Category: Star Trek: Discovery

Star Trek: Discovery. The Sanctuary. Säg hej till onda Osyraa, och häng med havsgräshopporna i Kwejian.

~ rogerwilson ~ 7 Comments

Om den här säsongens förra avsnitt var någon slags fest för Trekister över hela världen, så följer man upp det med ett riktigt hederligt halvljummet mellanavsnitt. Det är dags för introduktion av nya spelare, och lite lagom långsam uppbyggnad av de intrigtrådar som har lite längre bågar.

Störst fokus i avsnittet får Books hemplanet Kwejian. Vi får berättat för oss hur planeten blev beroende av Smaragdkedjan när man drabbades av en ekologisk katastrof. Havsgräshoppor invaderade fastlandet och Smaragdsyndikatet var de enda som kunde ge dem tillgång till ett bekämpningsmedel som kunde få bukt med skadedjuren. I utbyte ville Smaragdkedjan ha några stycken av planetens transmaskar. En vanlig strategi hos Emerald Chain, förklarar Federationens sammanbitne befäl för Discovery-crewen. Mystiska problem uppstår och syndikatet är de enda som kan hjälpa den utsatta planeten med att lösa dem, men får betala ett högt pris. Civilisationerna brukar gå under ändå, när Smaragdkedjan fått vad de vill ha.

Book blir kallad till Kwejian av någon som han kallar för sin bror Begreppet handlar här inte om blodsband, utan kanske ännu djupare förbrödring än så. Brorsan, Kyheem, är dock bara en liten del av en större och illasinnad plan. Det är Osyraa från Smaragdkedjan som står bakom den, genom Book tänker hon sig få tag på en av sina förrymda slavar, den antennstympade Ryn som Michael var med och fritog för några avsnitt sedan. Låt oss notera att Kyheem spelas av den kanadenisk-kubanske skådisen Ache Hernandez och att det oftast är väldigt oklart vad han pysslar med i det här avsnittet. Jo, jag förstår behovet av fler hunkar i serien, men hans skådespeleri är ganska pinsamt och förstärker liksom den känsla av sandaler och svärd/fantasy som genomsyrar The Sanctuary. Som mest sagolikt blir det framför allt mot slutet när de två bröderna pratar med gräshoppor på gräshoppors vis. Nästan outhärdligt, faktiskt.

The Sanctuarys viktigaste del är väl att vi äntligen får komma i närkontakt med onda Osyraa. Smaragdkedjan-bossen som verkligen är…tja, ond. Hon utfordrar gärna transmaskar med nära släktingar, och är tydligen besatt av Ren för att han typ är den ende någonsin som satt sig upp mot henne. Så hemskt mycket mer än det här får vi inte veta, men så är mötet med henne här nog mest tänkt som en upptakt inför kommande konflikter. Halva säsongen har gått, hög tid för oss att möta Federationens huvudmotståndare, liksom. Hur mycket stryk Saru får av Federationen för att han lät en i sin besättning attackera Osyraas skepp återstår att se.

Och så känns det ju lite med hela avsnittet. Discovery tilläts utforska och orientera sig i sju avsnitt, nu verkar det vara dags för ett lite mer följetongsmässigt berättande, med intriger som löper över flera avsnitt. Närkontakten med Osyraa är ett exempel. Ett annat är Georgious mystiska sjukdom som tydligen är livshotande. Eller kanske inte. Fortsättning följer. Och så upptäcker man, sådär i förbifarten nästan, källan till The Burn. En nebulosa som ger i från sig lite märklig radiotrafik. Både den där musiksnutten som redan dykt upp ett par gånger i serien (den som Adira plötsligt kan spela på cello, till exempel), samt en nödsignal från ett skepp från Federationen. Fortsättning följer även här.

Något som däremot inte sker i förbifarten är tillfället när Adira berättar för Stamets att hon känner sig obekväm med pronomet “hon” och vill bli kallad they eller them i stället. Ingen stor grej för Stamets, men graden av självgodhet hos honom och doktor Culber när de har en konversation om Adira och genomgående använder alla pronomen rätt var extremt irriterande. Adiras pronomen och sättet hon “kommer ut” för Stamets är förstås en stor grej i dagens debatt och tv-värld. Det här är uppenbarligen Star Treks nuvarande showrunner sätt att låta dagens serie flytta fram gränserna på samma sätt som de andra Star Trek-upplagorna gjorde på sin tid.

“The Sanctuary” — Ep#308 — Pictured: Ache Hernandez as Kyheem and Janet Kidder as Osyraa of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

Men är en icke-binär könsidentitet verkligen tänkt att vara så här stort i Star Trek-framtiden? Gon utforskandet av galaxens borde man väl ha stött på en rad andra sätt att tillhöra kön på? Och hur ska man tolka det faktum att Stamets nästan håller på att spricka av stolthet när Adira berättar om det här för honom? Visst, för varje enskild person är det här förstås ett stort och avgörande steg. Men det hade ju gått att skildra det här på ett något mer avslappnat sätt. Som man gjort med Stamets och Culbers förhållande. Nu blir ju snarar intrycket att Stjärnflottan är ovana vid att hantera den här typen av frågor. Sedan är det ju en annan sak att just they och them borde vara ganska självklara pronomen för någon som har en symbiont med en uppsjö av identiteter i magen, men det är ju inte det som det handlar om här.

I övrigt: Linus fortsätter att vara comic relief, den här gången är det hans ömsande av skinn som är avsnittets återkommande skämt. Saru försöker desperat att hitta en signaturkommande som kan vara hans återkommande grej, men misslyckas. Och så får vi se Detmer komma ur sin personliga kris. Att försöka sänka Osyraas skepp utan att ta hjälp av autopiloten var tydligen det som behövdes för att komma ur svackan med dåligt självförtroende. Det vill säga, en bihandling som man inte riktigt tog vara på.

Det här var nog det tamaste Discovery-avsnittet den här säsongen. Ett typiskt mellan-avsnitt, vars främsta uppgift är att bygga upp mot de kommande äventyren. Inte dåligt, men inte superbra heller. Och en hopplöst dålig uppföljning av förra veckans Trek-guld.

Betyg: 6/10.

Det här är avsnitt 8/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. Unification III. Det där Discovery äntligen vävs samman med Star Trek-historien. Och på ett befriande actionfritt sätt dessutom.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Men så fick jag då EXAKT det avsnitt jag suttit och önskat mig de senaste veckorna. Ett där det inte finns ens en tillstymmelse till action, utan där veckans mest rafflande scener utspelas på en vetenskaplig hearing. Kan det BLI mer klassisk Star Trek-feeling? (Ja, jag har tittat på rätt mycket avsnitt av Vänner den senaste veckan, så det blir gärna sådana där betoningar då).

Precis som jag längtat efter så får vi en ordentlig uppdatering i Federationspolitikens utveckling. Som vad som egentligen har hänt med Vulcan, samtidigt som det knyts ihop lite lösa intrigtrådar som går så långt tillbaka som The Next Generation och Leonard Nimoy. Ja, som avsnittets namn antyder så är det här ett slags tredje och fristående fortsättning på den seriens avsnitt Unification I och II. Men även frågan om vad det blev av med romulanerna efter misären i Picard besvaras, och sökandet efter Michael Burnhams morsa är äntligen över, liksom Sarus rekryteringsrunda för att ersätta Burnham som Number One. Så matigt. Utan att det känns det minsta ansträngt.

Om vi börjar med den där vetenskapstillställningen så är det förstås inte vilket doktorandseminarium som helst, utan en traditionsenlig vetenskaplig rågång enligt gamla Vulcanska traditioner. Eller som the planet formerly known as Vulcan heter numera, Ni’Var. Det vulcanska samhället är har nämligen äntligen försonats och återförenats med sina kusiner i kvadranten, romulanerna. Man har alltså förverkligat Spocks visioner om en framtid där vulcaner och romulaner inte bara samarbetar, utan även lever tillsammans (även om det kanske inte fanns så många alternativ för romulanerna, vars planet ju tyvärr totalförstördes i första Star Trek-rebootfilmen, vilket sedan blev en av de viktigaste beståndsdelarna i intrigen för Picard). Och, jepp, återkopplingen sker även i bild. Vi (och Michael) får se lite gamla rörliga bilder på Leonard Nimoy där Spock pratar om brödrafolkens gemensamma framtid.

