Saker och ting kommer emellan mig och den här bloggen ibland. Som jobbet. Som fritiden. Som att jag valde att ägna helgen åt att se ifatt Game of Thrones istället för att blogga om Star Trek (20 avsnitt på två dygn kräver lite koncentration. Och tid). Men nu. Äntligen. Fortsättningen på min resa genom galaxen. Och den här gången en bloggpost som jag verkligen längtat efter att få skriva. För nu var det äntligen lite omväxling i kosten! En långfilm, producerad mitt i flödet av The Next Generation-avsnitt. Men när jag började se filmen blev jag nästan lite förlägen. Illa till mods. Det kändes som mobbing. Här har man gått och vant sig vid The Next Generation – kulisserna, budgeten och den hyfsat barnvänliga tonen. Men när Star Trek VI drog igång på min dvd-spelare så var det som att se något som levde på en helt annan nivå i näringskedjan. Långfilmsbudgeten syns och känns verkligen.
Star Trek VI utspelas år 2293, medan The Next Generation tar vid först 2364. Med den här filmen täpper man alltså till en lucka i Star Trek-universumets historia. En extremt intressant lucka, för här får vi också för första gången reda på orsakerna till att klingonerna till sist blev en del av Federationen bildade en allians med Federationen. De var ju fiender i originalserien och plötsligt kompisar i The Next Generation. Men det var tydligen inte något allmän pacifistiskt och och frivilligt beslut, utan något som tvingades fram av en naturkatastrof. När månen Praxis plötsligt exploderar förlorar klingonerna sin största energikälla, samtidigt som ozonlagret på deras hemplanet är hotat. Man har helt enkelt så mycket trubbel på hemmaplan att pengarna inte räcker till för mer krig längre, och kapten Kirk och hans Enterprise får i uppgift att eskortera den klingonske ledaren till ett stort och viktigt fredssamtal mellan Federationen och klingonerna.
I filmens första halva finns flera legendariska scener, som den gemensamma middagen där Kirk kommer ut som klingonrasist, Spock förgäves försöker få alla att uppföra sig och en fantastisk Christopher Plummer citerar Shakespeare på klingonska. Lämplig tittning så här i Shakespearejubileumstider (filmens titel är i sig ett Shakespearecitat från Hamlet).
Avsnittet där det klingonska skeppet utsätts för ett attentat är faktiskt ovanligt filmiskt, spännande och blodigt för att vara hämtat ur Star Trek-franchisen. Jag satt faktiskt och gapade framför tv:n, chockad över skillnaden i kvalitet och ambitioner jämfört det med som jag kollat på de senaste månaderna.
Till och med klingonerna håller en högre kvalitet i den här filmen jämfört med tv-upplagorna. De ser inte riktigt ut som sina tv-motsvarigheter på utsidan, och verkar dessutom vara både smartare och vältaligare än dem. Och eftersom den här filmen utspelar sig före The Next Generation i Star Trek-tidslinjen så måste man bara anta att evolutionen gått baklänges bland klingonerna. Jag är nästan benägen att ge de krigiska upprorsmännen i The Next Generation rätt i sina argument om att freden mellan Federationen inneburit att klingonerna som folk förfallit. I alla fall om jag ska döma av den här filmen.
Efter en riktigt bra start så planar kvaliteten så småningom ut. Det blir lite mer som det brukar i Star Trek: En deckargåta med ett lite för simpel lösning. Lite mossig studiokänsla i det underjordiska fängelset. En kvinnlig alien som vill sticka in sin tunga i gammelfarfar Shatners mun – givetvis spelad av en supermodell –Iman, senare också känd som fru till David Bowie. Ett annat skådespelarval som också sticker ut — åtminstone så här i efterhand – är Sex and the city-profilen Kim Catrall som vulcanen Valeris, en av nyckelfigurerna i den här filmen.
När jag läser på om den här filmens tillkomst kan jag inte riktigt låta bli att klia mig lite i huvet. Jag får inte riktigt ihop allting. Alla tjatar om hur manuset från början var extremt inspirerat av glasnosten i Sovjetunionen och Berlinmurens fall. Det känns som lite av en efterkonstruktion, eftersom The Next Generation drog igång två år före murens fall. Möjligheten att berätta om klingonernas plötsliga fredsälskan uppstod alltså långt innan Berlins återförening. Samtidigt har jag också läst mig till hur Gene Roddenberry var inblandad i manusarbetet, kanske var det hans om ville göra sin tidslinje lite snyggare på det här viset.
