ENT: Carbon Creek. Det med vulcanernas första kontakt med människorna.

Vad är dealen? 

T’Pol berättar en riktig skröna över några glas vin i befälsmatsalen på Enterprise. Tydligen var hennes mormorsmor (eller förmoder som T’Pol säger) med på ett vulcanskt skepp som störtade på Jorden. Hon och hennes besättning levde bland människorna i tre månader innan de blev räddade och kunde åka hem igen. Och de lämnade faktiskt kvar en besättningsmedlem på Jorden. Han var så fascinerad av mänskligheten att han inte ville åka hem tillbaka. Eller så var det bara det att han gillade baseball.

Berättelsen väcker viss uppståndelse hos Tucker och Archer, som eventuellt måste omvärdera allt man lärt sig om vulcaner och människor. Men då bestämmer sig T’Pol för att lite listigt låtsas som att det kanske bara var hittepå alltihopa. Men på sitt rum har hon samma börs som T’Mir hade med sig när hon sålde patentet för kardborrband, stålar som en ung, fattig kille skulle få i gåva för att använda till sin universitetsutbildning. Vem sa att vulcaner inte känner sympati, empati och medkänsla? I alla fall när det gäller högre utbildning.

Och vad betydde den där repliken om att Neil Armstrong kanske inte var den första människan på månen?

Några nya kontakter? 

Jo, men här ägnar sig Enterprise alltså på nytt åt Star Trek-historierevisionism, eller utnyttjar åtminstone prequelens frihet. Att lägga in ett vulcanskt övervakningsskepp och ett inkognitobesök i tidslinjen för den här serien förtar faktiskt en hel del av charmen från den “officiella” förstakontakten som vi sett på film. Lite onödigt kanske?

Vårdslöst beteende? Säg en av de vulcanska reglerna som man inte bryter mot här? Räddar folk från gruvor, spelar biljard för pengar. Det är väl bara exponeringen av öronen som man hoppar över (jag tycker nog att en örontäckande frisyr kanske är en lite väl svag förklädnad). Men eftersom det här avsnittet utspelas redan på 50-talet så kanske man inte var färdiga med regelverket kring den här typen av kontakter mellan civilisationer?

Personlig utveckling: T’Pol kan hitta på bra historier som, eventuellt, inte är sanna! Hon har också en antik människobörs i ett skåp i sin hytt. Om bara några fragment av berättelsen som T’Pol berättar här är sann, så förklarar det en del av hennes fascination för Jorden och dess befolkning.

Matvanor: Här är det mest vindrickandet på Enterprise som är i fokus. Jag har fortfarande inte fått några riktigt bra svar på hur mycket vin, mat, frukt och kött som det där rymdskeppet har på sina lastdäck. Man verkar ju ha begränsad tillgång till replikationsteknik.

Sexytime: Att låta T’Pols förmoder T’Mir byta tröja bakom ett lakan, med en ekivok skugga högst synlig för tv-tittarna, kanske låter som en desperat manöver för att få visa tuttar i tv. Men det betyder inte att producenterna för den här serien säger nej till ett sånt förslag.

Det här kändes som… 
Även om jag uppskattar en utflykt utanför Enterprise, och T’Pol-skådisen XX klädd i vardagskläder så blir det här inte riktigt så spännande som jag hoppats. Tvärtom, avsnittet är berättat i något märkligt segt tempo som blir ännu mer stumt med tanke på att större delen av berättelsen är olika vulcaner som tittar uttryckslöst på varandra och andra. Jo, man skulle ganska lätt kunna klippa ihop en parodi på det här avsnittet.

Det absolut roligaste med hela den här historien? Att kardborrband är en uppfinning från Vulcan. Jo, ni förstår kanske vilken SKRATTFEST det här är. Ändå så finns det något charmigt med hela den här historien. Något med femtiotalslooken och alla vulcanernas moody blickar. Det gör att jag Carbon Creek slipper undan ett underbetyg. Men hade Netflix infört den där funktionen där man kan se ett avsnitt med lite högre hastighet så hade jag gjort ett undantag från mina aversioner mot uppspeedade konsumtionsmönster och rekommenderat det för alla som skulle se det här avsnittet.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 690 tv-avsnitt

ENT: Two days and two nights. "De hade i alla fall tur med vädret" – avsnittet om den fasansfulla semestertrippen till Risa.

Vad är dealen? 

Besättningen på Enterprise har lottat fram vilka som ska få tillbringa två dagars semester på Risa. Bland de lyckliga finns Tucker & Reed, samt Hoshi, Mayweather och Archer. Alla tre männen råkar illa ut när de försöker få till ett ligg under semestern (eller klättra i ett berg som byter form hela tiden), medan Hoshi lyckas få ihop det med en språkbegåvad alien (vars eget språk är så pass komplicerat att de aldrig någonsin får slut på samtalsämnen).

Till en början är det här lite som en Enterprise-version av den gamla amerikanska tv-klassikern Love Boat. Flirtig semester, med diverse oförutsedda händelser som en liten krydda. Tucker och Reed är väl värst, de känner sig som värsta kingarna i baren när de står och glor ut vem de vill ligga med på klubben som de kommit till (en och annan homofob/transfobisk kommentar blir det också, samt den nästan obligatoriska funderingen kring T’Pols sexualitet ). Och när de två till sist blir uppraggade av två ljuva quinnor så visar det sig vara manliga shapeshifters som rånar dem på allt de har. De får linka ut från klubben nästa kväll i bara kallingar och linne.

