TNG: The Pegasus. Det om Rikers gamla chef, det superhemliga olagliga forskningsprojektet och Kapten Picard-dagen.

tng pegasus 4Då och då försöker jag introducera Star Trek för nya personer. Det går inte alltid så bra. tng pegasus 5The Pegasus var till exempel inte något särskilt bra avsnitt för en Star Trek-oskuld. Mycket prat, prat, prat. Och väldigt mycket av pratet handlade dessutom om ledarskapfilosofier inom stjärnflottan. Kanske längtade också en nytillkommen tittare mer efter lite pangpang i rymden än ett rymdskepp som materialiserats inne i ett berg på en meteorit. Precis som det roliga med avsnittets egentliga höjdpunkt, skämtet om Captain Picard Day (som dessutom genomfördes helt utan att man såg några barn – lite snålt!) också kräver lite bakgrundshistoria för att fungera.

tng pegasus 2Men när jag såg om avsnittet på egen hand hittade jag fler intressanta bottnar. För alla dem som ibland tycker att Star Trek är för militäriskt, handlar om att lyda order blint och alltid lyda sin kapten så är The Pegasus åtminstone ett sätt att nyansera seriens ideologi. Här möts två ledarskapsskolor. Picard står inte helt oväntat för en lite mer humanistiskt orienterad linje, där han gärna skryter om att han rekryterade Riker för att få en försteofficer som vågade säga emot honom. Medan veckans gästrollfigur, amiral Pressman, vill ha lojala och lydiga under sig – så som Riker var när de två arbetade tillsammans för tolv år sedan.

För det här avsnittet har två olika spår. Det ena handlar just om Rikers utveckling. För tolv år sedan var han nyutexaminerad och följde Pressmans order blint när ett myteri höll på att inträffa på rymdskeppet Pegasus. Nu följer han däremot sin inre kompass i en helt annan utsträckning och står upp för det han tycker är rätt, även om det kan få konsekvenser för hans fortsatta karriär i Stjärnflottan.

tng pegasus 6Det andra spåret handlar om läget inom Stjärnflottan. Hur det finns hökar och fredsduvor inom organisationen, där Pressman är en av dem som inte vill acceptera de förhållanden som fredsfördraget med Romulanerna dikterar. I överenskommelsen ingick tydligen att Federationen inte fick forska fram en egen version av Romulanernas kanske allra mest effektiva vapen – deras osynlighetskamouflage. Men trots förbudet var det en experimentell version av just en sådan teknik som testades ombord på Pegasus. Alla trodde att skeppet exploderade i en olycka för tolv år sedan, men nu visar det sig att Pegasus egentligen bara gick in i sitt osynlighetsläge. Nu vill både Romulanerna och Pressman vill hitta vraket, och kamouflagegeneratorn, först.

tng pegasus 3Terry O’Quinn (surgubben i Lost) är skitbra i rollen som den koleriske, obehaglige och lite lätt galne Pressman, men avsnittet i sig håller ett märkligt lågt tempo, trots all potentiell dramatik. Lite indirekt berättande, på något vis. Men som en fördjupning av läget inom Stjärnflottan och Federationen är det förstås högintressant, även om det är lite komiskt att det är Enterprisebesättningens lojalitet till Picard som gör att de vägrar att följa en överordnad amirals order. Det här med lojalitet, ordergång och strikta regler är lite omväxlande bra och dåligt i den här serien, ibland i ett och samma avsnitt. Jag minns till exempel att Riker inte alls gillade när underordnade ifrågasatte honom i tidigare avsnitt. Intressant också att den där hastighetsgränsen i rymden, som det ägnades ett helt avsnitt åt tidigare i serien, åtminstone nämns i det här avsnittet.

Betyg:5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 298 tv-avsnitt. 

