I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidanså hittar du mer om Discovery.
Tyvärr är mitt nästa blogginlägg om Star Trek-serier lite försenat. Jag är helt förvirrad och måste läsa på om romerska bakhåll mot Hannibal. Det är så oväntade kunskaper som krävs för att kunna granska de här serierna, visar det sig. I alla fall, i väntan på det har jag precis insett hur snyggt extramaterial det finns på den här sajten. Vissa av omslagen är klickbara, och då kan man hitta bilder på originalen som sedan blev omslag. Och de är faktiskt, i många fall, ännu finare innan de processades ut på tidningarna. Om någon vet om de här originalen någon gång blivit affischer, så kan ni väl tipsa mig?
I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.
Ett härligt feltryck på omslaget, här. Det är inte Slott som Spock har en fajt med i det här numret. Det är Scotty. Ett rätt pinsamt fel, så här många år in i utgivningen av den här serietidningen.
Enterprise har blivit inbjudna till Bira-3 för att hjälpa till att medla i en konflikt mellan planetens två befolkningar. Skilda åt av ett bälte av radioaktiv strålning har livsformerna på planeten utvecklats i helt olika riktning. På ena sidan, giganter till män med en primitiv kultur, men försedda med mentala krafter som gör att de till exempel kan skjuta iväg blixtar. På andra sidan små korta män med hög IQ och ett utvecklat sinne för vetenskap och teknik.
Det blir inga lugna fredssamtal när Scotty och Spock anländer till planeten. Tvärtom, de dras genast in i stridigheter. De supersmarta Stoyakerna är inte heller särskilt imponerade av varken Scottys eller Spocks intellektuella förmågor. Så de bestämmer sig för att förbättra dem genom en maskin som expanderar deras hjärnkapacitet. Men något går fel. Scotty blir supersmart och känslokall, medan Spock förvandlas till en känslostyrd och argsint rebell.
De bägge blir oväntat snabbt ledare för varsin sida i stridigheterna. Den nye, mentalt förbättrade, Scotty tar befälet för Stoyakerna, medan Spock leder vildmännen som kallas Garda. Efter ett tag anländer även Kirk till planeten, han började oroa sig när han inte hörde något från sina besättningsmedlemmar. Han och McCoy upptäcker direkt att något spårat ur här.
På något sätt blir den slutgiltiga lösningen på problemet att Scotty och Spock ska göra upp i en fajt, man mot man, på liv och död. Något som Kirk går med på. Som tur är släpper den där hjärnförstoringen som Scotty och Spock utsatts för precis innan de har ihjäl varandra. Sån tur för dem. Och för Kirk som befäl.
En lite rolig idé att låta Scotty och Spock byta roller, medan slagsmålet på liv och död kanske inte känns helt Federations-kosher. Tröstande också att stoyakerna må vara jättesmarta, men att de ändå går på det äldsta tricket i boken. Det i Star Trek ofta överanvända tricket “fångvaktarn, det är någon som är sjuk här inne i cellen”.
En liten bonus, som avslutning. Den här gången fastnade jag för en av de många annonserna i det här Star Trek-numret. Den där tröjan….den vill jag ju faktiskt ha!
Det här är nummer 55 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i september 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 779 tv-avsnitt.
I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.
Vidriga tjuvjägare stjäl en massa gharian wedding birds-hannar från naturreservatsplaneten Salvum. De stackars fjäderfäna ska användas som kampfåglar i någon form av storskalig tuppfäktning. Det börjar nämligen närma sig parningstid för just den här arten, och då blir växer hannarna flera storlekar och blir aggressiva och arga. I alla fall om de skiljs från honorna. Så de lämnade tjuvjägarna kvar i naturreservatet.
Scotty, som tydligen vet ett och annat om de mer sleaziga delarna av galaxen, är helt övertygad om att fågeltjuvarna kommit från Grotus. En närliggande icke-medlem i Federationen där det finns en stor och livaktig marknad för en massa fuffens. Ta bara en sån upprörande sak som att våra kära besättningsmän möts av kramsugna kvinnor, så fort de anländer till planeten.