Archer har en stilla flirt med grannen i semesterboendet. Hon har också en hund, och isbrytaren här är när hennes vovve hamnar på hans balkong (oklart hur, flög den dit, eller?). Det ena leder till det andra – det här var nog första gången jag hört termen “starship navigation” som en sexuell anspelning. Det är när den där kvinnan blir lite tossig och i upprörd ton börjar förhöra Archer om var sulibanerna finns som han anar oråd. Jorå, hon är en förklädd tandaran (det där folket som spärrade in Archer i ett fångläger). När han avslöjar henne söver hon ner honom och drar.

Hoshi blir uppraggad av en mystisk man vars hemspråk har en oerhört komplicerad grammatik – så de två hamnar givetvis i säng med varandra. Sedan finns det en liten komisk bonusplot kring att Phlox går in i någon form av djupsömnläge, men sen ändå måste väckas för att bota en allergisk reaktion som Mayweather fått. Det komiska här är att läkaren är lite groggy i början och säger en massa tokiga saker.

Några nya kontakter? Hoshi ligger alltså med en man från en planet vars namn är så komplicerat att det inte ens skrivs ut. Och de där två shapeshiftersnubbarna som rånar Tucker och Reed presenterar sig aldrig ens. Rude.

Matvanor: Archer blir tipsad om en mysig båt, som man vadar ut till för att äta olika typer av fisk och skaldjur. Men detta får vi tyvärr aldrig ens se! Och så äter Hoshi en massa frukter som nästan är som frukter på Jorden.

Sexytime: Trots en del liggande i det här avsnittet så blir det aldrig mer ekivogt i bild än så här:

Ordväxlat:

Dålig sak att uttrycka dig om du är en förklädd agent som ska försöka lura hemligheter ur Archer. Lite FÖR rakt på sak, kanske?

KEYLA: They’ve attacked dozens of ships, settlements. But where do they come from? Where do they live?

ARCHER: I wish I could tell you, but I don’t know.

KEYLA: What are they planning to do next?

ARCHER: Hopefully, neither of us will ever run into them again.

KEYLA: You know that isn’t true. They keep enlisting more of their people into the, what do they call it? The Cabal. You must know something about them, Jonathan.

ARCHER: I realise that they murdered your family, and I’m very sorry for that, but I’m not sure what you want me to tell you.

KEYLA: Most of what I have learned about them has come from rumours and hearsay, but you have seen them face to face. I want you to tell me what you know. Where are their Helixes? Where do they live?

Dålig sak att säga om du står i en alienbar och tror att du liksom är lite bättre än alla andra:

TUCKER: What’s wrong with her?
REED: Well, nothing, I suppose. I just wouldn’t know which eyes to look into. Hey, hey, hey, hey. Now, she’s interesting.
TUCKER: I don’t think she is the right pronoun, but if you think it’s worth the risk.
(He waves at whoever and points at Reed.)
REED: I don’t know. Maybe I should have brought my scanner with me.

Det här kändes precis som… 

Suliban-intrigen har gått från att dyka upp då och då, med långa mellanrum, till att ha en viss närvaro i nästan varenda avsnitt. Här är det alltså en tandaransk agent som försöker pumpa Archer på information om dem. En fristående fortsättning på Detained, alltså. För övrigt uppskattar jag verkligen att man inte gjorde det här avsnittet till en lättsam romkom-distraktion så här i slutet av en lång säsong. Utan att semestern verkligen blev skit för de flesta inblandade.

Det är dock bitvis lite skrämmande att se våra besättningsmän utanför sitt rymdskepp. Jonathan Archer i raggningsmode är till exempel en vidrig sak att se. Plötsligt börjar han vagga runt som en grottmänniska, varvat med att fyra av gulliga, pojkaktiga blickar. Men visst, det är förstås att föredra framför Tucker och Reeds bonniga finbyxelook när de går på bar.

Noterar också att det här är ytterligare ett prequel-avsnitt. Det vill säga, vi får vara med om den första mänskliga kontakten med Risa – ett semestermål som ju dyker upp flera gånger längre fram i tidslinjen.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 687 tv-avsnitt

ENT: Fallen Hero. Det med spiondiplomaten som gillar iste.

Vad är dealen? 

Enterprise skickas för att hämta en av T’Pols gamla idoler, ambassadör V’Lar. Hon har brutit mot en massa regler och måste lämna planeten Mazar på stört, under smått förnedrande former. Men egentligen är hon på flykt, hon har samlat in en massa komprometterande fakta om korruptionen på Mazar och ska vittna om dem i domstol. Skurkarna är dock henne på spåren, och jagar Enterprise för att själv komma över och döda det blivande kronvittnet.

Sexytime: Huvudintrigen till trots, egentligen är det viktigaste i Fallen Hero att man här börjar prata öppet och rakt om sex i Enterprise. I den inledande teasern, till och med!

T’Pol är nämligen jätteorolig över att Tucker och Archer inte fått ligga på hela tiden som Enterprise varit ute och åkt i rymden. Orsaken till oron är den research som hon gjort kring mänsklig sexualitet där det framgått att sex är ett bra sätt för människor att bli av med “tension”. Och eftersom produktiviteten ombord sjunkit med tre procent så föreslår hon nu en semesterresa till Risa. Ni vet, det där semesterparadiset som dyker upp i flera av de andra Star Trek-serierna (det var till exempel där som vi fick se Picard i badbyxor).