TNG: Second chances. Det där Riker upptäcker sin dubbelgångare och hamnar mitt i Sliding Doors.

tng second chanceNu har jag varit på Göteborgskalaset och Crimetime Gotland och sänt radio.Skönt att få komma hem till mitt Star Trek-bloggande igen. Så sakteliga börjar jag ju närma mig slutet på säsong sex av The Next Generation, en säsong som verkar avslutas ovanligt starkt. Det är inget mindre än en fröjd att få skriva om ett avsnitt där manusförfattarna på nytt bestämt sig för att plåga stackars Riker och hans psyke. Tidigare har vi ju bland annat sett honom inspärrad på ett mentalsjukhus på en främmande planet, den här gången möter han en kopia av sig sjäv. En lite trevligare kopia av sig själv, dessutom.

tng second 2Det är när Enterprise besöker den övergivna basen på Nervala IV som ett livsavgörande kapitel i Rikers liv kommer i dagen. Det visar sig att Riker brukade arbeta på basen, och evakuerades från den under dramatiska omständigheter för åtta år sedan. Så pass dramatiska och fyllda av hjältemod att de blev en direkt orsak tills hans karriär inom Stjärnflottan. Först när alla andra i personalen hade transporterats ombord på rymdskeppet Potemkin lämnade Riker basen, med fara för livet eftersom någon form av atmosfäriska störningar gjorde det omöjligt att använda transportören. Nu, några år senare, gör korta uppehåll i strålningen det möjligt för Riker och besättningen ombord på Enterprise att besöka planeten för att försöka rädda informationen som finns i basens datorer.

Men när Riker anländer till basen på Nervala IV så möter han lite oväntat…sig själv. Det visar sig att Potemkins transportör av misstag framställt en kopia av Riker i försöken att få upp honom till skeppet. En version av Riker från tiden före hans befordran, som bott ensam på Nervala IV i åtta år. Riker tar upptäckten med fattning, men för Troi blir mötet omskakande. För den här versionen av Riker är fortfarande kär i henne, och är inställd på att de två ska leva tillsammans. Enterprise-versionen av Riker valde däremot karriären istället för kärleken.
tng second 4ÄNTLIGEN får vi alltså reda på exakt hur Troi och Rikers kärlekshistoria har utvecklats och avvecklats genom åren. Det känns väldigt påhittigt och smart att göra det genom en klonad Riker. I och för sig ett ganska krångligt sätt också. Men vi förstår i varje fall att det var Rikers fel att det tog slut, och mötet med den gamla versionen av honom river upp en hel del gamla sår hos Troi. För den här Rikern har saknat och längtat efter henne under alla år på den övergivna databasen, och nu vill han leva med henne…säger han. Det är väldigt mycket Sliding Doors i rymden över det här. Frågan är bara: är Rikerkopian på planeten som en Riker som ställts på paus, eller har han under åren på planeten utvecklat en annan och alternativ personlighet. Det vill säga, är det bara en tidsfråga innan även Rikerkopian väljer karriären framför förhållandet med Troi?
tng second 3I viss mån lyckas man ändå slarva bort den här skarpa idén även den här gången. Fokuset är i hög usträckning på Troi, medan Riker på sin höjd verkar vara lite småirriterad över att det finns ett identiskt skägg på Enterprise.Nog för att Riker är lite träig, men det här var något slags rekord. Antagligen är det jag saknar något riktigt såpaliknande utbrott, men som vanligt är Enterprise bebott av personer med lite för mycket kontroll över sina känslor. Dock vill jag ge en stor eloge till seriens skapare som INTE låter det bli såpa på fel sätt här, man undviker den enkla utvägen och tar faktiskt inte livet av Rikers kopia. Extrapoäng till detaljen att kopian byter namn i slutet av avsnittet. Han tar sitt andranamn som tilltalsnamn istället, samma namn som Enterprise-Riker hatar. Nu undrar jag bara, är det här sista gången vi får se Thomas Riker i The Next Generation? Det är ju bara lite drygt en säsong kvar!

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 269 tv-avsnitt. 

