Tag: Zombies

ENT: Damage. Det där Archer blir skoningslös Expanse-pirat. Och T’Pol kommer ut som känsloknarkare.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Precis i början av den här säsongen var det en rymdpirat som fnyste föraktfullt mot kapten Archer. Hur han liksom tyckte sig kunna se i Archers ansikte hur han var en oförstörd och mesig idealist. Men förutspådde hur Archer själv skulle sluta som alla andra i The Expanse. Att det handlar om att äta eller ätas. Just den där piraten hamnade i och för sig i en luftsluss utan syre under ett förhör, så kanske var han inte direkt vad vi brukar kalla en människokännare. Men visst hade han rätt i den nedåtgående spiral som Archer gick in i redan då. Och som här peakar på något sätt. Hoppas jag.

Ja, det är så deppigt här att Damage faktiskt, av alla Star Trek-avsnitt jag sett hittills är det som ligger närmast undergångskänslan i Battlestar Galactica, tv-serien vars första minisäsong faktiskt drog igång under medan den här tredje säsongen av Enterprise pågick. Enterprise är en ganska mycket sämre serie än Battlestar, tycker jag. Men det är intressant att Star Trek-franchisen redan slagit in på en extremt mörk och deppig väg, och en handling som kretsar kring människans undergång just som Battlestar Galactica är på väg att göra samma grej.

Hur som helt, välkomna till ett avsnitt där Enterprise är ett flygande vrak, besättningen verkar ha gett upp alla drömmar om att någon gång kunna återvända hem till Jorden. Och T’Pol har börjat knarka.

Men en bra grej händer i varje fall. Archer kommer tillbaka till skeppet, levererad via ett av de vattenlevande Xindivarelsernas skepp. Inte för att jag riktigt förstår hur han blev frigiven. Ja, jag skulle till och med vilja gå så långt att jag utnämner det här till en av de mer orimliga vändningarna i hela serien. Jag förstår inte hur man lyckades få insekts-xindierna att helt släppa taget om Archer utan att starta inbördeskrig inom xindikollektivet. Och om man lurat insektoiderna, hur länge förväntade man sig att den lögnen skulle hålla? Och hur kan det komma sig att man ens prioriterar Archers frihet i ett läge när Degra och hans bundsförvanter är långt ifrån övertygade om att man kan tro på hans historia om transdimensionella fiender och deras planer på att ta över galaxen. Osäkerheten hindrar å andra sidan inte dem från att avblåsa insekts-xindiernas attack mot Enterprise i typ sista minuten. Det verkar helt enkelt vara fråga om en extremt oklar ordergivning när borta i Xindi-lägret.

Inte ens Archer kan ingjuta hopp i den nu ganska krigströtta besättningen på Enterprise. Framför allt inte eftersom skeppets warpspole gått sönder, och man nu är utlämnad åt att bara kunna köra krypfart med skeppet genom The Expanse. Men medan man långsamt hankar sig fram genom galaxen nås Enterprise av ytterligare ett sånt där nödrop från ett främmande skepp. Den här gången är det ett illyriskt skepp som behöver undsättas. Archer försöker förhandla sig till en ny warpspole från kaptenen på det skeppet , men får ett nej till svar. Illyrierna är inte så roade att se sin hemresa förlängd till tre år, vilket skulle vara fallet utan en warpspole.

Samtidigt mår T’Pol ganska kasst. Bland annat får vi se henne drömma om hur hon förvandlas till en vulcansk zombie när hon har sex med Tucker i duschen (det är den andra zombieduschscenen den här säsongen, så någon i författarkollektivet måste ha en grej kring det där med badrum och skräck). Strax efter att T’Pol vaknat upp från sin mardröm får vi sedan se henne riskera livet när hon ensam klättrar in i ett barrikaderat och skadat lastrum. Hon är ute efter trellium, ämnet som förvandlade en hel vulcanbesättning till zombies för några avsnitt sedan. Hon blev själv påverkad av ämnet under räddningsexpeditionen till det vulcanska skeppet, och upptäckte till sin förvåning att hon gillade vissa av känslorna som kom upp till ytan då. Så nu har hon börjat injicera trellium för att få känna mer. En ovanligt knarkigt självdestruktiv intrig för att vara Star Trek, så självklart måste T’Pol redan i det här avsnittet gå till Phlox och erkänna att hon tappat kontrollen över sitt missbruk. Intressant också att jag tog T’Pols abstinensbesvär för en förälskelse till kapten Archer. Det känns lite korkat av mig, så här i efterhand.