Förutom att manusförfattarna verkar vilja skildra mänsklighetens first contact med Risa så känns hela den här utvecklingen av serien lite sad. Jaha, en plotline där en kvinna oroar sig för den manliga sexualiteten, och arrangerar en gruppresa till en plats där det finns “massörer” med massor av fingrar på varje hand. Lite ofräscht. Men kanske skulle man också kunna läsa in en annan undertext. Att T’Pol är fettrött på att objektifieras av alla männen ombord, och tycker att de ska dra till Risa så hon ska slippa deras flåsiga skämt och efterhängsna blickar ett tag. Det kan ju inte vara så lätt att vara den enda kvinnan i besättningen som går runt i en kroppsstrumpa.

Några nya kontakter? Mazarerna verkar inte jättekul. I varje fall inte de gangsters som vi får träffa i det här avsnittet. Eftersom ambassadör V’Lar sitter inne på en massa hemligstämplad information så får vi dessvärre inte reda på så mycket mer om vem som är bovarna på planeten och vad det egentligen är som de gör. Vilket ju också gör vårt engagemang i frågan en smula svalt. Detta kompenserar manusavdelningen med att lägga in en fräsig rymdskeppsjakt där Enterprise faktiskt, för en gångs skull, får vika sig för motståndarna. Även om man gör det men en hemlig plan i bakfickan.

Vårdslöst beteende? Trots att V’Lar tidigt signalerar att hon hellre offrar sig själv än riskerar liven hos besättningen på Enterprise, så vägrar Archer att ge upp. Han tvingar sitt skepp upp i farter på över Warp 5. Och när inget annat fungerar så lurar han i mazarerna att V’Lar ligger i en behandlingstub, när hon egentligen står gömd bakom en dörr. Archers hemliga plan går nämligen ut på att han är gaaanska säker på att vulcanerna kommer att dyka upp med sitt skepp några minuter senare. Men egentligen är det här förstås en ganska grov chansning, som han riskerar allas överlevnad på.

Personlig utveckling:  Archer och T’Pol spelar ut den där konflikten igen, den om huruvida vulcanerna faktiskt var supertjaskiga mot mänskligheten när de höll tillbaka deras tekniska utveckling i massor av år. Själv är jag så trött på hela den här grejen.

Fallen Hero stärker däremot tesen om att vi befinner oss i förarbetena till en romans mellan Archer och T’Pol. Archer vill inte åka till Resa,, samt blir påkommen av ambassadör V’Lar som känner av ett “väldigt starkt band” mellan honom och T’Pol. Och så den här lite tramsiga dialogen:

Ordväxlat:

V’LAR: Have you tried iced tea?

T’POL: I don’t care for it.

V’LAR: Captain Archer certainly does. It’s flavoured with passion fruit. An appropriate ingredient for him, don’t you think?

Matvanor: Jepp, Archer gillar alltså iste med passionsfruktssmak. V’Lar också.

T’Pol vs Mänskligheten: Tja, här är det väl faktiskt T’Pol som framstår som mest korkad den här gången. Hon anstränger sig för att uppfostra Enterprise-besättningen i hyfs och fason inför ambassadörens ankomst. Och så visar det sig att hon är en sån som gärna tar i hand och tycker att andra kulturers inredning är spännande.

Det här kändes precis som… 

Den tydligaste reprisen här var väl Fionnula Flanagan som med V’Lar gör sin tredje Star Trek-karaktär i det här avsnittet. Jag brukar tjata om henne, eftersom hon var med i Familjen Macahan som gick på tv när jag var liten.

Annars så tyckte jag att det här var ett lite halvsömnigt avsnitt, trots att det både innehåller en massa rymdskeppsfajtande och prat om sex. Antar att jag tyckte att det mesta med intrigen var lite småtråkigt: T’Pol träffar en förebild och blir till en början besviken (fast givetvis beror det på ett missförstånd). V’Lar (förebilden i fråga) vet en massa hemligheter som hon inte kan berätta om. Archer är grinig över att han aldrig får reda på något från vulcaner. Hade det inte varit för att jag älskar Fionnula så hade nog inte det här avsnittet klarat sig upp på ett mittbetyg (bara sättet hon tar i hand på är underbart!).

Betyg: 5/10,

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 685 tv-avsnitt.

ENT: Fusion. Det med de frivola vulcanerna och dejtrejpmindmeldingen.

Vad är dealen? 

Ytterligare ett avsnitt med lite mindre action, och lite mer tankegods. Till min förtjusning. Här stöter Enterprise på ett skepp med vulcanska utbrytare. De tror inte på den vulcanska dogmen att känslor måste tryckas undan till varje pris, utan försöker snarare lära sig att hantera ilskan, destruktiviteten….och åtrån.

Den här utbrytargruppen kallas för V’tosh ka’tur – vulcaner utan logik. Själv tycker de sig snarare vara rebeller som utmanar den vulcanska normen, och hävdar att de strikta reglerna om vulcaner och känslor är vanföreställningar. Med lite sunt förnuft kan man både njuta och vara kontrollerad, är tesen. Det här innebär bland annat att man gärna käkar kött, och inte har något alls emot att ligga med kortare intervaller än var sjunde år.

