31 avsnitt in i Deep Space Nine och shapeshiftern Odo är i mångt och mycket fortfarande ett mysterium – även för honom själv. Men i The Alternate börjar man hinta om att gåtan kanske kan få en lösning. Även om avsnittet egentligen mer handlar om ett fadersuppror, Odo ska äntligen få bli vuxen – även i sin plastpappas ögon.
Det börjar med ett oväntat besök. Plötsligt står han bara där, doktor Mora, den vetenskapsman som arbetade med Odo efter att bajoranerna hittat honom drivande i rymden (jag har fortfarande inte riktigt fått reda på hur det där gick till, flöt han runt i ett rymdskepp eller bara som en stor vit mjölkig flytande massa). Mora pratar gärna om det där, att de inte hade en aning om att Odo var en varelse med en hög intelligens eller att han hade förmågan att byta fysisk form. Så lite mer om processen från blob till Odo får man reda på i det här avsnittet.
Men det visar sig att relationen mellan Odo och Mora inte är helt avslappnad. Kanske för att Mora bär sig åt som en skitjobbig förälder, en sån som kommer med störiga och pinsamma kommentarer om hur man var när man var liten, och hela tiden hittar känsliga saker att anmärka på. Som när Mora först möter Odo på stationen och genast kommenterar det lite klumpiga utseendet på Odos öron. Rude! Eller när han gång efter annan pratar över Odos huvud med de andra på rymdstationen, som om Odo fortfarande vore ett vetenskapligt studieobjekt och inte en person..
Men Mora har fler syften med att dyka upp på Deep Space Nine än att dissa Odo. Han har nämligen hittat en planet som eventuellt har en livsform som skulle kunna vara släkt med Odo. Nu vill han att de två slår följe dit för en undersökning. På planeten hittar man en övergiven stad eller by, mitt i den finns en stor obeliskliknande sten med mystiska tecken på. Obelisken transporteras snabbt vidare till rymdbasen där folk gång efter annan går fram och smeker den, något som eventuellt indikerar att den och dess hemlighet lär återkomma i serien. Dessutom hittar man en mystisk livsform på planeten, exakt hur den ser ut är svårt att säga, eftersom den hela tiden ändrar form och växer.
Sen blir det skaka-kameran-tajm, en jordbävning på den där planeten gör att gas pyser ut ur jorden och alla utom Odo blir medvetslösa. Fast….efter ett tag visar det sig att även han blivit påverkad av den, och att Odo förvandlas till ett aggressivt monster när han ligger och tar igen sig (han regenererar på något sätt sig själv var sextonde timme i en spann). Det hela blir till ett slags materialiserade mardrömmar, dör Odos undermedvetna går bärsärk på rymdstationen (scenerna när Odos ansikte liksom börjar rinna är en ganska bra gestaltning av hur det känns att bråka med föräldrar). Doktor Mora inser efter ett tag att det är han som triggar reaktionen hos den sovande Odo och får vara lockbete när man ska försöka fånga in blobmonstret. Till sist lyckas Mora rensa ut resterna av gasen från Odos kropp, och de två bestämmer sig lite för att börja om på ny kula.
Mycket psykodrama här. Handlingen är inspirerad av SF-klassikern Forbidden Planet (som i sin tur är inspirerad av Shakespeares Stormen). Från början var det tänkt att Odo-skådespelaren Rene Auberjonois också skulle spela Mora, för att göra det ännu tydligare hur präglad Odo var av forskaren som hjälpte honom att utvecklas till. Men trots all den här undertexten tycker jag att avsnittet på det stora hela är en besvikelse. På ett plan förstod jag väl att serieskaparna inte tänkte ge mig hela Odos hemlighet på en och samma gång, men nu var det mer som att vi fick följa med in i en återvändsgränd i sökandet efter Odos bakgrund. Högst otillfredsställande, liksom.
Däremot suger jag tacksamt åt mig all information om ferengikulturen som Deep Space Nine bjuder på just nu. I stort sett varje avsnitt innehåller en ny liten godbit ur deras folklore. Den här veckan fick jag till exempel reda på att ferengierna stycker upp sina döda och säljer delarna som reliker. Isch!
Betyg: 5/10
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 297 tv-avsnitt.
Jag håller till större delen med, men jag får ändå ge det snäppet högre betyg än så. Jag tycker ändå att det är en hel del bra bakgrundshistoria och utveckling för och av Odo. Det förklarar så mycket av varför Odo har blivit ganska butter, cynisk och sluten. Varför han utgår från det värsta och oftast tar lång tid att öppna upp och lite på andra människor. Tidigare har man fått anta att det förmodligen beror på att han är en shape shifter och sättet de flesta solida varelserna han växt upp runt har behandlat honom, men det här visar att det går ännu djupare än så. Han känner sig som ett experiment t.o.m. i sin s.k. plastpappas ögon och har lärt sig från väldig tidig ålder att ingen annan är pålitlig, att hans isolation går betydligt längre än att han är den ända shape shiftern av sin art i området.
Därmed får jag iaf ge avsnittet 6/10. Ett helt okej avsnitt.
Det här var andra avsnittet i rad i DS9 vars koncept först pitchades av Jim Trombetta. Avsnittet kom sen att filas vidare på av Bill Dial, en författare som kom in för det här avsnittet och kommer att återkomma ett par gånger till inom Star Trek.
Roger nämner mycket riktigt att tanken kring Dr. Mora Pol först var att Auberjonois (Odo) skulle spela honom också, som vissa andra inom Star Trek (däribland Brent Spiner som Datas skapare). Den stora anledningen till att det inte blev av ska ha varit hur mycket längre tid avsnittet skulle ta att spela in p.g.a. Auberjonois makeup. Normalt sett hade man sju dagar på sig per avsnitt, med Auberjonois även i rollen som Dr. Mora uppskattade man att det skulle ta det dubbla.
Sisko nämner sin egen pappa i avsnittet och får det att låta lite som om hans pappa har gått bort i någon sjukdom. Det här är dock antingen en misstolkning av manuset eller något som får en retcon i framtiden, då vi faktiskt kommer att få se hans pappa.
Det här ska ha varit det sista Star Trek-avsnittet som regisserades av David Carson. Carson kom dock att regissera den första TNG-filmen.
Glenn Neufeld, som ledde arbetet för specialeffekterna, var missnöjd med slutprodukten. Han ville att de skulle spela mer på mysteriet angående monstret och inte visa det så mycket eller så tydligt, han refererar t.ex. till hur de gjorde i Alien-filmen. Han konstaterar dock lite bittert av ordern han fick uppifrån var att man visst ville se monstret så mycket som möjligt.
Däremot verkar Piller ha varit ganska nöjd med avsnittet, han menar att det här var det närmaste de gjorde av typen “monsterfilm”. Enligt Piller var den största utmaningen att inte låta det bli för tydligt att det var Odo, därav att de var tvungna att kasta in lite villospår.