PIC: Et in Arcadia Ego, Part 1. Hem till Coppernicusstationen. Och den annalkande undergången.

Okej, det här var mörkt. Sojis återkomst hem till de syntetiska livsformernas vagga präglades inte av en massa mysiga kramar, ryggdunk och snack om hur det var på den gamla, goda tiden. Tvärtom. Att hon kom hem var snarare det första steget mot mänsklighetens utplåning. Eller om det var allt organiskt liv i galaxen, eventuellt. Det vill säga de syntetiska livsformernas revansch och frigörelse från sina organiska skapare.

Ja, stackars Picard. Han vill bara väl, men frågan är ju nu om allt han uträttat under den här säsongen bara gjort saker och ting värre. Borde han ha stannat hemma och sett på när vindruvorna mognade i stället? Borde han gått i pension, och acceptera att det är för sent för honom att rädda världen ännu en gång (hoppas verkligen inte att Karin Thunberg hittar det här blogginlägget och hävdar att jag är ageist eller något).

Men först och främst måste vi prata om den asfeta starten på det här avsnittet. Färden genom den där transwarp-snabbfilen genom galaxen. Och sedan, när man kommer fram till planeten där syntarna bor, attacken från den elake romulanen Narek som följt efter dem. Och sedan dimper plötsligt Artefakten, vad vi trodde var en icke-fungerande borgkub, ner genom en annan transwarpförbindelse. Varpå allt det här toppas med attacken från rymndorkidéerna. Hur snyggt kan ett planetärt skydd vara? Dramatiken avslutas med att Picard flippar och börjar prata osammanhängande på La Sirenas brygga, i det närmaste medvetslös.

De första minuterna av det här avsnittet var definitivt 10/10. Jag är lite extra nöjd över att man numera har automatiska säkerhetsbälten i rymdskeppen. Jag tror att jag sett dem tidigare under den här säsongen, och vill gärna påpeka att det är en detalj i gestaltandet av interstellära rymdfärder i Star Trek-serierna som jag verkligen saknat. Det känns jättekonstigt att folk utkämpar slag i rymden sittandes i fåtöljer. Nog borde det väl vara ganska praktiskt med ett litet bälte då och då? När det blir lite skakigt. Eller man attackeras av främmande makt?

Okej, åter till det här avsnittet. Efter den våldsamma starten övergår Et in Arcadia Ego till några stunder av återhämtning och lägesorientering. Alla ombord på La Sirena får veta att Picard har en grej i hjärnan som kan ta livet av honom, typ ganska snart. Det var den som gjorde att han tappade det i början av det här avsnittet. Men Picard vill inte att någon ska tycka synd om honom, och hotar sin crew med stryk om de behandlar honom som en döende man. Gänget från La Sirena återkopplar sedan med Borgkuben, som Seven of Nine och Elnor försöker få funktionsduglig igen efter orkidéattacken. Och sedan traskar man vidare till syntarnas hem.

Här blir allting nästan lite originalseriesurrealistiskt. Eftersom de syntetiska människorna görs i par, så är det här alltså ett besök i en värld full av tvillingar. Tvillingar som spelar spel med varandra, alla upptagna av personen som är deras spegelbild. Lite lagom kitschigt, på något vis – sådär som alla paradis alltid såg ut i originalserien. Och de här syntetiska existenserna leds av ingen mindre än Altan Inigo Soong, sonen till Datas uppfinnare (även denna medlem i familjen Soong spelas förstås av Brent Spiner). Här, på Coppeliusstationen, har han skapat sitt eget syntetiska paradis, med konstgjorda kopior av fjärilar och katten Spot 2. Och så alla hans tvilling-“barn”. Där den skarpaste verkar vara Sutra – systern till Jana som kapten Rios troligtvis kärade ner sig i för många år sedan.

