VOY: Virtuoso. Det där hololäkaren blir superstjärna på Qomar.

Det här var ett roligt avsnitt. Snobbigt folkslag som ser ner på människorasen blir extremt fascinerade när de hör hololäkaren nynna. Musik är något som dessa matematiska brainiacs aldrig upplevt. Efter en ganska misslyckad musiksoaré ombord på Voyager står det dock klart att det inte är musik i allmänhet som Qomarierna är intresserade av, utan enbart den som framförs av hololäkaren.

Ganska snabbt ordnas det konserter med honom på Qomariernas hemplanet, och blixtsnabbt blir hololäkaren en superstjärna. Folk åker till Voyager enbart för att få hans autograf, och det framställs små sjungande minihologram med hololäkaren – ett av det här avsnittets mest minnesvärda (alltså, jag menar LEGENDARISKA) scener är när hololäkaren sjunger duett med en miniatyrversion av sig själv.

Ja, det där kändisskapet går så bra att det verkar som om hololäkaren kanske till och med kan få en tjej om han stannar kvar på Qomar. Det, och ett liv som operastjärna lockar så till den milda grad att han lämnar in sin avskedsansökan till Janeway. Det leder till ett rätt så sårigt samtal där hon omväxlande är sårad, besviken och arg – och passar på att lufta lite hologramförakt. Hon tycker att hololäkaren är otacksam och bortskämd. Att han inte inser vilken tur han haft som fått arbeta under en så liberal och generös kapten som hon, som tillåtit honom att få leva allt mer som en riktig människa. Men till sist ger hon med sig, efter att hololäkaren mer eller mindre anklagat henne för diskriminering. En människa i samma situation hade fått stanna.

Tyvärr visar sig hololäkarens kändisskap vara flyktigare än han förväntat sig. De klipska personerna på Qomar konstruerar snart en egen holoartist, en förbättrad kopia av hololäkaren som klarar av att framföra de mer atonala och omfångskrävande kompositörer som Qomarierna själva skriver. Och så blev då hololäkaren straffad för sitt högmod, trots att han faktiskt gör sitt livs bästa framförande i vad som blir hans sista konsert på Qomar. Janeway sitter till och med och gråter lite under hans sista framträdande. Något hon givetvis inte berättar för honom när han kommer krypande tillbaka till Voyager med svansen mellan benen.

Det känns så himla trist att det här avsnittet avslutades som en moralitet. Man kunde liksom inte låta hololäkaren bara få vara en superstjärna och njuta av sitt kändisliv. Nej, han måste drabbas av högmod och sedan falla pladask på rumpan. Ödmjuk och betydligt mindre kaxig måste han sedan be kapten Janeway om ursäkt, samt be om att få jobbet tillbaka. Jag brukar gilla substans och budskap i Star Trek-avsnitt, men i det här fallet blev det väldigt mycket after school-special av det hela. Jag börjar dessutom tröttna lite på de friheter som Janeway och de andra tar sig med både Seven och hololäkaren. De tycker ju själva att de utgör själva essensen av humanism och vidsynthet, men då och då tycker jag att självgodheten övergår i översitteri.

Fam till det ganska tradiga slutet, så var det här i alla fall bland det mest underhållande jag sett i Star Trek.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 623 tv-avsnitt.

TNG: Lessons. Det där Picard blir kär. På riktigt den här gången.

tng lessons

Har tvekat lite inför det här blogginlägget. Det kändes viktigt. Avgörande. Innerligt. För här får vi för första gången en rimlig förklaring till varför Picard är en stel stofil. Varför han inte stöter på doktor Crusher? Och hur det kan komma sig att Picard bara fått ligga en gång på snart sex säsonger (även om det blir två gånger i och med det här avsnittet)?

tng lessons 4Svaren ges alltså i det här avsnittet som lika gärna kunde ha hetat något i stil med “så här kan det gå om man låter hjärtat va’ me'”. För när Picard släpper garden och låter sig själv falla för en kvinna som jobbar ombord, så hamnar han nästan genast i skitjobbiga situationer. Kommer de andra i besättningen att misstänka honom för att favorisera sin flickvan? Och kommer han att kunna vara lika kall och logisk i sitt beslutsfattande när det är hans livs stora kärlek som påverkas av besluten?