Det finns två fiffiga saker med det här äventyret. Dels att vi läsare under en hel del serierutor fås att tro att intrigen går ut på att lappa ihop en läcka i atmosfärskyddet på naturreservatsplaneten. En minikris som visar sig vara en avledande manöver från både manusförfattaren och fågeltjuvarna. Det andra fiffiga är att det magiska vapen som Kirk tagit med sig för att lugna ner de arga fågelhanarna. När Scotty håller på att bli hackad till döds av en arg jättefågel så löser man problemet genom att transportera ner en hona till honom. Genast blir den där hanfågeln from som ett lam. Och krymper ner till normal storlek, så han kan bäras därifrån i Scottys famn.
Ett rätt kul nummer av Star Trek-tidningen. Det är rätt bra jobbat när man lyckas introducera både en vildsint snuskplanet och ett stillsamt naturreservat i en och samma story. Fast för min del hade Kirk och de andra gärna fått vara kvar på den där djurplaneten och tittat på konstiga arter och märkliga varelser genom hela det här numret. Tycker helt ärligt att det är roligare än en korrumperad gangster på en planet med barnförbjudna nöjen. Snöbävrar, liksom. När får man se dem igen? Att Federationen på det här sättet driver naturreservat ger ju också en hint om att även framtidens erövring av galaxen sätter sina spår på naturen. För övrigt ett oväntat snyggt och experimentellt omslag på det här numret.
Det här är nummer 54 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i augusti 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 777 tv-avsnitt.
I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.
Jepp, det är dags för Star Trek att gå all in på Odysséen, med cykloper och allt. Rätt så fascinerande ändå, att populärkulturen på 60- och 70-talen förhållandevis ofta sysselsatte sig med klassiskt kulturarv. Antagligen en kombination av ett strängare bildningsideal och en populärkultur som fortfarande var tvungen att anstränga sig för att bli rumsren. Idag är läget snarare det omvända. Vi kulturjournalister lägger ofta ner väldigt mycket mer tid på att hänga med i Marveluniversumets höga produktionstakt än att se på klassiker. (Eller, för den delen, att förstå Star Treks mer än femtioåriga historia.)
I What fools these mortals be har de gamla grekiska gudarna flytt Jorden för att härska över en mer outvecklad planet. Jordlingarna blev alldeles för seriösa och tråkiga för de nyckfulla gudarna, men på den här planeten är det fritt fram för dem att leka med och manipulera befolkningen. Oklart vem som gjorde missen att locka Enterprise till den nya lekplatsen. Om några förkroppsligar allt det som den här seriens gudar inte gillade med Jorden så är det väl besättningen på Enterprise.
Men innan vi kommer så långt så inleds storyn med att Enterprise räddar ett Federationsskepp som attackeras av två klingonska stridsskepp. När Kirk beordrar att hans skepp ska ge sig av från stridsplatsen så går det inte. Stora delar av besättningen har nämligen blivit loja och helt ointresserade av jobbet. Alla utom befälen då, för det här är något så sällsynt som en förtrollning som styrs av rang.
När man identifierat den närliggande planeten som slackermentalitetens källa så drar McCoy, Kirk och Spock dit, och här går det inte att slappa. De tre utsätts nästan genast för en attack från en kannibalstam (hur nu McCoy kan avgöra att någon är kannibal genom en enkel scanning) samt kommer i obehaglig närkontakt med en cyklop. Efter de där två kvalificeringsrundorna så får vår trio till sist direktkontakt med giganterna på Olympen, och får reda på att det ligger fler prövningar framför dem. Enterprise-crewens motsvarighet till Iron Man är att göra en egen version av Odysseus äventyr. Spoiler: det tar inte dem tio år. Kanske för att vårt gäng är utrustade med faserpistoler. Men också för att de ju är förberedda på en del av äventyren. Man vet till exempel redan i förväg att det är en bra idé att sätta i öronproppar när man hör sirenernas sång. Även om Kirk vill göra en Odysseus fullt ut, och bli fastbunden vid masten medan han lyssnar på de lockande lätena.
Men det är inte bara sirener som man måste övervinna, utan även vindguden Aeolus, och en dubbelattack från monsterna Scylla och Charybdis (använder mig av de engelska stavningarna här). När man väl klarat av alla hinder får man äntligen hänga lite med de infödda på planeten. Men ganska snart upptäcker snart att de människoliknande varelserna som bor i den här kopian av antika Aten hålls tillbaka i sin utveckling av gudarna på Olympen. “Det där bryter faktiskt mot primärdirektivet” påpekar Enterprisemännen näsvist (som om gudar någonsin har brytt sig om regelverk kring att inte lägga sig i vanliga dödligas liv).