Den ganska heta vulcanen Tolaris i den här rebellgruppen verkar gärna vilja värva T’Pol till sin sak. Något som eventuellt har att göra med att det bara finns snubbar på hans rymdskepp. Han övertalar T’Pol att hoppa över meditationen en natt – varpå hon drömmer intensiva sexdrömmar. Nästa gång de ses övertalar han henne att testa en mind meld med honom – en företeelse som tydligen inte är allmänt känd bland vulcaner vid den här tiden (äntligen börjar man göra lite tvärsäkra prequelutvikningar i den här serien). Men den där mindmelden utvecklas snart till en mental daterape, och det är med sina sista krafter som T’Pol lyckas avsluta den.

Archer, som blivit allt mer svartsjuk på att T’Pol hänger med Tolaris, blir förstås mäkta förtvivlad över det som hänt henne. För att bevisa hur lite kontroll “vulcaner utan logik” faktiskt har över sina känslor så provocerar Archer Tolaris. Efter att vulcanen typ kastat Jon som en liten vante över hans ready room så ger Archer order om att de livsnjutande vulcanerna måste lämna Enterprise på stört.

En liten b-handling finns här också. Det är teknikern Kov som via Archer får ett meddelande från sin döende far. De har brutit kontakten med varandra, men nu vill farsan prata en sista gång. Efter lite bearbetning från Archer (och en jättekonstig historia som Tucker berättar om en gång när han var liten och inte vågade bjuda upp en tjej på en dans), så bestämmer sig Kov att till sist för att ringa upp sin farsa. Fast då var han visst inte särskilt döende längre. så lite antiklimax på den storyn.

Några nya kontakter? Glada vulcaner. Sådana har vi varken sett förr eller senare.

Vårdslöst beteende? T’Pol erkänner att hon under sin tid på Jorden dragit ut på San Fransiscos gator efter läggdags och lyssnat på jazzmusik. Thrilling!

Personlig utveckling: Det här är T’Pols avsnitt. Det klassiska temat om vulcanernas kamp mellan logiken och känslorna får en ny twist här. T’Pol är helt uppenbart en smula trött på sin egen likgiltighet och är okarakteristiskt sugen på att testa nya grejor. Kanske har hon bara saknat lite vulcanskt häng.

Matvanor: Vulcaner som äter kött och vill ha kockens recept på chicken marsala. För bra för att vara sant!

Sexytime:  Det räcker alltså med en kväll utan meditation för att T’Pol ska börja drömma febriga sexdrömmar. Dessutom ackompanjerade med stökig saxofonbaserad jazz – det ser och låter alltså exakt som de amerikanska mjukporrfilmerna som visades i SVT efter Fräcka fredag (eller om det var på TV 1000). Musiken är dock etablerad i storyn eftersom drömmen klipper mellan sängscener med Tupol och upplevelser från en jazzklubb på Jorden.

Och objektet för T’Pols åtrå är förstås Tolaris, den hete vulcanen som försöker värva henne. Det slår mig när jag ser det här att den vulcanska kvinnans parningscykel är mycket oklar. Snubbarnas kättja har vi sett i både originalserien och Voyager. Men hur ser den kvinnliga motsvarigheten ut?

Eftersom jag är lite intresserad av vem på Enterprise som är mest kär i T’Pol så noterar jag att Archer är svartsjuk på att hon hänger för mycket med Tolaris. Samtidigt som det är Tucker som försiktigt hör sig för hos besökarna om hur ofta som vulcaner egentligen ligger med varandra.

Men även vulcanerna är intresserade av hur människor fungerar:

Ordväxlat:

KOV: Is it true you mate year-round, with any of them you choose?
TUCKER: You haven’t been around humans too much, have you?
KOV: You’re the first we’ve met, but I’ve heard a lot of stories. Your people indulge their passions. Do you really eat six meals a day?
TUCKER: More like three.
KOV: And what about sleep? I understand you spend more than half the day in bed.
TUCKER: Eight hours. We sleep for eight hours. In my case, about six. When we’re through here maybe we can get a bite to eat. I might be able to clear up some of your misconceptions.
KOV: I’d like that, Commander.
TUCKER: Call me Trip.

T’Pol vs Mänskligheten: Borta bra men hemma värst. Visst är människor jobbiga och luktar illa, men de försöker i alla fall inte tvinga en till att låta ens minne och sinne smälta samman med dem.

Det här kändes precis som… 
Vulcaner som brottas mellan logik och känslor har vi sett förr. Det är ett av Star Treks klassiska teman, faktiskt. Men hela idén med en utbrytargrupp av vulcanska livsnjutare känns kul, och T’Pol är faktiskt ovanligt sympatisk när hon för en gångs skull väljer att lämna regelverket för att få ha lite skoj. Att skippa meditationen en kväll måste vara lite som att testa att knarka för T’Pol. Och precis lika skadligt.

Intressant att den känsla som verkar mest undertryckt hos T’Pol är sexualiteten. En våt dröm är en mardröm, ungefär. Men drömscenerna där hon struttar runt på väg till jazzklubben är väldigt stylish. Synd att hon inte får ha så fina kläder ombord på Enterprise. DET hade varit något.

Andra avsnittet i rad med en drömscen, förresrten. Har de kommit på något nytt fiffigt när de manusspånat, tro. .

