ENT: Affliction och Divergence. Det om det klingonska övermänniskoviruset.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De tidigare Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Ändå alltid något visst med att se ett dubbelavsnitt om ett smittsamt, dödligt virus när det både pågår Coronapanik i omvärlden och man ligger hemma med förkylning.

I de här två avsnitten spinner man vidare på storyn kring augmenterade, genetiskt förbättrade individer. Man tänkte ju sig att berättelsen skulle nå ett naturligt slut när alla genetiskt förbättrade människor och embryon sprängdes i luften i The Augments. Men, inte då. Klingonerna ville också framställa egna överklingoner, och lyckades hitta lite dna i skeppsvraket. (Fast egentligen är det här ett avsnitt som ska förklara varför klingonerna bytte look mellan originalserien och den första spelfilmen. Det vill säga, varför man ibland har bucklor i pannan, och ibland inte. En ansträngning som ju känns lite förgäves, med tanke på klingonlooken i Discovery – där man ju inte ens kunde hålla sig till en konsekvent look mellan säsong ett och två).

Men, tilllbaka till handlingen i det här avsnittet igen. För klingonerna visade sig experimentet med mänskligt övermännisko-dna inte vara helt lyckat. Klingonerna fick släta pannor när de förvandlades till människolika varelser. Dessutom (och det här kanske är den mer allvarliga konsekvensen) blev de dödligt sjuka efter ett tag. Det inympade dna:t fungerade helt enkelt inte med den klingonska fysiologin. Någon i deras försöksgrupp råkade vara sjuk i influensa – och det skapade ett LUFTBURET DÖDLIGT ÖVERMÄNNISKOVIRUS, Det kvittar hur många coronavirusartiklar jag läst de senaste dagarna, bägge de här avsnitten kändes liksom lite för komplicerade för mig och min febriga hjärna. Subgenren medicinskt technobabble är också svår att uthärda, tydligen. Så många turer kring virus, vaccin, olika stammar och botemedel. Till sist blev jag faktiskt helt apatisk medan såg på hur en massa klingoner blev sjuka, eller hur klingonska skepp attackerade Enterprise medan Phlox framställde en virusbomb.

För att ytterligare komplicera allting så förekommer Sektion 31 i det här avsnittet, fast utan att organisationen kallas för Sektion 31. De har hur som helst en hållhake på Reed, som är deras agent sedan tidigare. Archer kommer på Reeds dubbelspel och kastar honom i finkan ett tag. Men det som är RIKTIGT förvirrande här är att Sektion 31-mannen i det andra och avslutande avsnittet verkar bli lurad av klingonerna. Fast sedan kommer det fram att han förutsett det luret redan från början, så trots att det verkar som om Sektion 31:s plan gick åt helvete så var det resultatet de strävat efter hela tiden. Dubbel- och trippel-lur. Ett så otroligt invecklat sätt att göra något faktiskt helt meningslöst. (Målet var i varje fall ett stabilt klingonskt imperium.)

Jag tänker ge mig själv lite lediga tyglar, så här mot slutet av den här säsongen och kortfattat sammanfatta det som händer i de här två avsnitten.

  • Phlox kidnappas av klingoner för att hjälpa dem att fixa till övermänniskoviruset så att det inte blir dödlig.
  • Phlox är mer intresserad av att se till att ta bort det övermänskliga ur ekvationen, i stället för att bara försöka hitta på ett botemedel.
  • Samtidigt saboterar övermännkskoklingonerna Enterprise, så att skeppet håller på att sprängas. För att motorn inte ska skära måste man köra i jättesnabb warp-fart.
  • Trip, som är på Stjärnflottans nylaunchade skepp Columbia kan hjälpa Enterprise, men eftersom de kör så fort så är det enda sättet han kan ta sig över till Archers skepp genom att dra sig över via en tjock kabel (just när vi trodde att den här serien inte kunde bli mer osannolik). Det gör han när skeppen kör mage mot mage – en liten återanvändning av konceptet som man använde sig av när Enterprise mötte en gammal version av sig själv i förra säsongen.
  • Det kommer klingonska skepp som vill spränga den smittade klingonska kolonin sönder och samman för att stoppa sjukdomen. Men där nere finns också den kidnappade Phlox. För att försvara sig gör han en odling av viruset på Archer som sedan resulterar i en virusbomb som transporteras över till ett av de attackerande klingonskaskeppen. Nu måste de sluta bomba planeten – annars kan de inte få något botemedel av Phlox.
  • Utöver detta: När T’Pol mediterar så drar hon plötsligt in Tucker i sitt mentala rum. Jättekonstigt. Och efter att Hoshi och T’Pol mindmeldat händer samma sak för Hoshi. Mystiskt!