Men inga familjeåterföreningar är utan konflikter, och det Ni’Var som Burnham besöker i det här avsnittet hyser en civilisation som nätt och jämnt lyckas hanka sig fram. Det politiska samförståndet är skört och ömtåligt, och verkar upprätthållas genom att undvika känsliga frågor, vare sig det handlar om kultur, vetenskap eller politik. Eller, tja, man verkar tänka att allt det där hänger ihop och inte går att separera från vartannat. Ska man kalla det för en vulcansk version av realpolitik, eller kanske real-logik? Man har också valt att gå ur Federationen, och verkar i allmänhet inte vara särskilt intresserade av impulser eller besök utifrån. Ett av skälen till det, får vi veta, beror på att Federationen i stort sett tvingade Vulcan att, mot deras vetenskapsmäns inrådan, fortsätta ett forskningsprojekt om alternativa färdmedel. Redan före The Burn var dilithium ett sällsynt ämne, och man arbetade febrilt för att hitta en ersättning. Projektet, döpt till det fantasifulla namnet SB-19, tror de styrande på Ni’Var var det som utlöste The Burn. Inte så konstigt att man inte litar på Federationens omdöme.

Vulcansk spetstenik eller munskölj?

Det är information från SB-19 (så dåligt namn, jag tänker bara på munsköljet SB-12) som Burnham vill komma över. Den skulle kunna hjälpa henne att triangulera fram var The Burn började. På Ni’Var anser många att det där är en icke-fråga. Man har kommit fram till att fenomenet hade sin början på Vulcan och att allt är Federationens fel. Att börja rota i frågan på nytt riskerar att väcka gamla konflikter inom riket till liv. Burnham håller inte med, och tvingas kalla till ett T’Kal-in-ket.

Det där vetenskapsseminariumet som jag skrev om tidigare, som i praktiken snarare verkar vara ett politiskt forum. För Burnhams begäran om att få hjälp med sin forskning besvaras främst med argument som tyder på en djup misstro mot Federationen, och en oro för vilka inrikespolitiska splittringar ett närmande till organisationen skulle kunna leda till.

Den som ska lotsa Michael igenom T’Kal-in-ket är…HENNES MAMMA. Hon har i sin tur joinat Qowat Milat. Jepp, den där sekten som bygger på total ärlighet som introducerades i Picard. Som om inte mammor kan vara plågsamt ärliga i vanliga fall. Och jo, Michaels morsa berättar den där detaljen för henne om hur Qowat Milat bara tar sig an hopplösa fall. Som ett slags pepp inför deras seminariet. Och det visar sig bara vara början på provokationerna från mamma Burnham.

Ett tag blir det nästan lite offentlig terapi av det hela, när Michaels mamma ska få henne att vara helt ärlig inför den trio av sura Ni’var-höjdare som hon står inför, och som hon ska övertyga om att det går att lita på Federationen. En extra svår uppgift att genomföra eftersom hon i det här läget ju tvivlar över sin egen plats i organisationen, och funderar på om det bästa alternativet för henne kanske ändå vore att bara dra iväg med loverboyen Book. Men sessionen slutar trots allt i att hon omfamnar av Federationens värderingar, ett utbrott som är tillräckligt för att övertyga Ni’Vars president T’Rina om Michaels uppriktighet. Så presidenten ger, helt på eget bevåg, Michael all den information hon behöver. Samma president som väl, eller misstog jag mig här, satte igång en liten flirt med Saru i slutet av det här avsnittet. Najs i så fall.

Vi har kommit halvvägs in i den här säsongen, och jag är imponerad över att man på ett så självklart sätt väver samman originalserien, The Next Generation, Picard och Discovery till en enhet i det här avsnittet. Vi får precis den orientering i den nya versionen av Star Trek-universumet som jag efterlyst ett tag. Och får dessutom se hur intrigtrådar som inletts för årtionden sedan sedan få en fortsättning här. Som om det varit meningen hela tiden. Ytterst snyggt, smart och stärkande för hela Star Trek-konceptet, faktiskt. Tredje säsongen av Discovery känns inte lika mycket som en fritt flygande satellit längre, samtidigt som ingen av de historiska återkopplingarna känns begränsande för handlingen framöver. Jag är så nöjd över det här. Lycklig, rentav.

“Unification III” — Ep#307 — Pictured: Mary Wiseman as Ensign Sylvia Tilly and Doug Jones as Capt. Saru of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

I övrigt: Tilly blir befordrad till Number One, och ersätter Burnham som fick sparken i förra avsnittet. Tilly backar nästan in i den nya arbetsuppgiften. Det krävs att besättningen på bryggan och i sporlabbet samlas och bildar enda stor pepsquad för att hon ska våga säga ja till jobbet. Burnham bestämmer sig för att stanna kvar hos sin familj på Discovery, trots alla dubier, och Book bestämmer sig för att den plats som Burnham finns på känns som hemma. Även om han kastar en nervös blick mot sin katt innan han säger det. Presidenten på Ni’Var hinner också med att ge sin syn på Federationens sönderfall: En alltför snabbt expanderande organisation som slutade att ta hänsyn till minoriteterna.

Mina ytterst svaga invändningar kring det här avsnittet handlar väl om den där religiösa, smått bombastiska tonen som hela tiden uppstår när Burnham ska prata om Federationen offentligt. Den här gången satt den lite längre inne än vanligt, men kröp fram till sist. Och så känns det som om Burnhams återförening med morsan var lite väl…odramatisk. Vi fick inte ens se dem ta en fika ihop, utan det handlade genast om taktik inför det kommande vetenskapliga rådslaget. Vi önskar oss lite mer än en kram efter att de tillbringat så här lång tid ifrån varandra. Och var det inte lite väl mycket Glee-känsla över det där mötet där alla skulle stå och hojta till Tilly att hon skulle tacka ja till den nya tjänsten? Men det är bara randanmärkningar kring vad som är ett ytterst välkomponerat avsnitt. Och en välbehövlig paus från de mer actiondrivna plotlinesen. Ibland behöver hjärnan också lite näring, faktiskt.

Betyg: 9/10.

Det här är avsnitt 7/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. Scavengers. När Burnham kysste Book. Plus lite om fristående gondoler och action på skrotupplagsplaneten.

~ rogerwilson ~ 7 Comments
“Scavengers” — Ep#306 — Pictured: Oyin Oladejo as Lt. Joann Owosekun and Emily Coutts as Lt. Keyla Detmer of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

Först av allt vill jag bara klargöra att jag verkligen hatar idén med fristående motorgondoler. Inte bara för att det försätter företagen som säljer modeller av Star Trek-rymdskepp inför en massa knepiga utmaningar, utan för att det faktiskt övergår mitt förstånd hur fritt flygande motordelar ska uthärda den behandling som varje Stjärnflotteskepp med självaktning kommer att hamna i. Jag har viss förståelse för att designgruppen bakom Star Trek-franchisen ville göra något drastiskt för att visa att vi äntrat framtidens tekniklandskap, men jag tycker att just den här detaljen känns lite ansträngd (och helt omöjlig att göra en bra legobitsversion av). Däremot kan jag eventuellt, så småningom, vänja mig vid personliga transportörer (Linusskämten gjorde den innovationen lite enklare att acceptera), liksom de där konstiga flytande effekterna som styr spordriften och skeppens kontrollpaneler.

Med det ur vägen, kan vi väl konstatera att den dramaturgiska konstruktionen med en avslutad story i varje avsnitt kvarstår, och därmed ytterligare förebådar hur den kommande Kapten Pike-serien kommer att vara uppbyggd. I Scavengers får veckans äventyr ta lite större plats än vanligt. En riktigt actionfylld story där Georgiou och Burnham låtsas vara ute efter antikt teknikskrot för att kunna frita Book, som hålls fången på en skrotplanet (eller ska vi kalla det för återvinningscentral) där man i praktiken håller sig med slavar som får utföra grovgörat.

