Tag: Virus

Star Trek-serier: Gold Key #58. Brain-damaged planet. Det med viruset som attackerar en asteroidhjärna.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Just när jag beslutat mig för att dödförklara Gold Key-serierna på grund av slappa storylines så kommer det här numret. Bokstavligt talat en helt sjuk historia. Befolkningen på en asteorid drabbas av korta utbrott av galenskap på grund av ett virus som, och det är här det blir riktigt bra, attackerat den hjärna som finns i asteroidens kärna. Jepp, vi pratar om en fristående hjärna som bara finns där, mitt bland all sten och jord, och som sänder ut så starka hjärnvågor att den påverkar befolkningen som bor på ytan.

Vi står alltså inför ett Innerspace-liknande äventyr, där McCoy, Kirk, Spock och besättningsmannen Freyer måste fly från coronaliknande antikroppar, och sedan bekämpa ett långhårigt virus inuti den här meteorithjärnan. Det påminner lite grand om originalserieavsnittet The Immunity Syndrome, men lite mer vrickad. Även om jag tycker att det är lite synd att de stackars asteroidinvånarna inte fick ta mer utrymme. De verkade vara en riktigt konstig samling original.

Handlingen kretsar en hel del kring olika diskussioner kring prime directive. Vilket ju, som så ofta i originalserien, är ett regelverk som känns rätt så ologiskt. Jag menar, Kirk och grabbarna transporterar glatt sig ner till den uppenbarligen tekniskt primitiva planeten, men tvekar sedan inför att bota asteroidhjärnan. Då först är det dags att ta hänsyn till generalordern och inte vilja påverka utvecklingen hos civilisationen på asteroiden. Att viruset ser ut som en långhårig tribble, pratas det däremot inte så mycket om.

Sedan är det förstås extra intressant att läsa det här äventyret nu, när stora delar av världen är nedstängd på grund av coronapandemin. Visst är det fler än jag som ser likheterna mellan antikropparna inuti hjärnan och coronavirus. Och man behöver inte använda sig av överdriven analys för att tänka på hur en planets civilisation kan ödeläggas av ett virus, utan att det behövs en hjärna inuti planeten som den finns på. Hade i alla fall rätt kul under hela läsningen. Det här var konstigt på precis det sätt som jag gillar. Alla storylines som innefattar hjärnskadade planeter är toppen, tycker jag.

Det här är nummer 58 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i december 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 780 tv-avsnitt.

ENT: Affliction och Divergence. Det om det klingonska övermänniskoviruset.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De tidigare Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Ändå alltid något visst med att se ett dubbelavsnitt om ett smittsamt, dödligt virus när det både pågår Coronapanik i omvärlden och man ligger hemma med förkylning.

I de här två avsnitten spinner man vidare på storyn kring augmenterade, genetiskt förbättrade individer. Man tänkte ju sig att berättelsen skulle nå ett naturligt slut när alla genetiskt förbättrade människor och embryon sprängdes i luften i The Augments. Men, inte då. Klingonerna ville också framställa egna överklingoner, och lyckades hitta lite dna i skeppsvraket. (Fast egentligen är det här ett avsnitt som ska förklara varför klingonerna bytte look mellan originalserien och den första spelfilmen. Det vill säga, varför man ibland har bucklor i pannan, och ibland inte. En ansträngning som ju känns lite förgäves, med tanke på klingonlooken i Discovery – där man ju inte ens kunde hålla sig till en konsekvent look mellan säsong ett och två).

Men, tilllbaka till handlingen i det här avsnittet igen. För klingonerna visade sig experimentet med mänskligt övermännisko-dna inte vara helt lyckat. Klingonerna fick släta pannor när de förvandlades till människolika varelser. Dessutom (och det här kanske är den mer allvarliga konsekvensen) blev de dödligt sjuka efter ett tag. Det inympade dna:t fungerade helt enkelt inte med den klingonska fysiologin. Någon i deras försöksgrupp råkade vara sjuk i influensa – och det skapade ett LUFTBURET DÖDLIGT ÖVERMÄNNISKOVIRUS, Det kvittar hur många coronavirusartiklar jag läst de senaste dagarna, bägge de här avsnitten kändes liksom lite för komplicerade för mig och min febriga hjärna. Subgenren medicinskt technobabble är också svår att uthärda, tydligen. Så många turer kring virus, vaccin, olika stammar och botemedel. Till sist blev jag faktiskt helt apatisk medan såg på hur en massa klingoner blev sjuka, eller hur klingonska skepp attackerade Enterprise medan Phlox framställde en virusbomb.

