DIS: Saints of imperfection. Det där Hugh äntligen kommer tillbaka från svampiversumet.

Min första reaktion när jag sett Saints of imperfection var egentligen rätt sur. Jo, det är väl klart att det var superroligt att bögparet Stamets och Culber fick återförenas, men samtidigt är jag irriterad över att det tagit en sån jävla tid för oss att komma fram hit. Och själva sättet som man skrivit ihop Culbers återkomst i serien kändes också onödigt omständligt. Så mycket besvär för något som vi väl alla var tämligen övertygade om skulle hända? Jag menar, när Culber dog i förra säsongen så satt ju producenten i det officiella eftersnackprogrammet After Trek och mer eller mindre lovade att det här inte var slutet på bögparets förhållande i serien. En spoiler han troligtvis var tvungen att släppa till för att undvika att Discovery skulle råka ut för en hbtq-aktivistisk backlash liknande den som serien The 100 råkade ut för när en lesbisk plotline fick ett dödligt slut.

Så det var alltså bögparets återförening som hela plotlinen kring Tillys låtsas/blobkompis utmynnade i. Det som bloppens manifestering som “May” var förbannad över verkar alltså inte vara själva spordriften ombord på Discovery, som jag trodde efter förra avsnittet, utan att Culber hamnat där och tydligen förvandlats till något slags monster sett ur svampiversumets invånares synvinkel (ja, jag tycker att mycelnätverket känns lite för futtigt som begrepp och tänker använda nyordet svampiversumet i stället). Det här upptäcker Burnham och Stamets när de riskerar hela Discoverys existens när de drar till svampiversumet för att hitta den försvunna Tilly som ju transporterades dit från en blobbkokong i slutet av förra avsnittet. Culber blir helt enkelt ett slags bonusfynd i jakten på Tilly. Och det är ju onekligen en lite bättre utdelning på en räddningsaktion som utförs medan svampar äter sig igenom Discoverys skrov och hela rymdskeppet håller på att sjunka ner i svampsporer (visualiserat på ett rätt mysigt old school sätt som om Discovery var en båt och svampiversumet ett hav).

Men två räddade för samma pris som en är förstås en lite förenklad version av vads om händer. Tilly är verkligen instrumentell i Culbers återkomst till serien. Det är hon som till sist måste välja mellan vem som ska få följa med till Discovery från svampiversumet, och valet står mellan May eller Culber (det är något kring dna och portalkokonger som var rätt ointressant att lyssna på som gör att valet måste göras). Tilly väljer Culber, men lovar samtidigt May att de två (som nu verkar ha någon form av väldigt starkt beyond bff-band mellan sig) ska ses igen på något sätt i framtiden. Mitt problem med hela den här historien är väl snarare att det alltså var enklare för blobben att ta sig in i Tillys hjärna än hitta på ett sätt att kommunicera med Culber i svampiversumdimensionen.

När jag väl surat klart över den krångliga vägen fram till att Discoverys två bögar äntligen ska få börja ligga med varandra igen, så kunde jag börja ta in sättet som det här avsnittet faktiskt utgör tv-historia på. Tropen att bög- och flatpar antingen skrivs ut ur serier ganska snabbt, alternativt att någon i parkonstellationen dör, har pågått sedan de första flatorna och bögarna dök upp i amerikansk tv (minns Stephen Carrington i Dynastin till exempel). Manusförfattarna och producenterna gillar ofta att slänga in hbt som en samtidsmarkerande krydda i intrigen, men vet ofta inte riktigt vad de ska göra med homosexuella rollfigurer i det långa loppet.

När Star Trek på det här hyperdramatiska sättet låter Stamets och Culber bli ett par igen i serien så kan man välja att se det som ett slags revansch för alla dessa hbt-storylines som slutat med döden. En skildring av en kärlek som faktiskt övervinner allt — såväl svampiversumets begränsningar som tv-bolagens feghet genom åren. Det är den romantiska läsningen av det som händer. Men, rent krasst, om man bara ser till vad som inträffar i avsnittet, så är det ju faktiskt Tilly som är den som fattar beslutet om Culbers återkomst och övertalar May om att låta det hända. Bögarna kan älska och hålla på, men det är ändå till sist en straightidentifierad person som bestämmer i slutändan.

Jag är för övrigt väldigt road av att man på ett så retsamt sätt drar ut på att introducera Spock i serien. Alltså, att man faktiskt får se honom. Vad tror ni, hur länge kan de hålla på att retas på det här sättet? Den här gången var det Georgiou som klev ut ur Spocks rymdskepp, eftersom även Section 31 är på jakt efter den förrymda vulcanen. Det här leder till en del konkreta förändringar och omflyttningar av personer i serien. Viktigast är väl att Ash Tyler nu hamnar på Discovery som 31:ornas kontaktperson där. Mycket hundögon och rufsigt hår när Ash och Burnham kollar in varandra, och kapten Pike blir allt mer förvirrad av alla konstiga vibbar som finns mellan alla ombord och i section 31. Han är den ende som inte vet hur allt hänger ihop.

Michael Burnham har ju förvandlats till en ganska tråkig figur i den här säsongen, så det känns extremt välgörande att Spegel-Georgiou börjar få lite mer utrymme i serien. Hon är oförutsägbar, drastisk, opålitlig och har redan snokat rätt på dirt om sin nya chef för att använda i utpressningssituationer. Det känns som att serien har sin nya stjärna här. En gullig, men lite förvirrad blinkning till Voyager när Burnham dissar Georgious uträckta hand med repliken “Said the scorpion to the frog” . I Scorpion har Chakotay ju bytt ut grodan mot en räv, av någon anledning. Så är nu förvirrad över om man visste om att man gjorde en referens eller inte?

Ytterligare ett högoktanigt avsnitt med mycket som händer inom ramhandlingen, samtidigt som det innehåller ett avslutat äventyr och äntligen syr ihop historien om doktor Culbers försvinnande. Själv blev jag OERHÖRT stressad av att det skulle pratas så mycket under hela den där räddningsaktionen. Discovery höll gång på gång att glida ner i det där svamphavet för gott, och ändå höll alla de som befann sig i svampiversumet på att diskutera, lägga fram teorier, väga olika beslut mot varandra. Hur stresståliga kan man vara innan man begår tjänstefel) Undrar en stressad själ.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 5/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 501 tv-avsnitt.

6 thoughts on “DIS: Saints of imperfection. Det där Hugh äntligen kommer tillbaka från svampiversumet.

  1. AH says:

    Jag gillar Pike mer och mer! Han har dessutom fångat en skön Kirk vibb… undrar hur starfleets rekryteringsmall såg ut när de rekryterades…

    Like

  2. ToT says:

    Så många frågor! Men kunde de inte bara ha låtit bli att döda Hugh till att börja med? Skönt för Tyler att hans mordoffer kommer tillbaka. Kan hans brott skrivas ner till mordförsök nu? Och här trodde jag att discovery skadar svamprymden så mycket att de måste överge teknologin, men icke, det var bara svamphugh. Och har inte svampar DNA? Tilly är ju experten antar jag… Men om Hugh är gjord av svamp varför äts han då upp av de andra svamparna? Hmmm…

    Like

    • Verkligen, har ju för mig att det dessutom sades i det där After Show-programmet. Att man inte skulle göra en satsning med en skådespelare som Wilson Cruz om man inte hade en långsiktig paln med det hela.

      Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s