TNG: Frame of mind. Det där Riker spelar amatörteater på Enterprise och är inspärrad på psyket samtidigt.

tng frame

Det är lite märkligt. I en del Star Trek-avsnitt kan man känna redan i första scenen att det finns en alldeles speciell koncentration och ambitionsnivå. Som i Frame of mind, som inleds med att vi får se Riker bli förhörd på vad som vi efter ett tag inser antagligen är ett mentalsjukhus. Några repliker senare känner man igen förhörsledarens röst – det är Data. Till sist förstår vi att det här är ytterligare ett av Beverly Crushers ytterst ambitiösa amatörteaterprojekt ombord på Enterprise. Eller? I Frame of mind är verkligen ingenting vad det ser ut att vara vid första anblicken. Eller ens andra.
tng frame 2Jag är oerhört förtjust i det här avsnittet. Det är på sätt och vis en recykling av Future imperfect, där romulanerna iscensätter en holodäcksfantasi där de försöker lura i Riker att han är kapten på Enterprise 16 år framåt i tiden. Men det blir förstås ännu lite mer skruvat när huvudpersonen i det här avsnittet är inspärrad på ett mentalsjukhus och förtvivlat försöker få personalen att förstå att han inte är galen. Handlingen vänder och kränger och stackars Riker kan inte förstå vilken del av hans liv som är på riktigt. När han är ombord på Enterprise så drömmer han mardrömmar om mentalsjukhuset. På mentalsjukhuset är det tiden på Enterprise som är hallucinationer och fantasier. Vilken verklighet är den verkliga?

Jag tycker att det här är smart och snyggt gjort. Upplösningen kanske saggar lite jämfört med uppbyggnaden, men jag kan inte minnas när jag satt så här mycket på helspänn genom ett helt Star Trek-avsnitt. Och Jonathan Frakes gör sin bästa rollprestation hittills i serien. Både som amatörteaterskådis på Enterprise och i sin roll som Riker. I kommentarerna har många utsett det här som ett av de mörkaste i The Next Generation. Jag gillar det. Inga flåshurtiga skämt eller berättelser om busiga tonårskillar här inte!

tng frame 4Så var det det där med betygsättningen. Har jag tittat så mycket på Star Trek att jag  skaffat mig en egen värderingsskala för det som sker under Star Trek-brandet?  Alltså: är det här ett fantastiskt avsnitt inom Star Trek-kontexten enbart, eller står det även sig i jämförelse med andra tv-serier? Sånt man tänker lite extra på efter ett sånt här avsnitt där verklighetsbegreppet är minst sagt vagt och opålitligt. Jag drämmer i varje fall till med ett toppbetyg. Jag tyckte att det här var det mest genomtänkta och genomförda som jag sett hittills i den här serien.

Betyg: 10/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 263 tv-avsnitt. 

First Contact. Det där Federationen får nej på sitt frieri.

tng first 4

Jag kände igen handlingen i det här avsnittet ganska snabbt, samtidigt som jag var helt säker på att jag absolut inte sett det tidigare. Efter ett tag insåg jag att jag ju hade hört ett helt podcastavsnitt om First Contact för jättelänge sedan, på den tiden när jag fortfarande höll på att plöja mig igenom originalserien (kanske sju, åtta månader sedan). Då förstod jag bara lite vagt vad det handlade om och vem som var vem i The Next Generation. Men det var någonstans efter just det avsnittet som jag insåg att jag inte kunde lyssna på en Star Trek-podd där man varje gång valde att prata om random avsnitt ur hela Star Trek-produktionen. Spoilerrisken var alldeles för stor, helt enkelt.
tng first 2Som jag minns det så var i varje fall de där podradiopratarna rätt kritiska till First Contact. Men när jag nu äntligen fick se avsnittet så förstår jag inte riktigt varför. För mig så lyckas det här avsnittet nämligen använda ett ytterst specifikt exempel för att berätta om hur hela Federationen fungerar. Som en del kanske minns så förbjuder ju Generalorder ett/Prime Directive Federationens skepp att ta kontakt med en civilisation som de stöter ute i världsrymden om samhället i fråga inte har haft en teknologisk utveckling fram till motsvarande warp-drift. Jag har alltid tänkt att det där var ett mer alllmänt mått på tekniknivå och samhällelig utveckling. Först när jag ser det här avsnittet så förstår jag att det handlar om ren självbevarelsedrift från Federationens sida. För när en planet får warpteknologi är det också lätt för deras skepp att lämna solsystemet. Risken att ett skepp från Federationen stöter på skepp från en sådan planet innebär också en potentiell väpnad konflikt – framför allt om civilisationen fram tills dess trott att de är ensamma i världsrymden. Alltså är det lika bra att åka dit och säga hej innan man påbörjat en interstellär konflikt med en omogen civilisation. Ur den synvinkeln skulle man kunna se Federationens uppträdande som motsatsen till att kolonisera. Att de egentligen är helt ointresserade av andra planeter, och först när de inte kan undvika deras invånare ute i världsrymden tar man kontakt. Fullt så naiv är jag kanske ändå inte. När det står resurser och taktiskt placerade solsystem på spel så tror jag att Federationen är en smula mer…på.