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 679 tv-avsnitt.

ENT: Broken Bow (dubbelavsnitt). En nygammal Star Trek-satsning.

Vi har nu kommit fram till hösten 2001 i vår exposé genom Star Trek-historien, och det är dags för konceptets första riktiga prequel. Nästan.

För visserligen utspelas TV-serien Enterprises första säsong år 2151 (extremt tidigt i Star Trek-tidslinjen), men samtidigt är faktiskt den huvudsakliga handlingen i långfilmen Star Trek: First Contacts förlag till 2063 (sedan har det ju förstås skett en massa andra, kortare tidsresebesök, men dem kan vi kanske hoppa över här). Helt säkert kan vi åtminstone utse Enterprise till den första berättelsen som på allvar utforskar Star Treks förhistoria (f. tos. – det vill säga före originalserien). Vad som egentligen hände efter att vulcanerna bestämt sig för att för första gången ta kontakt med mänskligheten.

Tydligen är den allmänna åsikten på Jorden år 2151 att utvecklingen gått alldeles för långsamt de senaste 90 åren. Vulcanerna verkar ha varit tveksamma till att ge människorna tillgång till avancerad warpteknik, i och med det har det riktigt stora språnget ut i rymden dröjt. Själv känner jag mig oväntat oberörd inför människornas frustration, och efter att ha sett det här avsnittet så känns det som ett vettigt beslut att inte låta homo sapiens få full tillgång till resten av galaxen utan en viss mognadsprocess.

Seriens huvudperson, Jonathan Archer, är mer förbannad på vulcanerna än de flesta andra. Hans pappa ritade rymdskepp som aldrig byggdes, tydligen var det ockå vulcanernas fel. Och när han själv nu står i begrepp att bli kapten över stjärnflottans nybyggda stolthet, Enterprise, så vill vulcanerna skjuta upp även hans avresa. De är oroliga för en interstellär konflikt efter att en klingon nödlandat på Jorden och sedan blivit skjuten av en bonde där. Jon Archer vägrar gå med på någon försening, och insisterar på att han själv ska frakta den skadade klingonen till hans hem, trots (eller kanske just på grund av) att han inte vet något om deras hemplanet eller dess krigiska befolkning. Det resulterade i en bitvis hetsig diskussion mellan Archer, hans överordnade Forrest och vulcanen T’Pol om människans mognad och utforskandet av rymden:

FORREST: We may need to defer to their judgement.

ARCHER: We’ve been deferring to their judgement for a hundred years!

FORREST: Jon.

ARCHER: How much longer?

T’POL: Until you’ve proven you’re ready,

ARCHER: Ready to what?

T’POL: To look beyond your provincial attitudes and volatile nature.

ARCHER: Volatile? You have no idea how much I’m restraining myself from knocking you on your ass. These Klingons, they’re anxious to get their man back. Fine. I can have my ship ready to go in three days. We’ll take him back home, alive.

Jag vet inte riktigt hur Jon Archer tänkte här. Att säga till någon hur mycket man måste anstränga sig för att inte gå till fysisk attack mot någon är eventuellt inte det bästa sättet att bevisa att man inte är labil eller våldsam. Eller? Trots den här incidenten är det just T’Pol som blir utsedd att följa med på Enterprise på färden mot klingons rymd. Kaptenen och de andra behöver vulcanernas stjärnkartor för att kunna ta sig till klingonernas hemplanet, och då får man T’Pol på köpet. Eventuellt är det också en bra idé att ha någon med lite mer rymdvana än besättningen på Enterprise med på färden.

För jäklar vad de behöver hennes hjälp. Hela poängen med seriens första avsnitt verkar vara att inpränta för oss som tittar att mänskligheten definitivt inte är redo för att röra sig ute i galaxen på egen hand. Eller är det jag som läser machofasonerna på fel sätt här?

Enligt mig är Archer och hans manskap genomgående inskränkta, impulsiva, naiva, självgoda och rasistiska – utbrotten av vulcanofobi kommer ofta och utan några ursäkter efteråt. Och dessutom verkar manskapet sakna ens den minsta hyfs eller vidsynthet. Som när T’Pol äter middag med chefsteknikern Tucker och kapten Archer. Hon är vegetarian, medan de två käkar…revbensspjäll tror jag att det är, och fäller kommentarer som känns som hämtade från 50-talet.

T’POL: You humans claim to be enlightened, yet you still consume the flesh of animals.

TUCKER: Grandma taught me never to judge a species by their eating habits.

ARCHER: Enlightened may be too strong a word, but if you’d been on Earth fifty years ago, I think you’d be impressed by what we’ve gotten done.

T’POL: You have yet to embrace either patience or logic. You remain impulsive carnivores.

TUCKER: Yeah? How about war, disease, hunger. Pretty much wiped ’em out in less than two generations. I wouldn’t call that small potatoes.

T’POL: It remains to be seen whether humanity will revert to its baser instincts.

TUCKER: Well, we used to have cannibals on Earth. Who knows how far we’ll revert? Lucky this isn’t a long mission.

ARCHER: Human instinct is pretty strong. You can’t expect us to change overnight.

T’POL: With proper discipline, anything’s possible.

