Jag börjar mer och mer luta åt att man ska se hela den här säsongen av Lower Decks som en utstuderad uppvisning i hur många referenser till andra delar av franchisen man kan trycka in i varje avsnitt. Redan här i episod två börjar jag föreställa mig hur det antagligen anordnades vadslagning i writers room kring referensjakten, och jag antar att det här är avsnittet som gick segrande ur striden. Jag menar, kan man ens komma på en huvudintrig som kan rymma mer Star Trek-trivia?
Ramhandlingen går alltså ut på att besättningen på Cerritos får i uppdrag att gå igenom en avliden samlares stora arkiv med olika historiska artefakter. Och ja, många av dem visar sig ha en koppling till Star Trek (I den här youtube-videon gör man faktiskt ett tappert försök att notera alla pryttlar från förr som visas upp). Det hela är på gränsen till överväldigande för mig, och jag börjar känna ett behov av att kolla vissa scener en bildruta i taget för att hinna ta in allt. Andra saker fick jag pausa och googla – som till exempel skelettet av vad som visar sig vara den gigantiska Spock-klonen från avsnittet The infinite Vulcan från den animerade Trekserien.
Men låt oss börja med en annan angelägen fråga, lite på samma tema: “Hur många skämt om tamarier kan man få in i ett enda avsnitt?” Svar: Jättejättemånga. Möt löjtnant Kayshon, den förste tamariern i stjärnflottan. Tamarierna var ju det där folket som pratade i metaforer i det ljuvliga avsnittet Darmok (hur jag bara kunde ge det en åtta i betyg är obegripligt sett så här i backspegeln). I Lower Decks hanterar man förstås tamariernas komplicerade metaforlingo lite mer lättsamt än i The Next Generation. En strejkande översättningsmaskin skapar till exempel en del märkliga situationer. Och hur går det egentligen att ragga på tamariska när man befinner sig på ett Federationsskepp? (Inte så bra, visar det sig). Manusförfattarna har lyckats ta sig an en av Star Trek-historiens mest udda och poetiska inslag på ett väldigt underhållande sätt. Kayshon är alltså den som leder uppdraget inne samlarens samling.
Men det räcker liksom inte med en samlares skattkista och en tamarier för att maximera referensmängden i det här avsnittet. Nej, manusförfattarna lyckas också skriva ihop en sidohandling där stackars Boimler får genomlida samma incident som Riker i avsnittet Second Chances. Transportören skapar en exakt kopia av honom, så att Boimler nu konkurrerar om en plats på USS Titan (där Riker är kapten) med sig själv. Eller, kopian är förstås inte helt exakt. Den andra versionen av Boimler passar mycket bättre in på Titan än den något räddhågsne original-Boimlern.
Referensfesten i det här avsnittet känns som en del av en generell attitydförändring i hela säsongen. Det är som att den ogenerade nördigheten är en del av en bättre självkänsla. Avsnitten tar ut svängarna i flera olika riktningar, och oavsett vad man hajar av kopplingarna bakåt i Star Trek-historien så gör just de detaljerna intrigerna mer skruvade och slutresultatet mycket roligare. Och jag är faktiskt imponerad över hur många artefakter man lyckas få in i samlarens olika salar. Min enda invändning? Att Boimler kanske skulle ha fått vara mer än ett avsnitt på Titan. Lite trist att han måste returneras till moderskeppet redan i andra säsongens första avsnitt.
Betyg: 9/10
Det här är avsnitt 2/10 av Lower Decks andra säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 8 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt skrivit hyfsat detaljerat om 798 tv-avsnitt. Och lite till.
