VOY: The Omega Directive. Det med den subrymdsätande molekylen.

Andlighet inom Star Trek kan ta sig många olika uttryck, men visst är väl det här ett av de smartare? En molekyl som enligt Borgerna utgör ren perfektion, men som för Stjärnflottan och Federationen mest verkar vara en besvärlig grej som sabbar subrymden och i och med det även rymdresor i warphastigheter. I och för sig ett högst konkret mardrömsscenario för Janeway och hennes Voyager. Utan tillgång till de hastigheterna kommer de troligtvis aldrig att nå slutet på sin resa.

Mest rafflande är The Omega Directive innan det hunnit ta fart på allvar, när det blinkar mystiska omega-bokstäver på alla skärmar på bryggan och ingen förutom Janeway kan läsa de hemliga order som triggats igång av någonting därute i rymden. Nu känner jag mig lite pinsamt konventionell i min smak, men en mystisk molekyl levde inte riktigt upp till de förväntningar som inledningen på det här avsnittet skapat hos mig. Efter ett tag väcks dock mitt intresse till liv igen, när molekylens gåta gör Seven of Nine extremt upphetsad, faktiskt mer peppad än jag någonsin sett henne. Molekylens hemlighet, och möjligheten att kontrollera den, visar sig vara Borgernas version av den heliga graal. Maskinhumanoidernas vetenskapliga version av religion och andlighet. Att få undersöka omegamolekylen måste för Seven vara ungefär som att få kontakt med Gud.

Oavsett de andliga dimensionerna så är en molekyl trots allt ganska svår att göra tv-dramatik av. Därför slänger man också in en dos av veckans alien i det här avsnittet. I det här fallet en ras vars misslyckade försök att kontrollera omegamolekylen lett till det utsläpp som först fick Voyager att bromsa in på sin färd genom rymden. Janeway bestämmer sig för att sno och förstöra varelsernas kvarvarande molekylförråd, för deras eget bästa. De är dock inte helt övertygade om att hennes beslut är korrekt, och tar upp jakten på Voyager.

På slutet är det lite för många orimliga saker som händer, tycker jag. Det är transporter av molekyler, säkerhetsfält och neutraliseringar och attacker på skeppet om vartannat. Är det något religiöst inslag som gör att inte allt brakar ihop den här gången? Är någon ombord på Voyager molekylens profet? (Ja, jag tittar på dig Seven). Jag har ju retat mig en del på hur mycket plats religion och religiösa storylines fått ta i Deep Space Nine på sistone. En gåtfull och farlig molekyl känns som ett mer adekvat sätt att skildra religion på i den här serien. Om än ett något osexigt sådant.

Sedan är det kanske en annan sak att jag efter ett helt avsnitt fortfarande inte riktigt vet exakt vad en omegamolekyl är, och vad alla vill ha den till. Eller, jag har ju förstått att den kan vara en källa till enorma energier, och att molekylen kanske till och med var den gnista som utlöste hela Big Bang. Fler detaljer än så kanske jag inte behöver känna till för att kolla på ett avsnitt av en Star Trek-serie. Men visst tänker jag en del på atomkraftsverk och de risker som de för med sig. Det vill säga en teknik och vetenskap som kan läsa oändligt många problem, men också skapar nya. Janeway driver i alla fall sin skeptiska linje, och tvingar till och med Seven att följa den.

TUVOK: It’s unfortunate we can’t study this phenomenon in more detail. We may not have the opportunity again. 
JANEWAY: Let’s hope we never do. 
TUVOK: A curious statement from a woman of science. 
JANEWAY: I’m also a woman who occasionally knows when to quit. Take another look at your tricorder. Omega’s too dangerous. I won’t risk half the quadrant to satisfy our curiosity. It’s arrogant, and it’s irresponsible. The final frontier has some boundaries that shouldn’t be crossed, and we’re looking at one.