Tempot har som sagt ökat i det här avsnittet, så vi hinner faktiskt också med att se delar av xindiernas råd träffa en av de där transdimensionella varelserna. En kvinna som tydligen är den som varit med och skapat xindiernas råd, och enat dem i kampen mot människorna. Själv tycker jag mest att hon ser ut som en av de där shapeshifter-filurerna från Deep Space Nine, med det där väldigt släääääta ansiktet. Xindierna frågar bland annat ut henne om hon hjälpt till att låta insekts-xindierna tidsresa tillbaka i tiden för att ta fram ett gift som ska utplåna stora delar av befolkningen. Hon erkänner, och lyckas faktiskt inte riktigt övertyga de velande rådsmedelmmarna om att hon inte är en representant för ett ondskefullt, invasivt folk.

I den där kapseln som Archer skickades hem med, lyckas man hitta ett dolt meddelande från xindierna. Att Enterprise ska möta upp Degra på en plats fyra ljusår bort om tre dagar. Enterprise har ingen chans att hinna dit utan warpfart, så nu bestämmer Archer sig för att borda det illyriska skeppet och stjäla deras warpspole från dem. Ett beslut som bland annat T’Pol är mycket kritisk till. Hon till och med citerar vad Archer själv har sagt om vad som händer dem som överger sina ideal.

T’POL: We can’t save humanity without holding on to what makes us human. Those were your words to me.

ARCHER: I’m no happier doing this than you are, but we’re not going to make a habit of it.

T’POL: Once you rationalise the first mis-step, it’s easy to fall into a pattern of behaviour.

ARCHER: I’m not rationalising anything. I know full well what I’m doing.

T’POL: I can’t justify this course of action.

ARCHER: We don’t have a choice.

T’POL: I won’t let you do it!

T’Pol slår till och med sönder sin padd i Archers bord, så upprörd blir hon över de här planerna. Men hon tar genast tillbaka det där känsloutbrottet, beviset för att hon ju är en junkie. Och det har hon inte berättat för kaptenen. Och Archer står trots allt fast vid, och fullföljer sin plan. Fullt medveten om att han kanske precis dömt de oskyldiga illyrierna till döden när man slått ut deras vapen och lämnat dem utan warp i The Expanse.

Alltså. Så förtjust. Det fanns ett mörker här, som jag inte sett tidigare i Enterprise. Och det faller jag för som en fura. Stort fan av detta deppiga avsnitt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 19/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 735 tv-avsnitt.

ENT: Impulse. Det med vulcanzombierna.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det hade ju varit skönt att kunna fokusera på enbart tv-serien Picard nu, men dessvärre är det hög tid för mig att avverka Enterprise tredje säsong. Så här kommer några postningar om den, i väntan på mer om Jean-Luc.

Det är lite kul att den allt märkligare tillvaron i The Expanse verkar öppna upp för raka och rätt härliga flirtar med genrefilmen. Som den här zombiehyllningen.

Enterprise snappar upp en nödsignal från ett vulcanskt skepp, Seleya. När man kommer dit för att undsätta så ser hon mest ut som ett drivande vrak. Väl inne i skeppet upptäcker man (lite för sent) att hela besättningen finns kvar ombord, men att de förvandlats till okummunicerbara zombieliknande varelser. Nu finns det inte längre något som håller tillbaka den vulcanska våldsamheten och ilskan – men av någon anledning får det också vulcanerna att se ut som levande döda. De visar sig däremot vara smarta zombies, som vet hur man använder skeppets funktioner för att göra det omöjligt för inkräktarna att ta sig därifrån. I alla fall levande.

Hur blev det så här då? Jo, de skeppsbrutna zombievulcanerna befinner sig mitt i ett asteroidfält med stenar fulla av terrellium. Ämnet, som verkar vara det enda som kan skydda skepp från områdets märkliga anomalier, gör tydligen dessutom vulcaner galna, och efter en kort tid ombord på det vulcanska skeppet så börjar även T’pol bli påverkad. Och knäpp.

