ENT: Regeneration. Det med de infrysta borgerna.

Vad är dealen? 

Vad ska man ta sig till med en säsong som känns lite kackig och ojämn? Jo, men släng in ett avsnitt om borger, förstås. Lite ondskefulla cyborger på assimileringsjakt piggar alltid upp. Ja, faktum är att Regeneration nog är ett av säsong tvås bästa avsnitt. Betydligt mer rafflande och actionfylld än något annat som Enterprise har bjussat på under den senaste tiden.

Allt börjar på Jorden där man upptäckt djupfrysta varelser, som verkar ha legat där i hundra år. Eller, om man nu ska ta det ur Star Trek-publikens perspektiv, ända sedan 1996 och Star Trek: First Contact . Ni vet, filmen där borgerna reste tillbaka i tiden för att försöka förhindra Zefram Cochrane att genomföra sin första warp-flygning – den som i sin tur ledde till att mänskligheten fick kontakt med vulcanerna. Det där utvecklades ju till en fajt mellan Enterprises TNG-besättning och borgerna, och det är en rest från den som tydligen legat nedfryst i polarisen. Kunskapen om borgerna är däremot inte allmänt känd på Jorden vid den här tidpunkten. Tydligen hade Cochrane pratat om det någon gång, men alla verkar tycka att han var ett fyllo som man inte kan lita på.

Det innebär att de där forskarna som tinat upp de infrysta borgerna är helt oförberedda på att det är mänsklighetens fiende nr 1 som döljer sig bakom de stelfrusna människomaskinerna. Och det går förstås mycket illa. Borgerna assimilerar vilt så fort de blivit uppvärmda till rumstemperatur. Sedan drar sedan iväg hemåt med sina nya kompisar i ett rymdskepp som de samtidigt ständigt bygger om och förbättrar. På vägen bordar man ett tarkaleanskt fraktskepp och assimilerar lite till, men blir avbrutna av Enterprise.

Nästa twist på historien känns nästan som en vampyrhistoria. Phlox försöker bota två halvassimilerade tarkaleaner som man hittat på skeppet, men blir i stället själv attackerad av dem. Smittad med nano-sonder försöker han nu hitta ett botemedel åt sig själv, samtidigt som Archer bestämmer sig för att skippa det där med medmänskligheten och bara blåser ut de två ny_borgerna i rymden för att bli av med dem. Insikten om att borgerna är för tuffa motståndare för att bemöta med någon som helst form av nåd har landat rejält hos Archer, som avslutar hela historien med att lite senare spränga deras skepp i luften (men inte förrän han kollat att de assimilerade forskarna inte går att rädda).

Däremot konstaterar man att det där borgskeppet lyckats skicka iväg en signal till deltakvadranten. Ett förebådande om den invasion av Jorden som sker senare i serien.

Allting är verkligen toppen i det här avsnittet, tills jag börjar tänka lite mer på hur allt hänger ihop. Det är alltså ett borgskepp från 2063, som återfinns av 2160-talet och sedan skickar en signal till sitt moderskepp i deltakvadranten – enligt T’Pol något som tidigaste kan leda till en invasion mot Jorden omkring 200 år senare – vilket ju då stämmer med avsnittet där Borg faktiskt försöker sig på att inta vår planet. Mycket årtal och tidspussel att hålla reda på här.

På nytt är alltså Enterprise-upphovspersonerna inne och ändrar om i kanon och tidslinjer. Och även om Enterprise verkligen behöver lite konstgjord Borg-andning så känns det också rätt rörigt. Mina orsak/verkan-samband i förhållande till tidsparadoxer går liksom inte riktigt ihop. Det blir tidsresekaos i huvudet. Men för en gångs skull tänker jag inte låta det påverka mitt betyg. Kul är kul, ibland får man ha överseende med tidslinjeobstruktionerna.

Men trots att det här är ett lite nostalgiskt återanvändande av Star Treks favoritskurkar, alla kategorier, så tillför man ändå något nytt i det här avsnittet. Främst att borgassimileringen här beskrivs som något av en smitta, som kan vändas med rätt behandling – även om vi tidigare sett Seven of Nine i Voyager lyckas vara någon form av hybrid med starka mänskliga egenskaper trots att hennes blod är fullt av borgernas nanosonder. Det här är väl trots allt en av de första gångerna som vi fått se halvassimilerade borger som kämpar mot nanosondernas övertagande av deras kroppar?

Betyg: 9/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 710 tv-avsnitt.

ENT: Cogenitor. Det med det omyndiga tredje könet.

Vad är dealen? 

Attans. Här träffar Archer äntligen en alien som han kan malebonda med, och så sabbar Tucker allt genom att förstöra frigöra ett förtryckt tredje kön inom den vissianska kulturen. Archer är inte nådig, och för första gången i den här serien beter han sig som ett riktigt rövhål. Och vet du. Det blir till sist riktigt bra feel-bad av det hela.

Det hela börjar med att Enterprise ska undersöka någon form av jättesol. Väl på plats träffar man på ett annat skepp som också är på upptäcksfärd. Ett skepp som kan ta sig ännu närmre solen än Enterprise vågar. Hälsningar utväxlas, och det visar sig att den vissianske kaptenen är precis lika sugen på att tjöta med andra arter som Archer. Det är början på en underbar vänskap, och de två åker tillsammans på en flera dagar lång åktur runt solen, och det görs försiktiga löften om utbyte av tekniska innovationer i framtiden.