Det är Sutra som kommer på att hon kan mindmelda med doktor Jurati för att själv få en uppfattning om vad det där meddelandet om undergången egentligen handlar om – budskapet som ligger till grund för romulanernas militanta hållning mot syntetiska livsformer. Hur en syntetisk livsform kan genomföra en mindmeld stannar vi inte upp för att fundera mer på här, utan konstaterar bara att den föraning Sutra haft stämmer. Budskapet, som är så kraftfullt att det får vanliga mänskliga varelser att bli suicidala, är inte en varning om de syntetiska livsformernas maktövertagande. Det är ett meddelande som är riktat till syntetiska livsformer, och dechiffrerat av Sutras hjärna är det nu inte fråga om några galna osammanhängande montage, utan budskapet påminner mer om någon form av informationsfilm. En försäkran om att syntetiska livsformer i kris kan kalla på hjälp om de hotas med utrotning av organiska livsformer. Det vill säga, exakt den situation som syntarna på Coppeliusstationen står inför – med mer än 200 romulanska stridsskepp på väg för att utplåna dem alla.

Sutra är så pass besluten om att lösningen på hotet från romulanerna är att be dessa beskyddare av syntetiska livsformer om hjälp. Men för att få med sig alla syntetiska syskon på tåget så ger hon en fängslad Narek möjligheten att fly. Hon till och med låter honom döda en av synteterna: Saga. Allt för att få opinionen att köpa hennes linje. Mordet på Saga blir nu ytterligare ett bevis på hur utsatta och hatade syntarna är, och alltid kommer att vara, i en värld där det finns organiska livsformer. När Picard försöker tala alla tillrätta och övertyga dem om att Federationen kan fixa det här problemet, och att Picard själv är mannen som kan övertala organisationen till detta – ja, då hånar Altan Inigo Soong Picard helt öppet. Picard är ju bara en föredetting. Som fick stå maktlös och se på när Federationen svek romulanerna.

Det är inte bara Picard som kämpar i motvind. Det är något skevt i hela maktbalansen bland de syntetiska varelserna. Varför är Sutra, som borde vara en tidigare årsmodell än Soji, så mycket smartare och ondskefull än alla andra? Varför har Soji och Sutra samma utseende? Och varför får Soji bara tillbaka sina minnen bit för bit – hon verkar aldrig helt och hållet förstå vem hon är och vad som är hennes uppgift. Just det där med uppgiften är jag inte heller helt säker på – var det bara att ta reda på varför romulanerna hatar syntetiska livsformer?

Medan de romulanska stridsskeppen närmar sig syntarnas planet, så sätts Picard i husarrest. Ingen i hans crew, förutom doktor Jurati, är kvar i syntbyn för att förhindra detta – de är fullt sysselsatta med att laga La Sirena. Jurati slipper däremot husarresten, och får fortfarande röra sig fritt i syntarnas lilla koloni. Altan Inigo Soong håller nämligen på att skapa sin egen syntetiska avbild, som han vill kunna kopiera sitt medvetande till. En golem, som man kallar det här (alla som läst showrunnern Michael Chabons bok om Kavalier & Clay vet att han är intresserad av det där begreppet). Och doktor Jurati är den enda som kan hjälpa honom att genomföra det här. Men hos vem ligger doktor Juratis sympatier just nu? Är hon ond eller god? Trogen Picard, romulanerna eller syntarna? Mycket svårt att veta var vi har henne, jag vet bara att jag tycker hemskt illa om Jurati. Att Rios fortfarande verkar vilja kila stadigt med henne är obegriplig.

I det här avsnittet möter vi alltså ytterligare en Soong och hans self made-family. Visst påminner upplägget här ganska mycket om ett gäng avsnitt i Enterprise. De där Altans farfar hade en egen samling barn som han drivit fram från biologiskt förbättrade embryon. Den här Soongen gör något liknande. Men han verkar också rätt ondskefull, det är något hånfullt i nästan allt han säger till Picard. Sättet han betonar “retired” första gången han möter Picard, till exempel. Och det bittra sättet han snackar om Data på, och hur hans farsa verkar ha gillat honom bättre än Altan själv.