Blir däremot en smula förvånad över att Janeway inte tag något som helst ansvar för det folk vars Omega-experiment man faktiskt stjäl. De säger gång på gång att alla deras energikällor och resurser håller på att ta slut. I den gamla sortens Star Trek-serier (även i tidigare säsonger av Voyager) hade det ändå varit lite noga med att man inte lämnar ett helt folk i sticket. Även om de beskjuter en. Men Janeway har tydligen blivit tuffare och hårdare under resans gång.

Otroligt svårt att sätta betyg på det här, ett avsnitt som på samma gång lyckas vara extremt torrt, bitvis obegripligt och en smula andligt reflekterande. Allt det här får mig att gilla The Omega Directive, i varje fall i teorin. I praktiken är det en aning för långtråkigt för mig. Det går säkert att göra molekyläraction jättespännande, men det här avsnittet är dessvärre inte ett bevis på det. Hur spännande det än är tankarna kring Borgisk religion och molekylärdyrkan. Det stoffet är värt mer än ytterligare ett “Janeway och Seven diskuterar en fråga och Janeway beslutar ändå efter sitt eget huvud”-scenario.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 544 tv-avsnitt.

VOY: Waking Moments. Det med attacken från drömfolket.

Det känns som om bägge de gamla Star Trek-serierna jag kollar på just nu har ballat ur på sistone, så jag fick nästan lite glädjehicka av ett avsnitt som både kändes originellt, oväntat och elegant utfört.

Veckans alien är av en typ som attackerar sina offer i sömnen, i deras drömmar. Och detta på ett sätt som gör att dröm och verklighet flyter samman. Besättningen ombord på Voyager förstår alltså till en början inte att attacken på deras skepp bara sker inuti deras huvuden i en gemensam, kollektiv dröm. Och oavsett om de förstått vad det är som pågår eller inte, så är det i stort sett omöjligt att väcka sig själv ur drömmen, precis som de som är vakna inte kan väcka en person som gått djupt in i utomjordingarnas drömfälla. Den ende som kan hålla sig utanför det som sker är Chakotay som tidigare lärt sig en teknik för att drömma klardrömmar, och alltså vet hur man ska göra för att att väcka sig själv ur en dröm. Men även han börjar så småningom bli lite sömnig.

Waking moments är alltså ett avsnitt där även vi som tittar får svårt att förstå vad som är verklighet och dröm, framför allt eftersom vissa av drömmarna innehåller moment där man vaknar upp från sin sömn. En dröm i en dröm i en dröm, alltså. Hela avsnittet inleds därför med en rad dramatiska fejkstarter (bland annat en där Tuvok glömt ta på sig kläderna när han går till bryggan, och en annan där Janeway hittar hela besättningen döda i mässen). Och som om inte det var tillräckligt med lurendrejande så ljuger också den här främmande livsformen ihop en historia för Chakotay om att de enbart existerar i drömform, och att de ser vakenvarelsers drömmar som intrång på deras territorium.

En extra twist på handlingen är att Janeway och några andra ur besättningen till sist inser att de är inne i en dröm, och därför inte kan skadas fysiskt av rymdvarelserna. Men inte till någon större nytta, konstaterar rymdvarelserna retsamt, Voyager-crewen kan ju inte väcka sig själva så till sist kommer de att dö av näringsbrist. Deras fysiska kroppar är ju på väg att förtvina när de alla ligger där på sitt rymdskepp, försjunkna i djup dvala. Och det är väl det som rymdvarelserna å andra sidan väntar på. Det drömmande folket ligger ju också sovande på sin planet där de producerar drömmarna där Voyagers besättning är tillfångatagen.

Utan den drömimmune hololäkaren hade det nog varit helt kört för Voyager. Det är han som håller Chakotay vaken tillräckligt länge för att han ska kunna transportera sig över till planeten och hota drömfolket med deras utplåning. Just genom att låta hololäkaren avfyra en torped mot deras drömläger om de inte låter Voyagers besättning vakna.

Intrigen i Waking Moments blev lite extra intressant eftersom jag bara några dagar innan jag såg avsnittet lyssnade på ett Vetenskapsradion om just klardrömmar och narkolepsi. Hade aldrig hört talas om begreppet klardrömmar tidigare, men var nu fullständigt i fas med i vad Chakotay pysslade med när han väckte sig själv ur drömmen.

