Nej, den där stora fajten får jag tydligen vänta på ett tag till. Istället introduceras en ny koalition och en ny allierad i det här avsnittet. Pjäserna flyttas om lite grand på brädet, men ingen satsar på schack matt riktigt än.
En ganska stor del av By Infernos Light utspelas i Jem’Hadars fängelse, där Bashir, Garak, Worf och några till desperat försöker fixa till en radiosändare så att de alla kan fly från sin fångenskap. I rymden kan man ju inte riktigt gräva tunnlar under fängelsemurarna, så i det här fallet är den enda flyktmöjligheten att man får iväg en signal till Worf och Garaks skepp, som sedan automatiskt transporterar bort dem alla bort från fängelset. Men vägen till frihet ska visa sig vara dramatisk – bland annat får vi reda på att Garak lider av svår klaustrofobi och att Worf är superbra på att slåss (det sistnämnda anade vi i och för sig). Garak är alltså den som fixar radiosändaren inne i ett trångt utrymme inne i en vägg i cellen. Timmar av arbete som utförs på gränsen till ett nervöst sammanbrott, samtidigt som Worf fajtas med en rad Jem’Hadar-krigare i deras fribrottningsring. Av någon anledning tycker Jem’Hadar att det är en rättvis fajt när någon får trötta ut sig med en rad matcher innan det är dags för final mot högsta hönset, som bara stått sidan om och kollat. Så himla osportsligt, faktiskt. Å andra sidan vägrar den bossiga krigaren att avrätta Worf efteråt. En ny tolkning av fair play.
Samtidigt, på Deep Space 9, så inser Sisko och de andra att det inte är fråga om någon omedelbar attack från Jem’Hadars skepp. Fiendeskeppen far till Cardassien istället, tillsammans med rebellen Gul Dukat. Där hjälper Jem’Hadar Gul Dukat att få makten i Cardassien i utbyte mot en koalition. Det här utgör ett så mäktigt hot mot alla andra i kvadranten att klingonerna och Federationen bildar gemensam sak på nytt – ja, till och med romulanska skepp ansluter sig för att slåss mot Jem’Hadar vid Deep Space 9.
Här hade jag då förväntat mig att Den Stora Striden skulle utkämpas. Massor med action, explosioner och andra specialeffekter. Men Jem’Hadar är inte alls intresserade av att slåss på vanligt vis. Deras plan är att Bashirdubbelgångaren ska fixa en explosion i Bajors sol – och på det viset utradera stora delar av fiendens samlade styrkor. Givetvis lyckas man stoppa det där i sista minuten, men Gul Dukat är på hugget och hotar med en riktig fajt framöver.
Lite snopet ändå. Kände mig lite lurad och blåst på konfekten av upplösningen på By Infernos Light. Här hade jag laddat upp för ett storslagen strid i rymden, och så visade det sig att allt var ett noga uttänkt bakhåll. Får en ju att förstå att även Dominion verkar lite avvaktande inför att dra igång ett storskaligt krig. Eller så är det bara producenterna som inser att man gärna vill fylla några fler säsonger med den här konflikten. Men trots den lite mesiga avslutningen känns det här som ett väl genomfört avsnitt i sin helhet. Stickspår, oväntade vändningar och avgörande förändringar i maktbalansen i alfakvadranten. Det räcker en bra bit.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 467 tv-avsnitt.
Problemet är ju att Bashir inte har så mycket koll på det här med changelings fysik. Och att Odos tillstånd försämras hela tiden. Problemen yttrar sig som att han får det allt svårare att hålla ihop sig själv, och börjar alltså bokstavligen falla isär. Läget blir så pass akut att Sisko och de andra tvingas åka till gammakvadranten för att söka hjälp hos Grundarna. Det är visar sig vara det enda möjliga beslutet, eftersom Grundarna på något sätt förorsakat Odos sjukdom. Det var ett sätt för dem att få hem Odo till sin värld för att där kunna döma honom för brottet att som första changeling någonsin dödat en annan av samma art (det som hände i förra säsongens avslutande avsnitt, 
Jag antar att det är tänkt att Broken Link ska vara lite ödesmättad i tonen, men för mig kändes det mer som ett extremt långdraget avsnitt. Blev väldigt rastlös när jag såg på det. Tyckte också att vägen till Odos förvandling till människa förmedlades på ett väldigt odramatiskt sätt. Antar att det var budgetskäl som gjorde att man sumpade chansen att kunna ha ytterligare ett göttigt rättegångsdrama i serien med pläderingar och domslut och allt. Den stora frågan nu är väl om den här förvandlingen kommer att påverka Odos kärleksliv positivt, det verkar ju i varje fall som om det finns en extremt påflugen flickvänskandidat i hans närhet.