Gudarna på Olympen tröttnar snabbt på Kirk och Spocks tjafs. Människor förstör allt som är roligt, verkar de tycka, och drar sig tillbaka för gott. Varpå Federationen förklarar planeten för en icke självstyrande region och tvångsansluter den till sin organisation. Var det vad de menade när de sa att de ville befria folket på planeten? Eller missförstår jag något här.
Det här är inte första gången som gudaliknande varelser dykt upp i originalseriens universum. Tvärtom, det verkar finnas ett slags vetenskaplig ansats i förhållandet till högre makter i de här tidiga äventyren. Att det människor tror är gudar, bara är varelser som befinner sig på en utvecklingsnivå som vi inte kan förstå. Inte ens elitmänniskorna ombord på Enterprise. I det här fallet komplicerar man inte det hela. Antikens gudar finns, men tycker att människor är för trista att hänga med. Och de antika myterna är inte bara vidskepelse och gamla sagor, tydligen. Så fantasy, helt plötsligt.
Det här är nummer 53 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i juli 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 777 tv-avsnitt.
I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.
Tydligen är det inte bara dilithium som Enterprise alltid håller utkik efter, för i det här äventyret introducerar man även det sällsynta ämnet TFA, tri-faxichologenic acid. Med större tillgång till TFA skulle man, enligt doktor McCoy, kunna producera någon form av universell antibiotika som kan bota typ ALLA sjukdomar.
Men när Enterprise upptäcker en asteroid fylld av TFA så är man tvåa på bollen. Här finns redan ett gäng svarta börs-hajar som startat en gruva. De använder urbefolkningen som arbetskraft och betalar dem med det narkotiska ämnet Kurali. När Kirk och grabbarna från Stjärnflottan försöker avbryta den här rovdriften på både TFA och urfolket så träffas deras skyttel av en stor stenbumling. Det är Klwawa som kastat den. En liten kille med otroliga krafter och ett fantastiskt intellekt.
Kirk och de andra tar med honom till Enterprise för att prata förstånd med killen, samt göra lite undersökningar. Man kommer fram till att killen härstammar från Jorden, och alltså inte är släkt med grottmänniskorna på planeten. Telluscentrismen visar på nytt sitt lite tjatiga ansikte här. Den tecknade serien är ännu mer snål än tv-serien när det gäller aliens som kan vara lika smarta, ädla och driftiga och som jordborna.
Skurkarna på planeten gör lite mer motstånd än vad det brukar bli i de här situationerna. Bland annat försöker man ta hela urbefolkningen som gisslan för komma undan Kirk och grabbarna. Det där löser sig dock när den starke lillkillen överrumplar skurkarnas boss med ett härligt tag över nacken. McCoy fixar sedan avgiftning av asteroidens befolkning, och Kirk gör klart att någon mer gruvdrift blir det inte tal om förrän civilisationen där har utvecklats ytterligare.
Ganska okej actionnivå i den här storyn, som egentligen är en uppfostrande story om narkotikans faror förklädd til asteroidaction. Det kanske är ganska typiskt att det jag reagerade mest på i det här numret av Star Trek var en lite läskig annons där man kunde köpa autentiska pilspetsar. Lite extra märkligt at se en sån här kolonialistisk mättad annons i en tidning där Stjärnflottan behandlar ett urfolk med i alla fall ett minimum av respekt. De får i varje fall vara i fred tills de själva vill ta kontakt med Federationen.
Det här är nummer 52 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i maj 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 776 tv-avsnitt.
I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.
Enterprise har ett svårt uppdrag den hör gången, de ska upprätthålla fredan mellan tvillingvärldarna Arima och Mazda. De rivaliserande folken där har hållit liv i sin konflikt ända sedan de var primitiva stammar. Nu sitter de på varsin planet och bekämpar varandra på ett högteknologiskt sätt, om än med religiösa förtecken. Federationen har gått emellan (får de göra sånt?) för att hindra de två civilisationerna att ta kål på varandra. Men nu närmar sig den heliga dag då de religiösa överhuvudena för respektive religion ska återkomma till sina folk och ge order om att det är dags för den sista och slutgiltiga striden. (Älskar för övrigt hur planeternas månar går som i en åtta mellan Mazda och Arima.)
