Nu har jag varit på Göteborgskalaset och Crimetime Gotland och sänt radio.Skönt att få komma hem till mitt Star Trek-bloggande igen. Så sakteliga börjar jag ju närma mig slutet på säsong sex av The Next Generation, en säsong som verkar avslutas ovanligt starkt. Det är inget mindre än en fröjd att få skriva om ett avsnitt där manusförfattarna på nytt bestämt sig för att plåga stackars Riker och hans psyke. Tidigare har vi ju bland annat sett honom inspärrad på ett mentalsjukhus på en främmande planet, den här gången möter han en kopia av sig sjäv. En lite trevligare kopia av sig själv, dessutom.
Det är när Enterprise besöker den övergivna basen på Nervala IV som ett livsavgörande kapitel i Rikers liv kommer i dagen. Det visar sig att Riker brukade arbeta på basen, och evakuerades från den under dramatiska omständigheter för åtta år sedan. Så pass dramatiska och fyllda av hjältemod att de blev en direkt orsak tills hans karriär inom Stjärnflottan. Först när alla andra i personalen hade transporterats ombord på rymdskeppet Potemkin lämnade Riker basen, med fara för livet eftersom någon form av atmosfäriska störningar gjorde det omöjligt att använda transportören. Nu, några år senare, gör korta uppehåll i strålningen det möjligt för Riker och besättningen ombord på Enterprise att besöka planeten för att försöka rädda informationen som finns i basens datorer.
Men när Riker anländer till basen på Nervala IV så möter han lite oväntat…sig själv. Det visar sig att Potemkins transportör av misstag framställt en kopia av Riker i försöken att få upp honom till skeppet. En version av Riker från tiden före hans befordran, som bott ensam på Nervala IV i åtta år. Riker tar upptäckten med fattning, men för Troi blir mötet omskakande. För den här versionen av Riker är fortfarande kär i henne, och är inställd på att de två ska leva tillsammans. Enterprise-versionen av Riker valde däremot karriären istället för kärleken.
ÄNTLIGEN får vi alltså reda på exakt hur Troi och Rikers kärlekshistoria har utvecklats och avvecklats genom åren. Det känns väldigt påhittigt och smart att göra det genom en klonad Riker. I och för sig ett ganska krångligt sätt också. Men vi förstår i varje fall att det var Rikers fel att det tog slut, och mötet med den gamla versionen av honom river upp en hel del gamla sår hos Troi. För den här Rikern har saknat och längtat efter henne under alla år på den övergivna databasen, och nu vill han leva med henne…säger han. Det är väldigt mycket Sliding Doors i rymden över det här. Frågan är bara: är Rikerkopian på planeten som en Riker som ställts på paus, eller har han under åren på planeten utvecklat en annan och alternativ personlighet. Det vill säga, är det bara en tidsfråga innan även Rikerkopian väljer karriären framför förhållandet med Troi?
I viss mån lyckas man ändå slarva bort den här skarpa idén även den här gången. Fokuset är i hög usträckning på Troi, medan Riker på sin höjd verkar vara lite småirriterad över att det finns ett identiskt skägg på Enterprise.Nog för att Riker är lite träig, men det här var något slags rekord. Antagligen är det jag saknar något riktigt såpaliknande utbrott, men som vanligt är Enterprise bebott av personer med lite för mycket kontroll över sina känslor. Dock vill jag ge en stor eloge till seriens skapare som INTE låter det bli såpa på fel sätt här, man undviker den enkla utvägen och tar faktiskt inte livet av Rikers kopia. Extrapoäng till detaljen att kopian byter namn i slutet av avsnittet. Han tar sitt andranamn som tilltalsnamn istället, samma namn som Enterprise-Riker hatar. Nu undrar jag bara, är det här sista gången vi får se Thomas Riker i The Next Generation? Det är ju bara lite drygt en säsong kvar!
Betyg: 8/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 269 tv-avsnitt.
Efter att ha genomlidit ett avsnitt med oerhört många klingoner som mestadels talar med andra varanda, så grunnar jag lite på om det behövs en ny glosa för fenomenet. Sedan tidigare har vi ju Technobabble, namnet på det mestadels obegripliga teknikspråk som utgör stora delar av dialogen i många Star Trek-avsnitt. Kanske skulle det kunna kompletteras med Klingonbabble, det där lite halvhögtidliga kostymfilmssättet som klingoner ibland gestaltas som. Ett maner som gör att det ofta tar otroligt lång tid innan rollfigurerna kommer fram till poängen i sina utläggningar.
