I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.
Jepp, det är dags för Star Trek att gå all in på Odysséen, med cykloper och allt. Rätt så fascinerande ändå, att populärkulturen på 60- och 70-talen förhållandevis ofta sysselsatte sig med klassiskt kulturarv. Antagligen en kombination av ett strängare bildningsideal och en populärkultur som fortfarande var tvungen att anstränga sig för att bli rumsren. Idag är läget snarare det omvända. Vi kulturjournalister lägger ofta ner väldigt mycket mer tid på att hänga med i Marveluniversumets höga produktionstakt än att se på klassiker. (Eller, för den delen, att förstå Star Treks mer än femtioåriga historia.)
I What fools these mortals be har de gamla grekiska gudarna flytt Jorden för att härska över en mer outvecklad planet. Jordlingarna blev alldeles för seriösa och tråkiga för de nyckfulla gudarna, men på den här planeten är det fritt fram för dem att leka med och manipulera befolkningen. Oklart vem som gjorde missen att locka Enterprise till den nya lekplatsen. Om några förkroppsligar allt det som den här seriens gudar inte gillade med Jorden så är det väl besättningen på Enterprise.
Men innan vi kommer så långt så inleds storyn med att Enterprise räddar ett Federationsskepp som attackeras av två klingonska stridsskepp. När Kirk beordrar att hans skepp ska ge sig av från stridsplatsen så går det inte. Stora delar av besättningen har nämligen blivit loja och helt ointresserade av jobbet. Alla utom befälen då, för det här är något så sällsynt som en förtrollning som styrs av rang.
När man identifierat den närliggande planeten som slackermentalitetens källa så drar McCoy, Kirk och Spock dit, och här går det inte att slappa. De tre utsätts nästan genast för en attack från en kannibalstam (hur nu McCoy kan avgöra att någon är kannibal genom en enkel scanning) samt kommer i obehaglig närkontakt med en cyklop. Efter de där två kvalificeringsrundorna så får vår trio till sist direktkontakt med giganterna på Olympen, och får reda på att det ligger fler prövningar framför dem. Enterprise-crewens motsvarighet till Iron Man är att göra en egen version av Odysseus äventyr. Spoiler: det tar inte dem tio år. Kanske för att vårt gäng är utrustade med faserpistoler. Men också för att de ju är förberedda på en del av äventyren. Man vet till exempel redan i förväg att det är en bra idé att sätta i öronproppar när man hör sirenernas sång. Även om Kirk vill göra en Odysseus fullt ut, och bli fastbunden vid masten medan han lyssnar på de lockande lätena.
Men det är inte bara sirener som man måste övervinna, utan även vindguden Aeolus, och en dubbelattack från monsterna Scylla och Charybdis (använder mig av de engelska stavningarna här). När man väl klarat av alla hinder får man äntligen hänga lite med de infödda på planeten. Men ganska snart upptäcker snart att de människoliknande varelserna som bor i den här kopian av antika Aten hålls tillbaka i sin utveckling av gudarna på Olympen. “Det där bryter faktiskt mot primärdirektivet” påpekar Enterprisemännen näsvist (som om gudar någonsin har brytt sig om regelverk kring att inte lägga sig i vanliga dödligas liv).
Gudarna på Olympen tröttnar snabbt på Kirk och Spocks tjafs. Människor förstör allt som är roligt, verkar de tycka, och drar sig tillbaka för gott. Varpå Federationen förklarar planeten för en icke självstyrande region och tvångsansluter den till sin organisation. Var det vad de menade när de sa att de ville befria folket på planeten? Eller missförstår jag något här.
Det här är inte första gången som gudaliknande varelser dykt upp i originalseriens universum. Tvärtom, det verkar finnas ett slags vetenskaplig ansats i förhållandet till högre makter i de här tidiga äventyren. Att det människor tror är gudar, bara är varelser som befinner sig på en utvecklingsnivå som vi inte kan förstå. Inte ens elitmänniskorna ombord på Enterprise. I det här fallet komplicerar man inte det hela. Antikens gudar finns, men tycker att människor är för trista att hänga med. Och de antika myterna är inte bara vidskepelse och gamla sagor, tydligen. Så fantasy, helt plötsligt.
Det här är nummer 53 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i juli 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 777 tv-avsnitt.