Annars är väl avsnittets egentliga höjdpunkt de scener där Kira läser lusen av Tom Riker. Först säger hon att han inte är en riktig terrorist, sedan att han bara vill anfalla cardassierna för att göra något som utmärker honom gentemot sin klon, Will Riker. Kira är tuff som fan mot Tom Riker, främt för att hon försöker få honom att förstå att en attack från Defiant kan hota hela fredsfördraget mellan Cardassien och Federationen. Men det slutar i det privata:
Den cardassiske militärbossen Gul Dukat fortsätter förresten att förbrylla. I det här avsnittet är han väldigt förstående, och köper genast storyn om att Rikers klon stulit Defiant. En mer naturlig Dukat-reaktion borde ju vara att tro att Federationen låtit Riker stjäla skeppet för att på det sättet stötta Maquis. Att han mitt i det spända säkerhetsläget sitter och tänker på sin sons födelsedagsfirande är om något ett bevis för att han håller på att tappa greppet. Däremot är Korinas frän den obsidianska ordens Korinas. Hon är listig, ondskefull och lite skräckinjagande.
Då och då försöker jag introducera Star Trek för nya personer. Det går inte alltid så bra. 
The Pegasus var till exempel inte något särskilt bra avsnitt för en Star Trek-oskuld. Mycket prat, prat, prat. Och väldigt mycket av pratet handlade dessutom om ledarskapfilosofier inom stjärnflottan. Kanske längtade också en nytillkommen tittare mer efter lite pangpang i rymden än ett rymdskepp som materialiserats inne i ett berg på en meteorit. Precis som det roliga med avsnittets egentliga höjdpunkt, skämtet om 
Men när jag såg om avsnittet på egen hand hittade jag fler intressanta bottnar. För alla dem som ibland tycker att Star Trek är för militäriskt, handlar om att lyda order blint och alltid lyda sin kapten så är The Pegasus åtminstone ett sätt att nyansera seriens ideologi. Här möts två ledarskapsskolor. Picard står inte helt oväntat för en lite mer humanistiskt orienterad linje, där han gärna skryter om att han rekryterade Riker för att få en försteofficer som vågade säga emot honom. Medan veckans gästrollfigur, amiral Pressman, vill ha lojala och lydiga under sig – så som Riker var när de två arbetade tillsammans för tolv år sedan.
Det andra spåret handlar om läget inom Stjärnflottan. Hur det finns hökar och fredsduvor inom organisationen, där Pressman är en av dem som inte vill acceptera de förhållanden som fredsfördraget med Romulanerna dikterar. I överenskommelsen ingick tydligen att Federationen inte fick forska fram en egen version av Romulanernas kanske allra mest effektiva vapen – deras osynlighetskamouflage. Men trots förbudet var det en experimentell version av just en sådan teknik som testades ombord på Pegasus. Alla trodde att skeppet exploderade i en olycka för tolv år sedan, men nu visar det sig att Pegasus egentligen bara gick in i sitt osynlighetsläge. Nu vill både Romulanerna och Pressman vill hitta vraket, och kamouflagegeneratorn, först.
Terry O’Quinn (surgubben i Lost) är skitbra i rollen som den koleriske, obehaglige och lite lätt galne Pressman, men avsnittet i sig håller ett märkligt lågt tempo, trots all potentiell dramatik. Lite indirekt berättande, på något vis. Men som en fördjupning av läget inom Stjärnflottan och Federationen är det förstås högintressant, även om det är lite komiskt att det är Enterprisebesättningens lojalitet till Picard som gör att de vägrar att följa en överordnad amirals order. Det här med lojalitet, ordergång och strikta regler är lite omväxlande bra och dåligt i den här serien, ibland i ett och samma avsnitt. Jag minns till exempel att Riker inte alls gillade när underordnade ifrågasatte honom i tidigare avsnitt. Intressant också att den där hastighetsgränsen i rymden, 
Nu har jag varit på Göteborgskalaset och Crimetime Gotland och sänt radio.Skönt att få komma hem till mitt Star Trek-bloggande igen. Så sakteliga börjar jag ju närma mig slutet på säsong sex av The Next Generation, en säsong som verkar avslutas ovanligt starkt. Det är inget mindre än en fröjd att få skriva om ett avsnitt där manusförfattarna på nytt bestämt sig för att plåga stackars Riker och hans psyke. Tidigare har vi ju bland annat sett honom 
Det är när Enterprise besöker den övergivna basen på Nervala IV som ett livsavgörande kapitel i Rikers liv kommer i dagen. Det visar sig att Riker brukade arbeta på basen, och evakuerades från den under dramatiska omständigheter för åtta år sedan. Så pass dramatiska och fyllda av hjältemod att de blev en direkt orsak tills hans karriär inom Stjärnflottan. Först när alla andra i personalen hade transporterats ombord på rymdskeppet Potemkin lämnade Riker basen, med fara för livet eftersom någon form av atmosfäriska störningar gjorde det omöjligt att använda transportören. Nu, några år senare, gör korta uppehåll i strålningen det möjligt för Riker och besättningen ombord på Enterprise att besöka planeten för att försöka rädda informationen som finns i basens datorer.