Tucker är som vanligt också intresserad av andra arter, i alla fall den del som utgörs av kvinnor. Men han avbryter faktiskt raggandet när under en mingeltillställning för de bägge besättningarna upptäcker något underligt. Vid samma bord som ett par sitter en varelse som kallas för en cogenitor. En medlem av ett tredje kön, som saknar namn och verkar bortkommen och ovan vid den här typen av tillställningar. Tuckers människorättssamvete väcks till liv, och trots att bland annat T’Pol varnar honom för att mäta en främmande kultur utifrån sina egna värderingar så är det precis det han gör. Han bestämmer sig för att i smyg kolla om cogenitorn verkligen är så intellektuellt underlägsen som de andra vissianerna hävdar. Han har liksom en magkänsla som han inte riktigt kan släppa.

Cogenitorn, det tredje könet, utgör bara en mindre procentandel av den vissianska befolkningen och används tydligen som någon form av profficetjänst vid fortplantning som man kan bli tilldelad när ett par vill skaffa barn. Men efter att Tucker på en dag lärt cogenitorn läsa och diskuterat människans syn på jämställdhet och medborgerliga rättigheter så ställs saker och ting snabbt på sin spets. Cogenitorn begär asyl på Enterprise, och en konflikt mellan Archer och hans nya bästisar är ett faktum.

Avsnittet slutar lite abrupt med att vi förstår att Archer bestämt sig för att neka cogenitorn asyl, och att han dessutom skäller ut Tucker efter noter. Något som väl bara kan låga sig göras med hjälp av en rejäl dos dubbelmoral. Archer själv brukar ju tänja på regler och förutsättningar när han själv är personligt engagerad, men den här gången verkar det vara viktigare att kunna visa upp åtminstone en lyckad first contact efter drygt ett år i rymden, än att engagera sig i könsförtryck i en främmande civilisation. Han håller kanske helt enkelt på att bli hardcore-prime directive?

Några nya kontakter? Defintivt first contact med vissianerna. Mer tveksamt om det blir en andra, med tanke på hur förbannade de blev på Tucker efter att han blivit medborgarrättskämpe utan Archers tillåtelse.

Matvanor: Stor vikt läggs vid just maten när man ska berätta om skillnaderna mellan vissianerna och människorna. Bland annat så uppskattar de doften av mat. aromen, snarare än smaken. Och tycker att all människokost, förutom kanske någon stinkande ost, är urvattnad och doftlös.

Sexytime: Medan Tucker engagerar sig i cogenitorrättigheter så är spelplanen fri för Reed, som verkar få ligga med en av de vissianska kvinnorna. Men mest tack vare att hon är lite sexuellt aggressiv. Han verkar lite för mesig för att våga ta det första steget.

Filmhistoria: Tucker visar “The day the earth stood still” för cogenitorn.

Det här kändes som… ett av de mer politiska avsnitten i Enterprise. Men inte bara tog man upp förtryckta kön i Cogentior, man gjorde också ett slut som var mörkt och lite oförutsägbart. Cogenitorn tar till slut livet av sig, får Archer reda på. Och när han skäller ut Tucker är han argare vad han någonsin tidigare varit på någon i sin besättning. Samtidigt som jag som tittar tycker att han har helt och hållet fel i sin inställning – den typen av motsatsförhållanden brukar inte Enterprise syssla med. Är det månne hans egna dåliga samvete som väcker de starka känslorna?

För en gångs skull väljer man att inte vara övertydlig och pedadogisk i slutscenen utan arbetar lite mer med ambivalens. Den obehagliga känslan mellan Tucker och Archer följa med in i eftertexterna. Det är bra och effektfullt, men jag hade trots allt gärna velat höra mer om hur Archer egentligen tänker kring de här frågorna. Hade gladeligen offrat storyn om Reeds ligg för att få plats med det.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 709 tv-avsnitt.

ENT: Future Tense. Det med skeppet från framtiden.

Vad är dealen? Ytterligare en liten fristående pusselbit i historien om “The Temporal Cold War”.

I Future Tense upptäcker Enterprise en skyttel som ligger och driver i rymden. När man undersöker den närmare inser man att 1. Piloten, vars lik återfinns i det närmaste mumiferat inuti skytteln, har en genuppsättning som tyder på att han är en produkt av flera generationer av korsbefruktning (bokstavligt talat) mellan olika sorters rymdvarelser. Bland annat människor och vulcaner. 2. Skeppet är mycket större inuti än utanpå. Fast det knappt tar någon plats alls på Enterprise däck så innehåller det minst två våningar på insidan. 3. Två olika gäng söker upp Enterprise och hävdar att skeppet är deras. Först, ganska väntat, ett antal sulibaner – alltid intresserade när det handlar om teknik som är mystisk och kanske inte riktigt hör hemma i Enterprises samtid. Men efter ett tag anländer också en grupp med skepp från Tholia.

4. Archer letar upp den där databasen från framtiden som en tidsresenär lämnat kvar på Enterprise. Där hittar han skytteln och bevis för att den kommer från framtiden. 5. Medan sulibanerna och tholierna börjar slåss mot varandra lyckas man få iväg en signal från någon form av sändare från den mystiska skytteln. Förhoppningen är att någon från framtiden ska hämta hem skeppet, vilket de gör. Allt slutar med frid och fröjd, utan att vi egentligen förstått alls hur något hänger samman egentligen.