Som sagt, jag kanske var lite febertrött, men hängde faktiskt inte med på allt infektions- och virussnack, utan fick spola tillbaka och se om vissa scener. Och inte ens då blev det superspännande eller helt begripligt. Känns som att kombinationen influensavirus och supermännisko-dna var en komponent för mycket för mig. Att klingonerna dessutom blev mänskliga av den där dna-infusionen var ytterligare en variabel som kanske blockerade viktig information från min hjärna. Det var helt enkelt lite feberdröm över hela avsnittet (överspelet som skedde när Archer blev injicerad med viruset var däremot inte okej ens när jag var sjuk).

Affliction Betyg: 6
Divergence Betyg: 4

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 15 & 16/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 758 tv-avsnitt.

ENT: The Forgotten. Pakt med Degra och lagningen av en superläcka.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Ett lite gott och blandat-avsnitt det här. Vi befinner oss fortfarande i den sammanhängande Xindi-storylinen. Ska vi vara helt ärliga så är det här mestadels en transportsträcka, om än en underhållande sådan.

Archer och Degra har ju den där dejten inbokad, den som Archer plundrar ett illyriskt skepp för att hinna i tid till. När de väl träffas vill Degra och hans sammansvurna få mer konkreta besked på att de transdimensionella varelserna faktiskt har en sammansvärjning på gång. Enterprises kapten går runt och visar upp vad han samlat på sig: liken av de döda tidsresande insekts-xindierna som var på Jorden förr i tiden, och maskinen som de försökte framställa ett gift med (lämnade Archer verkligen över ett prov på människodödarviruset till xindierna???), stjärnkartan över alla sfärer och ritningar på hur de ser ut inuti. Problemet är bara att inget av det här är superstarka bevis för varken tidsresor eller att komplotten existerar. (Var är tidsagenter när man verkligen behöver dem?). Men oavsett Archers starka bevisföring så börjar det bli tydligt att Degra redan valt sida. Det blir ännu mer uppenbart när han ger order om att skjuta ner ett insekts-xindiskepp som överraskar de två konspirerande parterna mitt under deras möte.

I en annan intrigtråd har Tucker fått i uppdrag att skriva ett brev till besättningsmedlemmen Jane Taylors föräldrar. Hon var en av dem som dog i samband med xindiernas attack på Enterprise, och eftersom hon jobbade i Tuckers team så har det här jobbet fallit på hans lott. Men Tuckers skrivande går extremt långsamt. Inte ens när den döda besättningskvinnan dyker upp hans drömmar lossnar det. Men efter att flera gånger ha attackerat Degra (på ett väldigt olämpligt och odiplomatiskt sätt) för att han är ansvarig för hans systers död, så släpper han till sist fram sin riktiga sorg. Den om systern. Och när han väl omfamnat den, så kan han också skriva sitt brev.

Lite action måste det förstås också bli. Så Tucker och Reed lagar en jättestor läcka på Enterprises tallriksdel. En del dramatik i samband med det, förstås. Reed håller bland annat nästan på att stryka med. Men något annat än ögongodis och actionutfyllnad är det inte. Tråden kring T’Pols känslomissbruk knyts väl också ihop här, lite halvdant. Phlox berättar för henne att hon fixat sin avvänjning, men att hennes nya, aktiva känsloliv kanske är permanent. Har man väl släppt ut anden ur flaskan så…

Nej, det mest intressanta med det här avsnittet är väl att The Orville-skaparen och Trek-fanet Seth MacFarlane gör sin Star Trek-debut i det här avsnittet. Ingen superstor roll. Han är en namnlös crewman som blir utskälld av Tucker.

