Lower Decks: Envoys. Det något bättre andra avsnittet.

Jag tro att hur man reagerar på en ny Star Trek-serie handlar oerhört mycket om vilka förväntningar och förhoppningar man har. på den Ja, rätt ofta kanske enbart det. Vad är det man nostalgiskt längtar efter? Hur internt och nördigt vill man att det ska vara? Och vilken av alla Star Treks inkarnationer är det egentligen som man tycker bäst om? Är det kanske till och med en enda titel som definierar hela franchisen för dig?

Själv brukar jag drabbas av en lite speciell panik inför varenda säsongsstart, ett slags företagsekonomisk angst. Jag är liksom lite för medveten om att det bara krävs några få floppar för att hela Star Trek-universumet på nytt blir begravt på populärkulturens elefantkyrkogård och tittar ofta på de första avsnitten ur ett rent överlevnadsperspektiv. Att Trekiversumet för tillfället tillåts yngla av sig som aldrig tidigare handlar tyvärr mindre om seriernas kvalitet utan även om rent företagsekonomiska orsaker. När mängden tv-dramatik som producerats ökat de senaste åren (i alla fall tills covid-pandemin slog till) har värdet av etablerade och starka varumärken blivit allt större. Alla som har en IP i sin ägo försöker utnyttja den så mycket som möjligt – därav alla remakes, prequels, sequels och spin off-serier som produceras just nu (den planerade remaken av Vi på Saltkråkan på SVT är alltså helt i linje med vad som händer inom resten av tv-världen).

I Star Treks fall beror det höga produktionstempot också på att Viacom/CBS just håller på att lansera sin egna streamingtjänst, Paramount +. Och, precis som vid lanseringen av tv-kanalen UPN, litar man på att Star Trek och dess trogna publik ska utgöra en av grundstenarna i det nya streamingbygget.

Jag har tidigare skrivit om att ett av målen med Star Trek-franchisens expansion varit att diversifiera varumärket, och skapa nya serier i olika genrer och riktade mot olika publiksegment. Det inbitna Star Trek-fanset behöver inte nödvändigtvis gilla allt, utan det finns tvärtom ett värde i att nå ut till en ny publik. Kanske är Lower Decks det tydligaste exemplet på det här, så här långt. Den är definitivt den svåraste Trek-serien hittills att placera in i Star Treks egna kanon. Trots att den är tecknad, så påminner den ju inte särskilt mycket om originalseriens animerade variant – även om vi äntligen får se en caitian i serien igen. TAS var ju en serie som från början var tänkt för en barnpublik (även om man lyckades få in lite “riktigt” TOS-material i mixen). Lower Decks är snarare en rätt vuxen, självmedveten och ganska ironisk version av Trekiversumet. Ja, hade det inte varit för att The Orville hann före så hade man kanske till och med kunnat säga att Lower Decks bröt ny mark som den första renodlade Star Trek-komedin (eller i alla fall komedi-ish). Trots att The Orville seglar under falsk flagg räknar jag ändå den som en viktigt del av Trekiversumet.

Nej, Lower Decks ska nog definieras utifrån helt andra serier. Den känns framför allt som ett försök att konkurrera i den numera extremt framgångsrika tv-genren med animerade tv-produktioner för vuxna. Men det är något med Star Treks inneboende humanism som gör att man inte riktigt kan göra en Rick & Morty av sitt råmaterial. För att inte stöta sig med en erkänt lättprovocerad fanbase nöjer man sig oftast med att ge några tjuvnyp då och då till moderfranchisen. Och rätt så ofta känns det kanske snarare lite lamt än vågat. Jag menar, man tyckte alltså på riktigt att det var…lite tufft att skämta om Klingonska namn i det här avsnittet? För de verkliga fansens skull pepprar man förstås även in referenser så ofta man kan. Fördelen med en animerad serie är ju att man bara kan rita in vad man vill, och inte behöver oroa sig över timmar i sminket eller kostsamma proteser och masker.

Det här var en ganska långdragen reflektion för att förklara hur jag redan nu, efter seriens andra avsnitt, känner mig något mer försonligt inställd till Lower Decks-konceptet än i det förra, rätt griniga, blogginlägget. Serien börjar växa in i sin kostym, och jag börjar samtidigt begripa lite mer av vad det är man försöker göra här. Kanske handlar min något mer postiva attityd på att vi i Envoys får en lite mer sympatisk bild av huvudpersonen Becket Mariner. Hon må vara bossig, impulsdriven och ha noll respekt för regler och reglementen. Men hon är också så pass godhjärtad att hon iscensätter ett fejkat intermezzo med en ferengier för att få den tvivlande Braid Boimler att få tillbaka lite av sitt självförtroende. Annars var han faktiskt redo att kasta in handduken och lämna in sin avskedsansökan efter bara en kort tid på uppdrag med den betydligt mer erfarna Becket och hennes bästis från förr, klingonen K’Orin. Inte bara för att de var sjukt störiga, utan för att Boimler helt enkelt inte fixade att jobba i skarpt läge. Teoretiska kunskaper räcker inte så långt när K’Orin och Mariner skapar kaos omkring sig hela tiden. Eller när man håller på att bli förförd av en livsfarlig anabaj, och hamnar i ett barbråk med arga andorier.