Tydligen är det enda som kan skapa krig mellan de två folken att slänga in en förvirrad professor i konflikten. Den klåfingrige professor Whipple kan inte låta bli att försöka uppfinna en portabel transportör, och råkar då teleportera sig till både Arima och Mazdas tronrum, samma dag som de väntar på att deras respektive gud ska återvända till dem. Ja, professorn behöver inte ens säga något, arimerna och mazdanierna vet att uppenbarelsen av Grolgar och Vengwal innebär att den sista striden stundar. För säkerhet skull verkar de två folken ha skaffat sig identiska religioner, förutom namnet på den som de dyrkar.
Whipple försöker reparera skadan genom att skapa ett magnetfält i rymden mellan de två planeterna för att hindra deras skepp från att skadra varandra, men i stället för att sära de stridande åt så drar fältet till sig de bägge flottorna. Och sedan lyckas Whipple teleportera sig ut i rymden där han hojtar lite saker om sitt predikament, något som de styrande på Arima och Mazda tolkar som ett fredsbudskap.
På något konstigt sätt lyckas alltså Whipple skapa fred, men bara efter han att nästan dragit igång världarnas krig. En del skumma saker här: Varför pratar Kirk med Whipple om ett tidigare äventyr, som om vi som läser skulle känna till det? Slarvigt! Och är det verkligen sant att Kirk undviker att kalla in förstärkningar när det ser ut som om det ska bli krig mellan de två planeterna, eftersom han skulle se det som ett personligt nederlag. Inte helt säker på Kirks värdegrund här faktiskt!
Som helhet, ett lite kul avsnitt som lyckas kombinera religionskritik med en fumlig professor som räddar två världar från ett blodigt krig. Vad mer kan man önska sig?
Det här är nummer 51 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i mars 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 776 tv-avsnitt.
I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i andra delar av trekiversumet. Som här med den senaste romanen om Star Trek: Discovery. .Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery i tv-serieform.
Det var tydligen inte bara jag som tyckte att John Jackson Millers bok om Discovery-universumet, The Enterprise War, var den bästa så här långt i serien. Som första författare i den här tie-in-serien får han nu skriva en andra bok om disco-världen. Och precis som förra gången han gav sig på det här utökade världsbygget så blir det en ganska humoristisk skildring – aningen otippat med tanke på att det är en fördjupning om den grymma och brutala spegeluniversum-Georgious äventyr i primärdimensionen. Å andra sidan blir kombinationen av Jackson Miller och Georgiou något av en dubbelvinst. Spegel-Georgiou känns ju just nu som den av rollfigurerna i Discovery som ger serien en välbehövlig nerv (tycker jag i alla fall sisådär två avsnitt in på den tredje säsongen).
Den ondskefulla spegelversionen av Georgiou i Discovery är oförutsägbar och fylld av motsägelsefulla känslor, omväxlande skoningslös och trofast. Ganska ofta får jag nästan känslan av att hon lajvar tuff. Att hon innerst inne har en liten kärna av godhet, en egenskap som hon verkligen hatar hos sig själv och absolut inte vill visa för omvärlden. Eftersom godhet, i hennes ögon, alltid innebär svaghet. Till skillnad från alla andra genompräktiga Federationssjälar i serien vet vi alltså aldrig riktigt var vi har henne. Och de gånger hon faktiskt gjort något riktigt godhjärtat, så finns det oftast en riktigt cynisk och självisk förklaring till varför, och som hon gärna delger sin omvärld. För Gud förbjude att folk skulle få för sig att hon börjar bli lite soft.
Den här ambivalensen fördjupas i Die Standing. Georgiou är nästan lite tvångsmässigt upptagen med att berätta för sina kollegor i Federationen om hur vidrigt hon burit sig åt i sin egen dimension, eller vilka brutala sätt hon valt att lösa problem på om hon fått bestämma. Men hon är samtidigt larger than life på ett lite oemotståndligt sätt. Det känns verkligen som om John Jackson Miller är helt förälskad i spegel-Georgiou när han lustfyllt skriver henne som en känslokall skurk. Hennes makthungriga instinkter får dessutom ytterligare lite mer spelrum när hon får ansvaret för ett uppdrag till ett planetsystem som tidigare varit helt stängt för Federationen. I den här versionen av världen, alltså. I Georgious spegeluniversum har hon förstås redan invaderat, bombat och förslavat det här hörnet av kvadranten. För att lätta upp saker och ting, och locka fram Georgious mer mänskliga sidor, så får hon två sidekicks på det här uppdraget: Emony Dax, en tidig bärare av Dax-symbionten, samt Sean Finnegan en försupen irländare som har stora problem med auktoriteter. I Georgious spegeluniversum var Finnegan en lätt lobotomerad sadistisk dödsmaskin som helst slog ihjäl sina offer med någon form av klubba (en av detaljerna från spegeluniversumet i den här boken som jag kanske tyckte var lite väl grov och överdriven). Här är Finnegan mer av en godmodig slarver, lika intresserad av alkohol som blodsutgjutelse, och oftast inblandad i bokens olika lustifikationer. Emony Dax är däremot en väldigt försiktig trill. Tydligen har trillerna inte berättat om sin symbionthemlighet för resten av galaxen ännu.