TUCKER: There’s a microfracture in the magnesium jacket. That’s why it ruptured.

CREWMAN: I ran a pressure test.

TUCKER: Tell it to the man lying in Sickbay! Test them again, all of them.

CREWMAN: Aye, sir.

Med tre parallella huvudspår lyckas man i varje fall få tiden att gå rätt snabbt i det här avsnittet. Men The Forgotten har inget riktigt fokus, och inget avgörande händer egentligen, förutom att Tucker släpper fram lite sorg. Känslan av undergång hänger däremot med från förra episoden, som när något bara lite randomly exploderar och börjar brinna när folk sitter och pratar, liksom.

Enterprise just nu är verkligen inget härligt ställe att vara på. Den fantastiska mässen känns mer som ett soppkök, och helt säker på att inte hela skutan går i luften kan man inte vara. Det enda man egentligen saknar nu är några riktiga spöken. Hade Jane Taylor varit en skeppsgast i stället för ett inslag i en av Tuckers drömmar, så hade det här avsnittet varit betydligt mer intressant.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 20/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 736 tv-avsnitt.

Star Trek-relaterat: The Orville, säsong 1. Serien som är mer Star Trek än nya Star Trek.

the orville bättre

Okej, det är några av er som har påmint mig om att den här serien finns, och det visade sig ju vara ett extremt relevant tips när det gället Star Trek-kultur. Jag var bara tvungen att vänta med att se den tills The Orville släpptes på import-dvd för några veckor sedan (att se Foxserier på en vanlig linjär kanal är bland det mest komplicerade schemamässigt som finns. Framför allt om man är lite anal och verkligen vill se allt i rätt ordning). När jag väl började så gick det ganska snabbt, såg alla avsnitt på en helg. Det var länge sedan jag hade ett sånt där sug efter fler avsnitt, och inte kunde gå och lägga mig utan bara fortsatte att titta tills det nästan var morgon. 

Det känns ju dessutom som om tillblivelsen av The Orville är bland de märkligare sakerna som hänt på den amerikanska tv-marknaden. Samtidigt som NBC CBS äntligen blev färdiga att relansera Star Trek som tv-serie så lanserar Fox en nostalgidoftande parodi på samma franchise. Men medan Star Trek: Discovery i mångt och mycket är en serie som vill vara samtida, mörk och dystopisk så är parodin en retrotechnicolordröm, och många fans kände nog sig till en början mer hemma i The Orvilles universum än i Discoverys.

the orville 6

Fast kanske är parodi fel ord. En del säger “tribute” istället. Och på flera sätt kan man se The Orville som ett slags fortsättning på de där klassiska Star Trek-serierna från 90-talet som The Next Generation. Banden till Star Trek blir ännu tydligare om man tittar lite närmre på eftertexterna och inser att Star Trek-veteranen Brannon Braga producerar The Orville, Jonathan Frakes (aka Riker) är inne och regisserar samt att Penny Johnson Jerald (aka Kasidy Yates från Deep Space Nine) spelar Orvilles skeppsläkare. Som en liten bonus dyker också skådisen som gjorde hololäkaren från Voyager, Robert Picardo, upp i en liten roll. Men referenserna och kopplingarna är förstås många fler. 

the orville 2

På sina ställen är The Orville dessutom rätt så mörk, deppigare och mer seriös än de gamla Star Trek-serierna till och med, och det där med lustifikationerna hamnar allt mer i bakgrunden. Visst finns det komiska inslag, men oftast som en del av en större, och allvarligare, huvudhandling. Eller så består det komiska till stor del av valet av gästskådespelare: Rob Lowe och Charlize Theron gör rätt kul karaktärer här. Och nästa säsong ska tydligen Marina Sirtis vara med.

