VOY: Author, author. Det där hololäkaren skriver ett holodrama och lyckas kränka hela Voyagerbesättningen.

Plötsligt händer det. Genom någon supersmart teknisk innovation så kan Voyager kommunicera med Jorden elva minuter varje dag. Genast dras ett stort lotteri igång där besättningen ordnas i en gigantisk telefonkö. Efter snart sju år i deltakvadranten är det äntligen dags att ringa hem.

Men de regelbundna kontakterna med Jorden får oväntade konsekvenser. Som när hololäkaren får för sig att använda den numera dagliga dataströmmen till Jorden för att sälja in sig själv och ett egenhändigt ihopsnickrat holoäventyr till en känd förläggare. Photons be free heter storyn och handlar om holofobi och förtryckta hologram. Huvudperson är en hololäkare som blir förtryckt av den ondskefulla och brutala besättningen ombord på rymdskeppet USS Voyeur, som planlöst far runt i deltakvadranten. Jo, nyckelromansförklädnaden är minst sagt genomskinlig.

Hololäkaren har använt Voyagers besättning som grund för alla sina figurer, men bytt ut detaljer på ett lite småkäckt vis, Paris heter exempelvis Marseille och har mustasch medan den Chakotayliknande holofiguren har en annan ansiktstatuering än sin förlaga. De där smådetaljerna hade säkert bara tagits som en rolig grej om inte hololäkaren också gjort brutala nidbilder av alla i sin närhet. Den kvinnliga kaptenen ombord på Voyeur är till exempel extremt hårdför, och drar sig inte för att döda medlemmar ur sin egen besättning när holodrama-hololäkaren inte vill låta besättningsmedlemmar från bryggan gå före i vårdkön.

När Paris får testköra holoäventyret blir han förstås upprörd och kränkt över hur hololäkaren beskrivit sin tid på Voyager, och tipsar därför de andra i ledningsgruppen om att ta sig en titt. I en rad komprimerade holodäcksäventyrklipp får vi får sedan se hur de en och en, med växande obehag, tar del av hololäkarens verk. När hololäkaren blir konfronterad med vad han gjort hävdar han sin konstnärliga frihet. Dags för Paris att träda in och skriva ett holodäcksäventyr där det är hololäkarens tur att utmålas som osympatisk och känslokall. Då trillar poletten ner, men för sent.

När hololäkaren kontaktar förlaget för att arbeta om äventyret (och göra sina kollegor mer sympatiska) så får han inget gehör. Tvärtom. Förlaget släpper äventyret som det är, utan att bry sig om varken hololäkaren eller Janeways protester. Förlagets argument är att hololäkaren inte skyddas av upphovsrätten eftersom han är…ett hologram. En händelse som ser ut som en tanke. Det är ju ganska svårt att avfärda holoäventyrets tes om att hologram är förtryckta, när till och med förlaget som ger ut äventyret behandlar hologrammet som skrivit det som skit.

Federationen är ungefär lika road av den här nidbilden av Voyagers besättning som personalen ombord, så ganska snabbt står det klart att ärendet måste redas ut i domstol. Här förvandlas alltså Author, author till en opretentiös coverversion av The Next Generation-avsnittet The Measure of a man. Då handlade det om Datas mänskliga rättigheter, nu är det dags att ompröva hologrammens livssituation. I alla fall i förhållande till upphovsrätten.

Den här intrigen varvas sedan med b-handlingen som består av ett antal samtal mellan Voyagers crew och Jorden. Eftersom Seven sköter tekniken under samtalen så tjuvlyssnar hon också på allas konversationer, i bland följt av en syrlig kommentar kring vad hon hört. Bland annat så får hon ta del av hur Kim utsätts för prestationsångestframkallande tjat av sina föräldrar. Lite har han väl sig själv att skylla, han har eventuellt målat upp sig själv som Voyagers mest hjältemodige besättningsman. B’Elanna Torres farsa hör också av sig, efter många år har han bestämt sig för att återupprätta kontakten med sin dotter (snygg upphämtning av hennes origin story för några avsnitt sedan). Till sist bestämmer sig Seven för att det kanske är dags att hon själv gör ett samtal, till en av de släktingar som hon har kvar på Jorden. En konversation där Seven hela tiden missförstår det som är menat som dråpliga barndomsminnen.

IRENE HANSON [on screen]: You can imagine my reaction when Starfleet told me to expect your call.
SEVEN: I experienced some apprehension myself.
IRENE HANSON [on screen]: You seem like a lovely young woman. But you were the most stubborn six-year-old I’ve ever met. Your parents left you with me for a weekend, and you were so angry you locked yourself in my guest room and refused to come out.
SEVEN: That must have been inconvenient for you.
IRENE HANSON [on screen]: Oh, I coaxed you out eventually with a strawberry tart.
SEVEN: I’m very fond of strawberries. I didn’t realise I’d eaten them as a child.
IRENE HANSON [on screen]: You couldn’t get enough of them. Of course, you didn’t hesitate to point out if they weren’t perfectly ripe.
SEVEN: I’m sorry if I insulted you. Perhaps I shouldn’t have called.
IRENE HANSON [on screen]: No, I’m very glad you did. It’s wonderful to see you again, Annika.