ÄNTLIGEN får vi alltså reda på exakt hur Troi och Rikers kärlekshistoria har utvecklats och avvecklats genom åren. Det känns väldigt påhittigt och smart att göra det genom en klonad Riker. I och för sig ett ganska krångligt sätt också. Men vi förstår i varje fall att det var Rikers fel att det tog slut, och mötet med den gamla versionen av honom river upp en hel del gamla sår hos Troi. För den här Rikern har saknat och längtat efter henne under alla år på den övergivna databasen, och nu vill han leva med henne…säger han. Det är väldigt mycket 
I viss mån lyckas man ändå slarva bort den här skarpa idén även den här gången. Fokuset är i hög usträckning på Troi, medan Riker på sin höjd verkar vara lite småirriterad över att det finns ett identiskt skägg på Enterprise.Nog för att Riker är lite träig, men det här var något slags rekord. Antagligen är det jag saknar något riktigt såpaliknande utbrott, men som vanligt är Enterprise bebott av personer med lite för mycket kontroll över sina känslor. Dock vill jag ge en stor eloge till seriens skapare som INTE låter det bli såpa på fel sätt här, man undviker den enkla utvägen och tar faktiskt inte livet av Rikers kopia. Extrapoäng till detaljen att kopian byter namn i slutet av avsnittet. Han tar sitt andranamn som tilltalsnamn istället, samma namn som Enterprise-Riker hatar. Nu undrar jag bara, är det här sista gången vi får se Thomas Riker i The Next Generation? Det är ju bara lite drygt en säsong kvar!
Jag är oerhört förtjust i det här avsnittet. Det är på sätt och vis en recykling av 
Så var det det där med betygsättningen. Har jag tittat så mycket på Star Trek att jag skaffat mig en egen värderingsskala för det som sker under Star Trek-brandet? Alltså: är det här ett fantastiskt avsnitt inom Star Trek-kontexten enbart, eller står det även sig i jämförelse med andra tv-serier? Sånt man tänker lite extra på efter ett sånt här avsnitt där verklighetsbegreppet är minst sagt vagt och opålitligt. Jag drämmer i varje fall till med ett toppbetyg. Jag tyckte att det här var det mest genomtänkta och genomförda som jag sett hittills i den här serien.
Som jag minns det så var i varje fall de där podradiopratarna rätt kritiska till First Contact. Men när jag nu äntligen fick se avsnittet så förstår jag inte riktigt varför. För mig så lyckas det här avsnittet nämligen använda ett ytterst specifikt exempel för att berätta om hur hela Federationen fungerar. Som en del kanske minns så förbjuder ju Generalorder ett/Prime Directive Federationens skepp att ta kontakt med en civilisation som de stöter ute i världsrymden om samhället i fråga inte har haft en teknologisk utveckling fram till motsvarande warp-drift. Jag har alltid tänkt att det där var ett mer alllmänt mått på tekniknivå och samhällelig utveckling. Först när jag ser det här avsnittet så förstår jag att det handlar om ren självbevarelsedrift från Federationens sida. För när en planet får warpteknologi är det också lätt för deras skepp att lämna solsystemet. Risken att ett skepp från Federationen stöter på skepp från en sådan planet innebär också en potentiell väpnad konflikt – framför allt om civilisationen fram tills dess trott att de är ensamma i världsrymden. Alltså är det lika bra att åka dit och säga hej innan man påbörjat en interstellär konflikt med en omogen civilisation. Ur den synvinkeln skulle man kunna se Federationens uppträdande som motsatsen till att kolonisera. Att de egentligen är helt ointresserade av andra planeter, och först när de inte kan undvika deras invånare ute i världsrymden tar man kontakt. Fullt så naiv är jag kanske ändå inte. När det står resurser och taktiskt placerade solsystem på spel så tror jag att Federationen är en smula mer…på.