För att ytterligare komplicera allting så förekommer Sektion 31 i det här avsnittet, fast utan att organisationen kallas för Sektion 31. De har hur som helst en hållhake på Reed, som är deras agent sedan tidigare. Archer kommer på Reeds dubbelspel och kastar honom i finkan ett tag. Men det som är RIKTIGT förvirrande här är att Sektion 31-mannen i det andra och avslutande avsnittet verkar bli lurad av klingonerna. Fast sedan kommer det fram att han förutsett det luret redan från början, så trots att det verkar som om Sektion 31:s plan gick åt helvete så var det resultatet de strävat efter hela tiden. Dubbel- och trippel-lur. Ett så otroligt invecklat sätt att göra något faktiskt helt meningslöst. (Målet var i varje fall ett stabilt klingonskt imperium.)

Jag tänker ge mig själv lite lediga tyglar, så här mot slutet av den här säsongen och kortfattat sammanfatta det som händer i de här två avsnitten.

  • Phlox kidnappas av klingoner för att hjälpa dem att fixa till övermänniskoviruset så att det inte blir dödlig.
  • Phlox är mer intresserad av att se till att ta bort det övermänskliga ur ekvationen, i stället för att bara försöka hitta på ett botemedel.
  • Samtidigt saboterar övermännkskoklingonerna Enterprise, så att skeppet håller på att sprängas. För att motorn inte ska skära måste man köra i jättesnabb warp-fart.
  • Trip, som är på Stjärnflottans nylaunchade skepp Columbia kan hjälpa Enterprise, men eftersom de kör så fort så är det enda sättet han kan ta sig över till Archers skepp genom att dra sig över via en tjock kabel (just när vi trodde att den här serien inte kunde bli mer osannolik). Det gör han när skeppen kör mage mot mage – en liten återanvändning av konceptet som man använde sig av när Enterprise mötte en gammal version av sig själv i förra säsongen.
  • Det kommer klingonska skepp som vill spränga den smittade klingonska kolonin sönder och samman för att stoppa sjukdomen. Men där nere finns också den kidnappade Phlox. För att försvara sig gör han en odling av viruset på Archer som sedan resulterar i en virusbomb som transporteras över till ett av de attackerande klingonskaskeppen. Nu måste de sluta bomba planeten – annars kan de inte få något botemedel av Phlox.
  • Utöver detta: När T’Pol mediterar så drar hon plötsligt in Tucker i sitt mentala rum. Jättekonstigt. Och efter att Hoshi och T’Pol mindmeldat händer samma sak för Hoshi. Mystiskt!

Som sagt, jag kanske var lite febertrött, men hängde faktiskt inte med på allt infektions- och virussnack, utan fick spola tillbaka och se om vissa scener. Och inte ens då blev det superspännande eller helt begripligt. Känns som att kombinationen influensavirus och supermännisko-dna var en komponent för mycket för mig. Att klingonerna dessutom blev mänskliga av den där dna-infusionen var ytterligare en variabel som kanske blockerade viktig information från min hjärna. Det var helt enkelt lite feberdröm över hela avsnittet (överspelet som skedde när Archer blev injicerad med viruset var däremot inte okej ens när jag var sjuk).

Affliction Betyg: 6
Divergence Betyg: 4

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 15 & 16/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 758 tv-avsnitt.

ENT: Observer Effect. Det med organierna och det livsfarliga viruset.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Skäms lite nu. Har ju hållit på att gnälla över bristen på sammanhängande avsnitt inom Star Trek-franchisen under nästan hela den här bloggens livslängd. Och när jag nu, i och med Enterprise, fått en serie som verkligen satsar på det…ja, då faller jag förstås i farstun över ett fristående avsnitt och tycker att det är helt fantastiskt vad man kan uträtta när man inte behöver jobba med sammanhängande storylines. Aldrig är man nöjd, liksom.