Det finns en hel del med Enterprise som jag verkligen gillar redan från start. Som att man ansträngt sig för att skapa ett universum som just är pre-federation, pre-original series. Tekniken är mer primitiv, utformningen av skeppet mer spartansk och enkel. Skeppet verkar mindre, bryggan är inte så mycket av spatiös salong som i de tidigare serierna, utan mest ett rum fyllt med massor av maskiner. Kaptenens hytt är klädsamt trång, precis som det ganska snålt tilltagna rummet där befälen äter sina middagar. En hel del av lyxen och teknologin som vi sett i andra Star Trek-serier saknas också. Transportören ombord är något man bara använder i nödfall, och universalöversättningsmaskinen är heller inte vad den senare blir, utan krånglar ofta och mycket. Och som jag redan nämnt är till och med rollfigurerna mer inskränkta och har noll koll på vilka faror som finns där utanför solsystemet än vad vi hittills sett i serien.

Något som däremot är helt nytt är stilen på signaturmelodin och förtexterna till serien. Här blickar man tillbaka på människans historia av utforskande och upptäckter, samt olika farkoster som döpts till Enterprise genom tiderna. Allt ackompanjerat av någon vidrigt skrålande rockballad (även om den faktiskt är skriven av Diane Warren). Det här är den första och enda signaturmelodin i Star Trek-sammanhang som inte är instrumental och inte en originalkomposition – låten förekom första gången i filmen Patch Adams, och sjöngs då av Rod Stewart. En viss connection med rymdutforskning finns däremot till den här sången. Låten användes som “dags att vakna”-låt på flera rymdexpeditioner. Det här skräckinjagande informationen hittade jag på Memory Alpha:

“Where My Heart Will Take Me” was played for the crew of the space shuttle Discovery as their morning wake-up call on 2 August 2005.  The song was also used as a wake-up call for the crew of the Endeavour during STS-118 on 9 August 2007. The song was used again for the STS-125 Hubble Telescope repair crew on board Space Shuttle Atlantis on 24 May 2009.  In December 2014, Russell Watson recorded a special version of the song to help wake the New Horizons space probe from hibernation prior to the craft performing the first flyby of Pluto.

Jag hade nog inte kunnat somna om jag visste att nästa dag skulle börja så här vidrigt:

Okej, tillbaka till Enterprise-universumet igen. Ilskan mot vulcanerna till trots, helt utan rymdskepp har mänskligheten ändå inte varit under de 90 åren sedan first contact. Man har (får jag reda på senare i serien) bland annat koloniserat Månen och Mars, och även tagit sig utanför själva solsystemet. En av mannarna ombord, Travis Mayweather, är till och med uppväxt på rymdskepp, och kallas därför för en “spaceboomer”. Frågan är om den där rymdvanan faktiskt gett honom lite annorlunda perspektiv än de andra ombord. Jag tycker i alla fall att han är seriens mest sympatiske rollfigur så här långt.

Annars är första intrycket efter Broken Bow att Enterprises uppställning av rollfigurer är enormt svag. Jag blandar ihop snubben som är pilot med teknikchefen, trots att de har olika hårfärg och att den ene pratar brittisk engelska och den andre någon form av sydstatsdialekt. Den asiatiskt-ättade språkvetaren verkar mest rädd och ångestfylld inför uppdraget. Betydligt lugnare är den alien som fungerar som läkare ombord, doktor Phlox. Han är den gladaste typ som tjänstgjort inom sjukvårdsdetaljen i en Star Trek-serie så här långt. Phlox försitter ingen chans att njuta av livets goda, vilket verkar vara i stort sett allt som kommer i hans väg. Ingen detalj i livet verkar vara för liten eller obetydlig för att glädjas eller fascineras över. Och han är också ett stort fan av naturmedicin och verkar ha med sig ett otaligt antal märkliga livsformer som kan användas till läkeprocesser. Men inte ens Phlox får mig riktigt fascinerad. Hela gänget känns som svagt skissade oulines, inte som coola rollfigurer. Vi får se om det tar sig så småningom.

Okej, en rollfigur sticker ut, men inte nödvändigtvis på ett bra sätt. Det inlånade vulcanska befälet T’Pol. Hon är, som sig bör, ren logik förpackad i en vulcansk kropp. Replikerna levereras oftast helt utan känslor, och genom en mun med kraftigt förstorade läppar som gör att skådespelaren ibland framstår som extra dubbad, eftersom i alla fall jag ibland får intrycket att hon har svårt att stänga munnen. T’Pol verkar också vara tänkt som Enterprises motsvarighet till Seven of Nine – det vill säga ögongodis för den tilltänkta manliga publiken. Hon är klädd i samma typ av åtsittande kläder, och har ungefär samma ointresse för världen omkring sig och annat känslopbjafs. Fast jag kanske ska poängtera att det inte bara är T’Pol som blir objektifierad i den här serien. I scenen där T’Pol och maskinchefen Tucker ska smeta in varandra med någon form av spordödande gele så är kameran också rätt intresserad av hans exponerade kropp. Jag är faktiskt fortfarande lite chockad över den här scenen, det känns som om den i en helt annan klass av snuskighet än vi är vana vid i Star Trek.