Jag tycker att det här är ett av de mer lyckade Enterprise-avsnitten på länge. Det känns som om man haft riktigt kul med alla zombiejakter, bakhåll och plötsliga utbrott av galenskap. Som i teasern, där T’Pol är spritt språngande och paranoid. Handlingen hoppar sedan tillbaka en dag, till tiden för anropet från Seleya. Och så får vi alltså följa med T’Pol in i galenskapen.

Måste kanske plocka ut några favoritscener. Som när Reed, Archer och de andra måste balansera på en smal balk över en gapande hål i golvet för att undkomma zombierna. Precis som det också är schysst att man avslutar T’Pols helvetesdygn med en lite härlig zombiemardröm. Och, förlåt att jag tjatar om tredje säsongens realism, men visst är det ett ovanligt deppigt besked som doktor Phlox får ge i det här avsnittet. Att det är för sent för att kunna bota zombievulcanerna, och att de måste lämnas åt sitt öde på skeppet – som i och för sig exploderar när Enterprisecrewen dragit därifrån. Zombievulcanerna behövde helt enkelt inte lida så mycket i ensamhet ombord på skeppet Seleya. Ja, till och med Tuckers utflykt in i asteroidbältet var rätt kul.

Bland det kanske mest omvälvande i det här avsnittet, var att Jolene Blalock (T’Pol) ju nästan är riktigt bra den här gången. Kanske lite lättare att skådespela om man har lite mer att jobba med mer än att bara se sur ut hela tiden.

För övrigt, inte så mycket mat eller sex i det här avsnittet. Däremot lite Filmhistoria: I T’Pols dröm tittar man på en komedi på filmkvällen. Men vi får aldrig veta vilken. 🙁

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 5/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 719 tv-avsnitt.

VOY: Juggernaut. Det med monstret i sopskeppet.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det känns nästan lite frustrerande att återvända till Voyager just nu, jag är ju helt inställd på slutspurten av Deep Space Nine (längtar ju också en hel del efter att avsluta och stänga det kapitlet i Star Trek-kronologin så att jag kan känna att jag faktiskt tar mig vidare). Juggernaut är dessutom ett lite märkligt avsnitt, tycker jag när jag kollar på det. Ett slags hybrid av en sf-version av Chernobyl och en spökhistoria om radioaktiva (som kanske i själva verket är en zombieberättelse). Trots alla de här spännande inslagen är det hela kanske ändå till slut inget annat än en sedelärande historia om vikten av att inte alltid kunna behärska sina känslor.

Fokus är nämligen till en början på B’Elanna och hennes räliga humör. Hon har den här gången varit så folkilsken (och slagit sönder hololäkarens kamera) att hon beordrats till tvångsmeditation för att lära sig att behärska sitt temperament. Det går sådär, hon grälar på Tuvok under avslappningsövningarna och börjar genast mucka bråk när Voyager tar in två allvarligt strålskadade aliens för behandling.

Ilskan är i och för sig befogad den här gången. Patienterna är Maloner. Ni vet, folket från avsnittet Night. De som färdas över solsystem för att hitta platser där de kan släppa ut sina extremt giftiga föroreningar, och som visade sig vara nästan lika farliga som sina utsläpp när Janeway hade synpunkter på hur deras avfallshantering påverkade de stackars mörkermänniskorna som levde i en till synes obebodd del av galaxen.

De två patienterna som transporteras till Voyager i det här avsnittet har just varit ute med ett sånt där sopskepp, och blivit allvarligt strålskadade när tankarna med livsfarligt radioaktivt avfall börjar läcka. Nu hotar hela skeppet att explodera med sin dödliga last. Ett potentiellt hot mot allt liv i närheten, och Voyager kan inte ens ta sig på säkert avstånd från den befarade detonationen eftersom strålningen från sopskeppet sätter skeppets warpteknik ur spel. Det enda alternativ som återstår är att försöka ta sig ombord på sopskeppet och fixa problemet.