Men det här är också en renodlad bottle episode, där det inte dyker upp en endaste liten gästskådis eller nybyggd scenografi. Det blir ju så när veckans alien är en livsform utan kropp. I det här fallet organier, kända från avsnittet Errand of Mercy. Ett gäng filurer med höga krav på de existenser de skulle kunna tänka sig utbyte med. I det här avsnittet får vi vara med om det som de räknar som ett slags antagningsprov: ett komplicerat och silikonbaserat virus som finns på en planet som organierna övervakar. På 10 000 år har ingen lyckats hitta ett botemedel mot viruset, och därmed har heller inte organierna hittat några nya polare. Men de fortsätter att följa varje misslyckande som sker. Intresserat, uppmärksamt – om än en smula distanserade.

I det här avsnittet hoppar två organier mellan olika kroppar, men av det de säger förstår vi att den ene är en avtrubbad veteran som hängt med och sett många besättningar duka under av viruset, medan den andre är frågvis och inte verkar tycka att det är fullt lika kul att se folk dö, utan att kunna göra något för att rädda dem.

Det är Hoshi och Tucker som blir smittade först, efter en spaningstur nere på planeten. Och för en gångs skull i Enterprise är det en sjukdom som inte går att avfärda eller bota genom att Phlox vispar ihop något nytt dunderbotemedel. De två sjuka tynar verkligen bort framför våra ögon. Ja, vi får följa med dem ända fram till dödsbädden – om än avbrutet av vissa incidenter. Som när Hoshi börjar prata på en massa språk på en gång, samtidigt som hon använder sin mönsterkänsla för att komma på låskoden till det isoleringsrum där hon och Tucker sitter inspärrade. (Lite halvmysig tittning när jag skriver det här, och hela världen verkar ha Coronaångest.)

Berättelsen kantas också av kommentarer från organoiderna, mer eller mindre absurda och olycksbådande konversationer. Samt mer eller mindre stela interaktioner med resten av besättningen. Av samtalen att döma verkar scenariot antingen sluta i att alla ombord på skeppen blir sjuka, eller att man dödar de infekterade redan innan de tagit sig sill skeppet. Att man, som här, försöker ta hand om sina sjuka är något ganska unikt.

Man försöker verkligen in i det sista testa olika botemedel, och Archer bestämmer sig för att antagligen offra sitt liv medan man håller på (han tar av sig handskarna på skyddsdräkten för att kunna fixa en inställning inför en strålning av de sjuka). När Hoshi till sist dör så får den ene av de två rymdvarelserna nog. Han tycker att man måste göra ett undantag från organiernas hårda måttstockar. Visserligen har inte människorna lyckats komma på ett sätt att knäcka det där viruset – men de har visat medmänsklighet. En nog så unik och ovanlig egenskap ute i galaxen. Och i ett litet brandtal övertalar Archer de två om att de i alla fall inte behöver låta varelser dö för att göra sitt lilla antagningstest till den helt medlemslösa föreningen för organiernas vänner – och att deras attityd och känslokyla är helt…wait for it…omänsklig!. (En lite extra rolig detalj här är att när de två organierna faktiskt bestämmer sig att prata, gör det genom de nyss avlidnas kroppar – någon som skrev det här hade i alla fall lite humor.)

Förutom det där människoförhärligande slutet så kvalar faktiskt Observer Effect in som ett av de starkaste som gjorts under Enterprise. Underfundigt, och en blandning av humor och stor dramatik. Man bryter också av mot det vanliga scenariot när det gäller den här typen av intriger. Den här gången försöker inte mänskligheten spåra upp vem som är besatt av utomjordingen, och de främmande varelserna är inte i första hand ute efter att förstöra för människorna. Men även passivitet kan ju ha ödesdigra följder.

Nu blir det ingen fortsatt kontakt mellan organierna och människorna, i stället suddar man bort lite närminne från de som man varit i kontakt med, samtidigt som man räddar Hoshi och Tucker till livet. Archer, däremot, gör det enda rätta innan han lämnar planeten med det dödliga viruset – sätter upp en varningsboj, så inte fler ska bli smittade.

Betyg: 9/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 11/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 753 tv-avsnitt.