Om jag fattat allt rätt så var det alltså en variant av den här storyn som var tänkt som sista avsnittet i säsong tre och det första i säsong fyra. Men så kom visst beslutet om Worfs återkomst och förstörde hela det upplägget. Som tittare känns det däremot väldigt skönt att så här halvvägs in i säsongen få titta på några avsnitt som inte utspelas på den dystra rymdstationen, utan i stället mest tilldrar sig på Jorden. Intrigen som leder fram till det är däremot inte lika lustfylld. Grundarna/changelings/shapeshifters-varelserna har tagit sig till Jorden, och bland annat smällt av en bomb på en diplomatisk konferens. Odo och Sisko skickas till Jorden, eftersom känner till varelserna bäst, men hamnar mitt i vad som utvecklas till en maktkamp mellan Stjärnflottan och Federationen.
Men allt börjar precis om ett vanligt avsnitt. Maskhålet utanför Deep Space Nine öppnas stup i kvarten, och ingen vet varför. Dax busar med Odo genom att flytta hans möbler några centimeter medan han är i regenereringsfasen i sin spann – ett helt meningslöst prank eftersom Odo vet att det är Dax som gör det, och hon måste komma dit efteråt och flytta tillbaka alla möblerna. O’Brien och Bashir står i baren efter att ha lekt flygare i holorummen, och får en insikt i Quarks själsliv som de kanske hade velat slippa:
När Odo och Sisko kommer till Jorden går det undan snabbt. Sisko blir utsedd till Jordens säkerhetsansvarige av sitt gamla befäl, amiral Leyton. Skådespelaren som spelar honom var ett kul återseende. För mig kommer Robert Foxworth alltid att vara Chase Gioberti från Falcon Crest – den snälle mannen som allting alltid gick åt helvete för – och ett av de få riktigt snygga skäggen i tv på 80-talet. Här, i Star Trek, spelar Foxworth snarare den helt motsatta typen av roll, även om skägget fortfarande hänger med.
En viktig arbetsuppgift för Odo och Sisko är att få Federationens president Jaresh-Inyo att inse allvaret i situationen. Bland anat vill man införa blodprov som en del av säkerhetskontrollerna inom Federationen och Stjärnflottan, för att på det sättet hitta changelings som kan ha infiltrerat organisationerna. Att det krävs striktare säkerhet blir mer än tydligt när Odo upptäcker att Leyton för en stund ersatts av en changeling. Riktig kris blir det när hela Jorden samtidigt drabbas av ett strömavbrott efter ett sabotage, vid det laget inser även den defensive Jaresh-Inyo att man måste införa undantagstillstånd.
Sist, men inte minst fungerar de här två avsnitten också som ett sätt att ge en hel del bakgrundsinformation om Sisko. Vi får veta att han tjänstgjort under Lanley, och träffa hans envise far som har en restaurang i New Orleans. Framför allt papparelationen är nog tänkt att ge någon form av emotionellt djup till avsnitten, men för mig fungerade den bihandlingen inte alls på det sättet. Det är svårt att få till det där känslomässiga djupet när Avery Brooks ständigt gör sin Sisko med flera skopor överspel. Nä, men jisses vad han tar i, precis hela tiden. Oavsett om han är arg, glad eller road så är han konstant för mycket. Han spelstil känns väldigt mycket som teaterskådespeleri, den är liksom inte kalibrerad med de andra i serien. Och eftersom mycket av handlingen kretsar kring Sisko så gör Avery de här avsnitten rätt så svårtittadem – framför allt den andra delen.