Author, author är ett smart sätt att följa upp säsongens minitema kring hologrammens mänskliga rättigheter. I avsnittets sista scen inser vi dessutom att den första versionen av hololäkarens äventyr redan börjat spridas bland hans hologramtvillingar nere i en gruva. Kanske kommer hans arbete att leda till en revolution så småningom, trots allt. Och för oss som inte lever i Voyager-universumet så blev det i varje fall riktigt bra tv. Author, author är ju lite som Voyagers tappning av ett spegeluniversum, fast lite mer underhållande eftersom allt är filtrerat genom hololäkarens självupptagna och självförhärligande filter.

Mitt enda problem med det här avsnittet är kanske att jag tycker mig se alldeles för lite självrannsakan hos besättningen på Voyager. Visst har hololäkaren överdrivit saker och ting i sitt holoäventyr, men han har inte fel i allt. Jag har rätt ofta reagerat på att folk är så taskiga mot hololäkaren, framför allt i inställningen till hans ambitioner kring att stiga i rang, utvecklas, få åka på konferenser eller knyta kontakter med andra civilisationer. Hololäkaren, Neelix och Seven of Nine är det alltid okej att skratta bakom ryggen på (ibland även Tuvok).

Jag framstår kanske som en totalt humorlös pk-riddare här, men ser ju att serieskaparna känt lite samma sak i och med det här avsnittet. Att det är dags för lite upprättelse för stackars Hololäkaren. Däremot får Janeway komma väldigt enkelt undan i det här avsnittet. Sättet hon elegant byter fot i diskussionerna är imponerande. Först är hon jättearg på hololäkaren för vad han skrivit, sedan vill hon framstå som hans ende vän i världen. Men oavsett taktik så är slutsyftet med bägge ställningstagandena att stoppa utgivningen av holoäventyret där hon framstår som en tyrann. Janeway skyr tydligen inga medel för att få det hon vill ha.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 656 tv-avsnitt.

VOY: Spirit Folk. Det där holodäcksinvånarna vill bränna Federationister på bål.

Vi är tillbaka i den lilla irländska holodäcksbyn Fair Haven, där Janeway blev ihop med en holokille för några veckor sedan. Ett holodäcksprogram som är så populärt bland personalen på Voyager att det nästan håller på att braka samman. Tekniken bakom programmet är överansträngd, och det börjar dyka upp en massa buggar i programmet som ingen riktigt verkar ha koll på. Den allvarligaste av dem är att folket i Fair Haven börjat få ett något mer förhöjt medvetande. De har helt enkelt börjat lägga märke till alla konstiga saker som gästerna från Voyager har för sig.

På puben sitter de och skvallrar förskrämt om hur de besökarna försvinner mitt framför ögonen på dem, hur någon lyckas laga en punktering som genom trolleri och hur en annan av byns nykomlingar verkar kunna påverka vädret. Det kanske mest graverande beviset på att något riktigt konstigt är i görningen är när några av byborna ser Tom Paris förvandla stackars Maggie O’Halloran till en kossa (ett ganska drastiskt practical joke när Paris vill retas med Harry Kim som är ute på en dejt med henne). Alla tecken tyder på en och samma sak, enligt byborna: svart magi.

De allt mer självmedvetna holograminvånarna bestämmer sig för att ta tag i problemet. Det innefattar bland annat att ta Tom Paris och Harry Kim till fånga. Janeway är fortfarande lite för kär i sin pojkvän Michael Sullivan för att tvångsavsluta holodäcksdriften och riskera att han raderas, det är tydligen den enda lösningen för att få rätt på det allt mer trilskande Fair Haven-programmet. I stället skickar hon in hololäkaren, tanken är att han i rollen som byns präst ska kunna rädda Tom och Harry. Han blir givetvis också fastbunden vid en stol, och dessutom förs hans program över till holodäckets matris. Nu går det inte att ens tvångsavsluta programmet för att lösa problemet.

För att stävja det man tror är Voyagerbesättningens svarta magi läser byborna besvärjelser, genomför förhör under hypnos och börjar till och med förbereda sig för att kanske bränna sina fångar på bål. Janeways metod för att ta sig ur den här knipan är lika enkel som dramaturgiskt mesig. Hon berättar helt enkelt sanningen för Michael Sullivan, och visar honom Voyager. Eller, ja, en variant av sanningen ska man kanske kalla den information hon delar med sig av. Övergripande saker, som att hon och de andra lever på ett rymdskepp, förklarar hon för Sullivan, men utelämnar mindre detaljer som att Fair Haven och att alla dess invånare bara är en fantasiskapelse. Sullivan låter sig i varje fall övertygas av Janeways bekännelse, och på något extremt myndigt sätt övertalar han sedan byborna att lugna ner sig. De nya gästerna från Voyager må ha vidunderliga krafter, men de gör ju inget illa med dem, hävdar han. Ja, förutom den där ko-förvandlingen då.

