Efter den första kvarten av det här avsnittet kände jag mest av allt vanmakt. Inte ett avsnitt till om bajoranernas religiösa bryderier! Den kanske tristaste och segaste storylinen någonsin inom Star Trek, till och med när man i förra säsongen försökte pigga upp det hela med en fajt mellan det onda och goda som kändes som tagen ur någon superhjälterulle.
Inte ens när jag när jag förstod att Covenant främst skulle handla om Bajors motsvarighet till satanister, Pah-vålnadstillbedjarna, blev jag på bättre humör. Det gick inte att uppbåda någon entusiasm när ledaren för sekten visade sig vara Gul Dukat – den av alla rollfigurer i serien som jag är mest trött på. Men man ska inte alltid gå på första intrycket. Det som såg ut att vara en dubbelmacka av Deep Space Nine-tristess visade sig ändå utmynna i en historia som jag är ganska förtjust i. Ett av de mest religionsindränkta avsnitten visar sig nämligen också vara ett av de mest religionskritiska.
Efter lite inledande romantiskt snickesnack (otroligt stelt) om tro och kvalitetstid mellan Kira och Odo på Quarks, så tar den egentliga intrigen fart när Kira kidnappas. Hon tror att hon ska träffa sin gamle religiöse förebild, han som lärde henne allt om Profeterna när hon var ung. Men han är där för att föra bort Kira, via en cardassisk transportör (tydligen är de mycket mer effektiva än federationens variant). Hux flux så har hon hamnat på Empok Nor – Deep Space 9:s övergivna tvillingrymdstation. Där har den allt mer vrickade Gul Dukat nu dragit ihop en sekt som tillber Pah-vålnaderna. De som utgör den mörka versionen av gudarna i maskhålet.
Men trots den nya religiösa övertygelsen så är det en sak som tydligen är konstant hos Dukat: hans fixering vid Kira. Hans plan den här gången är att ta Kira till Empok Nor för att försöka få henne att överge sina gudar, och i stället gå all in på Pah-dyrkan. Vad han inte riktigt inser är att just hans ledande position inom den här sekten gör Kira aldrig ens skulle överväga att konvertera. Hon är ju ännu tröttare på Dukat än jag.
Trots Kiras uppenbart kritiska hållning till både Pah-dyrkan och Dukat ges hon ändå, till en början, stor rörelsefrihet på stationen. Alla hennes farhågor om Dukat blir förstås besannade när hon börjar snoka kring livet i sekten. Som det faktum att 1. Dukat tagit på sig att personligen godkänna alla sexuella relationer inom sekten. 2. Det bajoranska par han tillåtit att ligga med varandra visst fick ett cardassiskt barn. 3. Som Dukat försöker förklara som ett tecken från gudarna, ett mirakel som ska visa att de vill se en union mellan cardassier och bajoraner. Hon inser att Dukat antagligen börjat ligga runt bland de kvinnliga sektmedlemmarna, åtminstone har han lyckats göra en av dem med barn.
Det här öppnar upp för en sista akt där hela Dukats sekt går under. Först försöker Dukat mörda kvinnan som är mor till hans barn, för att stoppa henne från att berätta sanningen om barnet. Sedan samlar han hela sekten för att övertyga dem om att begå kollektivt självmord, som en annan Jonestownmassaker (fast den verkliga inspirationskällan var tydligen Heaven’s Gate-kulten).
Jag hoppades ganska länge på att Gul Dukat skulle skriva ut sig ur serien i det här avsnittet. Det vill säga, att han skulle ta livet av sig tillsammans med de andra sektmedlemmarna. Men det visade sig att han hela tiden tänkt sig att han, ensam, skulle överleva. Hans självmordstablett var den enda som inte var giftig. Kira lyckas dock avslöja Dukats bluff, men han transporterar bort sig bort från rymdstationen innan någon ens hinner börja puckla på honom.
Jag tycker verkligen att Dukats fixering vid Kira är enormt creepy. Så det är inte bara irritation över rollfiguren som gör att jag får lite panik när han kidnappar henne. Det blir liksom ytterligare ett av många övergrepp som han gjort på henne. Sedan finns det, förstås, några andra intressanta teman här också. Dukat försöker sälja in Pah-vålnaderna med ett argument kring Profeternas tystnad. Hur de inte gjorde något för att förhindra Cardassiernas ockupation av Bajor. Vilket man ju kan förstå. Samtidigt som det ändå känns en smula otacksamt. Profeterna har ju just räddat hela alfakvadranten undan en Dominion-invasion. Guds tystnad, och hur mycket tålamod man ska ha med dem är ju en evig fråga. Men även den så religiösa Kira måste i slutet av det här avsnittet erkänna att religiös fanatism bara gör Dukat ännu farligare än tidigare.