Hur som helst, jag är riktigt nöjd med den här storyn. Även om det kanske inte var så svårt att imponera på mig efter den ordentliga kvalitetssvacka som det kronologiska Star Trek-flödet tydligen var inne i runt årsskiftet 1997/98.

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 526 tv-avsnitt.

VOY: Scientific Method. Det med rymdvarelserna som gör experiment på Voyagerbesättningen.

Att mystiska väsen, varelser eller entiteter i smyg tar sig in på Star Trek-skepp och på olika sätt påverkar besättningsmedlemmar har vi sett flera gånger tidigare. Ofta är inkräktarna gestaltade som pulserande energier utan kroppar, det är ju en enkel förklaring till varför ingen kan se dem.

Scientific Method är en ny variant av denna trope, och en aning mer underhållande än vad den här typen av avsnitt brukar vara. Eftersom de inkräktande varelserna den här gången har fysiska kroppar men samtidigt är helt osynliga för Voyagers personal, så kan de vandra runt, inspektera och undersöka besättningen utan att de märker något. Eller, snarare så här, besättningen märker effekterna av vad undersökarvarelserna gör men förstår inte vad som händer. De där alienvetenskapspersonerna har nämligen laddat upp med en arsenal av vidriga djurförsöksliknande experiment som de utsätter besättningen för. Till exempel att köra in en massa tunna järnspett i Janeways huvud och se hur mycket dopamin hon klarar av att hantera innan hon förlorar självkontrollen. Just den grejen ska man kanske inte göra mot en kapten på ett rymdskepp. Blir man avslöjade har man ju plötsligt en ursinnig befälhavare att hantera.

Ja, det är faktiskt rätt så synd om Janeway i det här avsnittet. Kate Mulgrew ser ovanligt utmattad, irriterad och osminkad ut, men så är det också mycket press som hon är utsatt för av väldigt olika slag. Som i avsnittets första scen där Voyagers kapten befinner sig i en massagebänk, mörbultad och grundligt uppläxad av hololäkaren för sitt oförståndiga leverne och bristen på träning. Hon har dessutom plågats av huvudvärk i flera dagar, inte kunnat sova och verkar nätt och jämnt hålla sig flytande. Då orkar man heller inte med att undersåtar som Paris och B’Elanna håller på att smyga med sin relation på ett högst iögonfallande sätt, vilket bland annat innebär att de hånglar så fort de får en chans – även på jobbet. Så småningom får vi reda på att det Janeway lider av inte går att bota med vare sig raska promenader, stretching eller utskällningar av underordnade. Det hon behöver är någon som kan dra ut spetten från hennes huvud!

Det är hololäkaren som avslöjar inkräktarna ombord, och genom att förändra inställningarna av Seven of Nines syn så hon kan se inkräktarna och deras vidrigheter. Och det är de där scenerna och bilderna från Seven synvinkel som jag gillar allra mest med det här avsnittet. Voyagers besättningsmän som traskar runt helt ovetande om att de har främmande föremål fästade på huvudet eller kroppen. Andra blir “bara” utsätta för injektioner eller genetiska förändringar av de brunklädda forskarna, som ogenerat går runt bland sina forskningsobjekt medan de bryter ned deras fysik. De här scenerna är absurda på en rätt så fantastisk nivå. Men, till skillnad från hur man nog hade gjort idag, så frossar man inte i äckligheter i det här avsnittet. Allt är skildrat på ett lite avmätt och distanserat sätt (vi ser ju trots allt det här genom Seven of Nines ögon). Följderna av experimenten märks däremot i sjukstugan, där bland annat ett av “försöksobjekten” (eller besättningsmedlemmar som vi annars brukar kalla dem) dör. Chakotay tappar bara håret och åldras massor av år.

Seven lyckas fånga en av de här experimenterande varelserna, men när Janeway pratar med henne om vad hon gjort så möter hon ingen ånger, skuld eller sviktande samvete. Det är tydligt att man ser Voyagers besättning som lägre stående varelser som man har rätt att utföra sina experiment på.