tng firstFast i just det här fallet finns det lite särskilda omständigheter kring Federationens val att ta kontakt.Riker har åkt ner till Malcor III för att reka läget på planeten, komplett med märkliga knölar i pannan för att smälta in bland befolkningen. Han råkar ut för en olycka och hamnar på sjukhus där man upptäcker att hans organ sitter på fel plats (jämfört med Malcorierna alltså) och att han har fem fingrar. Det är helt enkelt lite brådis för Picard och de andra att ta kontakt, för Riker kan vara i fara på en planet där man tror att man är fast övertygade om att man är skapelsens krona i hela universum. Så Picard transporterar först ner sig till en framstående forskare på planeten, och sedan till dess ledare för att förklara vem man är och vad man vill. Men när Rikers alienskap samtidigt upptäcks på sjukhuset hotar det hela snart att ta en våldsam vändning. Kontakten med Federationen skulle kunna utvecklas till ett slagträ i den politiska kampen mellan traditionalister och förnyare på planeten. Och Picards besök får därför motsatt effekt än den avsedda. Forskningsprogrammet för warp-drift läggs på is och planetens ledare tackar nej till att bli en del av Federationen. Planetens invånare är helt enkelt ännu inte mogna för det steget.

tng first 3Även i det här avsnittet finns vissa inslag av gubbsjuka, precis som i Devil’s Due. Som när Riker försöker fly från sjukhuset och en sköterska (spelad av Bebe Neuwirth, samma skådespelerska som spelar Lilith i Frasier och Cheers) går med på att hjälpa honom, på ett villkor. Att han ligger med henne. Dock så handlar det kanske inte så mycket om Rikers sex-appeal som att hon alltid drömt om att få ligga med en alien. Finns det ett namn för den fetischen, tro? Själva samlaget (som givetvis inte visas i bild) öppnar också upp för spännande möjligheter till en uppföljare. För vad händer om den där sköterskan skulle bli med barn? Skulle bli svårt för myndigheterna att mörka att det finns intelligent liv på andra platser i universum om det föddes en mini-Riker på Malcor III.

Som helhet ett avsnitt som jag tycker förklarar och utvecklar seriens universum. Manuset är välskrivet. Sen är det kanske lite corny genomfört här och där. Jag var så exalterad i morse att jag var säker på att det skulle bli en nia, men sen kom eftertanken och gjorde att jag fegade lite igen.

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 191 tv-avsnitt. Det här är också mitt tionde inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

Future imperfect. Det där Riker vaknar upp i framtiden och har blivit….pappa! Han också!!

star trek future imperfect

Familjetemat fortsätter. Den här gången i ett avsnitt där Riker vaknar upp i 16 år framåt i tiden. Ett läskigt virus har suddat ut 16 år av minnen och allt han minns har förändrats. Han minns bara det Enterprise som vi lärt känna i The Next Generation, men i den framtid som det här avsnittet utspelas i har de grå tinningarnas charm smygit sig in i hans kalufs och han har (äntligen) blivit befordrad till kapten ombord på Enterprise. Men det slutar inte där! På hans brygga jobbar en ferengier, Picard har skaffat skägg och möter upp Enterprise som passagerare på ett romulanskt skepp. Men mest omvälvande av allt det nya är förstås det faktum att han blivit pappa. Det finns en liten pojke som heter Jean-Luc som väntar på honom i hans rum ombord på skeppet. Mamman, som Riker inte ens minns, är däremot död.
tng future 5Förändringen är förstås en chock, men det finns mycket lite tid åt att processa allt det som han upptäcker i sitt nya liv. Ett fredsavtal med romulanerna ska nämligen skrivas under och det är Riker som är chefsförhandlare. Och det är bara han som kan få avtalet i hamn. Men allt eftersom som förhandlingarna närmar sig börjar Riker bli mer och mer paranoid. Saker och ting stämmer inte riktigt. La Forges reparationer slutförs aldrig, Data börjar dra samman ord i sina meningar, romulanerna frågar envist om en hemlig fedarationsbas, när Riker får fram en bild på sin döda hustru i datorsystemet så föreställer bilden Minuet – holodäckskaraktären som hanr blev betuttad i under första säsongens 11001001.

