Har nu skrivit om det här inlägget tre gånger. Trots att jag försöker undvika att skriva om den krångliga och komplicerade intrigen i det här avsnittet så hamnar jag ändå mitt i långa beskrivningar och invecklade förklaringar. Trots att det viktiga med Vortex egentligen är något helt annat. Mest handlar det ju om säkerhetschefen på Deep space nine, Odo, och hans hunger efter information om sitt ursprung. Sedan tidigare vet vi att Odo är en shapeshifter och hittades drivande i rymden. Men han har aldrig träffat någon av samma ras, och vet inte var han kommer ifrån.
Så man förstår ju att det är extremt omvälvande när Croden, en flykting från gammakvadranten, plötsligt säger att han känner till Odos sort (Croden har för övrigt det sämsta håret på en alien någonsin i Star Treks historia. Tydligen är det helt okej att ha någon slags sliten rockmansfrilla där borta i gammakvadranten). Croden kallar Odo en changeling och berättar hur Odos ras fördrevs från Crodens planet för hundratals år sedan. Men också att han känner till en plats där andra changelings fortfarande har en koloni. Nu är Croden kanske inte världens mest pålitliga vittne. Han har mördat en man på Deep space nine och är på väg att bli utlämnad till sin hemplanet där ett hårt straff väntar honom. Men Odo kan ändå inte låta bli att spela med. Han måste få veta mer.
Vortex är nog det första avsnittet där Odos rollfigur äntligen tillåts växa till sig. Och precis som det hintats om tidigare så är ursprunget Odos svaga punkt. För att få reda på mer om det är han beredd att gå långt. Till och med låtsas att Crodon har omkommit och låta honom fly undan sitt straff – ett brott mot reglementet som väl i stort sett aldrig kunnat inträffa bland de präktiga kollegorna i The Next Generation.
Förutom Odos svaghet och grubblerier så bjöd det här avsnittet inte på särskilt mycket matnyttigt. Quark är på nytt en ond ferengier, även om han i ett svagt ögonblick visar att han faktiskt bryr sig om Odo. Miradornfolkets tvillingpar som lever i symbios skulle kunna vara en intressant företeelse, men är mest generiska skurkar i det är avsnittet. Men Odo, blir mer och mer fascinerad av honom.
Jo, det finns förresten två intressanta saker till. 1. Vi får reda på vad som händer om Odo ändrar form till något som kan gå sönder, till exempel ett glas. Då går han först i tusen bitar och flyter sen samman igen. Weird. 2. Odo får en nyckel av Crodon, gjord av ett material som liknar hans egen dna. En kusin. Både lite obehagligt och gulligt. Lite som ett changelinghusdjur.
Betyg:6/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 12/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 259 tv-avsnitt.
Ja, det finns inte alltför mycket att tillägga. Precis som du skriver så finns det ganska lite annat i avsnittet av värde med undantag för utvecklingen av Odo och att man berättar mer om hans jakt på sitt eget ursprung. Den delen var relativt bra, men avsnittet i övrigt var bara okej. Ett typiskt mellanavsnitt. 6/10.
Däremot så tycker jag att man kan påpeka hur inkompetent Odo var på sitt jobb här. Det är väl en sån sak som bör få konsekvenser, när säkerhetschefen bestämmer sig för att ignorera sitt jobb. Men det här är ju Star Trek, så vi kommer få se gott om sånt även i fortsättningen. 😀
Idén till avsnittet och handlingen kom från Peter Allan Fields och var baserad på filmen The Naked Spur (1953). Det var också därför som Fields och gänget bjöd in en av den filmens författare, Sam Rolfe, för att komma in och själv skriva färdigt det här avsnittet för serien. Sam Rolfe hade förövrigt redan blivit krediterad för ett Star Trek avsnitt tidigare, nämligen TNG 3×09 The Vengeance Factor. Även det ett ganska halvdant avsnitt enligt Roger alltså. Det här blev dock det sista avsnittet som Rolfe kom att skriva inom Star Trek.
Det finns dock ännu en återkoppling till Rolfes tidigare avsnitt, då manuset påpekar att två av Ah-Kels besättningsmän är s.k. Gatherers, som ursprungligen var med i just Rolfes tidigare avsnitt.
Det här var första gången som Odos art får ett namn, nämligen Changelings. Det namnet kommer att sätta sig och vi kommer så klart att höra mer om dem i framtiden. Det var faktiskt en av de grundläggande handlingarna som Piller & Co. planerade att reda ut och berätta för oss under seriens (förhoppningsvis) sju år. Kanske till och med att använda det för avsluta serien så småningom.
Det bör också påpekas att en DS9s och Star Treks mest folkkära bakgrundsrollfigurer får sitt namn i det här avsnitt. Det handlar alltså om Morn. Den store, gråe figuren som nästan alltid sitter i Quarks bar. Det är även i det här avsnittet som författarna sätter igång skämtet om Morn som kommer att hänga med honom i resten av serien, alltså att han aldrig håller tyst. Det skämtet går alltså hand-i-hand med att vi tittare aldrig hör honom säga något alls. 🙂
Och namnet Morn är ju förstås en referens till Norm i Cheers 🙂
haha.