ENT: Extinction. Det med viruset som får människor att bli loque’equeianer.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Nämen, bra. Nu börjar manusförfattarna att flippa ordentligt. Och det redan i början av säsongen. Det gillar jag.

Extinction är på många sätt ett helt underbart tacky avsnitt. Ett virus på en planet förvandlar och muterar genuppsättningen på de varelser som kommer dit. De blir aaaaningen mer primitiva, och utan några starkare minnen av vem eller vad de varit tidigare. Så bara en liten stund efter att Archer, Sato och Reed ganska anlänt till planeten för att leta efter spår av Xindier så är de helt förändrade. Ser annorlunda ut, pratar ett annat språk, har ett annat rörelsemönster –blir loque’equeianer. Det är bara T’Pols vulcanska konstitution som, och inte för första gången, motstår det som påverkar andra varelser. Nu måste hon försöka kommunicera med kollegorna som förvandlats till främlingar.

Lyckligtvis nöjer man sig inte med enbart den här nivån på intrigen, som utan problem skulle ha platsat i ett avsnitt av originalserien. Det tillförs ytterligare ett lager. För Enterprise får snart veta, på det lite jobbiga sättet, att planeten bevakas av ett annat folk som är fast beslutna att se till att det där förvandlingsviruset inte sprider sig. Vi får veta att viruset togs fram av loque’eques befolkning när de inte längre kunde fortplanta sig, och att de som smittats bara får en enda tanke i huvudet: Att återvända till Loque’eque  och sin huvudstad. Något som förstås kan få ödesdigra konsekvenser för en planets befolkning om smittan snabbt sprider sig. Virusutrotarna gör processen kort med alla som smittats, de avrättas omgående med eldkastare. Och nu vill de göra samma sak med de smittade från Enterprises besättning.

Det är ju förstås något fascinerande med den här grundidén om ett virus som bevarar och återskapar en annars utdöd ras. Och kanske finns det fortfarande lite Loque’eque-tänk kvar i Archer när han i slutet av det här avsnittet inte riktigt kan med att förstöra viruset. I stället sparas det ombord på Enterprise, som en sista spillra av ett utdött folk. För allt slutar förstås lyckligt. De aggressiva virusutrotarna misslyckas med att döda de smittade delarna av Enterprisebesättningen nere på planeten, Phlox lyckas ta fram ett botemedel som återställer de smittade utifrån T’Pols DNA och vi får se Loque’eques öde huvudstad. Ingenting finns längre kvar av kulturen eller folket.

Givetvis får man även in lite viktigare saker i det här avsnittet. Mat: Archer och de andra utvecklar förstås helt nya smaklökar när de blir Loque’eque-folk, och äter insektsliknande grejor som får T’Pol att bli ganska äcklad. Massage: T’Pols massagestunder med Tucker återupptas. Även om det blir lite stel stämning när Tucker inser att dess effektivitet och risker hos en människa kanske inte är helt utredda. Döden: Vi får se en av virusutrotarna själv bli utrotad efter att han blivit smittad.

Som helhet är det här ett underhållande avsnitt. Tillräckligt freakigt och camp för att jag ska sitta och fnissa lite när Archer och de andra förvandlas till grottmänniskoliknande figurer. Lägger också märke till att teasern innan vinjetten är ytterligare ett exempel på den lite hårdare tonen vi finner här i säsong tre, det hör ändå inte till vanligheterna att vi får se ett avsnitt inledas med att någon avrättar en varelse med en eldkastare. Att T’Pols genetik och Phlox läkekonst tillsammans skapar en lösning som ingen annan kommit på under 60 år känns kanske däremot som ett lite väl enkelt sätt att ta sig ur den här intrigen. Om än så pass old school att det nästan känns som en hyllning till originalserien.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 3/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 715 tv-avsnitt.

VOY: Unimatrix Zero, del 2. Upplösningen på kampen om drönarnas paradis.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Ni vet väl att det är något mycket speciellt i görningen i och med det här blogginlägget, va? Att det här är början på slutet, i varje fall när det gäller Voyager. Eller för att tala klarspråk, efter 636 blogginlägg är det nu dags för mig att ge mig in på den ALLRA SISTA SÄSONGEN AV VOYAGER. Den sista av de tre “stora” serierna– de som höll på i sju år vardera. På något sätt känns de knappt hundra avsnitten av Enterprise som återstår efter det här som rena rama barnleken. Men, jag säger till mig själv som så många gånger förr under det här projektet, jag är förstås inte riktigt där än. Först ska jag skriva mig igenom säsong sju .