Georgiou iscensätter en rätt lyckad charad, där hon väl egentligen bara spelar sig själv. Med lika delar förakt och nonchalans lyckas hon grundlura skrotupplagets boss, så att hon och Burnham kan frita den tvångsrekryterade arbetskraften och totalförstöra hela anläggningen (det sista var Georgious idé). Georgious framfart som bitchig och bossig queen är avsnittets egentliga höjdpunkt, men även denna queen visar sig ha svaga sidor, som när hon i ett avgörande ögonblick blir totalt handlingsförlamad och ligger paralyserad och flämtande på ett golv. Efter den incidenten måste hon erkänna för Burnham att hon plågas av våldsamma flashbacks. Minnesbilder som hon inte förstår eller kan hantera. Ett slags hågkomstattacker som dykt upp de senaste veckorna, men blivit allt starkare.

Book och Burnham hånglar i alla fall, till sist, i en hiss. Trots att Linus råkar transportera in sig själv där mitt under förspelet. Och man kan väl tycka att fritagning från slaveri var ett lite onödigt krångligt sätt för de två att komma på att de faktiskt gillar varandra. Visst, det fanns ett officiellt skäl för Burnhams utflykt till skrotplaneten också. Book hade lagt vantarna på en “svart låda” från ett rymdskepp som förstördes under The Burn. Den privatspanarverksamhet som Burnham ägnat sig åt under det år som hon väntade på Discoverys ankomst har nämligen resulterat i en teori om att The Burn inte skedde samtidigt i hela galaxen. Genom att se exakt när skeppen förstördes i olika delar av kvadranten borde hon så småningom kunna lista ut var den där dilithiumreaktionen startade.

The Burn-teorierna till trots, Burnhams genomförde sin dramatiska räddningsaktion mot sin kaptens vilja. Och Saru tvingas därmed avpollettera Burnham från positionen som Number One. Det blir lite tårar känsloutbrott i samband med det, men ingen som följer den här serien blev väl det minsta förvånad. Manusförfattarna har varit väldigt tydliga med att ett år utan Stjärnflottans tvångströja av reglementen förvandlat Burnham. Hon har väl aldrig varit en vän av strikta tolkningar av flottans regler, men har nu passerat någon gräns där hon väl egentligen passar bäst som fri agent.

Det är också scenerna kring hennes degradering som är det jag gillar minst i det här avsnittet (förutom fristående gondoler). Det blir lite hattigt när Burnham först blir utsedd till Number One och sedan nästan genast degraderad bara något avsnitt senare. Precis som det känns lite fjantigt att låta Book lämna serien, för att sedan återkomma igen bara några avsnitt senare (vilket vi ju alla visste att han skulle göra). Jag har inte tid med såna där korta bågar i berättandet. Det finns en hel ny galax av framtid där ute, som jag vill utforska med Discovery. Och hittills har vi bara fått se små bitar av den. Att göra en grundlig utforskning av ett skrotupplag kändes inte helt tillfredsställande i det här läget.

Men några ledtrådar kring hur saker och ting ligger till dör ute får vi ju, trots allt. Emerald Chain verkar vara ett större nätverk än jag förstått tidigare. Det finns en replik, nästan i förbifarten, som säger att den styrs av Orion/Andoria i den här kvadranten, vilket antyder en större och mer mångfacetterad struktur. Och jag har en känsla av att den där Osyraa, som drev skrotplaneten Hunhau, nog inte tänker låta Georgious framfart där gå henne ostraffad förbi.

“Scavengers” — Ep#306 — Pictured: Anthony Rapp as Lt. Paul Stamets, Ian Alexander as Gray and Blu del Barrio as Adira of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

I övrigt, Stamets bondar med Adira, som för första gången berättar om hur hon pratar med sin döda kille hela dagarna. Det är förstås helt rätt person att dela den erfarenheten med även om känslan av låtsaskompis som ett sätt att hantera trauama på, aldrig varit starkare. Och i denna allt mer queera upplaga av Star Trek får vi också en liten bögkyss, som en extra bonus. Uppskattar också att ett av skeppen heter Le Guin. Och noterar att nätfansen gått lite bonkers när det gäller Georgious kunskaper om vapenteknik (som hon inte borde känna till). Är det HELT orimligt att hon ägnat de veckor som Discovery uppdaterats åt att plugga in alla vapenvarianter som finns i den utforskade delen av galaxen. Nej, inte alls. Olika sätt att ta livet av folk är ju faktiskt hennes främsta hobby.

Scavengers är ytterligare ett starkt avsnitt i en ovanligt stark säsong. Äventyret på skrotplaneten höll en god actionklass, tyckte jag. Kanske för att alla intriger där Georgiou får ta ordentligt med plats automatiskt blir mycket bättre. Hon ÄR seriens roligaste rollfigur. Men kanske börjar jag också bli lite bortskämd, för det blir ändå inte mer än 8/10 i betyg här. För att ett avsnitt ska sega sig upp på 9-10 i betyg så KRÄVER jag nog ändå lite mer utforkande och kunskap om framtidens Star Trek-universum. Eller i alla fall att någon ingående förklarat för mig hur fristående gondoler fungerar.

Betyg: 8/10.

Det här är avsnitt 6/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 780 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. Die Trying. Det om Federationens dissiga attityd mot tidsresenärer och äventyret på fröbanksskeppet.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Om Discovery-gänget till en början upplevde mottagandet på Jorden som svalt och avvisande, så är det inget jämfört med det misstroende och avståndstagande som möter dem när de anländer till Federationens och Stjärnflottans gemensamma högkvarter i det här avsnittet. Ingen öppen famn här, inte, utan snarare rena rama hinderloppet av debriefing, förhör, misstänkliggöranden och bryska tillrättavisningar. (En av avsnittets höjdpunkter är just förhörsmontaget. En recap av säsong ett och två med inkluderad galghumor).

Kanske borde Burnham och de andra varit förberedda på något i den här stilen. De hade ju antagligen själva blivit en smula fundersamma om de för några säsonger sedan hade råkat på ett 930 år gammalt Federationsskepp vars mystiska ursprung inte fanns noterat någonstans i Stjärnflottans rullor. Det vill säga, var det inte lite väl naivt av dem att stå och stoja som en dagisgrupp när man anlände till Federationsbasen? Eller, för att översätta det här till förhållande-lingo: att de tog besvarad kärlek för givet, trots att det gått mer än 900 år sedan man drog utan ett ord?

En ytterligare komplikation är att ett av Stjärnflottans stora bryderier här framme i framtiden är just tidsresor. De är strängeligen förbjudna, vilket gör Discovery och hennes besättning till brottslingar (även om just det här reglementet känns en smula ologiskt, hur ska folk från det förflutna veta vad som är förbjudet i framtiden?).

Det stela välkomnandet personifieras genom två nya rollfigurer. Den barske amiral Charles Vance (med ett otroligt bra skägg) och den fientligt inställda löjtnant Audrey Willa. De ungefär lika översvallande och medmänskliga som den högteknologiska rymdbasen de huserar i. Golv som uppstår automatiskt när man går omkring någonstans känns väldigt skrytigt, tycker jag (svävande stolar är också ett otyg, enligt mig). Ja, jag är missnöjd med hologrammen som genomför förhören också, de är irriterande och humorlösa. Men allra mest osympatisk och oförskämd verkar den nya generationen hololäkare vara.

På det kombinerade högkvarteret för både Federationen och Stjärnflottan vet man inte riktigt vad som hänt med de mer avlägset belägna medlemsplaneter. 38 medlemsvärldar är man säkra på, men det kan finnas andra kvar, längre bort. Efter The Burn är avstånden inom Federationen för långa för skepp utan warpdrift, och kommunikationen på långdistans fungerar inte. Dessutom har man tydligen händerna fulla med att tampas med Emerald Chain, ett slags Andoriskt-Orionskt brottsyndikat (som Michael kom i kontakt med i första avsnittet). Är det den kommande stora fienden i den här säsongen? Det känns i alla fall så, med tanke på hur man etablerade dess närvaro i det här avsnittet.

