Vad är dealen? På nytt ett avsnitt där en ganska trist intrig skapar förutsättningen för lite sexuellt laddade interaktioner. Ryktet om hur Archer befriade sulibaner från ett fångläger har nämligen spritt sig över galaxen. Så nu blir man kontaktade av ytterligare en förtryckt folkgrupp. De vill ha hjälp med sitt gerillakrig mot tekniskt överlägsna plågoandar. Detta utmynnar sedan i en intrig som går ut på att 1. Archer och Tucker tar av sig på överkroppen och 2. går vilse i öknen (det vill säga ett antal scener där Tucker måste luta sig mot Archers tröstande axel). Stundtals extremt grabbigt på ett lite bögporrigt sätt.
Men det hela börjar med att Enterprise besök på Risa får skjutas upp ytterligare en gång. Orsaken är en nödsignal, och Archer och de andra räddar en nödställd vid namn Zobral, och passar dessutom på att fräscha upp hela hans skepp och motor. Man är verkligen galaxens trevligaste och mest serviceinriktade rymdskepp.
När Zobral förstår var han hamnat bjuder han in Archer på ett besök på sin planet. En rätt så bromantisk vistelse, visar det sig. Man spelar någon form av bollspel och äter gott. Men efter ett tag visar det sig att Zobral vill mer än bara grabbhänga med våra huvudpersoner. Han behöver hjälp med att bekämpa de hemska torothanerna som diskriminerar och förtrycker hans folk. Han har hört talas om Archers insats för de fängslade sulibanerna – en räddningsaktion som genom viskleken nu fått nästan osannolikt stora proportioner.
Archer försöker förklara att det inte är samma sak att arrangera en rymning tillsammans med några medfångar som att gå in som part i ett inbördeskrig. Diskussionen avbryts när torothanerna börjar bomba Zobrals by, och efter ett tag bestämmer sig Archer och Tucker att de är säkrare ute i öknen än i sitt skyddsrum. De går givetvis vilse, men som tur är bestämmer sig Zobral för att de är värda att rädda, trots att de inte vill hjälpa honom i kriget.
Några nya kontakter? Torothanerna är härskarfolket på Zobrals planet, själv tillhör han en klan som vi aldrig får reda på namnet på. Torothanerna ger mest ett hotfullt intryck, och verkar dessutom vara duktiga på att bomba skiten ur sina fiender.
Zobals gäng, däremot, gillar bollsport, matlagning och känslomässig utpressning – i alla fall om vi ska döma efter Zobral.
Sexytime: Vilken tur att Archer och Tucker hamnade i laget som spelade med bar överkropp när de skulle sporta tillsammans med Zobral i den där lagidrotten med en glödande boll. Annars hade alla de där timmarna i gymmet ju varit helt förgäves.
Matvanor: Archer och Tucker får äta någon form av testikelrätt när Zobral bjuder på middag. Det här är alltså ett avsnitt som är så besatt av grabbighet, testosteron och manlig identitet att det motivet även går igen i valet av maträtt!. När Archer och Tucker lite senare irrat runt i öknen en hel dag så längtar Tucker överraskande nog efter lite annan mat. Som till exempel entrecote, potatismos med svampsås och pecanpaj. Tydligen mycket godare än att äta innehållet i någons pungkulor.
Vårdslöst beteende? Gå rakt ut i öknen, utan att veta vart du är på väg. En strålande idé.
Ordväxlat: Zobral är ganska så motvillig när T’Pol vill att han ska undsätta Archer och Tucker. Men efter att T’Pol och Reed förklarat att Archer inte är en gud, och att man räddat kanske 89 sulibaner och inte tusentals, så ger han med sig.
ZOBRAL: You will be shot down before you reach the atmosphere.
T’POL: With you at the helm our chances would improve.
ZOBRAL: I don’t have time. My men are waiting for me.
REED: Then they’ll have to wait a little longer. You’re the one that got our people stranded down there.
ZOBRAL: They are not my responsibility!
T’POL: You’re mistaken. The Torothans believe we’ve joined your cause. If Captain Archer and Commander Tucker are apprehended, they’ll undoubtedly be treated as members of your clan. They’ll become victims of the same oppression you’ve been fighting all these years. You should feel as responsible for those two men as you do for your own.
Det här kändes precis som…
Jag blir alltid lite chockad när någon av upphovspersonerna har sagt att ett avsnitt som jag tyckte var lite småtrist tydligen var bland det bästa de gjort. Den här gången är det Rick Berman som hyllat Desert Crossing, och jag har verkligen ingen aning om varför. Men när jag killgissar lite för mig själv så tänker jag att det kan bero på en ovanligt hög nivå av realism i skeendet? Att en stor del av handlingen utspelas i en öken? Och att intrigen på det sättet nästan bokstavligt talat rinner ut i sanden, istället för att vara främst dialog- eller actionpackad. Det här kanske är Enterprises motsvarighet till en Béla Tarr-film? Eller så är det så enkelt som att Berman verkligen gillar grabbiga storylines.
Själv tyckte jag mest att Desert Crossing var lite långtråkigt, och konstaterade också att det här är andra avsnittet i rad där vi är i kontakt med en “alien of the week” utan att egentligen få reda på särskilt mycket om deras civilisation eller samhälle. Jo, vi förstår lite vagt att Zobral och hans folk är förtryckta i någon form av kastsamhälle. Och visst, vi inser att de nu bildat någon form av terrorgrupp. Det är även en intressant take att Archers agerande i det där fånglägret för några avsnitt sedan, nu innebär att han förvandlats till en nästan mytologisk figur för olika utsatta grupper i galaxen. Kuvade och förtryckta av alla sorter som antagligen tror att han kan hjälpa dem till frihet. Men vad är det då man fokuserar på av alla de här intressanta frågorna? Jo, att låta Archer och Tucker spela boll och gå omkring i öknen. Segt.
Betyg: 5/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 686 tv-avsnitt.