Några nya kontakter? Eftersom Enterprise är en prequel så gör tholierna sin first contact här. Mest spännande är att tholierna verkar gilla att ha det jättevarmt på sitt skepp, och att deras läten påminner om när någon drar med sina naglar på svarta tavlan. Ungefär. I avsnittet tolkas de som extremt aggressiva, men jag fick ändå för mig att de kanske var lite omtänksamma mot folket på Enterprise. Ville rädda dem från att smittas av eventuella tidsavvikelser från skeppet (vilket också sker). Men det kanske bara var en smart bluff för att komma över skytteln?

Sexytime:  Tanken på att det går att skaffa barn trots att föräldrarna inte är samma sorts varelser verkar ändå sätta igång olika tankar hos både T’Pol och Archer.

Ordväxlat: Och på nytt börjar Archer prata om….öronen. Precis som i förra avsnittet.

T’POL: Few Vulcans have ever chosen to mate with another species.

ARCHER: Worried about contaminating your genome with a little human DNA?

T’POL: There are significant biological differences between the species. It’s unlikely we could reproduce. Humans and Vulcans.

(—).

ARCHER: If a human and a Vulcan did have a child, I wonder if he’d have pointed ears. 

T’Pol vs Mänskligheten: Var det här ytterligare ett steg i upptakten till att Archer och T’Pol ska ligga? Och hur många säsonger kommer man i så fall att vänta innan de gör det? Parförhållanden i Star Trek brukar ju sluta som rätt tradiga storylines. Den här spänningen vill man nog dra ut på lite grand…

Det här kändes precis som… 

Åh. jag är inte helt säker på att det här med tidsloopar är en bra idé när de görs så tråkiga som i det här avsnittet. Framför allt när de planeras mot finalen på själva avsnittet – där det ska vara som mest spännande.

Den mystiska skytteln från framtiden stör nämligen tidsflödet under det här avsnittet och både Tucker och Reed respektive Reed och Archer upplever hur historien upprepa sig i en loop. De börjar känna igen den andres ord och kan avsluta varandras meningar. Men en bit in på andra loopen i det här avsnittet tröttnade i varje fall jag på det här tricket. Började snart överväga om loopandet var något man tog till för att man fylla ut speltiden i ett avsnitt vars manus bevisligen är något tunt. “Jamen bra. Vi spelar in att Archer och Reed gör om allting tretton gånger, så kan vi använda oss av loopen så pass många gånger att vi verkligen får ihop ett helt avsnitt”.

Tyckte däremot att det var roligt att T’Pol fortfarande inte tror på det här med tidsresor. Det kvittar hur mycket konstiga saker som händer, hon hävdar ändå att det inte finns någon logisk slutsats som säger att man kan resa i tiden. Ibland önskar man att manusförfattarna till den här serien var mer som T’Pol

Ett över medel-avsnitt. Känner att jag är ganska kluven till hur storylinen om det där kalla kriget om tidslinjen flyter på i den här intrigen. En del av mig uppskattar verkligen den här typen av utvikningar som ger en känsla av att Enterprise och dess besättning bara befinner sig i utkanten av en mycket större konflikt. Samtidigt som en annan del av mig blir frustrerad över att vi samtidigt står och stampar kring vem det är som i framtiden styr och ställer med sulibanerna, och hur det går med tidspolisens försök att hindra hens framfart.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 703 tv-avsnitt.

ENT: Carbon Creek. Det med vulcanernas första kontakt med människorna.

Vad är dealen? 

T’Pol berättar en riktig skröna över några glas vin i befälsmatsalen på Enterprise. Tydligen var hennes mormorsmor (eller förmoder som T’Pol säger) med på ett vulcanskt skepp som störtade på Jorden. Hon och hennes besättning levde bland människorna i tre månader innan de blev räddade och kunde åka hem igen. Och de lämnade faktiskt kvar en besättningsmedlem på Jorden. Han var så fascinerad av mänskligheten att han inte ville åka hem tillbaka. Eller så var det bara det att han gillade baseball.

Berättelsen väcker viss uppståndelse hos Tucker och Archer, som eventuellt måste omvärdera allt man lärt sig om vulcaner och människor. Men då bestämmer sig T’Pol för att lite listigt låtsas som att det kanske bara var hittepå alltihopa. Men på sitt rum har hon samma börs som T’Mir hade med sig när hon sålde patentet för kardborrband, stålar som en ung, fattig kille skulle få i gåva för att använda till sin universitetsutbildning. Vem sa att vulcaner inte känner sympati, empati och medkänsla? I alla fall när det gäller högre utbildning.

Och vad betydde den där repliken om att Neil Armstrong kanske inte var den första människan på månen?

Några nya kontakter? 

Jo, men här ägnar sig Enterprise alltså på nytt åt Star Trek-historierevisionism, eller utnyttjar åtminstone prequelens frihet. Att lägga in ett vulcanskt övervakningsskepp och ett inkognitobesök i tidslinjen för den här serien förtar faktiskt en hel del av charmen från den “officiella” förstakontakten som vi sett på film. Lite onödigt kanske?