Så Janeway får behålla sin pojkvän, och Voyager sin irländska idyll, men inte i samma omfattning som tidigare. Det fixar inte holodäckstekniken ombord. Men att allt fortfarande vilar på en enda stor lögn låtsas varken Janeway eller manusförfattarna om. Inte i det här avsnittet i varje fall.

Jag gillar upptakten, där Fair Havens invånare på sitt sätt revolterar mot sina mystiska gästerna, de som uppför sig som hemmasnickrade kolonialherrar i ett lydrike där de faktiskt kan bestämma allt. Men sen är det inte lika festligt att upproret genast utmynnar i vidskepelser och nästintill lynchning och häxbränning. Framför allt är hela problematiken kring hologrammens rättigheter egentligen minst lika infekterad och konstig när det här avsnittet är slut som det var när det började.

Hur man än vrider och vänder på saken så skulle ju ett revolutionärt hologram kunna ha ett case kring hur Federationen delar in sina hologramslavar i olika kaster, med olika tillgång till matrisen, sanningen och självbestämmande. Vissa, som Michael Sullivan, kommer aldrig att vara något annat än Janeways sexslav. Så är det ju bara. Även om han inte vet om det själv. Det här är ju också något som man snuddat vid men inte velat ta tag i på allvar, både när hololäkaren övertygar Janeway om fördelarna med att ha en holo-lover, och när han övertygar kaptenen om att hon borde bevilja hans avskedsansökan (då när han höll på att bli operastjärna på en matematikintresserad planet).

Spirit Folk var väl tänkt att vara ett lättsamt och komiskt avsnitt, men kanske är det ett tecken på att man inte helt lyckats med det när jag sitter och skriver ett långt blogginlägg om holograms mänskliga rättigheter i stället för allt tokroligt som händer i det här äventyret. Men så blir det när man skriver blogginlägget några dagar efter man sett avsnittet, och hunnit problematisera sönder det för sig själv. För övrigt, tänk vad intressant det här avsnittet hade blivit om någon verkligen hade blivit bränd på bål i Fair Haven. Det hade verkligen ställt saker och ting på sin spets.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 627 tv-avsnitt.

VOY: Bride of Chaotica! Det där Janeway är spindeldrottningen Arachnia.

För några avsnitt skrev jag ju om att Tom Paris holodäcksäventyr som Captain Proton fått mig sugen på att köpa klassiska Blixt Gordon-avsnitt på dvd. Men frågan är om jag inte fick mitt lystmäte redan nu, i Voyager-avsnittet Bride of Chaotica! Här går nämligen serieskaparna all in i Captain Protons universum, med Janeway gästspelande som Queen Arachnia (komplett med raffig outfit och överdramatiska poser). Jag kollar en gång extra i creditlistan för att få mina goda aningar bekräftade. Jodå, det är Bryan Fuller som skrivit det här avsnittet.

Tom och Harry är alltså tillbaka på holodäcket där de leker sig igenom ett Captain Proton-avsnitt när man får oväntat besök. Två män från en annan dimension, en livsform som är foton-baserad precis som hololäkaren och figurerna på holodäcket. För de här varelserna är det äventyret på Planet X som utgör verkligheten, medan Voyager och dess kolbaserade besättning inte ens är avläsbara på deras instrument. Men främlingarnas försök att kontakta vad de tror är den främmande civilisationen på Planet X går inte så bra, den består ju av Doctor Chaoticas onda och skjutgalna hejdukar.

Men även om den här fotonbaserade aliencivilisationen inte riktigt har koll på att Voyager och dess besättning finns, så påverkar de ändå våra vänner från Federationen. Voyager har fastnat i någon form av kraftfält på grund av fotonfrämlingarna, och när det uppstår full konflikt mellan dem och Chaotica på holodäcket så påverkas även Voyager. Den enda lösningen blir att ge sig in i holoäventyret och se till att Chaotica blir avväpnad. Detta görs lämpligtvis genom att Janeway klär ut sig till spindelkungligheten Queen Arachnia och överlistar Chaotica genom sin list, skönhet och feromoner.

Ja, det blir rätt tramsigt. Men också roligt. Gillar till exempel den självironiska scenen där Paris och Kim hamnar i ett klipplandskap i Proton-äventyret och muttrar surt om begränsade budgetar och återvunna scenografier. Sedan är kanske frågan ur ett rent genreperspektiv om Voyager ens existerat som tv-serier om inte de där tidiga Blixt Gordon-följetängerna hade funnits. Bride of Chaotica! är en fin hommage till de som gått före i kampen för sf-genren. Och ett rätt så härligt avbrott i den vanliga Voyager-dramaturgin. Det känns verkligen som om serieskaparna kommit till det där stadiet där man börjar kunna testa allt mer konstiga idéer. Och jag älskar det, faktiskt.