Doktor Crushers första försök att bli en vetenskapsambassadör går inte direkt bra. Forskare bråkar och dör till höger och vänster, och när hon sedan bestämmer sig för att gå helt miss Marple för att hitta mördaren håller hon på att bli av med jobbet som skepssläkare.
Jag har ju haft blandade känslor för doktor Crusher. I första säsongen tyckte jag att hon mest bara var en sur hönsmamma till sonen Wesley. Men under seriens gång har hon blivit en rätt så rolig karaktär – vars fäbless för både showdans och amatörteater lett till flera av The Next Generations mer campiga höjdpunkter. Men hennes enorma envishet, bevisat i till exempel avsnitt som 
Den viktigaste nyheten med det här avsnittet är väl att vi för första gången får se en ferengier som är forskare, något som också kommenteras flera gånger i avsnittet. Jag ser det som ytterligare ett steg i nyanseringen av ferengierna, humaniseringen av folket har smittat av sig från Deep Space Nine. Själva deckargåtan får väl annars sägas ligga snäppet under en Mord och inga visor-intrig. Och att man måste mystifiera det hela med att dra in Guinan i handlingen känns mest lite tvångsmässigt – som att Whoopi Goldberg haft lite för lite att göra den här säsongen. Det roligaste är väl att samspelet mellan en grupp av forskare från olika planeter. Som en lite mer forskningsinriktad fortsättning av 
Jag är oerhört förtjust i det här avsnittet. Det är på sätt och vis en recykling av 
Så var det det där med betygsättningen. Har jag tittat så mycket på Star Trek att jag skaffat mig en egen värderingsskala för det som sker under Star Trek-brandet? Alltså: är det här ett fantastiskt avsnitt inom Star Trek-kontexten enbart, eller står det även sig i jämförelse med andra tv-serier? Sånt man tänker lite extra på efter ett sånt här avsnitt där verklighetsbegreppet är minst sagt vagt och opålitligt. Jag drämmer i varje fall till med ett toppbetyg. Jag tyckte att det här var det mest genomtänkta och genomförda som jag sett hittills i den här serien.
Det visar sig att det finns någon form av datorkod inlagd i dna-trådar från olika delar av galaxen. Galen lyckades samla på sig en hel del, men hade ännu inte lyckats få till en komplett tråd av kod. Successivt så utvecklas storyn till något som mest liknar Jakten på den försvunna skatten. Picard har en ledtråd, Cardassierna en annan och klingonerna en tredje. Dessutom skuggar romulanerna alla tre, dolda bakom sin osynlighetsmantel. Det blir nästan som ett best of-avsnitt med alla seriens skurkstater samlade på ett och samma ställe, om än med vissa uppdateringar. Till exempel får vi får se en cardassier av kvinnligt kön för första gången, spelad av en fabulös Linda Thorson.
Jakten på den sista strängen av kodad dna tar hela gänget till en planet där livet dött ut, men där det kan finnas spår av liv i en gammal havsbotten. Medan alla står och grälar om vem som har rätt till den fortfarande okända gåva som ledtrådarna ska leda fram till, så matar Picard i smyg in dna:t i sin tricorder. Ett helt nytt program tar kontroll över tricordern (operativsystemkrångel finns inte i Star Trek) och drar igång ett hologram (visste vi att man kunde visa film med tricordern?). I hologrammet håller en uråldrig kvinna ett tal till de församlade.
Det här är alltså The Next Generations egen interstellära version av de där uppmärksammade Benetton-kampanjerna, och kanske också seriens stora fredsavsnitt. Betydligt mer lyckat än Deep Space Nines försök nyss i 
Svaren ges alltså i det här avsnittet som lika gärna kunde ha hetat något i stil med “så här kan det gå om man låter hjärtat va’ me'”. För när Picard släpper garden och låter sig själv falla för en kvinna som jobbar ombord, så hamnar han nästan genast i skitjobbiga situationer. Kommer de andra i besättningen att misstänka honom för att favorisera sin flickvan? Och kommer han att kunna vara lika kall och logisk i sitt beslutsfattande när det är hans livs stora kärlek som påverkas av besluten?