Federationspersonalen är inte hellre särskilt tillmötesgående när det gäller att fylla i kunskapsluckorna om utvecklingen i galaxen de senaste 900 åren hos de nyanlända tidsresenärerna. Vi som tittar på serien får, om möjligt, veta ännu mindre. Som när Discovery närmar sig Federationens högkvarter och vi tv-tittare inte får se mer än små glimtar av framtidens skepp. Ohyggligt irriterande, men en smart sak att dra ut på för att hålla alla oss som vill se hur Star Trek-estetiken är tänkt att utvecklas i framtiden kvar i serien. Vi får i alla fall se ett litet utsnitt av Voyager, generation J. Och skarpsynta tittare har också upptäckt USS Nog. En fin hyllning åt bortgångne Aron Eisenberg.

Likt barnen från Frostmofjället riskerar även Discoverys personal att separeras från varandra när amiral Vance försöker lösa problemet med tidsresenärerna. Hans plan är att fördela Discoverys besättning på andra skepp, på det sättet kan alla skolas in till tjänstgöring i sin nya tidsålder. Inte helt felt tänkt, kanske. Discoverys plötsliga uppdykande är ju lite som om ett krigsfartyg från 1090 skulle dyka upp idag och ansöka om att få vara med och jobba inom flottan. Jättespännande ur ett antikvariskt och antropologiskt perspektiv, men kanske inte lika intressant rent tekniskt. Och ett helvete för HR och de som har hand om kompetensutveckling.

Burnham och de andra från Discovery lider däremot inte av mindervärdeskomplex, och verkar tycka att de är redo att gå rakt in i verksamheten och börja arbeta som ett självständigt skepp i den nya, anorektiska Stjärnflottan. Discovery med sin spordrift har ju ett tekniskt överläge mot resten av framtidens flotta. De kan faktisk förflytta sig vart som helst på nolltid. Att Vance inte genast tar kontroll över denna unika teknik och försöker reproducera den är ett mysterium för mig.

I stället utkristalliseras efter ett tag ett uppdrag som blir som ett examensprov för Discovery och hennes manskap. Ett gäng flyktingar från Keelie har fått i sig något instabilt ämne, och för att göra dem friska behövs det dna från ett gammalt frö som finns bevarat på ett särskilt fröbanksskepp. Discovery får åka dit, med Willa och några av hennes underordnade som förkläde. Där möter de en tragedi. Större delen av den Bharzanska familjen som jobbat med att skydda frösamlingen har förolyckats. Bara pappan har överlevt, och han har fastnat i någon form av halvflytande tillstånd, halvtransporterad på något sätt. Att fixa fröt och rädda pappan är alltså veckans uppdrag, och det är faktiskt ganska snabbt överstökat. Men samtidigt passar man på att skriva ut Nhan ur serien. Hon stannar kvar på fröskeppet för att ta hand om det, och eventuellt åka med det till sin hemplanet. Hoppas bara hon väljer ett bättre lösenord än den sörjande pappan. Att ha sina döttrars namn som password är aldrig en bra idé. Har han aldrig hört talas om åtta tecken, med minst en siffra, stor bokstav och ett specialtecken?

Löjtnant Willa blir i alla fall enormt imponerad av hur Discoverys besättning arbetar med dysfunktionalitet som metod. Kanske är det därför de får lov fortsätta att jobba inom Federationen på egen hand i fortsättningen. Vem i den övriga totala Federationsflottan skepp skulle orka med att ha de där old school-besättningsmännen som arbetskamrater?

Man kan tycka att vi nästan får lite väl mycket information i det här avsnittet, har hört av två andra personer som sett det och anmärkte på informationstätheten. Men jag tror snarare att det som stressar är att vi bara får brottstycken och fragment av historien. Detaljer utan sammanhang som nästan mest irriterar. Själv hade jag gladeligen bytt bort bihandlingen om fröskeppet mot en informativ powerpoint om Federationens utveckling de senaste 900 åren. Men det kanske inte hade blivit så mycket tv-drama av det.

Regissören David Cronenberg verkar förresten ha fått ordentlig fart på sin skådiskarriär på sistone. I veckan såg jag honom som proktolog i Viggo Mortensens regidebut Falling, nu är han med i Discovery som någon slags expert på terraner . Äntligen verkar Georgiou ha fått en värdig motpart, eller åtminstone någon som förstår precis hur hennes onda lilla själ fungerar. Men även här får vi brottstycken av information. Det har inte skett några kontakter mellan primär- och spegeluniversumet på 500 år (men när var i så fall den sista). Och vad är det för genetisk förklaring till terranernas ondska som nämns snabbt under deras samtal? Och, det kanske mest oroväckande av allt, varför står Georgiou stilla i korridoren, onåbar, när Burnham stöter på henne där? Den där konstiga grejen med att Georgiou kan kortsluta hologram av en modell som är utvecklad 900 in i framtiden genom att blinka med sina ögonfransar var däremot en av de sämre detaljerna i det här avsnittet.

Maken till solid säsong har jag nog inte sett. Det känns som om man snabbt tar sig vidare i handlingen här. Mötet med Federationen var härligt stelt och byråkratiskt. Det var nog bara den där fröskeppsbihandlingen som man envisades att skriva in, som drog ner betyget något för det här avsnittet. Om man nu pratar om att Bharzaner har en annan syn på döden än människor, vore det inte en bra grej att förklara vad den livsåskådningen består av? Nästa gång hoppas jag att man satsar på power point-lösningen.

Betyg: 8/10.

Det här är avsnitt 5/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 779 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. Forget me not. Gränsöverskridande symbiontkärlek och konflikter ombord på Discovery.

~ rogerwilson ~ 8 Comments

Det här var så fint! Jorå, det snorades en hel del i tv-soffan medan jag kollade på Forget me not. Men även utan de mer känslosamma inslagen så var det här ett toppenavsnitt, tycker jag. Det innehöll helt enkelt så mycket. Bland annat gillade jag att man så tydligt fokuserade lite mer på livet ombord på Discovery, och lät besättningens privata mående stå i centrum. Och det är inte direkt toppenstämning ombord, om man säger så.

Precis som MatsN efterlyste i kommentarerna till förra avsnittets blogginlägg, så lät man några av birollsfigurerna i besättningen ta lite mer plats i veckans avsnitt. De och resten av crewen har gått in i någon form av kollektiv ptsd när de insett vad ett tidshopp på drygt 900 år in i framtiden faktiskt innebär. Kanske extra konkret efter att de besökt Jorden, och insett att man tillhör det förgångna. Nu står de alla utan vänner, familj, sammanhang och identitet. Det enda som finns kvar i den här nya och ovissa framtiden är Discovery och kollegorna ombord, och det kanske inte alltid är så mycket tröst.

För en gångs skull i Star Trek får vi här se öppna och såriga konflikter mellan besättningsmedlemmarna. Värsta Norénstämningen uppstår under en katastrofal middagsbjudning arrangerad av Saru. Tanken bakom den var att låta alla hänga tillsammans för att skapa mer sammanhållning och få ner besättningens höga stressnivåer. Men i stället för mys blir det gräl och personliga påhopp. I alla fall till en början. För när avsnittet avslutas så visar det sig att den där urladdningen runt middagsbordet antagligen behövdes. Ja, jag kunde faktiskt inte sluta tänka på Keeping up with the Kardashians när jag såg det här avsnittet. Jag håller just nu på att kolla igenom den där dokusåpan från början till slut (dock utan att blogga om den), och så här långt (säsong fem) så slutar fortfarande vartenda avsnitt med ett påklistrat slut om att familjen alltid är det bästa man har, i vått och torrt. Det blir liksom nästan lite väl gulligt i slutet av det här Discovery-avsnittet. Jag menar, den dåliga stämningen ombord hade väl kunnat få pågå lite längre än ett avsnitt?

Pictured: Ronnie Rowe as Bryce of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Best Possible Screengrab/CBS © 2017 CBS Interactive. All Rights Reserved.