JANEWAY: From where I stand you’re a hostile invasion force. I want to know how long you’ve been here and exactly what you’ve been doing to us. 
ALZEN: I can’t answer those questions. It’s a breach of protocol for me to be speaking to you at all. 
JANEWAY: Oh, how convenient. That way you never have to face your victims. 
ALZEN: Captain, please. You’re exaggerating the situation. Our techniques are as benign as we can make them. 
JANEWAY: What I’ve been through for the last few days certainly hasn’t felt benign. 
ALZEN: Please understand that there’s a purpose to our actions. The data we gather from you may help us cure physical and psychological disorders that afflict millions. Isn’t that worth some discomfort? 
JANEWAY: I’m sure you’d see things differently if your people were the ones being subjected to these experiments. 
ALZEN: Just as your perspective would change if your people were the ones to live longer and healthier lives as a result. Don’t forget, we’ve been observing you, Captain. I know the most important thing to you is the welfare of your crew. You’d even kill to protect them. 
JANEWAY: If necessary. 
ALZEN: Of course you would. You take care of your own, just as we do. We’re really more similar than you care to admit. 

Det är svårt att inte tänka på djurförsök, förstås. Men även nazisternas brutala experimenterande på fångar i koncentrationsläger, dyker upp i mitt huvud. Eller för den delen skallmätning och experiment på folk med intellektuella funktionsnedsättningar i Sverige. Janeway blir i alla fall extremt irriterad på den där alienkvinnan och hennes icke-svar. Voyager-kaptenens lösning på problemet? Att sätta plattan i mattan på Voyager, och försöka ta sig rakt emellan två farliga roterande neutronstjärnor. Det är eventuellt inte det smartaste hon tagit sig för hittills, men så ÄR hon också full av dopamin som gör henne extra skitförbannad. Alienforskarna blir i varje fall så pass skraja av Janeways chicken race att de lämnar Voyager. En klen tröst när Tuvok konstaterar att man har en chans på tjugo att klara sig levande genom färden mellan stjärnorna. Tänk så snopet om man bara hade avbrutit serien här. “Nej, det gick inte, Janeway gjorde en missbedömning så tyvärr. Nu la vi ner serien. Resan är över.” Men så går det förstås inte till. Härregud, vi har ju mer än tre säsonger till som vi ska vara ute och åka med Janeway och de andra.

Good fun, det här! Så pass kul att jag helt glömde bort att Voyager höll på att svämmas över av den här typen av intriger i förra säsongen (som till exempel Flashback (minnesvirus) och Alter Ego (ett datorintrång som slutar i en holodäcksalien). Antagligen för att jag verkligen älskar när Janeway är skitarg. Tyckte också att slutscenen hade ovanligt mycket av den där berömda glimten i ögat. I den funderar Paris och B’elanna på hur länge aliensforskarna varit på skeppet – och om kärleken de känner för varandra kanske manipulerats fram av dem som ett led av ett experiment. Och när de tänkt på det ett tag ligger de med varandra ändå (ja, vi får ju bara se hångel – men vi förstår ju vad som ska hända.

TORRES: Just a feeling. So our whole relationship might be based on some alien experiment. 
PARIS: You never know. 
TORRES: Well, I think that explains it. 
PARIS: I guess we should just call it off, then. 
TORRES: I think so. 
PARIS: Thank God we found out in time. 
TORRES: Thank God. 
(They kiss.)
PARIS: I don’t know about you, but I’m curious to see how this experiment turns out.

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 509 tv-avsnitt.

VOY: Revulsion. Det med den mordiska isomorfen.

Det känns verkligen som om Seven of Nine gett den här säsongen av Voyager den stabilitet som serien behövde. Den där sammanhängande handlingen över flera avsnitt som det känns som om jag efterlyst på ett gnälligt sätt i typ vartannat blogginlägg under förra säsongen. För om Sevens storyline bara finns och är närvarande så behöver det inte hända så stora eller avgörande saker i den för att skapa en känsla av kontinuitet. Som här i Revulsion, där man uppenbart anpassat Seven of Nines intrig till den tittardemograf som man hoppats locka med bland annat det extremt avslöjande silverfodral som hon använder som uniform.