Sedan är det ju också underbart att flirten mellan Picard och Nella Daren utvecklas genom musik. Han spelar flöjt och hon ett syntpiano som går att rulla ihop som en liten duk. När de ska ha träff letar hon upp stället där de olika Jeffreytuberna möts så att akustiken är fantastisk. Och musiken får också Picard att för första gången ta upp det som hände i 
Det blir nästan lite komiskt hur teamet bakom The Next Generation verkligen kämpar emot varje gång det öppnar sig en förutsättning för intriger och såpaliknande inslag i serien. I stort sett alla andra tv-makare i universum hade låtit Picards kärleksliv vara en stor del av seriens handling, eller åtminstone utvecklat flirten mellan honom och doktor Crusher. Istället leder det här avsnittet till ytterligare en avbruten kärlekshistoria ombord. Men upplösningen är ändå vacker och lite smartare på något vis, och hjälper till att skapa en bild av Picard som rollfigur. Scenen där två karriärister som kämpat hela sina liv för att nå sin nuvarande position inte kan välja bort jobbet för kärlekens skull säger också en hel del om idealen i The Next Generation. Kontroll, disciplin, arbete – det är vad som är viktigt i denna utopi. Ingen av huvudpersonerna i serien tillåts heller, åtminstone så här långt i serien, att ha en fungerande privat relation förutom till ett barn. Till viss del beror det här säkert på budgetskäl, och att manusförfattarna och producenterna alltid varit extremt ovilliga att skriva in en enda återkommande rollfigur till i manuset. Som någon av er skrev i kommentarerna till ett tidigare avsnitt, men “vet” ju att varenda ny kärlekshistoria ombord är dömd att misslyckas eftersom de alltid kretsar kring gästskådespelare.
Kanske känns också Starship mine lite annorlunda jämfört med resten av säsongen eftersom man den här gången är snubblande nära en Deep Space 9-intrig. Enterprise ligger i docka i det här avsnittet, så det är inget anfallande skepp eller mystiskt väsen som tar sig ombord den här gången, utan istället terrorister förklädda till tekniker.De ska stjäla restprodukten trilithiumharts som kan användas som ett biologiskt vapen. Ämnet ska hämtas från warpmotorn samtidigt som Enterprise är evakuerat för en baryonbestrålning, ett slags desinfektion av skeppet som är skadligt för allt organiskt liv ombord. När Picard blir ensam kvar ombord på skeppet tillsammans med terroristerna så utvecklas det hela till ytterligare en “kampen mot klockan”-intrig, men ovanligt avancerad den här gången. Skeppet utsätts nämligen av baryonstrålen från ena sidan till den andra, och personerna ombord jagas av den dödliga strålen som skoningslöst arbetar sig igenom Enterprise.
Vi får också se en ovanligt vital och actionhjältemässig Picard bluffa, slåss, arrangera fällor och sabotera för sina motståndare. Ja, när han inte står och klappar på trädetaljerna på bryggan, oförmögen att skiljas ens ett dygn från sitt kära skepp utan att hans hjärta nästan brister. En tydligare etablering av att något ont ska hända ombord kan man ju knappast heller önska sig. Och på slutet drar sig inte den vanligtvis så stele och formelle Picard att själv bestämma bestraffningen för vapensmugglararna/terroristerna.
Istället för en fullt utbyggd b-plot kör man i det här avsnittet mer ett running gag som återkommer i olika former. Det stående skämtet kretsar kring att Data försöker lära sig kallprat, något som slutligen når sin höjdpunkt när han får mingla med den ökände skitsnackaren kommendör Hutchinson på databasen intill rymdskeppsdockan. På nytt ett av de där skämten som får en att misstänka att Star Treks manusförfattare närde en hemlig dröm att skriva manus till 
I Datas drömmar/hallucinationer träffar han sin skapare, Soong, som ung. Det visar sig att han skapat Data som sin avbild. Första drömmen inträffar efter att att Data utsatts för en så stark elektrisk stöt att han nästan kortsluts. Med livet som insats testar han att utsätta sig för samma sak en gång till, för att få drömma lite till. Eller hallucinera. Eller vad vi ska kalla det. Det är lite som filmen Flatliners som kom några år tidigare, eller Dödlig Puls som den hette på svenska. Det är alltså rätt trippigt. I drömmen smider Soong en fågelvinge som förvandlas till en korp. Vi får också följa korpens syner när han flyger genom Enterprise. Och Soong säger saker som:
Segmentet med drömmarna är också ovanligt bra gjort för The Next Generation. Datas egen förklaring till det som hänt är att han fått tillgång till kretsar som tidigare legat vilande. Men det är verkligen också en bit till av mänskligheten han har fått tillgång till. Ett av avsnittets höjdpunkter är när Data börjar måla alla saker han sett i sin dröm. Ett annat är när hans “undermedvetna” placerar hans favoritsaker i drömmen:
Att storyn inspirerades av black power-rörelsen är med dagens perspektiv i det närmaste en förolämpning. Och det här märkliga att det aldrig problematiseras att det just är Worf som ska lära ut allt klingonskt. Hans enorma konpensationsbeteende för att han vuxit upp bland människor borde verkligen Troi ta itu med. På plussidan på fördomskontot ligger väl dock att Worf efter lite rasistiskt tramsande faktiskt inser att det är okej att hångla med en tjej som är hälften romulan och hälften klingon. Dottern till romulanen Tokath till och med.