Det viktigaste att tänka på när man ser The Orville är att man ska uthärda det första urusla avsnittet. Efter att ha sett piloten så var jag faktiskt rätt så bekymrad. Det här var ju inte ens… roligt, utan snarare bara plumpt, lite sexistiskt och tramsigt. Men efter några lugnande ord från min kompis Stefan så gav jag serien en ny chans. Och han hade rätt, The Orville blir bara bättre och bättre ju längre den håller på. Jag insåg också att mina förväntningar var lite skeva. Det här är ju inte så mycket en renodlad komediserie som en serie där allt det där inträffar som aldrig får lov att hända i de riktiga Star Trek-serierna: Folk är fula i mun, nervösa, kåta, gör misstag på jobbet och har äktenskapsgräl som inte går att lösa på 45 minuter. Det är mer som en skildring av rätt vanliga människor i en framtidsmiljö på ett rymdskepp, liksom.

För mig framstår också flera av avsnitten som remakes eller reboots på befintliga Star Trek-avsnitt. Mad Idolatry, till exempel. Det avsnittet handlar om en planet som existerar i två dimensioner, och tiden går mycket snabbare i den andra dimensionen, som inte är en del av vårt universum. Det fick i varje fall mig att tänka på Deep Space Nine-avsnittet Meridian. Men det visar sig att det tydligen också har många likheter med ett Voyager-avsnitt i säsong sex.

Det är när The Orville plockar man upp en massa ämnen och strömningar i samtiden och skildrar det på sitt alldeles egna sätt som serien blir riktigt bra. Religionens plats i civilisationer, till exempel, eller hur hela samhällen kan förneka uppenbara fakta – där man ganska lätt kan dra likheter till det pågående klimathotet. Just det samtids- och samhällskommenterande passar det här formatet väldigt bra. Kanske ännu bättre i den här typen av serier med ett lättare komedianslag än i det mer seriöst menande dramat. 

Här är i varje fall några av mina favoritavsnitt från den första säsongen:

“About a Girl”

the orville 3

Bortus, som arbetar i besättningen på Orville, kommer från planeten Mocius. En planet där befolkningen bara är av ett kön, fortplantar sig genom äggläggning och har ett allmänt buttert humör. Men när Bortus får ett barn tillsammans med sin partner Klyden så är det en liten flicka, och det visar sig att man vanligtvis könskorrigerar det fåtal flickor som föds på planeten. Ett lite hisnande avsnitt som får mig att associera till intersexualism och könskorrigering. Inte illa för vad jag trodde skulle vara en dratta-på -rumpan-och-skoja-om-stora-bröst-serie. Dessutom känns det också som om The Orville bara i och med det här avsnittet är bättre på att problematisera kön och könsroller än Star Trek någonsin varit. 

“Majority rule”

Det här är lite som en remake av det där avsnittet av Black Mirror där människor ger varandra betyg hela tiden, men i The Orville är konceptet draget ytterligare några snäpp vidare. Om man får för många minusröster på planeten Sargas 4 så måste man till exempel göra en rad framträdanden på olika talkshows på tv och försöka väcka medlidande och sympati hos allmänheten när man ber om ursäkt för sitt beteende. Lyckas man inte göra det på ett trovärdigt sätt är det stor risk för att man blir lobotomerad. Men det slutar inte där, det här folket folkomröstar om allt – även faktafrågor. Ett tjuvnyp mot en samtid där all möjlig forskning blir allt mer ifrågasatt, och där folket ofta röstar fram de som förnekar till exempel klimatforskning. 

“Firestorm”

Ett extremt kul skräckfilmsavsnitt som liksom börjar med en läskig clown som dyker upp i Orvilles korridorer, och sedan bara blir värre och värre. Så flippat. Älskade det här. 

“Cupid’s Dagger”

the orville 5

Jag skulle också kunna kalla det här för Rob Lowe-avsnittet, han spelar en blå alien som utsöndrar ett feromon som gör alla kära i honom. Eller ska jag kanske skriva kåta. Och det visar sig också kunna gå att använda i fredsförhandlingar. Rätt roligt ändå att se det frånskilda paret på bryggan som slåss om samma kille. 

Så nu ser jag väldigt mycket fram emot The Orvilles andra säsong, som drar igång den 30 december 2018. Och visas den på svenska Fox är jag till och med inställd på att bli slav under tablån igen. Som om det 90-talet aldrig hade tagit slut.