vi reda på mer om vad som döljer sig bakom Picards reserverade yta i det här avsnittet än vi fått tidigare. Och kanske en gnutta av samma sorg som skymtats i vissa av originalseriens avsnitt hos kapten Kirk. Mitt-i-livet-krisen när man eventuellt ångrar att man vigt sitt liv åt federationen.
ln. Han är precis lika jobbig som vanligt – den här gången söker han jobb på Enterprise, uppenbarligen fortfarande persona non grata inom det Q-kollektiv han tidigare var en del av (eller ska man kalla det enitet non grata?). När Picard tackar nej till hans erbjudande blir han förbannad, och på ett ögonblick kastas Enterprise två års restid bort i galaxen. Och det är där det händer. Första mötet med borgerna – de ultimata maskinmänniskorna.
Borgerna verkar gå genom galaxen som en gräshoppssvärm, där de assimilerar både livsformer och teknik och bara lämnar rester av krossade civilisationer efter sig. Genom att kombinera teknik och biologia, och genom att använda sig av kollektivt tänkande är de en helt annan typ av fiende än vi sett tidigare i Star Trek. Mäktigare, farligare och med mycket mer stilrena estetiska preferenser än tidigare motståndare (tänk lite De förlorade barnens stad och en uppsjö av andra cyberestetiska upplevelser). I det här avsnittet får vi bland annat se den serverhall-liknande insidan av deras skepp, och deras barnkammare – där bebisarna föds helt mänskliga, men mycket tidigt får implantat inopererade.
Borgerna är coola, men i det här avsnittet får vi också en helt ny bakgrund kring vem Whoopi Goldbergs rollfigur Guinan egentligen är. Hon går från att i stort sett ha varit en mysig bartender, till att nu framstå som en uråldrig och mystisk person med en extremt intressant historia – hon och Q känner varandra sedan 200 år tillbaka, och ett tag ser det till och med ut som om de två ska mäta sina krafter i något slags uppgörelse. Här finns alltså mer än bara schyssta drinkrecept att hämta. Eftersom Guinan är den enda som har någon tidigare erfarenhet av borgerna, hennes folk fördrevs från sin hemplanet av dem, så avancerar hon snabbt i graderna – från barchef till rådgivare i Enterprise verkställande utskott. Delaktig i besluten när man försöker välja taktik mot borgernas och deras kubformade rymdskepp. Men några egentliga förklaringar till hur hon hamnat på skeppet, om Picard och de andra var underrättade om hennes historia på anställningsintervjun och varför hon egentligen jobbar som bartender ges egentligen inte.
Det känns verkligen som om Star Trek: The Next Generation tar ett jättekliv framåt i och med det här avsnittet. Men visst finns det anmärkningar i marginalen. Q är till exempel ännu mer irrationell och neurotisk än någonsin tidigare Samtidigt är jag ändå tvingad att erkänna att hans närvaro tillför något som gör Q Who till mer än bara “Enterprise stöter på en mäktig fiende”-avsnitt. Hans kall är att på något sätt kuva mänskligheten. Få dem att inse att de mitt uppe i all sin självgoda upptäckarglädje kan stöta på faror som de inte ens är beredda på. Och den här gången visar han konkret vad det är han menar. Visst har Enterprise stött på mäktiga varelser tidigare, men de har främst varit välvilligt inställda. Verkar ha sett på människorna och federationen som en trevlig insekt med utvecklingspotential –harmlösa, och inte värd att lägga någon energi på. Borgerna, däremot, spelar på samma spelplan, och extremt intresserade av att assimilera även mänskligheten in i sin bikupa av hjärnor.
Här har jag suttit och skrivit och tyckt till kring Picards medvetna och 
För bara Datas radiokontakt med en varelse på en planet med primitiv teknik är i sig ett brott mot generalordern. Men det slutar inte där. Eftersom Datas radiokompis är en liten flicka som bor på en planet som står i begrepp att slitas sönder från insidan så sätts ett gigantisk räddningsprojekt igång ombord på Enterprise. Och efter lite velande lyckas man skicka sonder som “lugnar ner” planetens innanmäte (förstod aldrig exakt hur).
I övrigt i det här avsnittet: Wesley Crusher får sitt första arbetsledaruppdrag ombord på Enterprise. Efter att lite klädsamt tvivlat på sig själv och ställt några naiva frågor till Riker om ledarskapets natur så gör han givetvis ett helt FANTASTISKT jobb. Vi får också reda på att Picard gillar att rida, och att betazoider blir förvirrade när de rider på hästar – de tar in för mycket av hästens tankar.