Men försöken till lite sexighet är kanske också i linje med den grabbighet (eller ska vi kalla det gubbsjukhet) som är genomgående i Enterprise. Något som faktiskt placerar serien närmre originalserien än alla andra Star Trek-koncept. Ja, Enterprise kanske till och med överträffar originalserien i dudighet på sina ställen. Som i en scen där Mayweather och Tucker fnissigt tar sig an ämnet att kvinnorna på Draylax har tre bröst. Eller när man kommer fram till en planet och snubbarna storögt står och kollar på gogo-danserskor som fångar insekter med sina långa tungor. Eller när Archer blir förhörd av en kvinnlig suliban genom att hon kysser honom.

Ja, de där sulibanerna är viktiga figurer i det här avsnittet. Storyn kretsar alltså kring klingonen Klaax, och varför han kraschlandade på Jorden, jagad av genetiskt förändrade sulibaner. Det här gänget med sulibaner styrs (och förbättras rent fysiskt) av en anonym snubbe från framtiden. Han håller på med någon form av projekt där han försöker ändra historien. Bland sulibanernas uppdrag finns till exempel att få det att se ut som om olika klingonska hus håller på att attackera varandra för att splittra det klingonska riket. Det är bevis på den här konspirationen som Klaax har inopererat i sitt dna. Ett dolt meddelande som levereras till klingonerna tack vare Enterprise-crewens riskfyllda resa och fritagande av Klaax..

Vem den där rösten från framtiden är får vi aldrig reda på (jag antar att det är en storyline som vi kommer att möta längre fram i serien), men andra halvan av avsnittet bjuder i varje fall på en hel del action, pangpang, ett helt kluster av rymdskepp som mister sitt magnetiska lås och en fajt i en kammare där tiden är en smula fördröjd. Om tekniken i Enterprise är enkel jämfört med andra serier, så ser avsnitten i alla fall snyggare ut än någonsin.

Jag är inte helt övertygad av Enterprise som koncept efter den här piloten. Mest faktiskt lite irriterad och arg. Så mycket besvär för något som mest känns lite dumdrygt. Men vägen dit var, trots allt, rätt underhållande. Mer action och schyssta effekter än jag sett på ett tag.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 1 & 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 664 tv-avsnitt.

Star Trek Discovery-böckerna: Drastic Measures. Lorca och Georgiou på gamla äventyr.

Drastic Measures, den andra romanen i Discovery-serien, utspelas år 2246, ungefär tio år före tv-seriens avsnitt Battle at the Binary Stars. Här sammanstrålar Philippa Georgiou och Gabriel Lorca på den koloniserade planeten Tarsus IV där en aggressiv svamp förstört nästan allt som går att äta för de stackars nybyggarna. När Federationen inte verkar kunna hjälpa planetens invånare i tid för att undvika svält och undergång så fattar den nyutnämnde guvernören Kodos ett minst sagt drastiskt beslut. Eftersom maten på sikt inte kommer att kunna räcka till alla så väljer han att avrätta hälften av planetens 8 000 invånare. En massaker som inte bara är grym och brutal, utan också helt onödig. Ett första Federationsskepp når Tarsus IV med mat och personal bara dagar efter att 4 000 personer mördats på kolonins stora stadium.

Gabriel Lorca, som senare ska komma att bli befälhavare på Discovery, befinner sig redan på Tarsus IV när massavrättningen äger rum. Han är en av en handfull personer som Starfleet har stationerade på planeten. Lorca är där för att testa tillvaron på “land” efter ett årtionde i rymden – och verkar ha övervägt att eventuellt stanna på planeten för gott. Kanske rentav sluta i Stjärnflottan och istället satsa på familjeliv med sin nya flickvän, som han träffat på planeten. Georgiou är däremot en nykomling på Tarsus IV. Hon är med på det där första skeppet som kommer till undsättning. De två samarbetar när de försöker skapa ordning och reda på en planet vars befolkning är traumatiserad efter massmordet. Men de jobbar också tillsammans för att jaga ifatt mannen som snabbt fått öknamnet “Kodos The Executioner” som befinner sig på flykt på planeten.

Trots sitt mörka innehåll är jag betydligt gladare efter att ha läst Drastic Measures än efter den första Discovery-romanen, Desperate Hours. Förra boken kunde jag inte läsa mer än två, tre sidor i sträck av innan jag blev uttråkad. Drastic Measures hade jag däremot svårt att lägga ifrån mig. Jag satt uppe långt efter läggdags flera nätter och fortsatte att plöja kapitel efter kapitel. Inte för att den är särdeles välskriven, men det finns definitivt ett driv i berättandet. Jag ville verkligen veta hur det skulle gå. mycket mer än jag ville sova. Så har också Drastic Measures en betydligt tydligare premiss än sin föregångare i serien. Dess teman berör också åtminstone i viss mån vikten av medmänsklighet och etik i en värld som står inför extremt svåra val. Det handlar om flyktingar, resursbrist, svält och onda män som tror på “survival of the fittest”, och det känns ju ganska aktuellt.

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Här pratar vi inte om något så konstlat som ett obemannat rymdskepp från en redan död civilisation. I stället handlar Drastic Measures om något så konkret som ett brutalt och grymt folkmord, i en historia som har en tydlig skurk –och dessutom en smart sådan, som hela tiden ligger steget före de som jagar honom.