Så hur står sig då det första avsnittet av den sista säsongen – den rafflande upplösningen på historien om Unimatrix Zero, drönarnas paradis. Och hur ska det gå för våra tvångsassimilerade vänner ombord på borgkuben? Kommer rentav Janeway, B’Elanna och Tuvok att få tillbringa resten av den här sista säsongen som borgdrönare om ingen lyckas rädda dem?

Nej, fullt så dramatiskt, eller utdraget, blir det förstås inte. Den andra delen av Unimatrix Zero är framför allt betydligt luftigare än den extremt späckade säsongsfinalen som föregick den. Så pass gles rent actionmässigt att jag hinner inse att jag inte riktigt förstått vad Unimatrix Zero är. Eller hur den fungerar. Utöver massor av frågor kring gemensamma icke-fysiska mötesplatser (vem designade den, hur drivs den, finns det en support att ta kontakt med om någon bär sig illa åt?) så undrar jag också över lite praktiska frågor. Som till exempel hur personer som befinner sig i olika delar av två olika kvadranter kan mötas och prata med varandra i realtid – om än i en virtuell verklighet. Jo, jag har ju förstått att borgerna verkar ha någon fantastisk teknik för att knyta samman alla sina drönare i galaxen – men varför har i så fall inte Voyager-crewen försökt kopiera den delen av tekniken. Då hade man sluppit att nöja sig med ett datapaket varje månad från Stjärnflottan. Det känns ju trots allt orimligt att Unimatrix Zero ska kunna kommunicera snabbare än alla andra kommunikationsmedel i hela galaxen.

Janeway lyckas i varje fall till sist sprida sitt nykonstruerade virus hos borgkollektivet, även om Tuvok under processens gång råkar bli assimilerad på riktigt. Viruset har dock oväntade effekter. Inte bara minns Unimatrix Zero-personerna vad de varit med om i den virtuella världen – de blir också frånkopplade från hela det gemensamma borgnätverket. Borgdrottningen märker alltså att det är röster som tystnar, och hennes högst radikala sätt att lösa det här på är att låta skepp med tysta drönare på självdestrueras. Hellre mista en hel kub än riskera att motståndarna tar över den. På det här sättet tänker hon sig att utpressa Janeway till samarbete, för inte vill väl Janeway att ens drönarliv ska gå till spillo (lite väl mycket glädjetänk kring den här lösningen, det var väl bara några avsnitt sedan Janeway själv gick till attack mot drönare utan några som helst betänkligheter – på det här sättet skulle ju Borgdrottningen rent teoretiskt kunna tvingas att förstöra hela sin flotta för att hitta alla avvikare).

När den första utpressningsmetoden inte fungerar så konstruerar Bordrottningen i stället ett virus som ska döda alla drönare som är uppkopplade till Unimatrixen, som viruset ska spridas genom. Så då får Janeway ta till samma metod som Borgdrottningen, fast tvärtom: utplåna Unimatrix Zero. Då finns det ingen plats att sprida viruset på – de andra unimatrixarna är ju inte ens uppkopplade till borgkollektivet längre så hon kan inte nå dem på det sättet. Janeway ger order om det här genom ett kryptiskt och ganska vagt formulerat holomeddelande till sin crew, som genast skrider till verk

Sedan hjälps Voyager och ett av de befriade borgskeppen åt så att Stjärnflottans tre assimilerade medlemmar kan transporteras därifrån – i sista minuten innan den kuben också självdestrueras. De räddas med samma mikroskopiska marginal som när de tre transporterades dit några millisekunder innan Delta Flyern sprängdes i bitar i förra avsnittet. Lite fattigt allt att köra greppet att vi ser ett skepp explodera innan vi vet att personerna ombord det har transporterats över till säker mark.

Seven of Nines kärlekshistoria med Axum är förresten på igen under det här avsnittet. Hon hånglar med honom, även om hon är skitledsen över att han befinner sig i andra änden av någon annan jävla kvadrant och chansen för att de ska få träffas på riktigt är minimal. De står och håller på och kysser varandra till Unimatrix bokstavligen håller på att falla i bitar, avsnittets kanske snyggaste bild.