Detmer, som ju burit sig väldigt skumt åt sedan hon anlände till framtiden, kommer i alla fall nu ut som traumatiserad, även om jag för en stund faktiskt trodde att hon var besatt av någon sorts ondskefull yttre kraft när hon fnissande försökte författa en Haiku om Stamets blodvite. Väntar dock fortfarande på att även andra från gänget på bryggan ska få göra lite större avtryck i den här historien än som inklippsbilder med random förvirrade ansiktsuttryck och repliker. Till exempel Patrick Kwok-Choon/Rhys och Ronnie Rowe, Jr/Bryce som mest används som stämningsskapande scenografi på bryggan.

Forget me not är också avsnittet där vi lär känna skeppsdatorn lite bättre. Eller, rättare sagt, det här här vi ser de första tecknen på hur Discoverys dator håller på att utvecklas från maskin till supersmart artificiell intelligens (det som förebådades i det fina Short Treks-avsnittet Calypso). Tydligen handlar det om att den databas som man förde över från den där imploderande sfären i förra säsongen nu smält samman med skeppsdatorn. Avslutningen på det här avsnittet, med en Buster Keaton-filmvisning för besättningen, visar ju redan nu hur filmintresserad den här nya, förhöjda versionen av skeppsdatorn är (något som Calypso också kretsar kring).Det är däremot lite oklart om det är sfären eller Discovery som har en uppsjö amerikanska filmklassiker i sin databas.

Men avsnittets huvudperson är ju Adira. I förra avsnittet fick vi ju reda på att hon hade en symbiont i magen. Eftersom Adira är en människa är det här något av en sensation, ingen trodde ju att det där kunde fungera rent fysiskt med någon annan livsform än de värdar som noga valts ut från planeten Trill. Men helt och fullt fungerar inte Adiras kontakt med sin symbiont. Visst, hon har ju sagt att en av symbiontens tidigare värdar var Federationsbefälet Senna Tal. Men hon kan inte komma i kontakt med hans minnen. Vilket ju är extremt dåligt, eftersom Tal skulle kunna peka ut vägen till Federationens högkvarter för besättningen på Discovery, vilket i sin tur skulle underlätta crewens försök att reda ut vad som förorsakade The Burn, och Federationens sammanbrott. Någon form av psykologisk spärr verkar ställa till det för Adira, så Discovery drar till Trill för att se om de, med sin stora symbiontexpertis, möjligtvis skulle kunna hjälpa till. Jag menar, på en planet där det lever äkta flygande fiskar måste väl allt vara möjligt.

Välkomnandet blir inte direkt varmt. En människa förenad med en symbiont väcker väldigt blandade känslor hos Trills ledargarnityr. Rena rama hädelsen, tycker de flesta. Men en av personerna som Michael och Adira möter på Trill, Zee, ser föreningen som en räddning. Efter The Burn är det ont om lämpliga symbiontvärdar på Trill. Kanske kunde det här vara räddningen för både symbionterna och Trill. Den här snubben hjälper Michael och Trill när de tagit sig ner till symbiontpoolerna på planeten. Men Michael måste också dyka ner i poolen för att telepatiskt kunna ta kontakt när Adira inte riktigt lyckas få till alla anknytningar bakåt. Genom lite tjat får hon Adira att våga minnas sin tragiska och sorgliga historia. Symbionten i hennes mage tillhörde egentligen hennes stora kärlek, Gray. Hon fick ta över den när Gray låg för döden. Men det här, visar det sig, innebär också att hon nu har med sig Gray genom livet. Han är lagrad i symbionten. Vilket bland annat öppnar upp för givande cellolektioner. Nu undrar förstås alla om en människa också kan ha sex med symbionten i magen. Jag har en känsla av att vi kanske inte får reda på det i den här säsongen.

Däremot är jag så himla nöjd med hur man hanterat det här. Att man plockar upp något välkänt inom Star Trek-historien och sedan utvecklar det. Symbiontplots har vi ju haft inom franchisen ända sedan The Next Generations The Host. Gör en egen fortsättning på symbiontfenomenet. Det är en sådan frihet som ju öppnar upp sig när en serie utspelas i framtiden, och kan låta historien vara just historia.

Det har varit ganska stort medialt pådrag kring att Discovery är den första Star Trek-serie som castat skådespelare som är transpersoner och icke-binära (Blu del Barrio och Ian Alexander) som dessutom spelar rollfigurer som är icke-binära respektive transpersoner0 Men det gjordes inget större väsen runt rollernas könsidentitet i det här avsnittet, i varje fall. .Det kändes bra, tyckte jag. Det hade känts överdrivet och plakatigt att hålla på och tjata om det direkt. Men jag antar att det kan bli lite förvirrande med all pr kring det här, om man inte benämner det alls. Svårt att säga om det kanske är progressivt om serien inte ens behöver nämna grejen, eller så kan man tolka det som att man fegar ur för att inte provocera vissa tittare. En del missnöjt grymtande har jag sett i Facebooktrådar här och där. tt gäng fans vill mest bara tjata om att Star Trek visst har tagit upp den här typen av ämnen tidigare. Andra är sura personer som inte verkar ha förstått att Star Trek är en serie som alltid försökt flytta fram gränserna när det gäller representation och mångfald. Och då måste man också följa med sin tid.

Jag tyckte i alla fall att det här var ett underbart avsnitt, just för att man inte gjorde så stor sak av trans/icke-binär frågan just nu. De som vet, de vet. De som förstår, förstår. Personligen tycker jag att Star Trek väntat alldeles för länge med att ta de här stegen in i samtiden. Men att man gjorde det på ett ömsint och kärleksfullt sätt i Forget me not. En historia om kärlek som övervinner döden. Och på ett mer finstämt sätt än när Worf inte riktigt visste hur han skulle förhålla sig till den nya versionen av Dax i Deep Space Nine. Samtidigt glömmer man inte bort att vara rolig. Som när doktorn kallar Michael för en responsibility hoarder, eller datorns förslag på vad som kan få besättningen på bättre humör innefattar therapeutic coloring books och interstellar shopping.

Betyg: 9/10.

Det här är avsnitt 4/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 778 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. People of Earth. När man är på jakt efter lite hemkänsla, men inte är riktigt välkommen någonstans.

~ rogerwilson ~ 10 Comments

Saker som händer när man tycker att en säsongspremiär är värd betyget 10/10: man blir lätt en smula besviken på avsnitten som följer. I detta, det tredje avsnittet av säsongen, får jag känslan av att serien liksom gör ytterligare en omstart. Först Michael i framtiden, sen Discovery i framtiden, och nu: Michael och Discovery i framtiden tillsammans. Mycket att etablera, kramar som ska utbytas och uppdateringar genomföras om vad som egentligen hänt – både med världen de senaste 950 åren, och med Michael de senaste 12 månaderna. Att leta efter Federationen på Jorden visar sig dessutom vara en återvändsgränd, så jag har lite svårt att se eller känna vart intrigen är på väg just nu.

Mängden screen-tid för både Georgiou och Burnham känns också i underkant. Överhuvudtaget fortsätter man inte riktigt den lovande satsningen på karaktärsfördjupning som vi sett i de två första avsnitten. Och att Burnham blivit helt personlighetsförändrad efter bara ett år utan Federationen – ett år som vi bara får se spridda skurar av i någon flashback – känns faktiskt mest lite irriterande. Är det meningen att den här säsongen ska handla om hur Burnhams slits mellan att få vara en solostjärna eller en i bandet? Så tråkigt. Härregud, jag vill bara att den här serien ska KOMMA IGÅNG. ATT DE SKA GE SIG UT OCH BÖRJA SIN EFTERFORSKNING KRING HUR ALLT KUNDE GÅ ÅT HELVETE I HELA GALAXEN. Kanske är jag lite överkänslig efter Picards första säsong, som ju höll på att etablera själva gänget som skulle bli seriens hjältar under vad som kändes som halva säsongen.

Med detta sura sagt, så var det förstås fint att se den framtida Jorden. Golden Gate-bron överlever tydligen allt, och ingen elak arborist har fått för sig att göra ultraljud och hugga ner den gamla sparbankseken utanför Starfleet Academy. (Däremot har ett och annat Star Trek-fan invänt att den här delen av området kring akademin var under vatten i Picard, men vem vet hur allt hänger ihop. Kanske är just det där beviset för att hela den här serien befinner sig i ett parallellt universum.)