I det här avsnittet besöker Enterprise Deep Space Nine på nytt. Och för mig är det lite som att få se rymdstationen med nya ögon. Det vill säga, bluray-kvalitén gör att interiörerna på Deep Space Nine inte alls ser lika gråsvartblurriga ut som de gör på DS9-boxens dvd-skivor. Och rymdvarelsen som heter Shrek som ser ut som ett musfoster i ansiktet. Det blir ett betygssnäpp upp bara för den masken. Det här är väl också den första crossovern med rollfigurer från DS9 i The Next Generation, om inte mitt minne sviker mig.
I det här avsnitte utgör han välkomstkomittén i dödsriket efter att kapten Picard avlidit på Enterprises operationsbord. efter att kaptenen på Enterprise har dött. Det är oklart om Q ska föreställa Sankte Per. Gud eller Satan – oavsett så erbjuder han Picard chansen att leva om sitt liv igen. Rätta till saker som han skäms över, som till exempel den där gången när han som ung gav sig in i ett bråk som är orsaken till att han idag lever med
Men även den här gången tappar jag successivt intresset ju längre avsnittet pågår. Det är ju något med de flesta Q-storylines som får mig att tappa tålamodet. Antagligen är det att det alltid är extremt långa, sadistiska och omständliga vägar fram till en upplösning som Q själv hade kunnat fixa på några sekunder. Men istället för att göra processen kort så reser han runt på någon form av missionärsresa där han plågar sina offer med olika tankeexperiment. I bästa fall, men inte alltid, finns det en moralisk slutsats att dra av upplevelsen. Det och några komiska situationer.
Det finns något fint med sensmoralen i det här avsnittet, åtminstone. Att även de saker man skäms över i livet, eller beslut som man ser tillbaka på som felaktiga faktiskt format den man är idag. När Picard får chansen att skriva om sin historia och försöker agera mera sansat, genomtänkt och vuxet så blir han en tråkig person. En sån som sejfar och inte sticker ut hakan. En sån får inte bli befäl för Stjärnflottans flaggskepp – så i den nya parallella verklighet som Q skapar i och med Picard fick leva om sitt liv så har Picard förvandlats till en medelmåtta. En sådan som ingen bryr sig om eller lägger märke till. När den här b-Picarden försöker ha ett samtal med Riker och Troi i baren Ten Forward så är det också uppenbart vilket vidrigt klasssamhälle Enterprise är. Har man en låg rang, som den nye average-Picarden, så får man inte sitta med de coola i ledningsgruppen i baren.
Trois förvandling är en del av en EXTREMT komplicerad plan där man alltså har kidnappat Troi och opererat om hennes ansikte för att hon ska kunna spela rollen som major i den romulanska säkerhetstjänsten Tal Shiar. Det hela är en plan som Spock funderat ut under sin exil på Romulus. På det här sättet hoppas han kunna smuggla ut avhoppare som vill fly till Federationen. Troi ska fungera som någon sorts länk under flykten. Men en mer idiotisk plan än att Troi helt utan förberedelser ska spela säkerhetstjänstkvinna på ett romulanskt skepp har jag väl aldrig varit med om. Framför allt eftersom kaptenen ombord på skeppet visar sig hata Tal Shiar.
Det blir dock rolig tv, och Carolyn Seymour är skitbra i rollen som kommendör Toreth. Seymour gjorde sammanlagt