Betyg: 9/10

Voyager. Säsong 5, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 581 tv-avsnitt.

VOY: Worst Case Scenario. Det med myteriholorollspelet som flippar ut.

Det känns verkligen som om författarna och producenterna haft “roligt på jobbet” när de skapade den här äventyret. Berättelsen om ett holodäckäventyr som blir lite för verkligt för sitt eget bästa känns ganska ofta som en lite skruvad kommentar till deras egen verklighet. Worst Case Scenario är ytterligare ett av de avsnitt som på sistone visat att serien har förutsättningar att förflytta sig bort från det förutsägbara och repetitiva.

Lite komiskt blir det i och för sig att man i Voyager väljer att återuppliva sin Maquis-intrig ungefär samtidigt som hela den storylinen avslutas i Deep Space Nine. Här i form av ett holodäcksäventyr som B’Elanna upptäcker gömt långt ner i någon databas. Det visar sig vara ett spel som utspelas precis i början av Voyagers resa genom Deltakvadranten, där Chakotay leder ett myteri mot kapten Janeway. Hela avsnittet börjar inne i holodäcksäventyret, som en förlängd fejkstart ungefär, men där vana tittare ganska snart förstår att handlingen snarare är förlagd till Voyagers första säsong, än den nuvarande tredje.

Ryktet om det här lite vågade holodäcksäventyret sprider sig snabbt på Voyager, men Janeway tar dess existens och den fiktiva komplotten mot hennes ledarskap på ett ovanligt lättsamt sätt. Till sist kommer det fram att det hela från början faktiskt var tänkt som ett träningsprogram för säkerhetsavdelningen, författat av Tuvok. Han valde dock att aldrig slutföra det eftersom samarbetet mellan Maquis- och Federationsbesättningarna gick så bra. Men då den underhållningstörstande besättningen på Voyager kräver ett slut på historien så försöker Tuvok och Paris samarbeta om att skriva en upplösning på dramat. En rad rätt komiska situationer uppstår, där deras gemensamma skrivprojekt utsätts för en rad slitningar – allt från andra personers goda råd och idéer till en allmänt grälsjuk stämning mellan de två författarna om karaktären på upplösningen. Men när de två öppnar upp holodäcksprogrammet för att komplettera storyn så triggar man också igång ett helt nytt slut på historien – författat av förrädaren och ärkefienden Seska och dolt i Voyagers databaser innan hon valde att hoppa av.

Borta är nu det här avsnittets lättsamma komiska stämning. I stället är Tuvok och Paris fångna i ett holodäcksäventyr där upplösningen redan är färdigskriven som en tragedi. De ska dö. Inget de gör verkar kunna ändra intrigen och Seskas program blockerar också transportörerna, så de kan inte strålas ut från holodäcket. Och när Janeway tar sig in i dramat för att skriva om handlingen utifrån så kompenserar bara Seskas program det med en ny variant av den tragiska ändpunkten. Inte förrän Tuvok lyckas rigga ett phasergevär till en bomb så ändras slutet på historien.

Att holoäventyr löper amok och blir betydligt mer på allvar än vad det var tänkt, det har vi sett en rad varianter på tidigare. Det roliga här är avsnittets oväntade kast från komedi till dödligt allvar, och så förstås metaperspektivet. Det är svårt att inte se Worst Case Scenario som i åtminstone till viss mån en liknelse kring manusförfattare och producenters situation när klåfingriga tv-bossar och mellanchefer ska ge sig in och “förbättra” manus och intriger.

Kul är det i varje fall, en av de absoluta höjdarna i denna tredje säsong.

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 483 tv-avsnitt.

VOY: Alter Ego. Det där ett alienhologram blir besatt av Tuvok.

Det uppstår dålig stämning när Tuvok börjar spela sällskapsspel med hologramtjejen som Harry Kim har en crush på. Fun fact: Sandra Nelsons baddräktslinne fick akutfodras on set för att undvika styva bröstvårtor i bild (det var tydligen rätt kallt i studion).

Okej, det här avsnittet hade jag nog stängt av halvvägs om jag inte hållit på med det här projektet. Så pass ointresserad är jag av avsnittets inledande drama, det där Harry Kim är kär i Marayna, en tjej på holodäcket. Jo, det förekommer en sällsynt nebulosa också, som man står och beundrar på bryggan. Starten på Alter Ego är nästan orimligt svag. 