Som vanligt är den avslutande delen av ett dubbelavsnitt inte lika spännande som det första, här tappar man framför allt en hel del av tempot från del 1. Man tar heller inte handlingen vidare så mycket, utan verkar liksom ha fullt upp med att lösa de problem och hot som uppkom under det förra avsnittet. Slutresultatet av hela det här upproret/virusspridningen/revolten blir i varje fall att ett antal drönare nu fungerar som rebellsoldater inom borgarmadan. Men hur många och hur framgångsrika de är vet ingen. Det verkar i varje fall definitivt inte vara den stora seger som både unimatrix-zero-borgerna och Janeway hoppats på.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 637 tv-avsnitt.

VOY: Collective. Det med barnen från Borgkubsfjället.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Voyagers besättning måste vara lite mer försiktiga när de är ute och kör med sina skepp. I förra avsnittet blev Seven och Tuvok tillfångatagna av elaka gladiatorspelsorganisatörer, den här gången är det Chakotay, Paris, Neelix och Kim som spärras in i en borgkub. Ja, egentligen inte Harry, han ligger avsvimmad under däck på Delta Flyern och upptäcks inte av borgdrönarna när de samlar in sina fångar efter att ha sugit in skeppet i sin kub.

Men så består besättningen ombord på kuben inte heller av några fullfjädrade borgdrönare. Tvärtom, de som styr och ställer på just den här kuben är en handfull borgbarn. Resten av besättningen har slagits ut av ett elak sjukdom, bara kidsen som var inneslutna i sina tillväxtkammare klarade sig. Men The Kids from Borg inte helt mogna för sina uppgifter. Eller ens särskilt många till antalet. Den totala styrkan består av fyra pojkar och en flicka, och så en bebis som ligger i någon form av tillväxtkammare.

Det blir Seven of Nines uppgift att fungera som ett slags kombinerad medlare och Mary Poppins under det här äventyret. När Janeway väl spårat upp sina försvunna besättningsmän är hennes plan att försöka att få kidsen att hoppa av från Team Borg och flytta över till Voyager i stället. Men trots flera värvningsförsök från Seven of Nines sida så går det rätt trögt. En av tonårskillarna på kuben har tagit på sig ledarrollen, och är väldigt militant i sin sköra Borgidentitet. Men Janeway har en plan B i bakfickan. Hon har laddat upp med en dos av det där viruset som dödat resten av borgerna ombord. Ja, det är sant. Janeway överväger att döda små barn i det här avsnittet.

Borgkidsen, å sin sida, försöker använda sin gisslan för att förhandla till sig utrustning så att de kan ersätta skadade maskiner och på nytt koppla upp sig till borgkollektivet. Det är bara en hake. Borgkollektivet är inte intresserade av den här kuben. På grund av infektionsrisken har man beslutat sig för att lämna just det här skeppet åt sitt öde. Kidsen ombord slåss alltså för ett imperium som inte vill veta av dem. Som gjort dem föräldralösa, skulle man till och med kunna säga.

Det är ganska många turer fram och tillbaka i det här avsnittet, några för mycket, faktiskt. Men när den elaka översittarborgkillen väl dör av en skada så har Seven inga problem att få de andra barnen att byta sida. Det hjälper förstås till att skeppet håller på att gå under, och att alla kidsen fått veta att borgkollektivet övergett dem. Seven är nu Mary Poppins på heltid, med fyra exborgbarn att ta hand om på Voyager (vad som händer med bebisen är mer oklart).

Det är något djupt fascinerande med det här med Borgbarn. Så otroligt obehagligt, men samtidigt också lite coolt med de här ungarna som har försedda med en massa teknikimplantat. Lite extra rörande blir det i det eftersom barnen inte riktigt behärskar sin borgidentitet till fullo. Det aldrig särskilt rika borgdrönarordförrådet blir ännu torftigare hos de här kidsen. Det blir mest de enklaste kommandona och formuleringarna som återkommer gång på gång – det vill säga i stort sett alla Sevens favoritutryck.