Den här gången ska Kim och Seven of Nine jobba ihop, och han går från att vara lite rädd för henne (sist de var arbetskamrater, i The Gift, så slog hon ju ner honom) till att bli extremt attraherad. Något som hon förstås märker, och försöker lösa på ett rationellt och effektivt sätt.

SEVEN: Are you in love with me, Ensign? 

KIM: Well, no. 

SEVEN: Then you wish to copulate? 

KIM: No! I mean. I, I don’t know what I mean. 

SEVEN: All of these elaborate rituals of deception. I didn’t realise becoming human again would be such a challenge. Sexuality is particularly complex. As Borg we had no need for seduction, no time for single cell fertilisation. We saw a species we wanted and we assimilated it. Nevertheless, I am willing to explore my humanity. Take off your clothes. 

Kim blir förstås rädd för Seven of Nine på nytt efter den här lite brutala responsen från hennes sida. Kanske måste hon gå in i någon databas och söka på information om den sköra manliga självkänslan för att inse att kvinnor – inte ens i framtiden, långt ute i rymden – får ta initiativ till sex. Den vanligtvis så dominanta B’Elanna verkar däremot äntligen ha lärt sig spela det här spelet på rätt sätt, att vara lite svag och osäker så att mannen får ta initiativet. Som när Paris nu tycker att det är dags att följa upp den där kärleksbetygelsen som hon gav honom när de två höll på att dö utan syre ute i rymden.

PARIS: About what you said. I mean, the part about being in love with me. I realise you were suffering from oxygen deprivation and we were literally seconds away from death, so I know you probably didn’t mean it. 

TORRES: No, no, I meant it. But I don’t expect you to reciprocate. Really, you can just pretend that I didn’t say it. In fact let’s just pretend that I didn’t 

PARIS: Shut up. 
(Paris kisses Torres and she reciprocates, long and hard.)

B’Elanna är också en av huvudpersonerna i det här avsnittets “alien of the week”-intrig. Det rör det sig om den gamla vanliga “nödsignal som leder till trubbel”-tropen. Den nya twisten är att nödropet kommer från en hologrambaserad livsform, Dejaren, som är den ende överlevande på sitt skepp. Lite för sent inser B’Elanna och Hololäkaren – som är de som åkt till varelsens skepp för att hjälpa honom – att det beror på att han tagit livet av alla “riktiga” människor ombord. Dejaren visar sig vara fylld av en oresonlig avsky och hat till allt det som han kallar för “organiskt” liv. Ja, om det inte handlar om akvariefiskar, då. När B’Elanna äter lunch, till exempel, så triggar det igång Dejarens äckel så att han inte längre kan hålla tillbaka sitt förakt.

DEJAREN: I exist as pure energy, but you depend on food and water to survive. Frankly, I find it disgusting. Look at you, Look at you. Grinding up bits of plants and animals with your teeth. Secreting saliva to force it down your oesophagus into a pit of digestive acids. You can’t even stand to think about it yourself. What a repulsive creature you are! Constantly shedding your skin and hair, leaving your oily sweat on everything you touch. You think that you are the height of intellect in the universe, but you are no better than any filthy animal and I am ashamed to be made in your image!

Ja, till sist går han alldeles bonkers, och försöker ta kål på såväl Torres som hololäkaren. Det är klurigt med en fiende som är ett hologram, inser man, i alla fall om man inte hittar hans av-knapp. Ibland är han solid, för att sedan vara helt genomsläpplig. Svårt att slå ner någon då. Men lätt att bli nedslagen.

Supernöjd med det här avsnittet, en känsla som jag har allt oftare. Det känns ju som om både Voyager och Deep Space Nine är mogna franchiser vid det här laget. De håller sig på en jämn och hög nivå, dipparna har blivit allt mer sällsynta. Här är jag förstås extra nöjd eftersom både Seven of Nine och Torres/Paris-romansen får lov att utvecklas. Samtidigt som jag tycker att man lyckades skapa en rätt najs psykopat/skräckkänsla i äventyret med det mordiska hologrammet, en story som man också återkopplade till hololäkarens syn på sig själv och sin roll på Voyager. Utan att göra så mycket väsen av sig är Revulsion ett synnerligen välkonstruerat och snyggt utfört bruksavsnitt.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 502 tv-avsnitt.