Författaren, Star Trek-vetaranen Dayton Ward, vågar dessutom leka lite med berättarperspektiven i boken. Ett smart grepp är till exempel att låta en kvinna från Betazoid vara berättare i några av scenerna. Med sina tankeläsargåvor kan hon ju beskriva huvudpersonerna och deras stressreaktioner på ett ytterst ingående sätt (som bonusinfo får vi också reda på skumma saker som att betazoiderna inte berättade om sina förmågor för Federationen från början)

Ward bryter också upp berättelsen med korta utdrag ur en framtida bok som handlar om det bisarra händelseförloppet på planeten: The Four Thousand: Crisis on Tarsus IV. En samling intervjuer med de som var med, både offer och förövare, och som kom ut 10 år efter katastrofen. Även om det greppet piggar upp en del så hade jag gärna sett fler avbrott i liknande stil, kanske med texter från andra källor kring det som hänt. Här och där avslöjar dessvärre intervjuerna från boken lite för mycket om det som ska hända framöver i berättelsen – jag kan ju till exempel vara ganska säker på att någon som blir intervjuad för boken överlever våldsamheterna på Tarsus IV. Där förstör Ward lite för sig själv. Men så rör han sig faktiskt också i redan utforskade vatten.

Jo, visst var det något bekant med den där Shakespearefixeringen.

Nu kommer en extra känslig spoiler som antingen kan förstöra läsningen av boken, eller eventuellt göra den mer intressant att läsa. Det tog mig faktiskt 381 av de 391 sidorna i Drastic Measures innan jag insåg att man lika gärna skulle kunna kalla den här boken för en prequel till originalserien som för Discovery. Drastic Measures skildrar nämligen bakgrunden till TOS-avsnittet The Conscience of the King (som en del kanske minns som konceptets mest Shakespearereferenstyngda). Jag blev lite misstänksam när en bok med Shakespeares samlade verk dök upp på ett väldigt övertydligt sätt i slutet av Drastic Measures, och insåg att det var något bekant med hela storyn. Det här förklarar också att författaren Dayton Ward vågade göra något så uppseendeväckande som att skriva in en ung James Kirk i den här boken. I efterhand förstod jag att det i själva verket inte var så dramatiskt, Kirks närvaro på Tarsus IV var ju redan inskriven i kanon.

Vad jag däremot har lite svårt för är den fjäskande tonen i den här boken kring den tonårige Kirk. Georgiou träffar honom i några minuter och är så pass superimponerad att hon redan börjat jobba som hans personlige syo-konsulent. Ett kortare exempel ur den dyrkande beskrivningen:

From what Georgiou could see he was a fount of raw untapped potential, lacking only age, education, and experience. If he was anything like his parents had to be, and assuming his own desire to pursue such a path, young Jim Kirk had the makings of a first-rate Starfleet officer.

Desperate Measures sid 196.

Det nya som Dayton Ward tillför med den här boken är alltså i själva verket att skriva in Georgiou och Lorca i Kirks backstory. Lyckligtvis nöjer sig faktiskt inte med det, utan passar också på att låta både Enterprise och dess kapten Robert April få vara med i några scener. Det blir lite Star Trek-göttigare så.

Vilka nya saker får vi reda på om Lorca och Georgiou då? Nja, de är ganska lika det vi sett av dem tidigare. Hon är rättrådig, behärskad och kontrollerad. Han är impulsiv, hämndlysten och beredd att tänja på regler och protokoll för att sätta dit skurkarna. I just det här fallet är han kanske lite extra på, eftersom hans flickvän är en av dem som dödats i massakern på arenan. På bokens allra sista sidor får vi dessutom en glimt ur framtiden där Lorca sitter i fängelse – en påminnelse om att den vi läst om i den här boken är primäruniversumets Lorca, inte spegel-Lorca. Det vill säga, vi har läst en fördjupande roman om en person som faktiskt aldrig varit med i Discovery.

Det blir många lager och referenser att hålla reda på, men som helhet är Drastic Measures helt okej äventyrslitteratur. Jag håller ju fortfarande på att försöka förstå mig på den här genren, och hakade bara upp mig några gånger i den här romanen. Ward verkar liksom ha några hangups som ofta återkommer i hans skrivande. En av dem är väldigt detaljerade beskrivningar av rum i allmänhet, och antalet arbetsplatser och datorskärmar i dem i synnerhet. På sidan 237 får han ett annat anfall av övernitisk detaljrikedom, när han börjar beskriva innehållet och principerna bakom packningen i Lorcas ryggsäck. Antar att det är sånt som vissa av fansen vill ha i sin strävan efter att kunna rekonstruera livet i Stjärnflottan. Själv hade jag gärna sett lite mer djup hos huvudpersonerna i stället. Mot slutet av boken (som för övrigt består av en tre, fyra olika slut på rad) fastnar Ward dessvärre också i det där styltigt högtidliga språket som jag tycker så illa om. Det är tydligt att Ward skriver bäst när det är lite action och rakare handling, miljöbeskrivningar och det lite mer målande känns mest krystat. Och att boken är så dåligt korrläst att man dubblerar några meningar i bokens början är väl ytterligare ett tecken på ambitionsnivån med den här produkten.

Men som ren brukslitteratur dyker det här mer än nog. Tycker att Dayton Ward använder sig av kanon på ett smart sätt här. Och jämfört med förra boken om Discoverys universum är det här ett gigantiskt kvalitativt steg framåt.

Betyg: 6/10.

Star Trek Discovery: Drastic Measures. Bok 2 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 464 tv-avsnitt, samt läst 2 Star Trek-romaner och ett seriealbum..