Die Standing innebär också ett ordentligt skutt bakåt i tidslinje,n och utspelas mellan Discoverys två första säsonger. När boken inleds är Georgiou fortfarande någon form av prospect för Sektion 31, och skickas på uppdrag till ett stort fängelse. Resultatet blir minst sagt kaotiskt och rätt blodigt. När handlingen sedan förflyttas till The Triad, tre planeter som aktivt avsagt sig all kontakt med omvärlden, så får Jackson Miller fritt fram att fantisera ihop nya raser, civilisationer och planeter. Här finns varelser som kommunicerar med människor genom primitiva former av översättningsmaskiner, där man genom ett litet vred kan ställa in hur artiga eller arga de ska vara i ton och ordval. En av de tre raserna verkar hjula sig fram genom tillvaron. En annan lever på olika månar, sysselsatta med eviga krig där man bland annat försöker krossa varandra genom att använda meteoriter som vapen. En tredje har huvuden som liknar gasfyllda glödlampor där de kan projicera bilder, utöver telepatisk kommunikation då.
Precis som i The Enterprise War verkar John Jackson Miller ha lite extra roligt när han får lov att skriva om lite lätt bisarra krigarkulturer. Han gillar halvlama (men rätt roliga) oneliners också. Och mer eller mindre groteska detaljer. Som att en av raserna, Dromaxerna, käkar genom att gnugga sin ända i maten, och på något sätt tillgodogöra sig näringsämnena via membran där. En egenhet som eventuellt känns lite mer passande i The Orville än i Star Trek. Georgiou är förstås både äcklad av och djupt rasistisk mot varje ny ras hon stöter på. Oavsett matvanor.
Jag började läsa Die Standing just efter att jag avslutat min repetitionstittning av Discoverys första och andra säsonger. Så jag hade en viss förhoppning om att den här boken skulle kunna klargöra några oklarheter som fanns kvar hos mig efter att sträckkollat på de där 29 avsnitten. Som till exempel varför spegeluniversum-Georgiou hatade sin gamla boss Leland så himla mycket – både före och efter att hon förstått att han var en del av control? Några ledtrådar får man här. Men kanske är det så enkelt att alla som försöker bossa över henne automatiskt hamnar på dödslistan.
När jag läser romanerna om Discovery, så hamnar jag då och då i vad som känns som teckenräknarskov. Att det känns som om författarna liksom bara sitter och lägger ut texten för att boken ska komma upp i rätt antal tecken. Hos John Jackson Miller är det här ganska ovanligt, men några få gånger går berättandet lite på tomgång även i den här boken. Men det är mest en liten marginalanteckning, för storyn i sig är (nästan lite väl elegant) välkonstruerad, och med en intrig som förflyttar sig mellan tre olika kulturer och världar så blir tempot oftast högt. Liksom tajmingen i att skriva en story om Georgiou just när hon börjat blomma ut som en riktigt intressant rollfigur.
Betyg: 8/10.
Die Standing av John Jackson Miller är den sjunde romanen som utspelas i Star Trek Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 776 tv-avsnitt.Och lite till.
I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.
Tillbakablickandet fortsätter. Förra numret av Gold Keys Star Trek-serietidning var en fortsättning på ett gammalt avsnitt från originalserien. Och här blir det nu en del två av ett legendariskt äventyr i den tecknade serien. Har man svårt att komma på nya idéer, eller har någon från Star Trek-HQ surnat till över allt för fantasifulla fantasier i den tecknade serien?
Hur som helst så innebär det här, precis som i Star Trek #49, att en hel del rutor i den här serien går åt till att rekapitulera vad som redan har hänt. Det är lite synd, och ger en lite rumphuggen känsla på hela anrättningen. Men som extremt överinläst på de tecknade serierna är jag förstås glad över att få träffa de där hemlösa rymdvarelserna utan näsor på nytt.