Mariner börjar i det här avsnittet allt mer påminna om Jadzia Dax, tycker jag. Inte bara för att hon kan supa omkull en klingon, utan hon verkar också ha hunnit med flera livstider av upplevelser och erfarenheter trots sin ringa ålder. När vi nu har förstått att bägge hennes föräldrar är verksamma inom Stjärnflottan så kan det eventuellt förklara lite av kunskapskapitalet, hon lär ju ha befunnit sig på ombord olika rymdskepp under större delen av sitt liv. Men någon gräns för hur mycket hon kan ha koll på borde det ju ändå finnas.

Manusförfattarna bakom Lower Decks testar här, i seriens andra avsnitt, ett lite mer pedagogiskt anslag. Rriktat mot den del av publiken som kanske inte är helt och hållet ingrodda i Trek-kunskap. När Sam Rutherford testar olika jobb ombord på skeppet får vi tittare också bekanta oss med de olika yrkeskategorierna ombord på USS Cerritos, och presenteras även lite mer utförligt för några av de mer högrankade birollsinnehavarna. Att Rutherfords simuleringar på bryggan leder till den ena katastrofen värre än den andra är ett av avsnittets höjdpunkter. Däremot är kanske inte Rutherfords orsak till den här prao-rundan helt logisk. Om han nu vill gå på en dejt tillsammans med den nya besättningsmedlemmen Tendi för att se på ett kosmiskt fenomen tillsammans med henne, är det då inte lättare att bara ta några timmar ledigt, snarare än att byta jobb?

Ett lite snällare betyg den här gången. Men känner mig fortfarande i otakt med själva humorn.

Betyg: 5/10.

Det här är avsnitt 2/10 av den första säsongen av Lower Decks. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 788 tv-avsnitt. Och lite mer.

Star Trek-relaterat: The Orville, säsong 1. Serien som är mer Star Trek än nya Star Trek.

the orville bättre

Okej, det är några av er som har påmint mig om att den här serien finns, och det visade sig ju vara ett extremt relevant tips när det gället Star Trek-kultur. Jag var bara tvungen att vänta med att se den tills The Orville släpptes på import-dvd för några veckor sedan (att se Foxserier på en vanlig linjär kanal är bland det mest komplicerade schemamässigt som finns. Framför allt om man är lite anal och verkligen vill se allt i rätt ordning). När jag väl började så gick det ganska snabbt, såg alla avsnitt på en helg. Det var länge sedan jag hade ett sånt där sug efter fler avsnitt, och inte kunde gå och lägga mig utan bara fortsatte att titta tills det nästan var morgon. 

Det känns ju dessutom som om tillblivelsen av The Orville är bland de märkligare sakerna som hänt på den amerikanska tv-marknaden. Samtidigt som NBC CBS äntligen blev färdiga att relansera Star Trek som tv-serie så lanserar Fox en nostalgidoftande parodi på samma franchise. Men medan Star Trek: Discovery i mångt och mycket är en serie som vill vara samtida, mörk och dystopisk så är parodin en retrotechnicolordröm, och många fans kände nog sig till en början mer hemma i The Orvilles universum än i Discoverys.

the orville 6

Fast kanske är parodi fel ord. En del säger “tribute” istället. Och på flera sätt kan man se The Orville som ett slags fortsättning på de där klassiska Star Trek-serierna från 90-talet som The Next Generation. Banden till Star Trek blir ännu tydligare om man tittar lite närmre på eftertexterna och inser att Star Trek-veteranen Brannon Braga producerar The Orville, Jonathan Frakes (aka Riker) är inne och regisserar samt att Penny Johnson Jerald (aka Kasidy Yates från Deep Space Nine) spelar Orvilles skeppsläkare. Som en liten bonus dyker också skådisen som gjorde hololäkaren från Voyager, Robert Picardo, upp i en liten roll. Men referenserna och kopplingarna är förstås många fler. 

the orville 2

På sina ställen är The Orville dessutom rätt så mörk, deppigare och mer seriös än de gamla Star Trek-serierna till och med, och det där med lustifikationerna hamnar allt mer i bakgrunden. Visst finns det komiska inslag, men oftast som en del av en större, och allvarligare, huvudhandling. Eller så består det komiska till stor del av valet av gästskådespelare: Rob Lowe och Charlize Theron gör rätt kul karaktärer här. Och nästa säsong ska tydligen Marina Sirtis vara med.