Riker blir erbjuden ett nytt jobb, som kapten ombord på ett eget rymdskepp. Dessvärre är den som ska briefa honom om den nya tjänsten hans pappa, skitstöveln som inte hört av sig till honom på 15 år men som plötsligt släntrar ombord på Enterprise och vill att allt ska vara skönt och avslappnat och härligt. Samtidigt går Worf runt och mår dåligt. Ingen vet om att hans födelsedag snart inträffar, och att han då måste genomgå en komplicerad och plågsam upphöjelserit. Hur nu det ska gå till på ett skepp där han är den enda klingonen? Mycket privat trubbel i The Icarus Factor. Ja, man skulle nästan kunna säga att det är ett avsnitt med två b-handlingar. Här finns inget stort äventyr, märkliga aliens eller livsfarligt interstellärt slukhål. Det behövs inte heller. Jag är nämligen så pass svältfödd på karaktärsutveckling i den här serien att allt som är lite privat känns hyperintressant.
Eftersom jag dessutom är utsvulten på kontinuitet och trådar som löper mellan olika avsnitt så blev jag ENORMT imponerad över att Rikers pappa dyker upp i The Icarus Factor. Han nämndes nämligen i förbifarten så sent som i förra avsnittet, i scenen där Riker gjorde omelett. En löjligt enkel plantering i vilken annan tv-serie som helst, men ytterst sällsynt i Star Trek (därav min opropertioneliga entusiasm). En mycket stor del av The Icarus Factor ägnas också åt Rikers daddy issues. Relationen mellan far och son är riktigt rutten, och Riker varken vill eller kan förlåta pappan för att han dels varit en tävlingsinriktad översittare när de bodde ihop, och efter det en frånvarande och distanserad pappa. Saker och ting blir inte bättre när det kommer fram att Pulaski, skeppsläkaren, haft ett förhållande med Riker Sr, men visst aldrig tyckt att rätt tillfälle att berätta om det för hans son infunnit sig – trots att de jobbar på samma rymdskepp och rimligtvis borde haft massor av timmar att berätta allt personligt för varandra. Pulaski, alltså. Ständigt så svår att känna sympati för.
Eftersom det inte går att tala ut om saker och ting så bestämmer sig far och son Riker för att slåss om saken istället. De ska gå en match mot varandra i den märkliga kamsportsgrenen anbo-jyutsu där man slåss med synen blockerad. Istället använder man sig av långa pinnar för att lokalisera och slå på sin motståndare med. Pappa Ryker brukade alltid spöa sin son i den här grenen när de fortfarande levde tillsammans. Hur det slutar den här gången? Ja, efter några rallarsvingar inser Ryker Jr att Ryker Sr alltid fuskade när de tävlade mot varandra. Och efter den insikten blir de av någon outgrundlig anledning sams.
Samtidigt löser unge herr Crusher Worfs våndor genom att programmera ett holodäck med all nödvändig fakta kring upphöjelseceremonin. När Worf fått ta emot ett dussin plågsamma stötar från så kallade painstiks av en rad hologramklingoner faller han slutligen till marken med ett förnöjt leende. Bästa! Födelsedagsfesten! Ever!, verkar han tänka när han håller på att svimma av smärta.
tt, han har nämligen bjudit in sina bästa kompisar ombord på middagsbjudning (att laga mat är en mycket speciell grej på ett skepp där all mat annars kommer från replikatorer). Men när gästerna väl kommer vägrar det där rätta myset att infinna sig. Snarare känns det som ett stelt avsnitt av Halv åtta hos mig, fast utan den klämkäcka speakerrösten. Gästerna avhandlar lite pliktskyldigast några meningsutbyten om måltider och könsroller innan det är dags att smaka på maten, och jag kan väl våga mig på att avslöja att det inte är en bra idé att bjuda på omelett gjorda på ägg från Owon, förutom om dina gäster råkar vara klingoner (varför de kallar Rikers äggröra för en omelett förstod jag däremot aldrig).
Jag är tydligen inne i ett sjok av avsnitt som blivit hårt åtgångna under manusprocessen. I förra avsnittet, 
Det finns något gripande med de två uppsättningarna av Picard, den ene förstås djupt oroad över vad som komma skall och grubblande över varför hans dubbelgångare övergett sitt skepp när det var i nöd. Och så den andre, på gränsen till medvetslös, nästan som fortfarande vid liv i en annan dimension. Snart dyker den intergalaktiska motsvarighet till ett slukhål upp mitt i rymden, och Picard måste försöka komma på vad han ska göra för att inte de dystra visionerna från framtiden ska besannas.