Vårdslöst beteende? Säg en av de vulcanska reglerna som man inte bryter mot här? Räddar folk från gruvor, spelar biljard för pengar. Det är väl bara exponeringen av öronen som man hoppar över (jag tycker nog att en örontäckande frisyr kanske är en lite väl svag förklädnad). Men eftersom det här avsnittet utspelas redan på 50-talet så kanske man inte var färdiga med regelverket kring den här typen av kontakter mellan civilisationer?

Personlig utveckling: T’Pol kan hitta på bra historier som, eventuellt, inte är sanna! Hon har också en antik människobörs i ett skåp i sin hytt. Om bara några fragment av berättelsen som T’Pol berättar här är sann, så förklarar det en del av hennes fascination för Jorden och dess befolkning.

Matvanor: Här är det mest vindrickandet på Enterprise som är i fokus. Jag har fortfarande inte fått några riktigt bra svar på hur mycket vin, mat, frukt och kött som det där rymdskeppet har på sina lastdäck. Man verkar ju ha begränsad tillgång till replikationsteknik.

Sexytime: Att låta T’Pols förmoder T’Mir byta tröja bakom ett lakan, med en ekivok skugga högst synlig för tv-tittarna, kanske låter som en desperat manöver för att få visa tuttar i tv. Men det betyder inte att producenterna för den här serien säger nej till ett sånt förslag.

Det här kändes som… 
Även om jag uppskattar en utflykt utanför Enterprise, och T’Pol-skådisen XX klädd i vardagskläder så blir det här inte riktigt så spännande som jag hoppats. Tvärtom, avsnittet är berättat i något märkligt segt tempo som blir ännu mer stumt med tanke på att större delen av berättelsen är olika vulcaner som tittar uttryckslöst på varandra och andra. Jo, man skulle ganska lätt kunna klippa ihop en parodi på det här avsnittet.

Det absolut roligaste med hela den här historien? Att kardborrband är en uppfinning från Vulcan. Jo, ni förstår kanske vilken SKRATTFEST det här är. Ändå så finns det något charmigt med hela den här historien. Något med femtiotalslooken och alla vulcanernas moody blickar. Det gör att jag Carbon Creek slipper undan ett underbetyg. Men hade Netflix infört den där funktionen där man kan se ett avsnitt med lite högre hastighet så hade jag gjort ett undantag från mina aversioner mot uppspeedade konsumtionsmönster och rekommenderat det för alla som skulle se det här avsnittet.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 690 tv-avsnitt

ENT: Civilization. Det med apotekaren och mysteriet med antimateriereaktorn.

Vad är dealen? 

Det finns uppenbarligen fler aliens som kryssar runt i galaxen, och långt ifrån alla är snälla. Vissa drar sig inte för att i smyg kolonisera andra planeter, och sno deras naturtillgångar, även om det innebär att man förgiftar grundvattnet så att folk dör i sjukdomar.

Jon Archer framstår mer och mer som ett litet barn i sitt förhållande till galaxen och allt som finns att upptäcka där. Ja, han blir nästan lite gulligt storögd och uppspelt så fort det kommer något nytt i hans väg. Då väljer han också alltid att avfärda T’Pols rimliga invändningar kring hur man ska genomföra det där utforskandet, och bara kör på istället. Sprickfärdig av entusiasm inför möjligheten att introducera MÄNSKLIGHETEN för galaxens alla invånare. Vare sig de vill det eller ej.

Det här tillvägagångssättet har i det närmaste blivit en fast procedur i avsnitten så här långt, oavsett om det handlar om ett övergivet skepp eller en komet. Allt ska utforskas! Den här gången är det en bebodd planet som kommer i Archers och Enterprises väg. Archer tänker sig först att han ska skicka ner en person för att undersöka civilisationen på planeten, men när man upptäcker spår av andra aliens på där så förändras uppdraget. Det blir ett mysterium som måste undersökas.

Det visar sig att de där andra rymdvarelserna inte är några snälla typer. Under en antikvitetsaffär har de i smyg dragit igång en avancerad gruvdrift, och föroreningarna från den förgiftar folket som bor runt omkring. En natt när Archer och Tucker bryter sig in i butiken stöter man på en lokal kvinnlig apotekare, som också är misstänksam kring vad som händer i den där antikaffären. Man teamar upp med henne (på fler sätt än ett) och tillsammans med Enterprise transportör så lyckas man till sist överlista fienden.

Vårdslöst beteende? Trots att T’Pol tålmodigt försöker förklara vitsen med regler som liknar det som sedan blev Prime Directive så lyssnar Archer inte. Alls.

First contacts? Två för samma pris som en! Både närkontakt med de fredliga och pre-industriella akaalierna och de stygga malurierna.  

Transportörtrubbel: Ett klassiskt transportör/deus-ex-machina-slut. Man lyckas transportera de onda maluriernas reaktor ut i rymden, och sedan spränga den. På det sättet sätts sköldarna på maluriernas skepp ur spel.

Personlig utveckling: Det här är väl det avsnitt som varit mest fokuserat på Jon Archer, så här långt. Han får till och med vara med om en alienromans! Men förutom de där bilderna när han flög radiostyrt rymdskepp med farsan så har vi faktiskt aldrig fått veta så mycket backstory till vår kapten.