KIRA: I thought Dukat was just claiming to share their faith because he wanted them to love him. But it was more than that. He’s changed.
ODO: If you hadn’t stopped him, he would’ve killed them all, and no one would have known his body wasn’t among the remains. That sounds like the same old Dukat to me.
KIRA: I know this is going to sound crazy, but I think Dukat convinced himself that he was doing what the Pah wraiths wanted.
ODO: Who knows? Maybe he was.
KIRA: Either way, he believes. And that makes him more dangerous than ever
Covenant blir till ett riktigt bra avsnitt, även om jag var tvungen att se klart på hela äventyret för att även kunna uppskatta dess inledning. En rätt så nyttig påminnelse om religionens mindre tilltalande sidor. Och tillräckligt traumatiskt för att förhoppningsvis även ge Kira en mindre kris i sin tro. Sedan kan jag ju irritera ihjäl mig på en massa märkliga saker. Som hur ett gäng bajoraner, om än satanister, skulle få för sig att utse en representant för deras gamla ockupationsmakt som sin andlige ledare. Visst, han verkar ju bevisligen haft kontakt med en Pah-vålnad. Men det har ju faktiskt även Kira.
Betyg: 7/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 574 tv-avsnitt.
Det här är verkligen skitbra. Har en stor fascination för sekter och har slukat timtals med dokumentärer om Jonestown och andra, fenomen som ju har en stor påverkan inom den amerikanska populärkulturen. Att man tar sig an det ämnet och faktiskt gör det bra, kombinerar det med Star treks hälsosamma religionskritik OCH binder ihop en massa trådar från tidigare i serien är fantastiskt tycker jag.
Just psykologin tycker jag de fångat upp bra, det är liksom inte så simpelt att en onding “hjärntvättat” ett gäng dumskallar, det är en form av gruppsykologi, både ledare och ledd väljer att tro och går in i sin roll och de förstärker varandra i utvecklingen som alltid går åt samma håll; att ledaren blir mer och mer övertygad om sin storhet och börjar sexuellt utnyttja medlemmarna (seriöst, det händer alltid i typ alla sekter).
Dukats hela bakgrundsstory är helt logisk vad gäller förklaringen till att han blivit denna sektledare, men det är även sektmedlemmarnas. Man får lite förklaringar på pah-gängets syn på de gamla texterna och kan förstå besvikelsen på profeterna, att man väljer att underkasta sig den gamla ledaren för ockupationen blir också en logiskt blasfemisk handling.
Det är verkligen kusligt bra här, som i scenen med den nyfödda bäbisen, man ser verkligen hur folk först tvivlar för att därefter kollektivt övertyga sig själva om Ledarens improviserade förklaring. Eller det lilla klippet där den nyblivna pappan plockar åt sig två självmordspiller, ett till sig och ett till den nyfödde. Det, liksom de två ganska långa scenerna då Dukat försöker döda mamman i luftslussen och då Kira i sin cell till stigande fasa hör Dukats tal och inser vad som håller på att hända gör det här till ett bitvis obehagligt avsnitt.
Och att man binder ihop storyn med Dukats utveckling och storylinjen om den satanisktiskt/gnostiska pah-kulten. Nu är det liksom renodlat, inte bara har Dukat en obehaglig fascination av Kira, hans fixering av Sisko finns också med här, fast han själv knappt är närvarande eller ens nämns. Dukat tror sig ju nu själv vara ett sändebud och blir en direkt anti-Sisko med en egen snarlik rymdstation att bossa över.
Tycker då att Dukat är en fantastisk rollfigur, lätt Star Treks bästa skurk någonsin. Tror du skrev (eller citerade någon, rätta mig om jag har fel) att han varit lite svajig, att manusförfattarna inte bestämt sig för om han ska vara ond eller god ända tills man bara gjorde honom helt bat shit crazy i det där avsnittet han satt i en grotta och blev schizofren. Men jag tycker tvärtom att utvecklingen av karaktären är gedigen och riktigt smart.
Det som tar ner avsnittet lite är (förutom den stela inledningsscenen då, där man ska kontrastera avsnittets handling med ett samtal om religionens fina sidor) slutet där det inte blir något massjälvmord, även om en true believer tar pillret. Hade varit effektivare om det var lite mer tumult och att typ hälften tog livet av sig, eller nått. Eller så är jag bara lite väl morbid…