tng future 4Det hela visar sig vara en romulansk holo-iscensättning för att avslöja krigshemligheter. Eller, egentligen inte. För bara en liten stund senare får vi reda på att det är den lille pojken som spelade Rikers son som är den som rott ihop hela illusionen genom att på något vis läsa av Rikers egna minnen. Eller, egentligen inte. För bara en liten stund senare får vi reda på att den lille pojken, som blivit övergiven av sina föräldrar på planeten som Enterprise besättningsmän undersöker, egentligen är en liten insektsliknande varelse som heter Barash. Tre fintningar innan vi får reda på hur det står till, lite av ett rekord, eller?
tng future 2Upphovspersonerna bakom den här säsongen av The Next Generation bevisar på nytt sin nördighet de är. Som när de återupplivar det gamla datorhologrammet Minuet som ju (som jag skrev tidigare) var med så långt tillbaka som i första säsongen. Jag tycker också att det finns ekon här från originalseriens The Squire of Gothos. Själv uppskattade jag utflykten in i framtiden oerhört mycket. Det var liksom värt en avsnittsintrig som efter ett tag var ganska lättgenomskådad. Trodde man. För sen var man ju lurad några gånger till. Ett tydligt tecken på hur ambitionerna kring avsnittsmakandet har höjts i den här säsongen. I tidigare årgångar av The Next Generation hade man nog nöjt sig med en twist i en plott om illusioner och fejkade verkligheter, snarare än de tre, fyra som förekommer i Future Imperfect. Det börjar verkligen kännas som Star Trek: The Next Generation. Som vanligt slutar också avsnittet ungefär där man vill att det ska börja. Den verkligt intressanta historien här är ju den om Riker som adoptivpappa åt en insektsliknande pojke.

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 184 tv-avsnitt. Det är också mitt andra inlägg i årets #blogg100 utmaning. 

The Best of Both Worlds – pt 2. Hacker-romantik och upplösningen på dramat.

tng both worlds 2 3

(För att hänga med på vad som händer i det här avsnittet rekommenderas läsning av blogginlägget om den första delen av detta dubbelsavsnitt)

Jag såg förstås del 1 och del 2  i följd av The Best of Both Worlds. Trodde, lite naivt, att de spelats in back to back, vid samma tillfälle. Men så enkelt går det förstås inte att göra saker och ting på TNG-kontoret. Man måste ta lite semester mellan del ett och två. Och kanske vänta på att serien förnyades ytterligare en säsong. Men trots att upplösningen inte var skriven när del ett spelades in, så känns avsnitten väl sammanhållna. Picard har lite mer svart smink i ansiktet, det är väl den största skillnaden.

Mest i det här avsnittet gillade jag det faktum att borgerna assimilerat Picard och fått tillgång till hans minnen och erfarenheter. Rikers utmaning blir alltså att göra en attack och en manöver som Picard inte skulle kunna förutse. För nu är det dags för Den Stora Upplösningen. Mänsklighetens hela överlevnad står på spel, och stämningen ombord på Enterprise har väl aldrig påmint mer om den i Battlestar Galactica  –  det vill säga folk är fullt medvetna om att det kommande slaget mot borgerna kan bli det sista de gör i livet. Vad ägnar sig manusförfattarna då åt? Tja, de skriver en scen med ett lite halvformellt möte, till exempel. Där Riker utser sin efterträdare som försteofficer ombord på Enterprise. Ibland blir jag bara sjukt trött på hela det här militäriska systemet ombord på Enterprise. Det känns som att det viktigaste budskapet i det här avsnittet är vikten av formalia och rangordning ombord. Att den här hypermilitära organisationen går humanismens ärenden är egentligen det mest osannolika med hela The Next Generation.