Jag gillar verkligen ambitionerna med de här två avsnitten. Man är verkligen beredda att ta ut svängarna i manusen i den här säsongen, och driva handlingen om Grundarna och Dominion vidare. Det är underbart. Sedan har jag som sagt en hel del reservationer när det gäller Averys skådespeleri. Bihandlingarna känns inte heller riktigt bra. Varken scenerna från Siskos pappas restaurang eller eldstriden i rymden mellan Defiance och ett Federationsskepp känns helt och hållet genomförda. De hänger liksom lite löst, tycker jag. Även om det alltid är kul med lite pangpang och lite käk.
Som till exempel när det gäller Cardassien. Här sker under lite oklara former ett maktskifte. En konsekvens av att deras hemliga och inflytelserika säkerhetstjänst visst gick under i The Die is Cast. Det ser i sin tur klingonerna som ett tecken på att Grundarna/The Founders varit där och infiltrerat, och tar det som en ursäkt för att äntligen få starta krig igen. Man försöker därför helt sonika invadera Cardassien. När sedan Sisko bestämmer sig för att försöka smuggla ut det cardassiska rådet från det nu belägrade imperiet, så leder det till en storslagen klingonsk attack på Deep Space 9. Som mycket lämpligt precis hunnit uppgraderat sitt försvarssystem med massor av vapen. I samband med det här går förstås även fredsavtalet mellan Federationen och klingonerna upp i rök. Slutsats: Grundarna kan luta sig tillbaka och se sina allvarligaste fiender försöka utplåna varandra. Snart finns det ingen kvar som kan göra motstånd när deras Dominion-imperium kommer sättandes från gammakvadranten genom maskhålet.
Ja, det är svårt att förklara det här avsnittet utan att hamna i massor av referenser till de tidigare avsnitten. The Way of the Warrior är ett avsnitt som pekar tillbaka på inte bara Deep Space Nine tidigare säsonger, utan även The Next Generation och i viss mån The Original Series. Ytterligare ett led av detta är väl också återintroducerandet av Worf i serien. Jag hade nog förväntat mig att Worf liksom skulle svepa in på rymdstationen och ta alla med storm. Men på sedvanligt Deep Space Nine-vis så låter man honom typ backa in i handlingen. Worf är liksom helt inne på att sluta arbeta inom Federationen när han blir skickad till Deep Space 9 för att få Federation/Klingon-relationerna att fungera (vilket givetvis inleds med ett slagsmål).
Att alla politiska allianser håller på att brista, gör förstås inte att man inte hinner med att tramsa lite. Avsnittet börjar till exempel med en variant på en “falsk start”: Besättningen är på changelingjakt, och säker igenom rum efter rum på jakt efter en shapeshifter. Men det visar sig förstås att det hela bara är en övning, det är säkerhetschefen Odo som har gömt sig, inte någon Grundare. Vi får också lite inblick i hur Dax och Kira löser sina sexuella spänningar, genom “massage” på holodäck, när de inte spelar adeldamer under riddartiden. Och så visar Odo hur han kan låtsas dricka kaffe, så att människor inte ska bli nervösa när han sitter med på middagar. Och när vi ändå är inne på trivia, så kan vi väl notera att Sisko från och med det här avsnittet har rakat sig på skallen, vilket ju passar jättefint med skägget.
The Way of the Warrior är ett mastigt avsnitt, och det råder definitivt inte någon brist på uppslag eller actioninslag i det. Det är också ett avsnitt som utnyttjar ensemblen bättre än vanligt. Man har tid att slänga in små scener om de flesta ombord, samtidigt som man på ett ovanligt djärvt sätt också går in och förändrar grundförutsättningarna för hela serien. Men det är något i själva hantverket som brister. Jag tycker inte att manusförfattarna har lyckats med dramaturgin i det långa berättandet. Jag var ovanligt uttråkad under avsnittets första halva, och även om jag kompenserades i och med den actionfyllda avslutningen så blir ändå helhetsintrycket lite svalt. Att jag sedan tycker att Avery Brooks är stentrist som actionhjälte hjälper inte heller upp mitt slutbetyg. Kan man leverera repliker som “Looks like we’re going to find out just how much of a pounding this ship can take” på ett tristare sätt än han gör? Sicken tråkig en.