Sexytime: Det här är den mysiga apotekarkvinnan som Jon hånglar med. Även om han gör den där ganska töntiga grejen där han först kysser henne och sedan säger att han var tvungen till det eftersom någon gick förbi på gatan och det skulle se misstänkt ut med två personer som satt och spejade på en antikvitetsbutik mitt i natten.

Ordväxlat:

T’Pol, kvinnan med galaxens största tålamod?

TUCKER: I cannot wait to get down there.

T’POL: I’d advise against that. It’s standard protocol to wait until a society develops warp drive before initiating first contact.

TUCKER: Those are Vulcan protocols, not human.

T’POL: Starfleet would be wise to adopt them. There’s no way to know how our arrival would affect the evolution of their society.

TUCKER: So what are you suggesting we do?

T’POL: Our sensors can gather a great deal of data from orbit.

ARCHER: Give me a tighter view of the city, Hoshi.

(She zooms in to show people in a narrow street.)

ARCHER: Can you get tight enough to see their faces?

(A couple talking, a woman turns her head.)

ARCHER: Freeze that. They don’t look so different. What do you think, Trip?

TUCKER: I think you’re right, Captain.

T’POL: You’d be recognised immediately as outsiders.

ARCHER: Not if we look like them. Starfleet could’ve sent a probe out here to make maps and take pictures, but they didn’t. They sent us so we could explore with our own senses

Matvanor : Inte så mycket spektakulärt käk i det här avsnittet, vad jag minns. Men apotekaren brygger te på ett sätt som får alla omkring henne att tro att det är ett vetenskapligt experiment som hon håller på med.

T’Pol vs Mänskligheten: Visst, Archer fick leka hjälte ett tag. Men för att freden ska bestå på akaaliernas planet så är det tydligen plötsligt vulcanernas jobb att se till att malurierna håller sig borta i framtiden. Ett jobb de inte ansökt om. Tveksamt till hur de känner för det, med tanke på att akaalierna inte har warpteknik och alltså inte borde ha kontaktats från första början. Jag säger 5-1 till vulcanerna.

Det här kändes precis som…  Hmmm…hemliga verksamheter som genomförs i gigantiska underjordiska rum. Ungefär som vulcanernas avlyssningsbas i The Andorian incident, alltså. Upphovspersonerna bakom Enterprise är verkligen inte rädda för att återvinna idéer snabbt.alltså. Det där hände ju för bara för två avsnitt sedan.

En hyfsat intressant intrig den här gången. Bättre än mycket annat som vi sett i Enterprise så här långt. Men varför känns allt så långsamt och såsigt? Är det så paradoxalt att det är actionscenerna som saktar ner flödet i historien? Ska jag nu faktiskt behöva sitta och längta efter en riktigt lång technobabble-scen mitt i allt pang-pang?

För det är redan tydligt att det inte bara är rollfigurerna som är lite mer macho i den här serien, jämfört med tidigare Star Trek-upplagor. Man verkar också ha kvoterat in minst en jaktscen eller skottlossning i nästan varenda avsnitt. Ändå är jag märkligt oberörd inför detta plötsliga överflöd av actionscener. Kanske för att det är så himla dåligt musiklagt? Har märkt att jag reagerar extremt negativt på den där typen av musikmattor som bara ligger bakom och pumpar i vissa typer av filmer och tv-serier. Så är det lite här. Det blir liksom ingen explosivitet när musiken bara ligger och mal i bakgrunden. Mest sövande, faktiskt.

För övrigt är det här väl första gången som Enterprisebesättningen använder sig av kosmetisk kirurgi för att infiltrera en främmande civilisation. En härlig tradition som upprätthålls i och med det här avsnittet!

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 671 tv-avsnitt.

ENT: Fight or Flight. Det med skeppet fyllt med lik.

Testar en lite annorlunda uppställning på Enterprise-blogginläggen. Tänker som T’Pol och tror att struktur är viktigt.

Vad är dealen? Hur ska Enterprise klara sig där ute i den stora tomma rymden, fylld av mysterier och livsformer som besättningen inte har en aning om. Ska man vara strategisk eller gå på känsla? Följa logiska argument och i förväg uppsatta regelverk eller rätta sig efter en vag uppfattning om vad som är det “rätta att göra”. Jag antar att det här kommer att bli ett återkommande tema i den här serien, och här konkretiseras frågeställningen när man hittar ett skepp drivande i rymden. Man registrerar att det finns livsformer ombord, men får inga svar på sina anrop.

T’Pol är försiktig och tycker att man i största möjliga utsträckning ska hålla sig på avstånd från främmande livsformer som inte tydligt kommunicerar att de vill ha kontakt. Kapten Archer däremot är så sugen på en första kontakt med en främmande art att han är beredd att ta vilka risker som helst.

Frågeställningen blir inte mindre akut när man ombord hittar ett gäng döda kroppar, upphängda i taket och försedda med plastslangar för att utvinna ett kemiskt ämne från dem. T’Pols logiska råd är att dra därifrån så fort som möjligt, den som arrangerat den här makabra konstruktionen lär snart komma tillbaka för att skörda kemikalierna. Archer följer först hennes råd, men ändrar sig sedan.

Det må vara en god tanke med det, att man ska försöka kontakta anhöriga för att berätta vad som hänt. Men när Enterprise sedan blir attackerat av det stora krabbliknande skeppet som dödade alla varelserna på det drivande skeppet så är det uppenbart att Archer och hans besättningsmän inte har en chans. Framför allt när Enterprises vapensystem inte fungerar ordentligt.