tng both worlds 2 5Resten av de smått märkliga valen i del två av The Best of Both Worlds förklaras med de budgetramar som finns för serien och som vi då och då blir plågsamt medvetna om. Till att börja med så får vi ju aldrig se det stora slaget mellan Stjärnflottan och borgerna under kubens färd mot Jorden. Bara vara med om efterspelet. Färdas genom de brinnande vraken av fler av flottans skepp än vi någonsin sett samtidigt i serien. Visst, det är en magnifikt sorglig och ödslig scen,  men det är ju trots allt inte som att vi är extremt bortskämda med storslagna rymdslag i Star Trek. Kunde vi inte fått se lite pang-pang åtminstone?

Andra lösningar känns mest lite enklare än de borde. Borgernas märkligt slappa inställning till säkerhet ombord på sin kub (det vill säga att de uppfattar Enterprise besättning som ett så obetydligt icke-hot att de långa stunder fått spatsera omkring nästan ostörda ombord på borgskeppet) har i och för sig skärpts något. Men det verkar ändå lite för enkelt för Worf och Data att kidnappa tillbaka Picard, nästan lika simpelt som det var när borgerna snodde honom från Enterprise i förra avsnittet.

tng Best of Both Worlds 2 2Så hur ska då Enterprise kunna lyckas med det Stjärnflottan misslyckats med. Ett enda skepp mot borgernas kub. Förstärkt av att man assimilerat Picards hjärna till sitt kollektiva medvetande. Jo, då är det dags för seriens största släng av hackerromantik hittills. Data lyckas via Picards borg-hjärna ta sig in i motståndarsidans interna kommunikationsnätverk och programmera in kommandot för att alla ska gå och lägga sig. Geek-extravaganza! En tydligare eftergift till den förväntat nördiga kärnpubliken av serien har jag inte varit med om sedan Wesley Crusher skrevs in i serien.

Men min största invändning är nog trots allt det egentliga slutet där borgerna SPRÄNGER SIG SJÄLVA I LUFTEN. Inte ens det smutsiga arbetet måste Enterprise-crewen besvära sig med ta itu med. Otroligt….bekvämt för alla inblandade. Framför allt med tanke på hur vida överlägsna borgerna varit jämfört med Federationen så här långt. Nå, faran är väl inte helt och hållet över, jag antar att vi lär ju se mer av borgerna framöver. Eller vänta, det vet jag helt säkert. För jag hann ju inte inte stänga av trailern för säsong fem tillräckligt snabbt när jag påbörjade säsong fyra.

Okej, så jag raljerar lite. Men trots gnället ovan så är det här ett helt okej The Next Generation-avsnitt. Man är åtminstone konsekventa i den anti-estetik som jag skrev om i förra inlägget. Det här är inte en serie som andra. Här är det hjärnkapacitet som ska imponera på tittaren, snarare än action. Och en scen där skeppets ledningsgrupp har möte smäller alltid högre än smetigt känslotjafs.

Förresten, blev helt lycklig när jag häromdagen lyssnade på den nya podcasten Saturday Morning Trek och de drog ett skämt om det futtiga ingripandet mot borgerna i  The Mars defence perimeter (det hela var över på cirka tio sekunder) och….jag förstod det. Det hade jag inte gjort för bara en vecka sedan. Ibland tror jag att det här projektet är värt att genomföra bara för lyckan av att förstå ytterligare ett internt Star Trek-skämt i en podcast.

Betyg: (en svag) 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 177 tv-avsnitt.