Det viktigaste att tänka på när man ser The Orville är att man ska uthärda det första urusla avsnittet. Efter att ha sett piloten så var jag faktiskt rätt så bekymrad. Det här var ju inte ens… roligt, utan snarare bara plumpt, lite sexistiskt och tramsigt. Men efter några lugnande ord från min kompis Stefan så gav jag serien en ny chans. Och han hade rätt, The Orville blir bara bättre och bättre ju längre den håller på. Jag insåg också att mina förväntningar var lite skeva. Det här är ju inte så mycket en renodlad komediserie som en serie där allt det där inträffar som aldrig får lov att hända i de riktiga Star Trek-serierna: Folk är fula i mun, nervösa, kåta, gör misstag på jobbet och har äktenskapsgräl som inte går att lösa på 45 minuter. Det är mer som en skildring av rätt vanliga människor i en framtidsmiljö på ett rymdskepp, liksom.

För mig framstår också flera av avsnitten som remakes eller reboots på befintliga Star Trek-avsnitt. Mad Idolatry, till exempel. Det avsnittet handlar om en planet som existerar i två dimensioner, och tiden går mycket snabbare i den andra dimensionen, som inte är en del av vårt universum. Det fick i varje fall mig att tänka på Deep Space Nine-avsnittet Meridian. Men det visar sig att det tydligen också har många likheter med ett Voyager-avsnitt i säsong sex.

Det är när The Orville plockar man upp en massa ämnen och strömningar i samtiden och skildrar det på sitt alldeles egna sätt som serien blir riktigt bra. Religionens plats i civilisationer, till exempel, eller hur hela samhällen kan förneka uppenbara fakta – där man ganska lätt kan dra likheter till det pågående klimathotet. Just det samtids- och samhällskommenterande passar det här formatet väldigt bra. Kanske ännu bättre i den här typen av serier med ett lättare komedianslag än i det mer seriöst menande dramat. 

Här är i varje fall några av mina favoritavsnitt från den första säsongen:

“About a Girl”

the orville 3

Bortus, som arbetar i besättningen på Orville, kommer från planeten Mocius. En planet där befolkningen bara är av ett kön, fortplantar sig genom äggläggning och har ett allmänt buttert humör. Men när Bortus får ett barn tillsammans med sin partner Klyden så är det en liten flicka, och det visar sig att man vanligtvis könskorrigerar det fåtal flickor som föds på planeten. Ett lite hisnande avsnitt som får mig att associera till intersexualism och könskorrigering. Inte illa för vad jag trodde skulle vara en dratta-på -rumpan-och-skoja-om-stora-bröst-serie. Dessutom känns det också som om The Orville bara i och med det här avsnittet är bättre på att problematisera kön och könsroller än Star Trek någonsin varit. 

“Majority rule”

Det här är lite som en remake av det där avsnittet av Black Mirror där människor ger varandra betyg hela tiden, men i The Orville är konceptet draget ytterligare några snäpp vidare. Om man får för många minusröster på planeten Sargas 4 så måste man till exempel göra en rad framträdanden på olika talkshows på tv och försöka väcka medlidande och sympati hos allmänheten när man ber om ursäkt för sitt beteende. Lyckas man inte göra det på ett trovärdigt sätt är det stor risk för att man blir lobotomerad. Men det slutar inte där, det här folket folkomröstar om allt – även faktafrågor. Ett tjuvnyp mot en samtid där all möjlig forskning blir allt mer ifrågasatt, och där folket ofta röstar fram de som förnekar till exempel klimatforskning. 

“Firestorm”

Ett extremt kul skräckfilmsavsnitt som liksom börjar med en läskig clown som dyker upp i Orvilles korridorer, och sedan bara blir värre och värre. Så flippat. Älskade det här. 

“Cupid’s Dagger”

the orville 5

Jag skulle också kunna kalla det här för Rob Lowe-avsnittet, han spelar en blå alien som utsöndrar ett feromon som gör alla kära i honom. Eller ska jag kanske skriva kåta. Och det visar sig också kunna gå att använda i fredsförhandlingar. Rätt roligt ändå att se det frånskilda paret på bryggan som slåss om samma kille. 

Så nu ser jag väldigt mycket fram emot The Orvilles andra säsong, som drar igång den 30 december 2018. Och visas den på svenska Fox är jag till och med inställd på att bli slav under tablån igen. Som om det 90-talet aldrig hade tagit slut.