Eken får stå för Jorden-nostalgin i avsnittet. Mänskligheten har däremot tagit en annan väg, rent kosmos-politiskt, än tidigare. Upptäckarandan och ivern att hitta galaxens hemligaste hörn verkar ha försvunnit, nu är man en isolationistisk art som gömmer sig bakom planetens skyddande energifält, och som hellre bryskt avvisar främlingar än hälsar dem välkomna. (Även om själva manskapet i Jordens skyddsstyrka verkar var diverse och innehålla mer än bara homo sapiens.) Men hoten som man försöker skydda sig från visar sig också vara högst verkliga. Här finns det fortfarande dilitiumreserver kvar, och det gör planeten till ett hett byte.

Ja, jordlingarna är så pass paranoida att man tydligen skjutit ner sina egna kolonister från Titan. Något som fått den lätt orimliga följden att titanerna klätt ut sig till elaka insektsliknande aliens, som nu attackerar Jordskeppen och planeten för att komma över dilithium. En konflikt som Saru, Burnham och Georgiou lyckas lösa efter cirka fem minuters förhandlingar, i vad man väl ändå får kalla en ovanligt lyckad medlingsinsats (även om man var tvungna att kidnappa “insektsmännens” befälhavare). Men även om medlingen gick bra så var det här en otillfredsställande och lite fånig, b-handling, tycker jag. Men kanske typisk för den här säsongen. Om man tittar på berättarstrukturen så här långt, så verkar det som om man eftersträvar en delintrig som avslutas i varje enskilt avsnitt. Men storyn om titaner som börjar klä sig i maskeradkostymer och agera rymdpirater efter ett misslyckat kontaktförsök är den sämsta b-handlingen hittills den här säsongen, även om den nästan blir lite rar i sin originalseriefånighet.

Kanske beror oviljan jag känner inför det här avsnittet på att det så tydligt visar allt den här säsongen inte kommer att vara. Book och Burnham har tydligen inte börjat ligga ännu, och nu drar Book iväg på egna äventyr (fast vi alla vet att han ju kommer att återvända in i handlingen så småningom). Där tyckte jag att man kastade bort, eller åtminstone sköt upp, en intressant storyline. Burnham med Book är cirka hundra gånger roligare än hennes strama befälsroll. Jag hade också velat veta lite mer om Jorden, om vad det är för typ av civilisation nu, post-Federationen. Men det fick vi inte. Vi fick bara sett ett jävla träd.

Däremot fick vi ju en ny rollfigur i serien, Adira, som följer med Discovery på hennes fortsatta resor. Adora har ju redan hajpats som Star Treks första ickebinära rollfigur någonsin. I det här avsnittet är dock fokus snarare på att Adira verkar fungera som en mänsklig symbiontförvarare, än på könsidentiteten. På något sätt har Adira lyckats förenas med en symbiont – amiral Tai – utan att vara trill. Och eftersom amiralen är Burnhams enda ledtråd till var och hur Federationen lyckats överleva, kommer kampen för att komma åt symbiontens minnen säkert att vara ett kommande spår i handlingen.

Jag får också ett visst hopp om att Discovery, i och med Adira, kan bli den första Star Trek-serie som på allvar gör något av det könsöverskridande med symbionter och deras värdkroppar. Ämnet har ju berörts tidigare, men aldrig riktigt utförligt. Jag hoppas att rollfiguren Adira i och med det också får ordentligt med utrymme i manuset – så här långt är intrycket lite väl blekt.

Från det här avsnittet tar jag också med mig den något mer detaljerade informationen om The Burn. Hur dilithium började ta slut i galaxen omkring 700 år efter att Discovery och Burnham gjort sitt tidshopp, och hur alla skepp med aktiva warpkärnor sedan exploderade. Ett trauma för galaxen som jag som tittare nog inte riktigt hunnit ta in ännu.

Ett lite gnälligt inlägg det här, jag vet. Men jag tror verkligen inte att jag håller på att förvandlas till en av de där Star Trek-nördarna som tycker att allt var bättre förr, och att alla nya serier borde läggas ner. Tvärtom. Jag vill ha mer nytt! Och mycket mer Georgiou i rutan. Okej?

Betyg: 6/10

Det här är avsnitt 3/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 777 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek-litteratur: Star Trek Discovery. Die Standing. Spegel-Georgiou på gamla äventyr.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i andra delar av trekiversumet. Som här med den senaste romanen om Star Trek: Discovery. .Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery i tv-serieform.

Det var tydligen inte bara jag som tyckte att John Jackson Millers bok om Discovery-universumet, The Enterprise War, var den bästa så här långt i serien. Som första författare i den här tie-in-serien får han nu skriva en andra bok om disco-världen. Och precis som förra gången han gav sig på det här utökade världsbygget så blir det en ganska humoristisk skildring – aningen otippat med tanke på att det är en fördjupning om den grymma och brutala spegeluniversum-Georgious äventyr i primärdimensionen. Å andra sidan blir kombinationen av Jackson Miller och Georgiou något av en dubbelvinst. Spegel-Georgiou känns ju just nu som den av rollfigurerna i Discovery som ger serien en välbehövlig nerv (tycker jag i alla fall sisådär två avsnitt in på den tredje säsongen).

Den ondskefulla spegelversionen av Georgiou i Discovery är oförutsägbar och fylld av motsägelsefulla känslor, omväxlande skoningslös och trofast. Ganska ofta får jag nästan känslan av att hon lajvar tuff. Att hon innerst inne har en liten kärna av godhet, en egenskap som hon verkligen hatar hos sig själv och absolut inte vill visa för omvärlden. Eftersom godhet, i hennes ögon, alltid innebär svaghet. Till skillnad från alla andra genompräktiga Federationssjälar i serien vet vi alltså aldrig riktigt var vi har henne. Och de gånger hon faktiskt gjort något riktigt godhjärtat, så finns det oftast en riktigt cynisk och självisk förklaring till varför, och som hon gärna delger sin omvärld. För Gud förbjude att folk skulle få för sig att hon börjar bli lite soft.

Den här ambivalensen fördjupas i Die Standing. Georgiou är nästan lite tvångsmässigt upptagen med att berätta för sina kollegor i Federationen om hur vidrigt hon burit sig åt i sin egen dimension, eller vilka brutala sätt hon valt att lösa problem på om hon fått bestämma. Men hon är samtidigt larger than life på ett lite oemotståndligt sätt. Det känns verkligen som om John Jackson Miller är helt förälskad i spegel-Georgiou när han lustfyllt skriver henne som en känslokall skurk. Hennes makthungriga instinkter får dessutom ytterligare lite mer spelrum när hon får ansvaret för ett uppdrag till ett planetsystem som tidigare varit helt stängt för Federationen. I den här versionen av världen, alltså. I Georgious spegeluniversum har hon förstås redan invaderat, bombat och förslavat det här hörnet av kvadranten. För att lätta upp saker och ting, och locka fram Georgious mer mänskliga sidor, så får hon två sidekicks på det här uppdraget: Emony Dax, en tidig bärare av Dax-symbionten, samt Sean Finnegan en försupen irländare som har stora problem med auktoriteter. I Georgious spegeluniversum var Finnegan en lätt lobotomerad sadistisk dödsmaskin som helst slog ihjäl sina offer med någon form av klubba (en av detaljerna från spegeluniversumet i den här boken som jag kanske tyckte var lite väl grov och överdriven). Här är Finnegan mer av en godmodig slarver, lika intresserad av alkohol som blodsutgjutelse, och oftast inblandad i bokens olika lustifikationer. Emony Dax är däremot en väldigt försiktig trill. Tydligen har trillerna inte berättat om sin symbionthemlighet för resten av galaxen ännu.

