Medan Deep Space Nine så här långt in i säsongen håller sig på en stadig, om än lite underlevererande nivå, så är The Next Generation rena rama berg- och dalbanan. Och nu har vi nått vad som, i mitt tycke, är en av de absoluta topparna. Jag älskar nämligen två saker i Star Trek-avsnitt: 1. Historier där alla på skeppet blir galna eller personlighetsförändrade. Och 2. Avsnitt där manusförfattarna verkar ha fått flippa ut nästan så mycket de velat. Och Genesis uppfyller bägge kriterierna. Med råge.
Allt börjar med ett syntetiskt genetiskt läkemedel som doktor Crusher ger till den hypokondriske Barclay när han har fått influensa. Det muterar blixtsnabbt till ett virus som påverkar alla ombord på ett extremt…eh…. extremt sätt. Viruset aktiverar gamla, vilande delar av DNA, vilket leder till att besättningen utvecklas baklänges, tillbaka till ett tidigare stadie i utvecklingen till människa.
Det är Deanna Troi som först börjar uppföra sig lite märkligt. Hon fryser hela tiden, och är jättetörstig. Hon fyller snart badkaret med varmt vatten och lägger sig där med kläderna på. Så småningom börjar hon förvandlas till någon form av utdöd amfibieödla. I Barclays DNA är det spindelgener som aktiveras, medan Worf, som ju inte kommer från Jorden, inte längre går att känna igen när han transformerats till en aggressiv krabbliknande varelse på två ben. Och ja, hans och Deanna Trois “romans” gör sig nytt påmind då Worf biter Troi i kinden som något slags förspel i en parningsritual. Ja, till och med Datas katt Spot påverkas, hon förvandlas till en ödla – lyckligtvis just efter att hon fött sina kattungar.
De måste haft så roligt när de gjorde det här avsnittet, som för övrigt var det enda regisserat av Gates McFadden, aka Beverly Crusher. Hon berättar i boken Captains’ logs om hur många av hennes favoritscener klipptes bort ur avsnittet., som till exempel när Picard och Data har en diskussion om djurträck. Extra guldstjärna till manusförfattaren som kläckte idén om att Picard känslomässigt skulle hinna börja förvandlas till en halvapa innan avsnittets upplösning. Att se Patrick Stewart spela mer och mer hispig och nervös är ett stort nöje. Precis som valet att låta Riker bli en primitiv grottmänniska.
Som vanligt består ett sånt här avsnitt inte alls av lösningen på gåtan och krisen. Själva “botandet” av alla de genetiskt förändrade personerna ombord klaras av i en voice over, så vi får inte träffa de chockade besättningsmedlemmarna som försöker vänja sig vid att vara människor igen. Istället avslutas det hela i en lite skämtsam The Original Series-stil. Upplösningen som manusförfattaren Brannon Braga hade tänkt sig från första början var dock ännu roligare. I det hindrade Datas motgift inte baara cellförändningarna och vände på utvecklingen hos de drabbade – utan botemedlet förvandlade också alla ombord till Barclay. Men fullt så roligt fick vi visst inte ha det.
Betyg: 9/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 311 tv-avsnitt.