Transfigurations. Veckans alien – med minnesförlust.

tng transfigurations 5

Det här påminner om: Transfigurations är en ovanligt blek upplaga av det där gamla vanliga Star Trek-konceptet. Ni vet, ett sånt där veckans alien dyker upp: en varelse som vi aldrig mer kommer att höra talas om, härstammandes från en hittills okänd planet som heller aldrig mer kommer att omnämnas någon mer gång i Star Trek-franchisen. Fast i just det här avsnittet finns det åtminstone en logisk förklaring till att planeten Zalkon är dömt till att glömmas bort för alltid. Zalkonen som hamnar ombord på Enterprise muterar nämligen under sin vistelse på Enterprise. Istället för att vara en ordinär humanoid så förvandlas han så småningom till en energiboll. Efter det förklarar han att han ser det som sin mission att få resten av befolkningen på hemplaneten att utvecklas på samma sätt. Så den som mot förmodan skulle ha vägarna förbi Zalkon får nog förbereda sig på att besöka en övergiven planet. För vem vill inte vara en tingeling-stjärna, om man själv får välja.

Och ser man till Star Treks olika manusteam genom åren så verkar de alla ha en liten osund fascination för tingelingstjärnor och bollar av energi. Antar att det är den enkla utvägen när man vill skapa något som både är främmande men samtidigt inte för konkret. Att skapa en humanoid som inte går på två ben verkar däremot i stort sett omöjligt (hoppas mycket på att det kommer en trebent alien någon gång i framtiden i den här serien).

tng transfigurations 4Det här är nytt: Kanske blir det här avsnittet lite extra trist i och med att veckans alien har tappat minnet. Han hittas svårt skadad vid ett kraschat rymdskepp på en obefolkad planet. Hjärnan hänger nästan utanför själva skallen, men doktor Crusher lyckas få över honom till Enterprise genom att fjärrstyra hans kroppsliga funktioner genom Geordies hjärna. En sorts tillfällig, mekanisk och fjärrstyrd mind-meld som jag aldrig tidigare sett användas. När utomjordingen väl vaknar upp minns han inget, men visar sig ha starka läkande krafter. Ja, han kan till och med återuppväcka döda. Åtminstone om de dött alldeles precis.

tng transfigurations 2Höjdpunkten var: Sårsminkningen på bild här överst i blogginlägget var faktiskt ovanligt rå för att vara Star Trek. Gillade den. Men i övrigt…när det mest bestående minnet av ett avsnitt jag såg för bara några timmar sedan är en tajt kroppsstrumpa så är det ganska uppenbart att vi inte pratar om ett av säsongens mest minnesvärda äventyr. Men visst, att Worf dör – om än bara för några sekunder – gjorde mig lite uppjagad hemma i tv-soffan.

Gillade inte: Det var väl rart att doktor Crusher blev kär i sin patient. Men orka se henne bära sig åt som en tonåring. Parallellhandlingen med La Forges kärleksliv kändes också mest pinsamt. Tydligen har jag fått nog av att alla springer runt och bär sig åt som tonåringar. Den enda som verkar mogen på det där skeppet är ju numera Crusher Jr.

tng transfigurations 1Vad har vi lärt oss? Att man ska vara snäll mot främlingar, även ute i världsrymden. Innan man vet ordet av är de en boll av energi – och sådana vill man ha som kompisar, inte fiender.

Betyg: 6/10 Ett genomsnittligt avsnitt som kanske på sin höjd var lite långtråkigt, men som aldrig blev plågsamt dåligt. Men vid det här laget var jag så pepp på att få se Picard bli assimilerad av borgerna att jag bara ville att det här avsnittet skulle ta slut.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 175 tv-avsnitt.