Som tur är kommer ett skepp från Axanar, som tur är lyckas man i sista sekunden få dem att förstå att det är skeppet som håller på att borda Enterprise som dödat besättningen på det andra Axanarskeppet. Som tur är har Axanarskeppet feta vapen som slår ut det där krabbliknande skeppet direkt.

First contacts? Efter många om och men (och några översättningsmissar) blir man till sist polare med Axanar-crewen. Vi får inte reda på så mycket om dem, förutom att de är hermafroditer och lever i 400 år.

Vårdslöst beteende? Jag blir mycket irriterad över snigelhanteringen i det här avsnittet. Jag menar, man kan väl inte först ta en snigel från en planet, och sedan släppa den fri på en annan! Har besättningen på Enterprise aldrig hört talas om invasive species? Känner ett enormt behov av lite prime directive-diskussioner i det här manuset, även när det gäller sniglar.

Personlig utveckling: Språkexperten Hoshi visar sig vara ett ännu större våp i det här avsnittet än i förra. Hon skriker i panik när hon ser de där döda kropparna som hänger från taket, hon längtar extremt mycket hem till Jorden och håller på att stressa sönder när det är skarpt läge och hennes översättarskills är det enda som kan rädda Enterprise och dess besättning. Givetvis slutar hela det dramat med att Hoshi blir pushad av kapten Archer så att hon hittar sin inre styrka.

Matvanor: Archer äter cheddarost på rummet,. och matar sin hund med den fast vovven tydligen blir dålig i magen av den. Förresten, vem rastar den där hundjäveln och var?

Ordväxlat::

ARCHER: So we should avoid confrontation cost, is that what you’re saying? Is that what you Vulcans do? Bury your heads in the sand and then just fly on by?
T’POL: We Vulcans would have never gone on board that ship in the first place
ARCHER: You got an answer for everything, don’t you.
T’POL: We have a code of behaviour, and we try to obey it.
ARCHER: You may not believe this, but humans have a code of behaviour too. It took a few thousand years, but I think we’re starting to get it right. I can’t believe I almost ignored it.

T’Pol vs Mänskligheten: 1-0. Archer kan komma dragandes med sin mänsklighet, men besättningen var en hårsmån från att bli lymfkörtelvätskeodlingar. Enterprise var ingen match för det främmande skeppet, och rent generellt är det kanske inte jättesmart att utmana en okänd makt när ens eget vapensystem inte fungerar?

Tanken är ju säkert att man ska känna att ett gott och kristet beteende alltid lönar sig i längden, även i rymden. Men jag känner nog snarare att T’Pols logik trumfar Archers emotionella sätt att föra befäl på. Han verkar inte ens ha haft en nödplan för vad han skulle göra om det där kemlabbfolkets skepp skulle dyka upp. Och är det inte väldigt ovärdigt att gå till sin hytt och göra gnälliga loggar, som den här magsura kommentaren: “When I used to dream about this mission, the last thing I envisioned was having a Vulcan on board who continuously sucked the air out of the room“. Eh, det var du som BAD T’Pol att följa med i förra avsnittet, har du redan glömt det?

Det är en bra blandning mellan lite makabert innehåll, översättningsdramatik och action i det här avsnittet. Hade jag inte blivit så otroligt irriterad på den här seriens kapten så hade det säkert kunnat få ett högre betyg.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 665 tv-avsnitt.

ENT: Broken Bow (dubbelavsnitt). En nygammal Star Trek-satsning.

Vi har nu kommit fram till hösten 2001 i vår exposé genom Star Trek-historien, och det är dags för konceptets första riktiga prequel. Nästan.

För visserligen utspelas TV-serien Enterprises första säsong år 2151 (extremt tidigt i Star Trek-tidslinjen), men samtidigt är faktiskt den huvudsakliga handlingen i långfilmen Star Trek: First Contacts förlag till 2063 (sedan har det ju förstås skett en massa andra, kortare tidsresebesök, men dem kan vi kanske hoppa över här). Helt säkert kan vi åtminstone utse Enterprise till den första berättelsen som på allvar utforskar Star Treks förhistoria (f. tos. – det vill säga före originalserien). Vad som egentligen hände efter att vulcanerna bestämt sig för att för första gången ta kontakt med mänskligheten.

Tydligen är den allmänna åsikten på Jorden år 2151 att utvecklingen gått alldeles för långsamt de senaste 90 åren. Vulcanerna verkar ha varit tveksamma till att ge människorna tillgång till avancerad warpteknik, i och med det har det riktigt stora språnget ut i rymden dröjt. Själv känner jag mig oväntat oberörd inför människornas frustration, och efter att ha sett det här avsnittet så känns det som ett vettigt beslut att inte låta homo sapiens få full tillgång till resten av galaxen utan en viss mognadsprocess.