Fast i just det här fallet finns det lite särskilda omständigheter kring Federationens val att ta kontakt.Riker har åkt ner till Malcor III för att reka läget på planeten, komplett med märkliga knölar i pannan för att smälta in bland befolkningen. Han råkar ut för en olycka och hamnar på sjukhus där man upptäcker att hans organ sitter på fel plats (jämfört med Malcorierna alltså) och att han har fem fingrar. Det är helt enkelt lite brådis för Picard och de andra att ta kontakt, för Riker kan vara i fara på en planet där man tror att man är fast övertygade om att man är skapelsens krona i hela universum. Så Picard transporterar först ner sig till en framstående forskare på planeten, och sedan till dess ledare för att förklara vem man är och vad man vill. Men när Rikers alienskap samtidigt upptäcks på sjukhuset hotar det hela snart att ta en våldsam vändning. Kontakten med Federationen skulle kunna utvecklas till ett slagträ i den politiska kampen mellan traditionalister och förnyare på planeten. Och Picards besök får därför motsatt effekt än den avsedda. Forskningsprogrammet för warp-drift läggs på is och planetens ledare tackar nej till att bli en del av Federationen. Planetens invånare är helt enkelt ännu inte mogna för det steget.
Även i det här avsnittet finns vissa inslag av gubbsjuka, precis som i 
Förändringen är förstås en chock, men det finns mycket lite tid åt att processa allt det som han upptäcker i sitt nya liv. Ett fredsavtal med romulanerna ska nämligen skrivas under och det är Riker som är chefsförhandlare. Och det är bara han som kan få avtalet i hamn. Men allt eftersom som förhandlingarna närmar sig börjar Riker bli mer och mer paranoid. Saker och ting stämmer inte riktigt. La Forges reparationer slutförs aldrig, Data börjar dra samman ord i sina meningar, romulanerna frågar envist om en hemlig fedarationsbas, när Riker får fram en bild på sin döda hustru i datorsystemet så föreställer bilden Minuet – holodäckskaraktären som hanr blev betuttad i under första säsongens 
Det hela visar sig vara en romulansk holo-iscensättning för att avslöja krigshemligheter. Eller, egentligen inte. För bara en liten stund senare får vi reda på att det är den lille pojken som spelade Rikers son som är den som rott ihop hela illusionen genom att på något vis läsa av Rikers egna minnen. Eller, egentligen inte. För bara en liten stund senare får vi reda på att den lille pojken, som blivit övergiven av sina föräldrar på planeten som Enterprise besättningsmän undersöker, egentligen är en liten insektsliknande varelse som heter Barash. Tre fintningar innan vi får reda på hur det står till, lite av ett rekord, eller?
Upphovspersonerna bakom den här säsongen av The Next Generation bevisar på nytt sin nördighet de är. Som när de återupplivar det gamla datorhologrammet Minuet som ju (som jag skrev tidigare) var med så långt tillbaka som i första säsongen. Jag tycker också att det finns ekon här från originalseriens 
Resten av de smått märkliga valen i del två av The Best of Both Worlds förklaras med de budgetramar som finns för serien och som vi då och då blir plågsamt medvetna om. Till att börja med så får vi ju aldrig se det stora slaget mellan Stjärnflottan och borgerna under kubens färd mot Jorden. Bara vara med om efterspelet. Färdas genom de brinnande vraken av fler av flottans skepp än vi någonsin sett samtidigt i serien. Visst, det är en magnifikt sorglig och ödslig scen, men det är ju trots allt inte som att vi är extremt bortskämda med storslagna rymdslag i Star Trek. Kunde vi inte fått se lite pang-pang åtminstone?