The Best of Both Worlds – pt 1. Det där Picard blir en borg, och Star Trek lyckas åstadkomma sin första cliffhangersäsongsavslutning någonsin.

tng the best of both 4

Det här avsnittet har jag sett fram emot i ungefär 32 avsnitt (för att vara exakt). Så länge är det alltså sen borgerna senast var med i serien. Och vilken väntan det varit. På många sätt känns det som om hela den här säsongen bara gått åt att vänta på borgerna. Men under mina bildsökningar och genom bluray-boxens egen försorg har jag ju redan av misstag sett de chockerande bilderna: Picard som BORG! (det skulle vara intressant att höra hur den som satte samman bluray-boxen tänkte när varje ny säsong inleds med en trailer för…NÄSTA SÄSONG. Människor som är mer spoilerkänsliga än jag riskerar liksom att avlida).
tng the best of bothBorgerna är alltså äntligen här, men får uppriktigt sagt inte så mycket utrymme – åtminstone inte i den form vi känner dem. De kidnappar nämligen tämligen omgående Picard, som får ett nytt namn  i sin nya inkarnation och sedan hanterar det mesta av kommunikationen mellan borg-kuben och Enterprise. Slås ännu en gång hur borgerna ser ut som tokroliga variationer på figurerna i De förlorade barnens stad. Gillar att man för en gångs skulle också ansträngt sig med en ordentlig b-handling i det här avsnittet. Det är Riker som blivit erbjuden ytterligare ett kaptensjobb, men som inte är särskilt sugen på att lämna Enterprise. Samtidigt dyker en sassy utmanare upp på bryggan, karriärkåta Shelby, som redan bestämt sig för att efterträda Riker innan han ens själv bestämt sig för att ta det nya jobbet. Hon är skitstörig, medan Riker verkar vilja sätta henne på plats mer för att han känner sig hotad än för att hon egentligen gör något fel. Äntligen lite drama! Och på nytt påminns vi om hur det mjäkiga samtalsklimatet ombord på Enterprise saboterar alla försök till melodramatiska såpaintriger. Technobabble, däremot, gillar man så mycket mer och en hel del sådant blir det. Mycket spektrumvariationer eller frekvensvariationer eller vad det nu var.
tng the best of both 3Det här är ju ett avsnitt som till exempel bredvidläsningsboken The Star Trek: The Next Generation Companion går ner i brygga inför. Jag gillade det, men om vi ska vara riktigt ärliga – och det ska vi ju – så saknas en viktig ingrediens. Spänning. En sak jag tänkt på även tidigare är hur dåliga man är i The Next Generation på att fylla sina intriger med både action och riktig suspense. Till och med originalserien lyckades bättre. Där klippte man åtminstone in lite bilder då och då på random besättning som sprang runt och hade panik och ramlade i skeppets korridorer. Här kan det dö det ett tjugotal personer av en söndertrasad vägg i skrovet, och vi får inte se en enda bild förutom exteriören och läget på bryggan (oklart om det är i det här avsnittet eller del två, och hur många som dog, men ni förstår vad jag menar).

tng the best of 5Och, jo. Jag förstår att det måste vara budgetskäl som ligger bakom bristen på inklippta scener med konsekvenserna av olika väpnade konflikter, men det förändrar inte att det faktiskt är rätt illa genomfört. Framför allt eftersom i stort sett ingen på bryggan någonsin ger efter för stress, förtvivlan eller panik. I avsnitt som det här skulle man rentav kunna säga att serien följer något slags antidramaturgi. Det är helt enkelt lite oengagerande att sitta och se på ett avsnitt där i stort sett alla ständigt är tappra, modiga och kontrollerade. Det här att hela mänskligheten faktiskt är hotad får man lägga till själv. Det är också symptomatiskt att när man nu äntligen skapat en ny superskurk i Star Trek-universumet, så är det en ras som till hälften är maskiner. Helt utan känslor. Över. Huvud. Taket. Star Trek: The Next Generation kan helt enkelt beskrivas som serien som HATAR känslor. Det är så att man nästan längtar efter McCoy och några av hans svavelosande utbrott.

Så vad blir det för betyg då? Tja, jag håller mig försiktigt avvaktande. Det här var kul, men mina högt uppskruvad nördförväntningar infriades inte riktigt.

Betyg: (en stark) 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 176 tv-avsnitt.