Det finns massor av trivia som man kan skriva om den här filmen. Som att en helt annan del sex i långfilmsserien planerades, en prequel som skulle utspela sig på Starfleet academy. Eller tveksamheten bland filmbossarna när de insåg att de skulle lansera en rymdfilm med två 71-åringar i rollistan (något som det tydligen skojades en hel del om i talkshowerna i USA). Eller att man i det längsta försökte hitta sätt att undvika att William Shatner skulle få för sig att regissera ytterligare en film. Eller att Nichelle Nichols (Uhura) vägrade säga rasistiska repliker om Klingoner. Eller berätta om den fantastiska rättegångsscenen. Och kanske lägga till något lite om hur besättningen på Enterprise för en gångs skull i den här filmen visar sig vara förrädare och planera illdåd. Men låt mig bara uttrycka en viss förvåning över den här filmen. Det känns som om de fick till det, den här gången. Snyggare, blodigare och lite smutsigare än vanligt. Jag tackar för det, innan jag på nytt kastar mig in i The Next Generations lite mer sterila mijöer.
Betyg: 8/10
Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 210 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettiotredje inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Det börjar precis så pinsamt som jag föreställt mig en Star Trek-film regisserad och delvis manusutvecklad av William Shatner skulle vara. The Final Frontier inleds nämligen med svindelframkallande bilder av en stark och skicklig bergsklättrare på väg uppför en ogästvänlig klippvägg. Vi ser bara hen på avstånd, eller närbilder på en hand eller en fot, men vi förstår ju att det är någon oerhört fit person som vågar sig på att klättra på den där bergväggen utan säkerhetslina. Efter ett antal dramatiska och snygga bilder får vi till sist se ansiktet på den nästan orimligt uthållige och skicklige klättraren – den medelålders upplagan av kapten Kirk, komplett med ett antal trivselkilo såväl runt magen som i det lite klotformade ansiktet. Att använda en stand in för att utmåla sig själv som en osannolikt skicklig bergsatlet, trots att man får svindel av att stå på en stol är liksom exakt vad man kan vänta sig av den omvittnat självgode Shatner (det där med svindel och stolen hittade jag på själv, men ni förstår vad jag menar, ungefär). Det var med viss bävan jag fortsatte att titta. Var det här filmen då Kirk skulle bli en renodlad actionhjälte? En federationens Schwarzenegger? Skulle The Final Frontier visa sig vara en enda stor egotripp där Shatner en gång för alla förverkligade alla de ouppfyllda drömmar kring Kirks äventyr och förmågor som han gått och burit på genom åren?
The Final Frontier har beskrivits som filmen som höll på att bli slutet på hela Star Trek-filmfranchisen. Visserligen tjänade den in mer pengar än någon annan Star Trek-film under sin premiärhelg, men dog sedan snabbt på biograferna. Men kanske har allt negativt jag läst om filmen gjort att jag väntade mig något osedvanligt uselt, för jag tycker inte att den är så pjåkig ändå. Star Trek-filmerna har ju alltid varit lite dodgy. Det kan eventuellt också vara så att alla mina referenspunkter numera är uträknade, efter att jag mer eller mindre har lidit mig igenom två bitvis urusla säsonger av The Next Generation. Allt känns snart okej, numera.
Huvudintrigen är dock betydligt mer existentiell. Den handlar faktiskt om sökandet efter Gud. På Nimbus III dyker vulcanen Sybok upp. Han fungerar som ett slags profet, där han lovar de han möter att de snart ska få komma i kontakt med Gud. I väntan på det ger han dem mod att konfrontera sin största rädsla i livet – något som skapar en entusiastisk och lojal skara troende kring Sybok – även när han tar sig ombord på Enterprise. Sybok har blivit kontaktad av Gud, berättar han, som väntar på honom och hans följe på en otillgänglig planet mitt i galaxens kärna. Kirk är extremt skeptisk, precis som Spock (Sybok är hans halvbror), medan endast lojaliteten till hans gamla vänner får McCoy att hålla sig ifrån att bli en i Syboks fan club. Efter att Sybok tagit kontrollen över Enterprise bestämmer sig Kirk för att samarbeta – om Gud verkligen finns där ute så faller det givetvis under hans yrkesbeskrivning att ta kontakt med henom.
Den enda egentliga behållningen av flimen för mig var att Laurence Luckinbill är rätt het i skägg och spetsiga öron när han spelar Spocks halvbror Sybok. En sorts fattigmansversion av Sean Connery (som var den man ville ha i rollen från början). Jag undrade var jag kände igen Luckinbill från, och insåg först efter en koll på IMDB att han ju är med i en av mina favoritbögfilmer, The Boys in the Band. Han är också så nära Hollywood-adel man kan komma – både historisk och samtida – eftersom han är gift med dottern till Lucille Ball och Desi Arnaz, som ju dessutom drev studion Desilu som producerade Star Treks originalserie. Dessutom är han morbror till syskonen Wachowski – odödliga efter Matrix.