Så hur ska då Enterprise kunna lyckas med det Stjärnflottan misslyckats med. Ett enda skepp mot borgernas kub. Förstärkt av att man assimilerat Picards hjärna till sitt kollektiva medvetande. Jo, då är det dags för seriens största släng av hackerromantik hittills. Data lyckas via Picards borg-hjärna ta sig in i motståndarsidans interna kommunikationsnätverk och programmera in kommandot för att alla ska gå och lägga sig. Geek-extravaganza! En tydligare eftergift till den förväntat nördiga kärnpubliken av serien har jag inte varit med om sedan Wesley Crusher skrevs in i serien.
Borgerna är alltså äntligen här, men får uppriktigt sagt inte så mycket utrymme – åtminstone inte i den form vi känner dem. De kidnappar nämligen tämligen omgående Picard, som får ett nytt namn i sin nya inkarnation och sedan hanterar det mesta av kommunikationen mellan borg-kuben och Enterprise. Slås ännu en gång hur borgerna ser ut som tokroliga variationer på figurerna i De förlorade barnens stad. Gillar att man för en gångs skulle också ansträngt sig med en ordentlig b-handling i det här avsnittet. Det är Riker som blivit erbjuden ytterligare ett kaptensjobb, men som inte är särskilt sugen på att lämna Enterprise. Samtidigt dyker en sassy utmanare upp på bryggan, karriärkåta Shelby, som redan bestämt sig för att efterträda Riker innan han ens själv bestämt sig för att ta det nya jobbet. Hon är skitstörig, medan Riker verkar vilja sätta henne på plats mer för att han känner sig hotad än för att hon egentligen gör något fel. Äntligen lite drama! Och på nytt påminns vi om hur det mjäkiga samtalsklimatet ombord på Enterprise saboterar alla försök till melodramatiska såpaintriger. Technobabble, däremot, gillar man så mycket mer och en hel del sådant blir det. Mycket spektrumvariationer eller frekvensvariationer eller vad det nu var.
Det här är ju ett avsnitt som till exempel bredvidläsningsboken The Star Trek: The Next Generation Companion går ner i brygga inför. Jag gillade det, men om vi ska vara riktigt ärliga – och det ska vi ju – så saknas en viktig ingrediens. Spänning. En sak jag tänkt på även tidigare är hur dåliga man är i The Next Generation på att fylla sina intriger med både action och riktig suspense. Till och med originalserien lyckades bättre. Där klippte man åtminstone in lite bilder då och då på random besättning som sprang runt och hade panik och ramlade i skeppets korridorer. Här kan det dö det ett tjugotal personer av en söndertrasad vägg i skrovet, och vi får inte se en enda bild förutom exteriören och läget på bryggan (oklart om det är i det här avsnittet eller del två, och hur många som dog, men ni förstår vad jag menar).
Och, jo. Jag förstår att det måste vara budgetskäl som ligger bakom bristen på inklippta scener med konsekvenserna av olika väpnade konflikter, men det förändrar inte att det faktiskt är rätt illa genomfört. Framför allt eftersom i stort sett ingen på bryggan någonsin ger efter för stress, förtvivlan eller panik. I avsnitt som det här skulle man rentav kunna säga att serien följer något slags antidramaturgi. Det är helt enkelt lite oengagerande att sitta och se på ett avsnitt där i stort sett alla ständigt är tappra, modiga och kontrollerade. Det här att hela mänskligheten faktiskt är hotad får man lägga till själv. Det är också symptomatiskt att när man nu äntligen skapat en ny superskurk i Star Trek-universumet, så är det en ras som till hälften är maskiner. Helt utan känslor. Över. Huvud. Taket. Star Trek: The Next Generation kan helt enkelt beskrivas som serien som HATAR känslor. Det är så att man nästan längtar efter McCoy och några av hans svavelosande utbrott.