Att träffa släkten för första gången är lite dubbelt för Odo. Visst är det skönt att få smälta samman med någon i en kram, (allså bokstavligen smälta ihop på ett väldigtgränslöst “jag förvandlas till en spann med vätska i regelbundna cykler-sätt) och att äntligen få lite instruktioner och hjälp kring de mer filosofiska delarna av att förvandla sig till en kopia av något eller någon. Men känslan av utanförskap gör ändå sig påmind. Lite som ett avsnitt av Spårlöst där ingen gråter när det är dags för återförenandet. Men det kan ju också vara Odos instinkt som gör att han är så reserverad. För det visar ju sig finnas en och annan hemlighet att upptäckad där på Changeling-hemvärlden.
Parallellt som vi följer hur Odo försöker förhålla sig till sitt arv så pågår också en bihandling som….ja, ska jag ens bry mig om att skriva något om vad som händer i den? Det är ju nämligen en intrig som jag mest är lite sur över så här i efterhand, på det där “oh no, they didn’t”-sättet. Det är alltså dags för 
Hela den här simuleringsgrejen avslöjas när Odo och Kira hittar alla kollegorna medvetslösa och uppkopplade till en dator i ett hemligt bergrum på Odos folks hemplanet. Och det är också nu den kvinnliga shapeshiftern (som verkar vara boss lady) berättar för honom att de är Grundarna, The Founders. Efter att under alla år ha förföljts och mördats av andra folk som man kommit i kontakt med så bestämde man sig helt enkelt för att ta makten över alla andra istället. Nu styr man hela imperiet, dolda i bakgrunden. Ordning och reda är deras devis, och när de nu fixat till allt i gammakvadranten så riktigt kliar det i fingrarna på dem att ta över och storstäda där också.
Till sist är det Odo som övertygar sin artfrände att coola ner sig lite. Försöker förklara att mänskligheten har sina finesser och värde. Kanske finns det också lite bitterhet i botten. Helt nöjd är han inte med förklaringarna han fått om hur han kunde ha blivit ivägskickad som changelingfoster till en främmande del av universum på ett uppdrag som man beräknade skulle ta minst 300 år. Så det hela slutar i ett sorts vapentillestånd. Odo lyckas förklara för Grundarna det olämpliga med att invadera alfakvadranten, men det är ju knappast fråga om ett skrivet fredsavtal. Men den stora frågan här är ju kopplingen mellan grundarna och ett the Next Generation-avsnitt. Grundarsbossladyn är ju väldigt lik hologrammet i avsnittet 
Så man förstår ju att det är extremt omvälvande när Croden, en flykting från gammakvadranten, plötsligt säger att han känner till Odos sort (Croden har för övrigt det sämsta håret på en alien någonsin i Star Treks historia. Tydligen är det helt okej att ha någon slags sliten rockmansfrilla där borta i gammakvadranten). Croden kallar Odo en changeling och berättar hur Odos ras fördrevs från Crodens planet för hundratals år sedan. Men också att han känner till en plats där andra changelings fortfarande har en koloni. Nu är Croden kanske inte världens mest pålitliga vittne. Han har mördat en man på Deep space nine och är på väg att bli utlämnad till sin hemplanet där ett hårt straff väntar honom. Men Odo kan ändå inte låta bli att spela med. Han måste få veta mer.
Förutom Odos svaghet och grubblerier så bjöd det här avsnittet inte på särskilt mycket matnyttigt. Quark är på nytt en ond ferengier, även om han i ett svagt ögonblick visar att han faktiskt bryr sig om Odo. Miradornfolkets tvillingpar som lever i symbios skulle kunna vara en intressant företeelse, men är mest generiska skurkar i det är avsnittet. Men Odo, blir mer och mer fascinerad av honom.