Die Standing innebär också ett ordentligt skutt bakåt i tidslinje,n och utspelas mellan Discoverys två första säsonger. När boken inleds är Georgiou fortfarande någon form av prospect för Sektion 31, och skickas på uppdrag till ett stort fängelse. Resultatet blir minst sagt kaotiskt och rätt blodigt. När handlingen sedan förflyttas till The Triad, tre planeter som aktivt avsagt sig all kontakt med omvärlden, så får Jackson Miller fritt fram att fantisera ihop nya raser, civilisationer och planeter. Här finns varelser som kommunicerar med människor genom primitiva former av översättningsmaskiner, där man genom ett litet vred kan ställa in hur artiga eller arga de ska vara i ton och ordval. En av de tre raserna verkar hjula sig fram genom tillvaron. En annan lever på olika månar, sysselsatta med eviga krig där man bland annat försöker krossa varandra genom att använda meteoriter som vapen. En tredje har huvuden som liknar gasfyllda glödlampor där de kan projicera bilder, utöver telepatisk kommunikation då.

Precis som i The Enterprise War verkar John Jackson Miller ha lite extra roligt när han får lov att skriva om lite lätt bisarra krigarkulturer. Han gillar halvlama (men rätt roliga) oneliners också. Och mer eller mindre groteska detaljer. Som att en av raserna, Dromaxerna, käkar genom att gnugga sin ända i maten, och på något sätt tillgodogöra sig näringsämnena via membran där. En egenhet som eventuellt känns lite mer passande i The Orville än i Star Trek. Georgiou är förstås både äcklad av och djupt rasistisk mot varje ny ras hon stöter på. Oavsett matvanor.

Jag började läsa Die Standing just efter att jag avslutat min repetitionstittning av Discoverys första och andra säsonger. Så jag hade en viss förhoppning om att den här boken skulle kunna klargöra några oklarheter som fanns kvar hos mig efter att sträckkollat på de där 29 avsnitten. Som till exempel varför spegeluniversum-Georgiou hatade sin gamla boss Leland så himla mycket – både före och efter att hon förstått att han var en del av control? Några ledtrådar får man här. Men kanske är det så enkelt att alla som försöker bossa över henne automatiskt hamnar på dödslistan.

När jag läser romanerna om Discovery, så hamnar jag då och då i vad som känns som teckenräknarskov. Att det känns som om författarna liksom bara sitter och lägger ut texten för att boken ska komma upp i rätt antal tecken. Hos John Jackson Miller är det här ganska ovanligt, men några få gånger går berättandet lite på tomgång även i den här boken. Men det är mest en liten marginalanteckning, för storyn i sig är (nästan lite väl elegant) välkonstruerad, och med en intrig som förflyttar sig mellan tre olika kulturer och världar så blir tempot oftast högt. Liksom tajmingen i att skriva en story om Georgiou just när hon börjat blomma ut som en riktigt intressant rollfigur.

Betyg: 8/10.

Die Standing av John Jackson Miller är den sjunde romanen som utspelas i Star Trek Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 776 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. Far from home. En kraschlandning, en skum gangster och reunion med Burnham.

~ rogerwilson ~ 7 Comments

Inte fullt lika förtjust den här gången, men fortfarande på gott humör. Lättad över att Discovery dök upp redan i det andra avsnittet av säsongen, det hade varit extremt drygt om vi hade behövt vänta genom massor av avsnitt innan gänget därifrån hamnade i fokus igen. Lite mer överraskande, däremot, att man också levererade återföreningen med Burnham i slutet av det här avsnittet – det hade jag kanske ändå förväntat mig att man skulle suga på lite längre. Å andra sidan kommunicerades det ju i avsnittet sista repliker att det faktiskt förflutit ett helt år sedan förra avsnittet. Tillräckligt lång tid för Burnham att helt byta frisyr, till och med.

Far from home börjar som det heter, alltså med att vi får se Discovery på drift någonstans, någon gång. Skeppet verkar precis ha avslutat sin tidsresa, och besättningen ligger strödd på golvet, medvetslösa. Men det där är ändå inte den slutgiltiga kraschlandningen. När alla kvicknat till bränner man först rakt igenom en halv planet (bom, krasch, bang) innan man till sist lyckas landa skeppet på en massa is (som man senare får veta är parasitisk). Skeppet är trasigt. Det är Stamets också, men han kryper ändå in i en Jeffreystub och blöder medan han lagar en av de viktigaste kopplingarna ombord.

Saru och Tilly ger sig ut för att hitta något ämne som behövs för att reparera en jätteviktig grej, men trampar dessvärre rakt in i en jättejobbig och jättetråkig trope. Man hittar ett gång gruvarbetare som blivit strandsatta efter the burn. Det finns inget sätt att ta sig från stenhögen de bor på (exteriörer från Island) och har därmed hamnat i klorna på ett gäng generiska elakingar. Ja, det spelas till och med lite westerninspirerad musik när ärkeslemmot Zareh gör entre (som om The Mandalorian aldrig hände, liksom). Saru och Tilly blir någon form av gisslan, när Zareh vill komma åt Enterprise lager av Dilithium. Mest av allt slemmar han sig mot Tilly, och dödar till och med den snällaste av de strandsatta alienkillarna som man pratat med tidigare. Allt är svårt och hopplöst. Tills…

…Georgiou gör entré. Första halvan av avsnittet går hon mest runt och är arg. Men tack vare att hon skuggat Tilly och Saru, så kan hon nu befria dem (det blir lite långsamma fajtingscener den här gången). Hon och Saru har också en ideologisk diskussion kring om Georgiou ska få avrätta Zareh efter att han blivit oskadliggjord. Han får gå ut i parasitisnatten i stället – vilket tydligen ska vara ungefär samma sak som en dödsdom.

Nä, jag är inte superintresserad av Zareh. Inte heller är jag jätteimponerad av att hela Enterprise på något sätt börjar funka på grund av att Stamets byter ut en grej inuti ett trångt rör. Hade inte tempot varit högt, och Georgiou rude på ett väldigt underhållande sätt hade det här inte funkat. Och när det är dags för upplösningen på avsnittet blir jag faktiskt lite….besviken. Jag hade hoppats att det var någon riktigt vidrig skurk som fångat Discovery i sin traktorstråle. Men så var det Burnham. På gränsen till gullighetsbrott, faktiskt.

Det är ju lite oroväckande att en del på nätet gått allra mest igång på att någon form av avancerad trollning pågår när det gäller namnen på avsnitten. Förra avsnittet hette ju That Hope Is You Pt 1. Men det här är döpt till Far from home. Och letar man på listan över avsnitt på wikipediasidan hittar man inte heller någon That Hope is You Pt 2 där. Är det bara missvisande namnlistor som släppts, eller är det ett extraavsnitt på gång någonstans? Fortsättning lär följa.

Efter att ha tittat på den senaste trailern så är jag dessvärre också tvungen att dumpa alla mina paranoida idéer om att Burnham i slutet av det här avsnittet är en bot. Jag tyckte att hon ju var ju så himla plastig. Och glad. Helt out of character, liksom. Eller är det här en oförutsedd miss eftersom folk tydligen suttit och gjort specialeffekterna till den här säsongen från sina bostäder, på grund av pandemin.

Pictured: Emily Coutts as Keyla Detmer of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

Jag kommer i alla fall att fortsätta att grunna över vad dealen är med att Detmer går runt och ser jättekonstig ut. Är det bara ptsd? Jag kan inte riktigt släppa tanken på att Control på något sätt tagit sig in i hennes implantat. Bara för att det ligger inälvor överallt i sporlabbet (förutom de rester som finns på Georgious stövlar) så kan man väl inte helt räkna ut Control. Eller? (Även om jag personligen gärna hade sett den storylinen död och begraven.)

Discovery tuffar på. Entusiasmen är nu reglerad ner till ett mer rimligt läge hos mig. Men jag hoppas på att intrigen tar fart igen inom kort.

Betyg: 8/10.

Det här är avsnitt 2/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 776 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. That hope is you, Pt 1. En kraschlandning, en barbröstad djurrättsaktivist och Federationen som religion.

~ rogerwilson ~ 5 Comments

Inför den här säsongspremiären har jag i alla fall förberett mig grundligt. Jag har repeterat alla de 29 avsnitten i säsong ett och två, hållit mig borta från Twitter sedan det här avsnittet släpptes i USA – samt sett till att komma hem från jobbet i rimlig tid. Jag har helt enkelt aldrig tidigare varit så pass pepp inför en säsongspremiär av någon tv-serie någonsin.