Så, vad händer nu i säsongsavslutningen nästa vecka? Well, jag har inte helt gett upp på tankarna på att det är något Control-liknande där ute som är den mystiska kraften som vill skydda syntetiska livsformer. Ett sammantvinnande av Picards och Discoverys plotlines, alltså. Men hur ska man tolka att det finns en federationssymbol mitt i ett androidöga? Och varför pratar Soong om en federation av syntetiska livsformer som ska ersätta den nuvarande organisationen.

Sen finns det folk därute på nätet som är helt övertygade om att Datas onda bror Lore har något med det här att göra. Antitrekker tycker att Picards första säsong är en utdragen remake av I, Mudd, att manusförfattarna är mesiga som inte låter Seven of Nine bli en galen Borgdrottning full ut. Han saknade också en moralisk diskussion i serien och hävdade att manusförfattarna är nihilister. Själv är jag nog mest lite orolig inför det avslutande avsnittet. Att vi inte ska få några svar alls, utan bara en jättestor cliffhanger i väntan på säsong två – som man ju undrar över framtiden för i dessa coronatider.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 9/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 767 tv-avsnitt.

TNG: Force of Nature. Det miljömedvetna avsnittet (med inslag av katthumor).

tng-force-of-nature

Jag har ju tidigare klagat på de nästan tvångsmässigt fristående avsnitten i The Next Generation. Att manusförfattarna och producenterna helst inte ville göra några stora, dramatiska förändringar som skulle få konsekvenser som man var tvungna att ta hänsyn till i kommande avsnitt. Nu senast var det till exempel den pågående flirten mellan Picard och Crusher som aldrig kom till något köttsligt avslut, eftersom man inte ville begränsa till exempel Picards handlingsfrihet genom att behöva förhålla sig till en relation med doktor Crusher. Och, visst.

tng-force-of-nature-3Men så kommer nästa avsnitt, Force of Nature som avslutas med att Federationen av miljöskäl lägger en hastighetsbegränsning på alla sina skepp. Från och med nu får de bara köra i warp 5, om det inte är ett extremt nödläge, eller någonting annat skitviktigt. Med en enda replik i avsnittets sista scen ändrar man alltså förutsättningarna och spelreglerna för hela Star Trek-universumets kommunikationer. Ja, alltså om manusförfattarna nu hade brytt sig om den där regeln även i fortsättningen. Efter vad jag förstått av de artiklar jag läst i ämnet på nätet så ignorerades den där hastighetsbegränsningen ganska omgående, lite som vår tids löften på klimatkonferenser, typ. Eller, det finns en efterkonstruktion som är något i stil med att man snabbt lyckades hitta på ett sätt att köra sina warpmotorer utan att sabba galaxen och därför kunde sätta plattan i mattan som vanligt igen.

tng-force-of-nature-2Det som tvingar fram de interstellära fartbegränsningarna är upptäckten att ett allt för flitigt användande av warpmotorer så småningom skapar revor i underrymden, subspace rifts. Det är doktor Serova, en forskare från Hekara som upptäcker början till revorna när mängder av rymdskepp passerar hennes hemplanet Den ligger nämligen mitt i en smal passage mellan områden med farlig tetryonstrålning och utsätts därmed av ovanligt mycket strålning (att till exempel Jorden eller andra hubbar i Stjärnflottan inte upplevt liknande saker sägs det ingenting om). När doktor Serova inte lyckas få besättningen ombord på Enterprise att ta hennes teorier på allvar så spränger hon avsiktligt sitt skepp – med sig själv i! Och mycket riktigt, explosionen öppnar upp en reva som läcker farlig tetryonstrålning. Det må ha kostat doktor Serova livet, men till sist fick hon Federationsmännen att lyssna.

tng-force-of-nature-4Tanken att försöka kommentera miljöförstöringen genom en intrig i Star Trek-universumet hade flutit omkring under arbetet med den sjätte säsongen, men idén hade inte riktigt passat in någonstans. Så här i efterhand kan man nog slå fast att det fanns ett skäl till det. Ibland är sådana där omöjliga historier ett tecken på att man bra ska lägga mer. Dessutom blev avsnittet för kort när man väl gjorde manus av idén. Därför var tvungen att spä ut det med andra, inte särskilt nödvändiga, intrigtrådar.

