Det känns nästan lite frustrerande att återvända till Voyager just nu, jag är ju helt inställd på slutspurten av Deep Space Nine (längtar ju också en hel del efter att avsluta och stänga det kapitlet i Star Trek-kronologin så att jag kan känna att jag faktiskt tar mig vidare). Juggernaut är dessutom ett lite märkligt avsnitt, tycker jag när jag kollar på det. Ett slags hybrid av en sf-version av Chernobyl och en spökhistoria om radioaktiva (som kanske i själva verket är en zombieberättelse). Trots alla de här spännande inslagen är det hela kanske ändå till slut inget annat än en sedelärande historia om vikten av att inte alltid kunna behärska sina känslor.
Fokus är nämligen till en början på B’Elanna och hennes räliga humör. Hon har den här gången varit så folkilsken (och slagit sönder hololäkarens kamera) att hon beordrats till tvångsmeditation för att lära sig att behärska sitt temperament. Det går sådär, hon grälar på Tuvok under avslappningsövningarna och börjar genast mucka bråk när Voyager tar in två allvarligt strålskadade aliens för behandling.
Ilskan är i och för sig befogad den här gången. Patienterna är Maloner. Ni vet, folket från avsnittet Night. De som färdas över solsystem för att hitta platser där de kan släppa ut sina extremt giftiga föroreningar, och som visade sig vara nästan lika farliga som sina utsläpp när Janeway hade synpunkter på hur deras avfallshantering påverkade de stackars mörkermänniskorna som levde i en till synes obebodd del av galaxen.
De två patienterna som transporteras till Voyager i det här avsnittet har just varit ute med ett sånt där sopskepp, och blivit allvarligt strålskadade när tankarna med livsfarligt radioaktivt avfall börjar läcka. Nu hotar hela skeppet att explodera med sin dödliga last. Ett potentiellt hot mot allt liv i närheten, och Voyager kan inte ens ta sig på säkert avstånd från den befarade detonationen eftersom strålningen från sopskeppet sätter skeppets warpteknik ur spel. Det enda alternativ som återstår är att försöka ta sig ombord på sopskeppet och fixa problemet.
Och det är där som Chernobylkänslan infinner sig. För malonerna och några från Voyagers crew får treva sig fram i mörka gångar när de ska försöka stabilisera vad som i praktiken är en tidsinställd radioaktiv bomb, lite som det där avsnittet av HBO-serien där några soldater får vada runt i vatten reaktorns källare för att hitta ett par ventiler. Den stora skillnaden jämfört med Chernobyl är förstås att man i Star Trek nästan aldrig tar på sig tunga skyddskläder, eller ens andningsmasker. I stället får man i det här fallet någon form av injektion som ska skydda från strålningen (Neelix äter för säkerhets skull en jätteäcklig soppa som ska ha samma effekt). Den lätta klädseln är förstås bra för de som ska iscensätta dramat, men i mitt huvud blir det lite kortslutning när B’Elanna utsätter sig för strålningsrisk klädd i ett litet linne. Hon är liksom mer klädd för ett Alien-lajv än på uppdrag på ett radioaktivt skepp.
Successivt tillför man då ytterligare några genredrag till den här soppan. För det är något mysko med det som hänt ombord det malonska sopskeppet. Det verkar liksom inte vara mekaniska fel, utan snarare någon som saboterat driften. Malonerna börjar prata om myterna kring Vihaar, varelser som tydligen ska kunna bildas av strålningen i sopskeppens tankar. Mycket riktigt så ser vi snart att det finns något som lever mitt bland all den gröna röken ombord, och som slår ner medlem efter medlem av den lilla räddningstruppen.
Men det är inget spöke som döljer sig i skuggorna på skeppet, snarare någon form av zombie. I varje fall en form av levande död. Sabotören ombord är en ur den malonska besättningen som på något vis utsatts för så mycket strålning att han eventuellt muterat, eller i alla fall blivit helt resistent mot strålning. Slutstriden står mellan honom och B’Elanna, och det är bara genom att hon blir riktigt förbannad och slår ner honom som hon kan rädda sig själv och resten av de utsända tillbaka till Voyager. Under tiden har Janeway kommit på en plan B: att styra det läckande sopskeppet in i en sol, som på det viset kan absorbera strålningen. Hela uppdraget ombord på sopskeppet var alltså i stort sett meningslöst.
Så mycket här som gör mig konfunderad. Det är som att man i Juggernaut velat mildra en del av den ovanligt rättframma kritiken mot utsläpp och föroreningar som fanns i Night. Här får vi reda på mer om den malonska kulturen, om hur det nästan anses som ett slags värnplikt att åka ut med sopskeppen. Det är helt enkelt något som var och en måste göra för att man ska kunna behålla den livsstil som man har på sin hemvärld. De som far ut är också fullt medvetna om att uppdraget kan leda till svåra skador, och eventuellt döden. De som har de farligaste jobben ombord får därför också ut stora ersättningar får vi veta, två månader på värsta jobbet på ett sopskepp ger nästan en livstidslön.
En av dem som haft ett sånt jobb är alltså Dremk, besättningsmannen som förvandlas till ett monster och sedan saboterar skeppet för att protestera mot det system som berövat honom hans liv. Är det meningen att man ska se honom som ett slags extrem form av miljöaktivist, kanske? I så fall ytterligare en förstärkning av den något mer förlåtande attityden mot utsläppssamhället som finns som en underliggande tendens i det här avsnittet. Den här gången skildras ju Malonerna på ett mycket mer nyanserat sätt än tidigare. De är också bara individer som strävar på för att överleva. Att försöka sätta stopp för det sjuka systemet på det sätt som Dremk gjorde, riskerar bara att göra saker och ting värre. Å andra sidan kan man ju också se Dremk som det slutgiltiga offret för Malonernas giftiga livsstil. Om hans öde blir känt går det kanske inte längre att relativisera sig ur utsläppsproblematiken.
Och på tal om utsläpp, första gången man hade kontakt med malonerna så erbjöd Voyager en av sopskeppskaptenerna tillgång till mer miljövänlig teknik som skulle kunna användas på malonernas hemvärld, något som han sa nej till eftersom det skulle förstöra marknaden för den inkomstbringande sophanteringen som han livnärde sig på. Något prat om ett liknande erbjudande till det här avsnittets överlevande malon fanns inte i det här avsnittet. Kanske var det ett once in a lifetime-offer.
Juggernaut avslutas också lite abrupt Med en scen där B’Elanna tar en dusch. Visst det var väl kul att se hur en ljuddusch faktiskt fungerar (och låter). Men…så spännande var det väl inte att det fungerade som avslutinng på hela det här äventyret. En av de märkligaste slutscenerna överhuvudtaget.
Betyg: 5/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 598 tv-avsnitt.