I alla fall, Harry är så knäckt av sin crush att han överväger att gå all in vulcan för att få lite koll på sina känslor. Han söker sig till Tuvok som bemöter honom med en blandning av förakt och överlägsenhet. Men gissa vad som händer när Tuvok träffar holodäcksromansen (i rent studiesyfte förstås)? Han trillar förstås också dit – helt oförberedd på att en holodäcksbaddräktsbrud kan vara smart och intellektuell. Och vilja spela vulcanskt plockepinn, kal-toh.

Så här långt in i avsnittet sitter jag och tänker på hur avancerat det där holodäcksprogrammet måste vara om det kan konstruera exakt rätt typ av samtalspartner till alla som kommer in för att uppleva ett äventyr. Och så funderar jag på om det räknas som otrohet om man ligger med en holodäcksperson – de finns ju egentligen inte på riktigt utan bara i ett datorprogram. I Deep Space Nine har det väl mer än antytts flera gånger vad man kan ha för sig i Quarks holosviter, men här är man en aning mer kyska – trots att behovet av nära relationer måste vara akut hos många ombord, isolerade som man är från sin omvärld. 

B’Elanna hinner både med att brottas med onda hologram och bli uppvaktad av vulcanen Vorik i det här avsnittet. 

Nu visar det ju sig förstås att Marayna inte är en vanlig holodäcksindivid, utan faktiskt en alien som lyckats ta sig in i Voyagers datorprogram från en närliggande rymdstation där hon i all ensamhet håller den där nebulosan i schack. När det där upptäcks leder det faktiskt till ganska kul action. Holodäckets polynesiska paradis förvandlas på ett ögonblick till en mardröm, där B’Elanna håller på att bli strypt av en blomster-lei. 

Till sist får Tuvok träffa den verkliga Marayna, som sitter där på sin rymdstation och med ett kommando kan utplåna hela Voyager. Hon förklarar honom sin kärlek, och berättar att hon sett hur ensam och isolerad Tuvok är ombord på sitt skepp. Borde det inte vara bättre att leva med henne på stationen i stället? Tuvoks fantastiska svar på tal, som till fick den kärlekstörstande alienkvinnan att släppa honom fri? Jodå, han kom dragandes med sin vigselring. 

MARAYNA: But you are more like me than you are like them. I’ve seen the way you isolate yourself. Even in a crowd of people, you’re alone. We should be together. 
TUVOK: I must admit, I have found our conversations stimulating. Your insight and intelligence, fresh and unexpected. In other circumstances, I would be willing to spend time in your company, to continue to share knowledge and ideas. But I have a home and a spouse on Vulcan. I have a mission, and colleagues who depend on me. I do not have a complete understanding of emotions, but I believe that if you truly care for me, you will not pursue this course of action. 

Ja, men ni fattar. Man sitter i deltakvadranten och känner sig unik men osynliggjord. En stilig man med spetsiga öron anländer, och man förstår att det där är ens tvillingssjäl. Och när man sedan uppvaktar honom (om än på ett lite aggressivt “du är min gisslan och om du drar dödar jag alla dina kompisar”-sätt –  ja, då börjar han prata om sin fru.

Parförhållandet, monogamin och äktenskapet är institutioner som verkar vara universella. Eller åtminstone galax-normativa. För det är när Tuvoks  fruga börjar komma på tal som luften går ur Marayna. Eller så var det det där gamla vanliga tricket som han kör: “om du verkligen bryr dig om mig så skulle du inte göra så här mot mig”. Det där är inte bara en väldigt lam upplösning på ett halvintressant avsnitt, utan också ytterligare ett bevis på bristen på fantasifullhet och normöverskridande tankeexperiment hos Star Trek-författarna. Inte bara ser alla varelser ut som människor med  roliga masker, de verkar också ha organiserat sina liv på sätt som påminner extremt mycket om människans, åtminstone om sättet som hon levde på under 90-talet. 

Den trista upplösningen kombineras förresten med en rätt så tradig epilog också, där Tuvok och Harry spelar ett parti kal-toh tillsammans. Male bonding kan ju faktiskt Tuvok ägna sig åt, även om han är gift.

Alter Ego har kopplingar till två av de avsnitt jag kanske är mest skeptiskt till i hela The Next Generation-produktionen: Elemantary, Dear Data och Ship in a Bottle (som fick 4 respektive 3 i betyg av mig). Det kanske förklarar en viss skepsis hos mig i början av det här avsnittet. Trånande efter holodäckskaraktärer är en sak, men när de tar över hela skeppets dator och börjar materialisera sig både här och där så blir jag lite trött. Det verkar liksom lite för enkelt att ta över Voyagers (och de andra Federationsskeppens) dator- och styrsystem, det händer gång på gång utan att någon installerar ett ordentligt virusprogram. Sen är det något med en fiende som har lite för mycket makt, som blir lite trist. I det här fallet har Marayna kontroll över skeppets styrsystem, kan transportera sig överallt ombord i hologramform och i hotfulla situationer ladda ner sig själv i datorn. Nog för att jag gillar visioner kring artificiella intelligenser, men det där gör mig bara förbannad. Fast när jag sedan får reda på att det är en alien som tagit kontroll över Voyager, så blir jag på lite bättre humör och lite mer förlåtande. 