Och det är där som Chernobylkänslan infinner sig. För malonerna och några från Voyagers crew får treva sig fram i mörka gångar när de ska försöka stabilisera vad som i praktiken är en tidsinställd radioaktiv bomb, lite som det där avsnittet av HBO-serien där några soldater får vada runt i vatten reaktorns källare för att hitta ett par ventiler. Den stora skillnaden jämfört med Chernobyl är förstås att man i Star Trek nästan aldrig tar på sig tunga skyddskläder, eller ens andningsmasker. I stället får man i det här fallet någon form av injektion som ska skydda från strålningen (Neelix äter för säkerhets skull en jätteäcklig soppa som ska ha samma effekt). Den lätta klädseln är förstås bra för de som ska iscensätta dramat, men i mitt huvud blir det lite kortslutning när B’Elanna utsätter sig för strålningsrisk klädd i ett litet linne. Hon är liksom mer klädd för ett Alien-lajv än på uppdrag på ett radioaktivt skepp.

Successivt tillför man då ytterligare några genredrag till den här soppan. För det är något mysko med det som hänt ombord det malonska sopskeppet. Det verkar liksom inte vara mekaniska fel, utan snarare någon som saboterat driften. Malonerna börjar prata om myterna kring Vihaar, varelser som tydligen ska kunna bildas av strålningen i sopskeppens tankar. Mycket riktigt så ser vi snart att det finns något som lever mitt bland all den gröna röken ombord, och som slår ner medlem efter medlem av den lilla räddningstruppen.

Men det är inget spöke som döljer sig i skuggorna på skeppet, snarare någon form av zombie. I varje fall en form av levande död. Sabotören ombord är en ur den malonska besättningen som på något vis utsatts för så mycket strålning att han eventuellt muterat, eller i alla fall blivit helt resistent mot strålning. Slutstriden står mellan honom och B’Elanna, och det är bara genom att hon blir riktigt förbannad och slår ner honom som hon kan rädda sig själv och resten av de utsända tillbaka till Voyager. Under tiden har Janeway kommit på en plan B: att styra det läckande sopskeppet in i en sol, som på det viset kan absorbera strålningen. Hela uppdraget ombord på sopskeppet var alltså i stort sett meningslöst.

Så mycket här som gör mig konfunderad. Det är som att man i Juggernaut velat mildra en del av den ovanligt rättframma kritiken mot utsläpp och föroreningar som fanns i Night. Här får vi reda på mer om den malonska kulturen, om hur det nästan anses som ett slags värnplikt att åka ut med sopskeppen. Det är helt enkelt något som var och en måste göra för att man ska kunna behålla den livsstil som man har på sin hemvärld. De som far ut är också fullt medvetna om att uppdraget kan leda till svåra skador, och eventuellt döden. De som har de farligaste jobben ombord får därför också ut stora ersättningar får vi veta, två månader på värsta jobbet på ett sopskepp ger nästan en livstidslön.

En av dem som haft ett sånt jobb är alltså Dremk, besättningsmannen som förvandlas till ett monster och sedan saboterar skeppet för att protestera mot det system som berövat honom hans liv. Är det meningen att man ska se honom som ett slags extrem form av miljöaktivist, kanske? I så fall ytterligare en förstärkning av den något mer förlåtande attityden mot utsläppssamhället som finns som en underliggande tendens i det här avsnittet. Den här gången skildras ju Malonerna på ett mycket mer nyanserat sätt än tidigare. De är också bara individer som strävar på för att överleva. Att försöka sätta stopp för det sjuka systemet på det sätt som Dremk gjorde, riskerar bara att göra saker och ting värre. Å andra sidan kan man ju också se Dremk som det slutgiltiga offret för Malonernas giftiga livsstil. Om hans öde blir känt går det kanske inte längre att relativisera sig ur utsläppsproblematiken.

Och på tal om utsläpp, första gången man hade kontakt med malonerna så erbjöd Voyager en av sopskeppskaptenerna tillgång till mer miljövänlig teknik som skulle kunna användas på malonernas hemvärld, något som han sa nej till eftersom det skulle förstöra marknaden för den inkomstbringande sophanteringen som han livnärde sig på. Något prat om ett liknande erbjudande till det här avsnittets överlevande malon fanns inte i det här avsnittet. Kanske var det ett once in a lifetime-offer.

Juggernaut avslutas också lite abrupt Med en scen där B’Elanna tar en dusch. Visst det var väl kul att se hur en ljuddusch faktiskt fungerar (och låter). Men…så spännande var det väl inte att det fungerade som avslutinng på hela det här äventyret. En av de märkligaste slutscenerna överhuvudtaget.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 598 tv-avsnitt.