Jag är alltså väldigt positiv till den här juniorborg-divisionen, även om själva avsnittet blir tjatigt på några ställen. Det är också lite obegripligt för mig att man inte kopplar samman den här sjukdomen med det Borgvirus som ju drabbade Seven för någon säsong sedan. Det hade väl ändå varit ett ganska bra sätt att knyta ihop de två intrigerna på?

En annan sak jag tänkt på: att det är hemskt gulligt att man i början av det här avsnittet tar upp TNG.s pokertradition igen. Inget är väl mysigare än att se de annars så renhåriga och överjagstarka federationsrepresentanterna sitta och bluffa och lura varandra.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 626 tv-avsnitt.

VOY: Macrocosm. Det med de smittspridande virusflugorna.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

I varje kvinnlig science fiction-skådespelares karriärplan så måste det ändå finnas en förhoppning om att någon gång få klä sig i ett litet linne och hänga ett riktigt stort gevär över axeln. Alien-vibbarna är uppenbara när Janeway i det här avsnittet ska rädda Voyager från en invasion av glupska virus. Otäcka varelser som är så pass snabbväxande att de efter ett tag blir stora som typ gäss (eller åtminstone som stora broilerkycklingar)  och flyger runt och infekterar sina offer med en vass gadd. Samtidigt som deras mindre bröder och systrar är små som flugor, men lika smittsamma. 

Jag skulle inte påstå att specialeffektavdelningen lyckats hundraprocentigt med de här flygande monsterna, men däremot är såren de kryper ur när de infekterat folk rätt räliga. Precis som det gula klegg som det flygande viruset både kan spruta ut och som skvätter åt alla håll när någon lyckas skjuta sönder dem. Blotta tanken på äcklighetsgraden hos virusmonstren tillsammans med ljudet av flugor räcker nästan till för att skapa lättare kväljningar. Men när de väl kommer i bild…nja, själv hade jag nog tyckt att de kunde varit lite mer slemmiga i konsistensen, även om de förstås bygger på någon form av verklig förlaga. 

Orsaken till att det blir just Janeway som ska rädda Voyager från virusinvasionen är att hon och Neelix varit iväg på ett diplomatiskt uppdrag. De har hälsat på de märkliga Tak Tak-erna (som delvis kommunicerar genom gester och rörelser), men när de kommer tillbaka till Voyager så är typ hela besättningen försvunnen. När man hittar dem är alla medvetslösa. Janeway hade väl gått samma öde till mötes om hon inte lyckats ta sig till sjukavdelningen där hololäkaren under virusutbrottets gång lyckats få fram ett motgift. Det stora problemet nu är hur man ska sprida botemedlet när det inte gick att röra sig på skeppet utan att bli attackerad av en av de där flygande grejorna. Och det blir inte enklare av att de där Tak Tak-erna mitt i alltihopa attackerar Voyager, fast beslutna att utplåna smitthärden ombord på skeppet. 

Holodäcket blir lösningen, Janeway gillrar en fälla med en massa mumsiga oinfekterade hologramkroppar där som lockar till sig en massa av de där flygande virushärdarna, och och kan sedan kasta in en giftbomb och utplåna rubbet (ja, jag tyckte också att det verkade lite för enkelt, men var samtidigt lite lättad över att slippa kolla på hela anticimex-rengöringen av Voyager.  

Det här är nog ändå en av de rakaste actionhistorier jag sett under Voyagers flagg. Det är också enormt kul att få se Janeway vara en actionhjälte (det påminner lite grand om när Picard fick vara Bruce Willis i Starship Mine). Det visar ju sig förstås att skådespelaren, Kate Mulgrew, inte alls var så tänd på den här idén, däremot. Så kanske är det snarare hennes producenter som ville göra en Ripley av henne (även om de förnekar det å det bestämdaste). Det finns ju alltid en risk att det blir lite kackigt när Star Trek ska försöka göra renodlade genreövningar. Men här blir det i alla fall ganska lyckat. Det är äckligt och obehagligt, men kanske inte sådär på allvar actionraffel. Läste på Memory Alpha att idén från början var att inte en enda replik skulle yttras i hela avsnittet. Det hade ju varit spännande på riktigt, tycker jag.  

Betyg 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 456 tv-avsnitt.