Men inte ens det kan dölja det mediokra hos Alter Ego – även som mellanavsnitt sett. Actioninslagen (om än lite valhänt genomförda) piggar dock upp. Den instabila nebulosan måste dock vara en av de allra tristaste b-handlingar jag varit med om. Som att stå och se på färg som torkar, även om den knyts ihop med huvudhandlingen i avsnittets upplösning.

Lider lite extra med det här misslyckandet, eftersom jag verkligen skulle vilja se fler storylines med Tuvok. Tycker för övrigt att resten av besättningen utsätter honom för rena rama vuxenmobbningen ibland, med sina ironiska skämt över hans brist på känslor och det logiska i hans tänkande. Men ett intressant Tuvok-avsnitt  måste nog innehålla större utmaningar än ett parti kal-toh med en attraktiv lady. 

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 460 tv-avsnitt.

VOY: Projections. Det där läkarhologrammet fastnar i en hologramloop.

voy projections

Det känns som om jag vill sortera in varenda avsnitt jag ser just nu i egna, hemmasnickrade undergenrer. Det beror antagligen på att de inledande avsnitten av den här säsongen av Voyager är sådana där typiska Star Trek-äventyr: avslutade historier som mer eller mindre medvetet påminner om saker som hänt tidigare i serien.

Projections öppnar dock upp för att sorteras in under flera olika flikar i mitt hemmagjorda kartotek. Dels är det här, förstås, ytterligare ett “trubbel på holodäck”-avsnitt (vilket ju på nytt öppnar upp för frågan hur Stjärnflottan ens kan tillåta denna extremt oberäkneliga och osäkra konstruktion på sina skepp). Men i stämningsläge och tilltal påminner den också om några andra äventyr av typen: “det är något som inte stämmer ombord på det här rymdskeppet, men det verkar bara vara jag som märker det”. Tydligast märks väl influenserna från Rikers schizofrena upplevelser i Frame of Mind, men lite av känslan från doktor Crushers våndor i Remember me finns också här. Och så, förstås, är Projections också en ganska smart twist på ett återkommande tema inom science fiction och annan litteratur: Är livet en dröm? Ett experiment? Eller, i det här fallet, är allt det som hololäkaren varit med om på Voyager och som vi kunnat se i serien bara en datorsimulering?

För Voyagers hololäkare, som väl fortfarande inte fått något namn, börjar det som en extremt ovanlig arbetsdag. Han aktiveras, men möts av ett nästan tomt Voyager, allvarligt skadat efter en strid med några kazonska skepp. Vi som sett ett och annat avsnitt av Star Trek känner förstås igen en “falsk start” när vi ser den. Greppet att inleda ett avsnitt med något superdramatiskt som sedan visar sig vara en simulering, är en gammal trope i serien. Och även om den här falskstarten pågår lite längre än vanligt så nickar vi beskäftigt för oss själva när läkaren inte får några utslag med sin tricorder när han scannar resten av besättningen. Ytterligare ett säkert tecken på att det är en simulering på gång. Men det är sedan det börjar bli lite flippat. För hololäkaren själv registreras som en livsform.

voy projections 4Svaret på gåtan ges av vår gamle förvirrade kompis Barclay från The Next Generation. Han materialiseras mitt i doktorns simulering och säger att holodäcket har hakat upp sig. Men det är också så att holodoktorn egentligen inte alls är ett hologram, utan han är en riktig människa. Äventyren han upplevt på Voyager är inget annat än ett holodäcksprogram. Ja, han  bevisar till och med sin poäng genom att starta om hela äventyret och ta oss tillbaka till Voyagers första avsnitt. Det enda sättet att få stopp på det skenande holodäcket är genom att inuti simuleringen spränga Voyager, säger Barclay. Ett så pass drastiskt förslag att hololäkaren ändå tvekar. Kan han skada skeppet på riktigt om han gör det?

voy projections 5Sedan förvandlas visst det där holodäcket till något av en busstation. Chakotay är inne en runda och säger att Barclay ljuger. Kes kommer och säger att hon är gift med hololäkaren, eller snarare den läkare som skrev hololäkarens program.  Det blir lite surrealistiskt, framför allt när de olika personerna använder identiska repliker. Ett slags loop där vår stackars läkare inte vet vem han ska tro på, samtidigt som utsagan om att han finns på riktigt givetvis är otroligt lockande för en virtuell livsform.

voy projections 6Projections är ett avsnitt som successivt blir smartare och smartare. Och jag gick från skeptisk till förtjust när jag såg det. Jag gillar verkligen att man lyckats hitta en ny twist på “är livet en simulering?”-tanken. För en holodäcksläkare är förstås allting tvärtom. Hans overklighetskänsla resulterar i tanken: “finns jag kanske på riktigt?”. Hans version av Matrix skulle alltså vara något i stil med: tänk om världen inte alls bara är en enda stor datorsimulering. Jag känner också att det finns ett kittlande metaperspektiv inbyggt i manuset till det här avsnittet. Möjligheten att man faktiskt skulle kunna avsluta Voyagers sju säsonger med att i sista avsnittet säga: “du har nu varit med om ett riktigt långt holodäcksäventyr, inget hände på riktigt”. Det skulle ju till och med slå det där famösa “Bobby i duschen”-avsnittet i Dallas.