Detta kompliceras ytterligare av att klingonerna fått nys om Genesisprojektet, och nu vill ha tillgång till tekniken bakom det. Precis som i The Motion Picture får vi här höra mer av klingonskan, hela dialoger den här gången av språket som alltså uppfanns åt långfilmerna. Samtidigt verkar klingonerna ha genomgått någon sorts genetisk förvandling i filmversionen, och då menar jag inte bara att de fick knöliga pannor från och med den första långfilmen. Nej, de verkar faktiskt ha blivit lite mer korkade sedan originalserien. Stendumma, helt enkelt.
Andra höjdpunkter: Modefesten fortsätter. Bland annat bevisar Shatner att det finns en plats för gubbiga träningsoveraller även i framtiden. Jag tycker också att Christopher Lloyd är helt magisk som den klingonske befälhavaren Kruge. Precis som jag diggar den kackiga grafiken på de klingonska skeppsdatorerna – som retrodatorspel. Som i och för sig kanske är samtida med den här filmen, när jag tänker efter.
Det är en enorm skillnad mellan de första två Star Trek-filmerna. Enorm! Där The Motion Picture är långsam och pretentiös är The Wrath of Khan mycket mer av ett klassiskt äventyr. Berättat av någon som inte antar att namnet Star Trek automatiskt ska locka en devot publik, utan förstår att man kanske måste anstränga sig lite också.
Den rappa inledningen är nästan ett måste för att man ska orka med den melankoliska grundtonen i filmen. The Wrath of Khan fortsätter nämligen att utveckla och fördjupa det ganska deprimerande temat kring medelålderskris som även genomsyrar The Motion Picture. Kapten Kirk har på nytt fått ett skrivbordsjobb, och Enterprise har blivit ett undervisningsskepp. Kirk vantrivs med att arbeta i marktjänst, samtidigt som han verkar ovanligt harig inför tanken att på nytt söka sig till aktiv tjänst inom Starfleet. Åldrandet tar sig också rent fysiska uttryck (Kirk måste skaffa läsglasögon) och mot slutet av filmen träffar Kirk för första gången sin son som han försummat för att kunna resa runt med Enterprise. Jag har förstått att William Shatner (51 år fyllda när filmen hade premiär) inte var helt bekväm med det här spåret i intrigen, men att han gick med på att vara med i filmen efter att Kirks ålder ströks ur dialogen. Ryktena om Shatner låter alltid exakts om schablonbilden av en fåfäng Hollywood-föredetting.
Det är också från Kirks förflutna som filmens skurk återvänder. Skådespelaren Ricardo Montalban är fortfarande grandios i sin roll som Khan – övermänniskan från jordens 90-tal – som nu återvänder in i Star Trek-universumet 
Men Shatner är inte den man främst minns i den här filmen. Jag är ytterst imponerad över producenten Harve Bennetts modiga vision kring att en Star Trek-uppföljare skulle innehålla specialeffekter även i manusform. Och då tänker jag förstås på Spocks död – den scen som ska ha lockat en annars ovillig och skeptisk Leonard Nimoy tillbaka till Star Trek. En så pass klassisk scen i Star Trek-universumet att den förstås repriseras (om än lite annorlunda) i den nya rebootade Star Trek.
Men mitt till en början lite loja intresse för filmen förvandlades snabbt till fascination i samband med upplösningen. Då avslöjas identiteten på den mystiska V’ger – varelsen/kraften som kontrollerar energifältet/skeppet. Det visar sig att V’ger är en 
Vi har alltså att göra med ytterligare en variation på Roddenberrys favorittema i Star Trek – det om artificiell intelligens. Och V’ger är en ganska tydlig kombination av två andra självsvåldiga maskiner som vi sett tidigare i olika Star Trek-serier. Den ena är 
För mig var det där med Voyager-sondens återkomst trots allt filmens stora styrka. Precis som några av Nasa-föregångarna i 
När jag igår såg om The Motion Picture (för tredje gången) så är det ju långsamheten och det pompösa anslaget som är det mest anmärkningsvärda. När Kirk åker ut till den nyrenoverade Enterprise så kan kameran liksom inte se sig mätt på skeppet. Det är lite som om man försöker låtsas att Star Wars aldrig hände. En annan teori som dyker upp i huvudet är att det är en av modellmakarna som fick ansvaret för final cut (“nej, men några minuter till av åkning längs Enterprise kan vi väl ändå kosta på oss efter allt arbete som vi lagt ner”). Det är inte för inte som filmen går under smeknamnen Star Trek: The Motionless Picture, eller Star Trek: The Slow Motion Picture. Om man vill ha en mer komprimerad version kan man ju till exempel se på den här tiominutersvarianten.
