Då och då försöker jag introducera Star Trek för nya personer. Det går inte alltid så bra. The Pegasus var till exempel inte något särskilt bra avsnitt för en Star Trek-oskuld. Mycket prat, prat, prat. Och väldigt mycket av pratet handlade dessutom om ledarskapfilosofier inom stjärnflottan. Kanske längtade också en nytillkommen tittare mer efter lite pangpang i rymden än ett rymdskepp som materialiserats inne i ett berg på en meteorit. Precis som det roliga med avsnittets egentliga höjdpunkt, skämtet om Captain Picard Day (som dessutom genomfördes helt utan att man såg några barn – lite snålt!) också kräver lite bakgrundshistoria för att fungera.

Men när jag såg om avsnittet på egen hand hittade jag fler intressanta bottnar. För alla dem som ibland tycker att Star Trek är för militäriskt, handlar om att lyda order blint och alltid lyda sin kapten så är The Pegasus åtminstone ett sätt att nyansera seriens ideologi. Här möts två ledarskapsskolor. Picard står inte helt oväntat för en lite mer humanistiskt orienterad linje, där han gärna skryter om att han rekryterade Riker för att få en försteofficer som vågade säga emot honom. Medan veckans gästrollfigur, amiral Pressman, vill ha lojala och lydiga under sig – så som Riker var när de två arbetade tillsammans för tolv år sedan.

För det här avsnittet har två olika spår. Det ena handlar just om Rikers utveckling. För tolv år sedan var han nyutexaminerad och följde Pressmans order blint när ett myteri höll på att inträffa på rymdskeppet Pegasus. Nu följer han däremot sin inre kompass i en helt annan utsträckning och står upp för det han tycker är rätt, även om det kan få konsekvenser för hans fortsatta karriär i Stjärnflottan.

Det andra spåret handlar om läget inom Stjärnflottan. Hur det finns hökar och fredsduvor inom organisationen, där Pressman är en av dem som inte vill acceptera de förhållanden som fredsfördraget med Romulanerna dikterar. I överenskommelsen ingick tydligen att Federationen inte fick forska fram en egen version av Romulanernas kanske allra mest effektiva vapen – deras osynlighetskamouflage. Men trots förbudet var det en experimentell version av just en sådan teknik som testades ombord på Pegasus. Alla trodde att skeppet exploderade i en olycka för tolv år sedan, men nu visar det sig att Pegasus egentligen bara gick in i sitt osynlighetsläge. Nu vill både Romulanerna och Pressman vill hitta vraket, och kamouflagegeneratorn, först.

Terry O’Quinn (surgubben i Lost) är skitbra i rollen som den koleriske, obehaglige och lite lätt galne Pressman, men avsnittet i sig håller ett märkligt lågt tempo, trots all potentiell dramatik. Lite indirekt berättande, på något vis. Men som en fördjupning av läget inom Stjärnflottan och Federationen är det förstås högintressant, även om det är lite komiskt att det är Enterprisebesättningens lojalitet till Picard som gör att de vägrar att följa en överordnad amirals order. Det här med lojalitet, ordergång och strikta regler är lite omväxlande bra och dåligt i den här serien, ibland i ett och samma avsnitt. Jag minns till exempel att Riker inte alls gillade när underordnade ifrågasatte honom i tidigare avsnitt. Intressant också att den där hastighetsgränsen i rymden, som det ägnades ett helt avsnitt åt tidigare i serien, åtminstone nämns i det här avsnittet.

Betyg:5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 298 tv-avsnitt.