tng lessons 3Sedan är det ju också underbart att flirten mellan Picard och Nella Daren utvecklas genom musik. Han spelar flöjt och hon ett syntpiano som går att rulla ihop som en liten duk. När de ska ha träff letar hon upp stället där de olika Jeffreytuberna möts så att akustiken är fantastisk. Och musiken får också Picard att för första gången ta upp det som hände i The inner light. Det är ovanligt känsligt och fånigt gjort. Och jag gillar det. I teamet bakom serien var man särskilt nöjd med att Picard den här gången kopplades ihop med en kvinna som var närmare honom själv i ålder än tidigare flirtar. Daren har dessutom skinn på näsan och en egen karriär, så den där gubbsjuka stämningen som ofta uppstår när det är dags för romans på Enterprise slipper vi den här gången.

tng lessons 2Det blir nästan lite komiskt hur teamet bakom The Next Generation verkligen kämpar emot varje gång det öppnar sig en förutsättning för intriger och såpaliknande inslag i serien. I stort sett alla andra tv-makare i universum hade låtit Picards kärleksliv vara en stor del av seriens handling, eller åtminstone utvecklat flirten mellan honom och doktor Crusher. Istället leder det här avsnittet till ytterligare en avbruten kärlekshistoria ombord. Men upplösningen är ändå vacker och lite smartare på något vis, och hjälper till att skapa en bild av Picard som rollfigur. Scenen där två karriärister som kämpat hela sina liv för att nå sin nuvarande position inte kan välja bort jobbet för kärlekens skull säger också en hel del om idealen i The Next Generation. Kontroll, disciplin, arbete – det är vad som är viktigt i denna utopi. Ingen av huvudpersonerna i serien tillåts heller, åtminstone så här långt i serien, att ha en fungerande privat relation förutom till ett barn. Till viss del beror det här säkert på budgetskäl, och att manusförfattarna och producenterna alltid varit extremt ovilliga att skriva in en enda återkommande rollfigur till i manuset. Som någon av er skrev i kommentarerna till ett tidigare avsnitt, men “vet” ju att varenda ny kärlekshistoria ombord är dömd att misslyckas eftersom de alltid kretsar kring gästskådespelare.

Det kan verka lite vansinnigt att jag ger det här avsnittet ett högre betyg än samma betyg som till exempel The Inner light, som alla älskar. Men det var ju det här med att spela flöjt i en Jeffrey-tub. Hur många extrapoäng ger inte det?

Betyg: 9/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 258 tv-avsnitt. 

The Sound of Star Trekkers. 1: Mr Spock’s Music From Outer Space

spocks music from outer space Bland de saker som gjort mig mest glad i Star Trek-universumet finns lp-skivan Mr Spock’s Music From Outer Space. Skivan släpptes i juni 1967, efter den första säsongen av Star Trek. Någon hade redan insett att Mr Spock var den mest bankable rollfiguren i tv- serien. En skiva med Mr Spock gav också chansen att slänga in random rymdmusik på skivan. Men albumet har också en rad låtar i en helt egen genre – spockianismer. Betraktelser från Spock – oftast om människornas ologiska beteende. Som A Visit to a Sad Planet – en moralkaka om hur människorna förstört jorden. Eller Twinkle, Twinkle, Little Earth – som innehåller en massa ordlekar där han ersätter Star med Earth i en massa uttryck, “för det är så Star-people säger”. Även Spocks musikaliska äventyr brister när det gäller kontinuiteten. Först sjunger han om sin brist på känslor i “Alien” för att sedan i nästa låt fråga sig “Where is Love?”. Skivans mest skamlösa ompaketering är när “Music to Watch Girls By” blir “Music to Watch Space Girls By”. Min favorit? “You Are Not Alone”. Leonard Nimoy sjunger ganska bra (åtminstone för att vara Leonard Nimoy) och texten handlar om funderingarna på om det finns liv i rymden. Så. Himla. FInt.

Här kan du lyssna på alla låtarna, men du får inte lyssna längre än till A Visit to a Sad Planet – de andra låtarna får du vänta med till ett kommande blogginlägg. De kommer från en senare inspelning, och här tar vi ju allt i kronologisk ordning.