Seriens huvudperson, Jonathan Archer, är mer förbannad på vulcanerna än de flesta andra. Hans pappa ritade rymdskepp som aldrig byggdes, tydligen var det ockå vulcanernas fel. Och när han själv nu står i begrepp att bli kapten över stjärnflottans nybyggda stolthet, Enterprise, så vill vulcanerna skjuta upp även hans avresa. De är oroliga för en interstellär konflikt efter att en klingon nödlandat på Jorden och sedan blivit skjuten av en bonde där. Jon Archer vägrar gå med på någon försening, och insisterar på att han själv ska frakta den skadade klingonen till hans hem, trots (eller kanske just på grund av) att han inte vet något om deras hemplanet eller dess krigiska befolkning. Det resulterade i en bitvis hetsig diskussion mellan Archer, hans överordnade Forrest och vulcanen T’Pol om människans mognad och utforskandet av rymden:

FORREST: We may need to defer to their judgement.

ARCHER: We’ve been deferring to their judgement for a hundred years!

FORREST: Jon.

ARCHER: How much longer?

T’POL: Until you’ve proven you’re ready,

ARCHER: Ready to what?

T’POL: To look beyond your provincial attitudes and volatile nature.

ARCHER: Volatile? You have no idea how much I’m restraining myself from knocking you on your ass. These Klingons, they’re anxious to get their man back. Fine. I can have my ship ready to go in three days. We’ll take him back home, alive.

Jag vet inte riktigt hur Jon Archer tänkte här. Att säga till någon hur mycket man måste anstränga sig för att inte gå till fysisk attack mot någon är eventuellt inte det bästa sättet att bevisa att man inte är labil eller våldsam. Eller? Trots den här incidenten är det just T’Pol som blir utsedd att följa med på Enterprise på färden mot klingons rymd. Kaptenen och de andra behöver vulcanernas stjärnkartor för att kunna ta sig till klingonernas hemplanet, och då får man T’Pol på köpet. Eventuellt är det också en bra idé att ha någon med lite mer rymdvana än besättningen på Enterprise med på färden.

För jäklar vad de behöver hennes hjälp. Hela poängen med seriens första avsnitt verkar vara att inpränta för oss som tittar att mänskligheten definitivt inte är redo för att röra sig ute i galaxen på egen hand. Eller är det jag som läser machofasonerna på fel sätt här?

Enligt mig är Archer och hans manskap genomgående inskränkta, impulsiva, naiva, självgoda och rasistiska – utbrotten av vulcanofobi kommer ofta och utan några ursäkter efteråt. Och dessutom verkar manskapet sakna ens den minsta hyfs eller vidsynthet. Som när T’Pol äter middag med chefsteknikern Tucker och kapten Archer. Hon är vegetarian, medan de två käkar…revbensspjäll tror jag att det är, och fäller kommentarer som känns som hämtade från 50-talet.

T’POL: You humans claim to be enlightened, yet you still consume the flesh of animals.

TUCKER: Grandma taught me never to judge a species by their eating habits.

ARCHER: Enlightened may be too strong a word, but if you’d been on Earth fifty years ago, I think you’d be impressed by what we’ve gotten done.

T’POL: You have yet to embrace either patience or logic. You remain impulsive carnivores.

TUCKER: Yeah? How about war, disease, hunger. Pretty much wiped ’em out in less than two generations. I wouldn’t call that small potatoes.

T’POL: It remains to be seen whether humanity will revert to its baser instincts.

TUCKER: Well, we used to have cannibals on Earth. Who knows how far we’ll revert? Lucky this isn’t a long mission.

ARCHER: Human instinct is pretty strong. You can’t expect us to change overnight.

T’POL: With proper discipline, anything’s possible.

Det finns en hel del med Enterprise som jag verkligen gillar redan från start. Som att man ansträngt sig för att skapa ett universum som just är pre-federation, pre-original series. Tekniken är mer primitiv, utformningen av skeppet mer spartansk och enkel. Skeppet verkar mindre, bryggan är inte så mycket av spatiös salong som i de tidigare serierna, utan mest ett rum fyllt med massor av maskiner. Kaptenens hytt är klädsamt trång, precis som det ganska snålt tilltagna rummet där befälen äter sina middagar. En hel del av lyxen och teknologin som vi sett i andra Star Trek-serier saknas också. Transportören ombord är något man bara använder i nödfall, och universalöversättningsmaskinen är heller inte vad den senare blir, utan krånglar ofta och mycket. Och som jag redan nämnt är till och med rollfigurerna mer inskränkta och har noll koll på vilka faror som finns där utanför solsystemet än vad vi hittills sett i serien.

Något som däremot är helt nytt är stilen på signaturmelodin och förtexterna till serien. Här blickar man tillbaka på människans historia av utforskande och upptäckter, samt olika farkoster som döpts till Enterprise genom tiderna. Allt ackompanjerat av någon vidrigt skrålande rockballad (även om den faktiskt är skriven av Diane Warren). Det här är den första och enda signaturmelodin i Star Trek-sammanhang som inte är instrumental och inte en originalkomposition – låten förekom första gången i filmen Patch Adams, och sjöngs då av Rod Stewart. En viss connection med rymdutforskning finns däremot till den här sången. Låten användes som “dags att vakna”-låt på flera rymdexpeditioner. Det här skräckinjagande informationen hittade jag på Memory Alpha:

“Where My Heart Will Take Me” was played for the crew of the space shuttle Discovery as their morning wake-up call on 2 August 2005.  The song was also used as a wake-up call for the crew of the Endeavour during STS-118 on 9 August 2007. The song was used again for the STS-125 Hubble Telescope repair crew on board Space Shuttle Atlantis on 24 May 2009.  In December 2014, Russell Watson recorded a special version of the song to help wake the New Horizons space probe from hibernation prior to the craft performing the first flyby of Pluto.