Kanske för att det här på många sätt kommer att var en helt ny tv-serie. Michael Burnham har hoppat så långt in i framtiden att vi, bokstavligt talat, befinner oss i outforskat territorium. För är det något som Star Trek: Discovery har haft problem med, så är det hur serien liksom hamnade i kanon-kläm. Prequelens begränsningar gjorde sig hela tiden påminda, även om man lyckades navigera förhållandevis elegant mellan alla de blindskär som fanns – vare sig det gällde klingonernas nya look eller spordriftens mystiska frånvaro från alla kommande Star Trek-produktioner. Men det blev mer och mer invecklat, faktiskt just för att man ansträngde sig så hårt med att föra in element från de gamla serierna i den nya storyn.

Men nu, efter Burnhamns hopp mer än 900 år in i framtiden, är Discoverys manusförfattare verkligen fria på riktigt. Fria att skapa en riktigt dystopi, visar det sig. En framtid där Federationen mest verkar vara ett lite suddigt minne, på gränsen till en religion för fanatiker. Det finns fortfarande de som drömmer om en framtid där planeter kan samarbeta fredligt, men de är få och marginaliserade.

Men är det något som det här avsnittet vill förmedla så är det tanken att hopp kan försätta berg. Redan i avsnittets början råkar Burnham krocka med ett rymdskepp. Dess kapten, Booker, verkar vara en skum, cynisk och opålitlig typ. Men så småningom visar det sig att han också är en aktivist i rymdålderns motsvarighet till Djurens befrielsefront. Burnham får till exempel bekanta sig ordentligt med en av hans skyddslingar, när hon får se insidan av en transmask. Som kompensation har hon också fått kolla in Bookers sexpack lite tidigare i avsnittet, samt sett hur han kan be fram en havsväxt med läkande elixir. En man med många talanger, den där Booker. Och en riktigt stor katt som sällskap på sitt rymdskepp

Michael får också träffa en självutnämnd Federationstjänsteman, som suttit dag ut och dag in i åratal och väntat på att någon ska försöka få kontakt med honom. Han håller Federationen så helig att han inte ens vågat hänga upp Federationsflaggan på väggen på hans extremt spatiösa kontor. Den får nämligen bara beröras av en officer i Stjärnflottan. Men när Burnham ser till att den rullas ut finns det bara sex stjärnor kvar på den blå fanan. Federationen har krympt.

Och kanske galaxen i stort också. Eller blivit svårare att ta sig igenom. Något kallat Branden har inträffat, där dilithium-kristallerna exploderat av någon oförklarlig anledning, och massor av skepp med dem. Rymdtransporterna kan aldrig ha blivit vad de var igen. Precis som långdistanssensorerna också verkar ha lagt av. Och subrymdsfrekvenserna. Kommunikation är något svårt och komplicerat i den här versionen av Trekiversumets framtid.

Den här ramen av dystopi fylls sedan med en massa action. Teleporteringsjakter, lite härliga slagsmål, en hungrig transmask och en vild skottlossningsscen inne på en form av marknadsplats. Det är ett högt tempo, och lite färre av de där lite mer stillastående högtravande scener som Discovery-teamet verkar ha en enorm förkärlek för. I stället får vi till exempel se en babblande Burnham, hög på någon form av sanningsserum. Tror aldrig jag sett rollfiguren Burnham skratta så här mycket i de 29 tidigare avsnitten tillsammans.

Jag kanske fyller på det här inlägget successivt, men just nu är det i alla fall en mycket nöjd bloggare som just sett ett avsnitt där Discovery är snyggare, smidigare och mer välskriven än tidigare. En perfekt start, som faktiskt bara har ett problem. Att vi inte får se del två förrän om en vecka. Det här kan bli en spännande höst!

Betyg: 10/10 (kommer jag att ångra det här imorgon?)

Det här är avsnitt 1/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 775 tv-avsnitt. Och lite till.

I väntan på Discovery, säsong 3: Superintressant intervju med Alex Kurtzman.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det börjar dra ihop sig nu. Tredje säsongen av Star Trek: Discovery är snart här. Själv laddar jag upp genom att repetera de två första säsongerna. Och det var verkligen på tiden med ett återbesök. Hade glömt mer än jag trodde sedan jag såg avsnitten första gången (det kan ju i och för sig bero på att jag klämt i mig ganska många andra Star Trek-avsnitt från en massa andra serier sedan dess).

Ett annat sätt att ladda upp på är genom att lyssna på intervjun med Star Trek-showrunnern Alex Kurtzman i podden TV’s Top 5. Podden görs av en kritiker och en reporter på Hollywood Reporter och är min absoluta favorit när det gäller branschnyheter och djupintervjuer med tv-producenter. I varje avsnitt har man en intervju med en showrunner, och den här gången har man alltså kommit till Alex Kurtzman. Han som håller i trådarna när det gäller Star Trek – men som även har en del andra produktioner igång. Men en del Star Trek-snack blir det, förstås, i den här intervjun.

Lite hastigt pratas det till exempel om nyheten att Janeway (och Kate Mulgrew) återvänder till Trekiversumet i den nya animerade serien Prodigy på barnkanalen Nickleodeon. Kurtzman får också utveckla hur diversifierat han tänker sig att Star Trek-universumet ska vara i framtiden. Hans tanke är att alla de olika serierna ska vara delar av ett och samma koncept, men att man inom det kan ta ut svängarna ordentligt. Varje enskild serie är tänkt att ha en egen röst, vara ett unikt erbjudande. Som färgkritor i olika färger, som ändå ryms i samma kartong. Man tänker sig inte heller att alla som gillar Star Trek kommer att gilla alla de olika serierna, de får gärna vända sig till olika publiksegment. På det här viset tänker Kurtzman sig att kunna expandera universumet utan att de olika serierna ska kannibalisera för mycket på varandra. Att många av de gamla fansen initialt blir sura varje gång som man förnyar och expanderar franchisen verkar däremot numera vara en helt förutsägbar grej som man vet ska komma.

Och fler serier ser det ut att bli. När Kurtzman pratar med TV’s Top 5 har han precis haft ett snack med bossarna på CBS, och skissat på framtiden för franchisen fram till 2027 ungefär. För Kurtzman tycker verkligen att världen behöver mer Star Trek. Han har en tydlig politisk hållning när det gäller utvecklingen av Trekiversumet, som han hävdar är helt i Gene Roddenberrys anda. Och just nu. säger han, behöver vi fler berättelser om hopp och hur världen kan bli en bättre plats – vilket ju är lite extra intressant eftersom Kurtzman ju står bakom flera av de mörkaste inslagen i franchisen. Och Discovery har inte närmat sig slutet på sin resa ännu – den nya säsongen är i praktiken nästan som en helt ny serie, säger Kurtzman.

Givetvis blev det lite snack om Corona också. Den tredje säsongen av Star Trek: Discovery hann spelas in precis innan film- och tv-industrin stängde ner på grund av pandemin. Men trots att serien gjordes innan det där viruset förändrade världen vi lever i, så finns det faktiskt en tematik i den kommande säsongen som är helt relaterbar till livet i Coronans tid. Sedan har ju förstås viruset även praktiska konsekvenser för tv-världen. Kurtzman beskriver produktionsförhållandena post-Corona som mer eller mijndre militäriska i den disciplin som krävs för att hålla smittan stången. Det gör också inspelningsarbetet mycket mer komplicerat, långsamt och dyrare. Bara extrakostnaden för skyddskläder och masker ligger mellan 300 000 – 500 000 dollar/avsnitt.

Vi har redan kunna se att streamingtjänsten Netflix börjat lägga ner serier som de redan förnyat för en ny säsong, på grund av det nya läget i branschen, och Kurtzman tror att vi tv-tittare också kommer att märka det ansträngda ekonomiska läget genom att säsongerna blir kortare när tv-producenterna ska försöka få budgetarna att gå ihop.

Själv är jag en bit in andra säsongen av Discovery nu, och tycker rent generellt att allt är lite bättre än jag kom ihåg det. Och det är ju ett bra tecken, tänker jag.