Summerar jag allt det där så blir det till ett riktigt, riktigt bra holodäcksavsnitt. Sällan har ett avsnitt där inget egentligen händer varit så bra. Scenen där hololäkaren kollar så att han verkligen är ett hologram genom att kolla så att hans arm verkligen försvinner ute i korridoren (hans läkarhologramprojektor finns bara i sjukstugan) är ett suveränt avslut på detta overklighetsäventyr.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 386 tv-avsnitt.

VOY: Heroes and demons. Det med Beowulf på holodäcket.

voy heroes

Åh nej. Ett jämrans “trubbel på holodäck”-avsnitt igen. Med tanke på allt strul som federationens skepp verkar ha med den här underhållningsfunktionen så är det underligt att man inte stänger ner den. Den här gången är det någon form av energibaserad livsform som råkar snubbla rakt in i Kims iscensättning av det gamla brittiska kvädet Beowulf (som utspelas i Danmark och södra Sverige), kortsluta fjärrstyrningen utifrån och sedan bokstavligt talat sluka först Kim och sedan även Tuvok och Chakotay i sin roll som monstret i Beowulf. –

voy heroes 5Alltså, jag avskyr oftast de här holodäckhistorierna. Känner att de mest är roliga för manusförfattarna och skådespelarna, som för en stund slipper Star Trek-seriens begränsningar och kan flippa ut lite. Jag är ju fortfarande mest intresserad av Star Trek-konceptet, inte produktionsteamets fantasier om vikingatidens Danmark, iscensatt med några av tv-historiens kanske sämsta lösskägg. Å andra sidan kan man förstås hävda att de här holofantasierna har återkommit så pass många gånger nu att de är en viktig del av Star Trek-konceptet. Usch, jag vägrar.

voy heroes 3Ett av Star Treks absoluta lågvattenmärken i mina ögon är till exempel avsnittet där hela TNG-gänget hamnar i ett Robin Hood-äventyr. Ett rakt igenom vidrig avsnitt. Och till min stora skräck känns Heroes and demons gjort i samma anda. När besättningsmedlemmarna äntrar holodäcket så välkomnas de genast av  kungadottern Freja, i värsta valkyriaoutfiten. Sedan väntar en granskning inför ett misstänksamt och väldigt skäggigt hov. Ger nästan upp här, men lyckligtvis tar faktiskt handlingen en lite oväntad väg.

Efter att Chakotay och Tuvok försvunnit på holodäcket resonerar Janeway och Paris sig fram till att den enda ombord på Voyager som kan undersöka holoäventyret utan fara för sitt liv är skeppets hologramläkare. Så utvecklas intrigen till att handla om honom istället för vikingatidens Danmark. Uppdraget på holodäcket blir ett sätt för hololäkaren (som ännu inte har något namn) att bevisa att han är en tänkande och självständig individ – inte bara ett datorprogram  (lite samma problematik som Data brottades med i The Next Generation).

I sin färd mot individualismen ska vår hololäkare efter lång tids tvekan till slut också välja sig ett eget namn. Lite olyckligt blir det doktor Schweitzer, en lite kanske för uppenbar hyllning till Albert Schweitzer  (som tur är ångrar han det valet i slutet av det här avsnittet). Efter att Schweitzer hamnat i närkamp med holomonstret så visar det sig förstås att det där med att han skulle vara osårbar är rent  nonsens. Så hur lättvindigt skickade Janeway egentligen iväg skeppsläkaren till holodäcket? Eller litade hon bara på att det fanns en säkerhetskopia lagrad i datorn?

voy heroes 2Den folkilskne och överkvalificerade hololäkaren ombord på Voyager är i mitt tycke en av seriens mer underhållande rollfigurer. Så här långt är det faktiskt bara han och Janeway som jag känner verklig sympati i Voyager. Att låta honom, pricksäkert spelat av Robert Picardo,  blir avsnittets huvudperson är en  förmildrande omständighet mitt i Beowulf-tramset. Sen är det något med Marjorie Monaghan också. Hon gör visserligen sin roll som Freja stelt och övertydligt, men ändå lyckas ge den någon form av själ. Och ja, tillsammans får de till och med uppleva en kort Harlequin-liknande romans. Sen finns det något med holoprogrammets upprepningar som jag också gillar i det här avsnittet. Att Beowulf-holonovellen faktiskt är rätt illa skriven, så samma repliker och situationer återkommer oavsett vem ur Voyagerbesättningen som kommer dit.