Själva storyn är också redan från början ovanligt surmulen, för att handla om Federationen och Stjärnflottan. Enterprise ska få ett nytt tillskott till sin besättning. Jinz, en ung man med en farsa som är Stjärnflottehöjdare. Men redan innan han sätter sin fot på skeppet har Scott och McCoy dömt ut honom som en bortskämd nolla som bara tagit sig fram genom nepotism. Men när Jinz väl transporterats över till Enterprise så är han väldigt tydlig; han har inget intresse av att göra en karriär inom Stjärnflottan, han ville aldrig komma till Enterprise, utan hade varit fullständigt tillfreds med en mindre prestigefylld plats att tjänstgöra på.
Kirk tror fortfarande på att det ska gå att få den här killen att ändra åsikt, så han tar med honom på ett landstigningsuppdrag. Mitt ute i rymden har man nämligen på nytt stött på sanoorerna. Det där folket som återvände till sin hemplanet efter 500 000 år, bara för att inse att det bodde folk där. Och när man försökte vräka de nya invånarna (som egentligen var ättlingar till de svaga och gamla som sanoorerna lämnade kvar när de drog) så gick Kirk och hans manskap emellan. Nu har man i stället flyttat till en radioaktiv planet, där man på ett nästan mirakulöst sätt utvunnit livsmedel och förnödenheter av någon form av mossa.
Men alla är inte så glada över den nya tillvaron. Ett gäng yngre människor kallar sig själva för Returners, och har inte gett upp tanken på att återvända till sin gamla planet. När Kirk nu kommer på besök är de bara intresserade av hämnd. Efter ett extremt snabbt maktövertagande så tillfångatar man Kirk och Jinz, och vägrar sedan att ge dem motgiftet för den radioaktiva strålningen, vilket innebär att deras hud och kropp efter ett tag börjar bli genomskinlig på ett jättekonstigt sätt.
Som vanligt är det McCoy, Spock och vetenskapen som räddar Kirk och hans besättning. Uppe på Enterprise har man kommit på ett sätt att få planeten som Ssanoorerna bor på att börja blomstra. Och när de börjar bomba planeten med den här genesisliknande kemikalien så ändrar även de flesta returners. Varför krig när man kan bo i ett grönskande paradis i stället?
Men inte alla. Rebelledaren gör ett försök att skjuta Kirk innan hans revolution hinner blåsas av. Den unge Jinz offrar då sitt eget liv för att rädda Kirk. Detta trots att han var beredd att offra Kirk för att själv få överleva för bara en liten stund sedan. Och på Jinz begravning tänker Kirk mörka tankar om den som egentligen är mest skyldig till den unge mannens död: en far som tvingade sitt barn att gå i hans fotspår. Ett ovanligt mörkt slutackord för den här serien, och ett slags kommentar kring Stjärnflottans inre liv som vi inte får se så mycket av.
Lite udda känns förresten även den lättklädda klädsel som Sanoorernas värdinna för utomplanetära besök har.
Det här är nummer 50 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i januari 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 775 tv-avsnitt.
I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.
Det finns en liten trend i de senaste äventyren som jag läst i de gamla Star Trek-tidningarna från slutet av sjuttiotalet. Allt oftare har man börjat hänvisa tillbaka tillbaka till tv-serien. I A Warp in Space gör man den kanske starkaste kopplingen till tv-originalet hittills. Det är nämligen fråga om en fristående fortsättning på TOS-avsnittet Metamorphosis. Ni vet, storyn där ett kvinnligt energifält kanaliserar sin energi genom en döende kvinna för att kunna bli ihop med warpdriftens uppfinnare, Zefram Cochrane.
Den där energitjejen var ganska så bestämd kring att hon gärna ville vara ifred med sin älskade Cochrane framöver, men trots det så bestämmer sig Kirk och de andra för att störa kärleksparet. De behöver hjälp med ett mysterium. Stjärnflottan har testathyperwarpfarkoster, men de försvinner i tomma intet. Och vem är mer lämpad att komma till assistans än mannen som uppfann warpdriften på Jorden.
