Hololäkaren har insett att personalen ombord på Voyager haft invändningar efter hans ibland lite kyliga och fyrkantiga sätt att hantera sina patienter på. Därför har han börjat addera personlighetsdrag från några av världshistoriens största tänkare till sitt datorprogram. Lord Byron, Gandhi, da Vinci, Sokrates och T’Pau är några av dem han valt ut, och tanken är att de ska ge honom en mer empatisk och sympatisk framtoning. Men det visar sig att varje stor tänkare också har en skuggsida. Hololäkaren utvecklar snart ett “Dr Jekyll och Mr Hyde”-beteende, där de två sidorna av hans personlighet slåss om kontrollen.
Kes, i sin tur, upptäcker också nya sidor av sin personlighet. Darkling är det första avsnittet där man säger rakt ut att hennes och Neelix förhållande är över. Nu har Kes träffat en mysig kille, Zahir, och överväger att hoppa av jobbet på Voyager och i stället resa runt i deltakvadranten med honom. Och det är här som komplikationerna tar fart. Hololäkarens snälla sida är orolig över att Kes som nysingel blir ihop med första bästa kille hon träffar, läkarens onda sida är beredd att ta till våld för att förhindra att det händer.
Jag läser att Darkling räknas som det första av tre i den så kallade “trilogy of terror” – tre riktigt dåliga Voyager-avsnitt som kommer efter varandra. Jag håller inte med. Tycker ändå att det här var ett ganska uppfriskande avsnitt med flera rätt roliga ögonblick. Som scenen när Kes kommer hem till Voyager mitt i natten, rosig om kinderna när hon ertappas av Tuvok på sin första walk of shame genom skeppet. Eller när den onde hololäkarupplagan håller B’Elanna fången och genom olika injektioner förlamar olika delar av hennes kropp – ibland vill han ju att hon ska kunna prata. Scenen när Kes kommer in på holodäck och möter stympade och laggande filosofer och tänkare är också en ovanligt brutal och absurd scen.
Det märks att hololäkarskådisen Robert Picardo också hade kul på jobbet under veckan som man spelade in Darkling. Han och hans kollegor verkar ofta få massor av ny energi när de får spela något annat än sin gamla vanliga rollfigur. Att få göra skuggsidan av den roll som man jobbar med hela tiden verkar dessutom vara det roligaste av allt. Kanske säger en del om den hatkärlek som de här skådisarna måste ha till sina roller. I det här fallet får Picardo spela en ny version av sin hololäkare, en sån som tar till våld för att få som han vill, ljuger och manipulerar och “råkar” låta sin hand vila på sin kvinnliga patients lår. Hade varit kul att läsa originalmanuset till det här avsnittet, bara. Där var tydligen onde hololäkaren ännu mer pervers och kinky. Här är han bara allmänt sliskig, tafsig, närgången. Och Mordisk.
Betyg: 8/10.
Voyager. Säsong 3, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 468 tv-avsnitt.
Voyager reser till en planet för att se om man kan hitta förnödenheter där. Medan man undersöker planeten attackeras man av ett rymdskepp som på olika sätt försöker förhindra att Voyager ska kunna ta sig dit. Innan det aggressiva skeppet dykt upp så kraschlandar Neelix och Paris på planeten. I en grotta hittar man ett gäng ägg som är kläckfärdiga. Ett kläcks, och ut kommer det en ganska gullig fågelungeliknande varelse. Neelix och Paris tvekar kring hur de ska göra. Ska man 1, dra bort från boet och ungen innan en sur fågelmorsa anländer, eller 2, stanna kvar för att säkerställa sig om att fågelmorsan accepterar sin avkomma trots att hen luktar mänska. När denna rymdfararfågelhumanoid väl infinner sig så inträffar lyckligtvis alternativ 2, men det blir också snabbt tydligt att det då är hög tid att följa plan 1. För oavsett om det är morsan eller farsan som kommit för att hämta ungarna, så är hen inte på humör att umgås med aliens.
Parallellhandlingen i det här avsnittet är väl egentligen intressantare, och handlar om en story som pågått lite grand i bakgrunden en tid. Det här med Neelix återkommande svartsjukeutbrott när han tycker att hans flickvän Kes hänger för mycket med Paris, något som fick stor plats så sent som i 
Fågelfolket är faktiskt en av de mest fängslande aliens som Voyagers besättning stött på i den här serien. Dem hade jag gärna fått se och höra lite mer av. Tycker också att det är skönt att den där svartsjukehistorien med Paris och Neelix äntligen fick ett slut, även om det var en lösning som var lite på barnprogramsnivå. Som helhet, ytterligare ett ganska slätstruket avsnitt. En fågelungedocka räcker inte för att rädda ett helt avsnitt.