Det här avsnittet trashas ordentligt av upphovspersonerna själva i boken Captains’ Logs- “I think this is the worst that I collaborated on this season” säger till exempel manusförfattaren och producenten Michael Piller. Och visst är det ovanligt amatörmässigt. Det innehåller till exempel alldeles för mycket technobabble. När man ska försöka låta Enterprise surfa på någon sorts vågor som orsakas av tetryonstrålningen så tar mitt tålamod slut. Dessutom är det enda som liknar en b-handling i avsnittet är några scener som kretsar kring att Data bör uppfostra sin katt bättre. Till det kommer att det miljövänliga budskapet är klumpigt och pekpinneartat. Och nämnde jag de dåliga kattskämten?

Betyg: 4/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 291 tv-avsnitt. 

TNG: Timescape. Det där tiden stannar.

tng timescape 2

Star Trek må vara en utopisk serie, men tydligen kan konferensdagar fortfarande vara plågsamma och illa organiserade i framtiden. Den lilla insikten är väl bland det viktigaste som vi tar med oss av Timescape – ett avsnitt där Picard, Troi och Data sitter och bitchar om den urtrista tredagarskonferensen som de varit på om de psykologiska effekterna av långa tjänstgöringsperioder i rymden. Eller, Picard och Troi bitchar ironiskt, Data förstår som vanligt inte skämt.
tng timescape 5Men så stelnar plötsligt Picard och Data till, mitt i en mening. Troi förstår inte vad som händer, men efter en liten stund är allt som vanligt igen. Sen är det Troi som fastnar mitt i en rörelse. De tre ombord på den lilla rymdskytteln har på lite olyckligt sätt upptäckt mystiska tidsströmmar i rymden där tiden antingen står still eller går snabbare. Roligast exempel: när Picards hand hamnar i en sån här zon och plötsligt åldras jättesnabbt. Det tar bara ett litet ögonblick, så har hans naglar vuxit ut på ett halvläskigt Nosferatuliknande sätt (exakt hur han blir av med naglarna till nästa scen redovisas dock inte – har de nagelsaxar i första förbandslådan på skyttlarna?).

tng timescape 4Det intressanta tidsfenomenet blir snabbt till dödligt allvar när Enterprise och ett romulanskt skepp fryses i tiden just när romulanerna håller på att spränga Enterprise i luften (kan man använda det uttrycket ute i den syrelösa rymden?). De tre på skytteln upptäcker det bisarra stillebenet och bestämmer sig för att ta sig ombord på skeppen för att se om de kan förhindra en katastrof. Väl ombord utvecklas avsnittshandlingen för en ny variant av pusseldeckare, i stället för att granska en brottsplats i efterhand så går Picard, Troi och Data omkring i de frusna miljöerna och försöker förstå vad som händer medan det sker – men utan att kunna fråga romulanerna och Enterprisbesättningen som blivit pausade. Rätt kul variation på deckartemat, faktiskt.

timescape nyTrots det här avsnittets till en början skenbart enkla grundidé (stoppa tiden!) så lyckas man fylla Timescape med en massa roliga vändningar och minidramer. Ja, som till exempel att Enterprise faktiskt sprängs i bitar (ännu en gång) – om än bara för att några sekunder senare vara hel på nytt – då tiden (mycket välvilligt och vältajmat) bestämde sig för att gå baklänges en liten stund. En annan klurig detalj är hela situationen där romulanerna framstår som de som attackerar Enterprise när de är frusna i tiden, medan det inte alls är så i verkligheten. Bland annat när det som ser ut som ett  mordförsök på doktor Crusher visar sig vara motsatsen.

Ett bruksavsnitt som ändå höjer sig en bra bit över medel tycker jag, med en bra blandning mellan action och humor. Men visst känns det som om romulanerna och Federationen snart borde bli bästisar – så många gånger som Enterprise fått rädda romulanerna på sistone?

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 272 tv-avsnitt.