Jag hade nog inte kunnat somna om jag visste att nästa dag skulle börja så här vidrigt:

Okej, tillbaka till Enterprise-universumet igen. Ilskan mot vulcanerna till trots, helt utan rymdskepp har mänskligheten ändå inte varit under de 90 åren sedan first contact. Man har (får jag reda på senare i serien) bland annat koloniserat Månen och Mars, och även tagit sig utanför själva solsystemet. En av mannarna ombord, Travis Mayweather, är till och med uppväxt på rymdskepp, och kallas därför för en “spaceboomer”. Frågan är om den där rymdvanan faktiskt gett honom lite annorlunda perspektiv än de andra ombord. Jag tycker i alla fall att han är seriens mest sympatiske rollfigur så här långt.

Annars är första intrycket efter Broken Bow att Enterprises uppställning av rollfigurer är enormt svag. Jag blandar ihop snubben som är pilot med teknikchefen, trots att de har olika hårfärg och att den ene pratar brittisk engelska och den andre någon form av sydstatsdialekt. Den asiatiskt-ättade språkvetaren verkar mest rädd och ångestfylld inför uppdraget. Betydligt lugnare är den alien som fungerar som läkare ombord, doktor Phlox. Han är den gladaste typ som tjänstgjort inom sjukvårdsdetaljen i en Star Trek-serie så här långt. Phlox försitter ingen chans att njuta av livets goda, vilket verkar vara i stort sett allt som kommer i hans väg. Ingen detalj i livet verkar vara för liten eller obetydlig för att glädjas eller fascineras över. Och han är också ett stort fan av naturmedicin och verkar ha med sig ett otaligt antal märkliga livsformer som kan användas till läkeprocesser. Men inte ens Phlox får mig riktigt fascinerad. Hela gänget känns som svagt skissade oulines, inte som coola rollfigurer. Vi får se om det tar sig så småningom.

Okej, en rollfigur sticker ut, men inte nödvändigtvis på ett bra sätt. Det inlånade vulcanska befälet T’Pol. Hon är, som sig bör, ren logik förpackad i en vulcansk kropp. Replikerna levereras oftast helt utan känslor, och genom en mun med kraftigt förstorade läppar som gör att skådespelaren ibland framstår som extra dubbad, eftersom i alla fall jag ibland får intrycket att hon har svårt att stänga munnen. T’Pol verkar också vara tänkt som Enterprises motsvarighet till Seven of Nine – det vill säga ögongodis för den tilltänkta manliga publiken. Hon är klädd i samma typ av åtsittande kläder, och har ungefär samma ointresse för världen omkring sig och annat känslopbjafs. Fast jag kanske ska poängtera att det inte bara är T’Pol som blir objektifierad i den här serien. I scenen där T’Pol och maskinchefen Tucker ska smeta in varandra med någon form av spordödande gele så är kameran också rätt intresserad av hans exponerade kropp. Jag är faktiskt fortfarande lite chockad över den här scenen, det känns som om den i en helt annan klass av snuskighet än vi är vana vid i Star Trek.

Men försöken till lite sexighet är kanske också i linje med den grabbighet (eller ska vi kalla det gubbsjukhet) som är genomgående i Enterprise. Något som faktiskt placerar serien närmre originalserien än alla andra Star Trek-koncept. Ja, Enterprise kanske till och med överträffar originalserien i dudighet på sina ställen. Som i en scen där Mayweather och Tucker fnissigt tar sig an ämnet att kvinnorna på Draylax har tre bröst. Eller när man kommer fram till en planet och snubbarna storögt står och kollar på gogo-danserskor som fångar insekter med sina långa tungor. Eller när Archer blir förhörd av en kvinnlig suliban genom att hon kysser honom.

Ja, de där sulibanerna är viktiga figurer i det här avsnittet. Storyn kretsar alltså kring klingonen Klaax, och varför han kraschlandade på Jorden, jagad av genetiskt förändrade sulibaner. Det här gänget med sulibaner styrs (och förbättras rent fysiskt) av en anonym snubbe från framtiden. Han håller på med någon form av projekt där han försöker ändra historien. Bland sulibanernas uppdrag finns till exempel att få det att se ut som om olika klingonska hus håller på att attackera varandra för att splittra det klingonska riket. Det är bevis på den här konspirationen som Klaax har inopererat i sitt dna. Ett dolt meddelande som levereras till klingonerna tack vare Enterprise-crewens riskfyllda resa och fritagande av Klaax..

Vem den där rösten från framtiden är får vi aldrig reda på (jag antar att det är en storyline som vi kommer att möta längre fram i serien), men andra halvan av avsnittet bjuder i varje fall på en hel del action, pangpang, ett helt kluster av rymdskepp som mister sitt magnetiska lås och en fajt i en kammare där tiden är en smula fördröjd. Om tekniken i Enterprise är enkel jämfört med andra serier, så ser avsnitten i alla fall snyggare ut än någonsin.

Jag är inte helt övertygad av Enterprise som koncept efter den här piloten. Mest faktiskt lite irriterad och arg. Så mycket besvär för något som mest känns lite dumdrygt. Men vägen dit var, trots allt, rätt underhållande. Mer action och schyssta effekter än jag sett på ett tag.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 1 & 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 664 tv-avsnitt.