Energifältsvarelsen vet vad som hänt med de där försvunna skeppen, men säger inget. I stället hoppar hon ur människokroppen hon levt i för att i stället skydda Kirk och de andra när de själva testar jättehöga warphastigheter. De behöver all hjälp de kan få, eftersom konsekvensen av att trycka plattan i mattan på Enterprise blir att man hamnar i hennes och andra energifälts dimension (även om de här mer ser ut som moln eller dimmor jämfört med de mer färggranna energifält som fanns med i tv-avsnittet).
Egentligen får ingen människa som tagit sig in i den där dimensionen återvända hem. (Det kvinnliga energifältet får sig också en uppsträckning, hon borde inte vara ute och ragga killar i vårt universum.) Det uppstår en del tjafs, men till sist lyckas både Enterprise och Cochranes älskade väsen ta sig tillbaka till det vanliga universumet. Allt slutar lyckligt, men jag antar att Federationen sätter upp hastighetsbegränsningar framöver.
Själva systemet med warphastigheter är inte helt enkelt att förstå sig på, tycker jag. Men det har också varit lite olika bud om det där, under olika perioder av Trekäventyrsproduktion. På Memory Alpha finns i alla fall den här listningen av olika warpdefintioner.
Att återberätta det gamla tv-avsnittet tar upp ganska många serierutor av det här äventyret, men A Warp in Space känns ändå som en betydligt mer sammanhållen och komplett story än de två senaste, som var ovanligt röriga. Det enda som lite skaver är att det där energifältets övertagande av en människas döende kropp känns betydligt mer brutalt och oetiskt i serieversionen, än som jag minns den från när jag såg den i tv-serien. Det verkar ju bara vara energivarelsen som bossar över den återupplivade människans psyke. Eller?
Det här är nummer 49 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här seritidningen kom ut i november 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 775 tv-avsnitt.
Ett Agatha Christie-doftande mordfall bjuds det på i det här 48:e numret av Star Trek-tidningen. En berömd forskare, Patrick Moore, ska få skjuts med Enterprise till en stor konferens. Men med på skeppet finns också en assistent och två rivaliserande vetenskapsmän. När Moore hittas död i en av korridorerna försöker Kirk leka Poirot och lista ut vem av de tre som begått mordet. Eller…egentligen är det väl Spock och hans logik som leder fram till svaret på gåtan.
Det är en rätt kul idé att göra om Enterprise till Orientexpressen, och som vanligt är väl det allra roligaste att på olika sätt försöka förvilla läsaren kring vem som begått mordet, bägge de två vetenskapsmännen ombord tycker rysligt illa om Moore, att en av dem är en femme fatale-liknande diva gör inte saken sämre. En sådan som har istappar på sina pratbubblor.
Tyvärr förvaltas det mordiska uppslaget rätt illa när det kommer till själva lösningen på mordgåtan. Intrigen är lite svår att hänga med i, och uppehåller sig kring rätt osexiga saker. Jag menar, hur spännande är det att följa någon som försöker lista ut vad det kan ha stått på titelsidan av Moores presentation? Och varför i allsin dar skrev Moore ut rapporten på papper? I framtiden? Vet inte om jag någonsin sett lösa pappersark i ett Star Trek-avsnitt.
Däremot fortsätter manusförfattarna att visa upp att de är inlästa på sin Trekiana. I det här avsnittet hänvisar man såväl till Janus VI (även om man skrev Janus IV i tidningen) som som Kirks förflutna ombord på Farragut. Tydligen är referenserna medförfattaren Doug Drexlers verk. Han gjorde samma sak i förra numret.
Men referenserna till trots, hur det här numret kunde hamna på en topp 10-lista över Star Trek-serier man måste läsa är obegripligt för mig. Även om det här numret råkar vara den enda serien som innehåller en andorier (vilket jag faktiskt tvivlar en del på, visst dök det väl upp en andorier i någon av de brittiska serierna som jag precis plöjt).
Själva motivet till mordet handlar dessutom om kommersiella motiv, vilket ju kanske förvånar en del av oss som fortfarande trodde på det icke-kapitalistiska systemet inom Stjärnflottan. Å andra sidan kan ju upptäckten av något som leder till ekonomisk vinning för Federationen säkert bli en boost i karriären inom organisationen.
Som vanligt är det lite i bakgrunden som de mest intressanta sakerna händer. Vad är det egentligen för märklig diskussion som Moore och McCoy har om avhumaniseringen ombord på rymdskepp? Det skulle jag vilja läsa ett helt Star Trek-nummer om!
Det här är nummer 48 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i september 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 774 tv-avsnitt.