Så trots min avsky för den här genren av holoäventyr så är Heroes and demons faktiskt inte rakt igenom avskyvärt. Men ganska ointressant. Det var extremt svårt för mig att hålla intresset uppe genom hela avsnittet. Jag fick trösta mig med att det bjöds på lite kulturorientering även här, när Tuvok och Chakotay pratar om legender och monster:

TUVOK: This ancient Earth culture seems fascinated with monsters.
CHAKOTAY: Every culture has its demons. They embody the darkest emotions of its people. Giving them physical form in heroic literature is a way of exploring those feelings. The Vok’sha of Rakella Prime believe that hate is a beast which lives inside the stomach. Their greatest mythical hero is a man who ate stones for twenty three days to kill the beast and became a saint.
TUVOK: Such fables are necessary only in cultures which unduly emphasise emotional behaviour. I would point out there are no demons in Vulcan literature.
CHAKOTAY: That might account for its popularity.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 12/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 373 tv-avsnitt.

Ship in a bottle. Det med Moriartys återkomst.

Nu har vi kommit fram till den period under Star Treks historia då The Next Generation och Deep Space Nine sänds parallellt. Så utifrån sändningsdatumen kommer jag att hoppa mellan de olika serierna. Det betyder att vi nu HELT PLÖTSLIGT är tillbaka på kapten Picards Enterprise. Med allt vad det innebär.

tng ship in a bottle 3

Det räckte med första bilden i Ship in a bottle för att jag skulle få ett mindre sammanbrott. Data som Sherlock Holmes. Igen? Men. Det är nog sällan som jag varit med om att min åsikt om ett avsnitt har skiftat så många gånger som för Ship in a bottle. Det finns lite fina vändningar i det här avsnittet.

Men först var det alltså det stora Sherlock Holmes-hatet som infann sig...redan i teasern. Och då menar jag alltså Sherlock Holmes i Star Trek-tappning. För någon som jag som inte gillar avsnitt som utspelas på holodäck överhuvudtaget så är ändå Sherlock-varianterna snäppet värre. Tänkte jag. Och så visar det sig att det är ännu mer förfärligt än jag först trodde: det är ett TRUBBEL PÅ HOLODÄCK-AVSNITT

tng ship in a bottle 2Här återvänder man hem till Enterprise efter några sköna stunder på Deep Space Nine bara för att inse att man är tvungen att se det tröttaste av det trötta i The Next Generation. Ett avsnitt på holodäck där datorsimuleringarna strular. Och när Barclay ska fixa felet det så tar han fram gömda filer och….VI ÄR TILLBAKA I SHERLOCK-LAND. Rättare sagt i Moriarty-land. En sorts dubbelmacka av Star Trek-fatigue uppstår. Hur ska jag orka nästan femhundra avsnitt till när det här är det bästa man kan erbjuda?

Det förra avsnittet där Holmes dödsfiende Moriarty förvandlades från ett hologram till en självständigt tänkande varelse var i stort sett obegripligt för mig. Och nu dyker skiten upp igen. Miles från The Nanny vill bli en verklig människa, och lyckas till och med ta sig ut från holodäck.

Visst. Det finns två bra vändpunkter i handlingen där åtminstone den första kommer lite oväntat. Det blir så meta så för att kunna överlista Moriarty så måste man bygga en simulering inuti simuleringen av simuleringen. Och sedan flyttar man över Moriarty och hans flickvän till en hårddisk som är laddad med så mycket upplevelser att de två kan fortsätta att åka runt därinne hela livet och ständigt upptäcka nya världar. De förstår inte att de bara lever i en enda stor simulering i en hårddisk som lagras på en hylla. För att vara en kapten som för bara några avsnitt sedan oroade sig för friheten för några mekaniska hönsliknande robotar så är Picard rätt obekymrad kring att spärra in den virtuella livsformen Moriarty på en hårddisk.

 

tng ship in a bottle 1

Lite vardagsfilosofi räddar skivan, och moralen. Picard öppnar upp för att vi alla eventuellt lever i en datorsimulering (en möjlighet som även andra har diskuterat på sistone), och det blir förstås en liten extra metagrej av det hela eftersom jag ju sitter och tittar på en tv-serie om karaktärer som pratar om att deras verklighet inte är på riktigt. Snyggt.

But who knows? Our reality may be very much like theirs. All this might be just be an elaborate simulation running inside a little device sitting on someone’s table.

Men kan en sista replik och två intrigtwistar verkligen uppväga att allt annat är rövtrist. Jag suckar för mig själv och konstaterar – nej.

Betyg: 3/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 245 tv-avsnitt.