Det finns en nästan olidlig käckhet i Insurrection. Så mycket skoj och tokroliga saker som ska pressas in i det här annars ganska luftiga manuset. Resultatet är bitvis rent förskräckligt.
Nu är jag väl knappast ensam om att tycka så. Filmen ligger trea från slutet på listan över biljettintäkter för Star Trek-filmer i USA (vare sig man korrigerar intäkterna för inflation eller inte). Jämfört med den förra Star Trek-filmen i serien så har man gjort en helomvändning både när det gäller attityd och känsla. Star Trek: First Contact bjöd ändå på mänsklighetens första warprymdresa och en kåt borgdrottning. I Insurrection skulle väl motsvarande höjdpunkter kunna vara att Picard får hångla (med en kvinna som samtidigt är mycket yngre och äldre än honom), och att man får se några stycken riktigt extrema ansiktslyft. Jo, just det. Troi rakar av Ryker skägget också, medan de badar skumbad. Det känns inte riktigt lika episkt, eller hur?
Ska man säga något positivt om Insurrection är det kanske att den ligger närmre tv-seriens ton än några av de tidigare filmerna, men jag är inte helt säker på om det är en bra grej. En film måste kunna vara något annat än ett förlängt tv-avsnitt med högre budget. Problemet här verkar ha varit att Brannon Braga och Ronald D. Moore som skrev förra filmen var upptagna med annat. I stället fick Star Trek-veteranen Michael Piller hoppa in. Han ska ha tyckt att de tidigare filmerna var för mörka, och ville nu göra en lite lättsammare film om åldrande.
Och föråldrad är väl precis vad den här filmen känns. Något tillkämpat ungdomligt anslag för att locka den yngre publiken finns i alla fall inte. Inledningen av Insurrection handlar till exempel om att Data plötsligt blivit helt oregerlig och agerar tvärtemot order och uppmaningar. Hur får man då denne på alla vis övermäktige android att tappa fokus? Jo, genom att lura honom att sjunga med i en gammal Gilbert & Sullivan-sång. En rätt så typiskt lustifikation för den här filmen, det finns som en röd tråd av pappahumor genom hela rullen.
Intrigen är annars ett slags variation på myten om ungdomens källa. De som drar nytta av den är Bak’u-folket, en grupp människor som slagit sig ner på en planet för att leva utan de moderniteter och avancerad teknik som tidigare omgett dem. Väl där märker de att de inte åldras. De kan dessutom stanna upp tiden, och dra ut på sekunderna med ren viljekraft. När våra vänner på Enterprise tillbringar lite tid på planeten så börjar även deras åldrande gå baklänges, och kropparna föryngras. Tydligen påverkar sammansättningen av planetens ringar också psyket på ett vitaliserande sätt. Troi och Ryker blir därför kåta på varandra igen, precis som förr i tiden, och rakandet av det där skägget i badkaret verkar vara ett led i samma riktning. Ett slags symboliskt borttagande av ett ålderstecken, eller kanske bara en återgång i smaken när det gäller skäggmode? Nähä, det var bara det att Troi inte är van att kyssa Ryker när han har skägg.
Men ungdomens källa är förstås något som alla i universum vill komma över. Son’a, ett folk med tvivelaktigt rykte, har köpslagit med Federationen om det här. De har arbetat ut ett sätt att kunna utvinna det åldersupphävande ämnet, och tanken är att det ska kunna användas inom sjukvården över hela galaxen. Son’a-folket har ett visst egenintresse av det här. En av deras favoritsysselsättningar är ansiktslyftningar, och huden är fasthäftad så stramt över deras ansikten att den spricker om mimiken blir allt för extrem. En liten dusch från ungdomens källa skulle eventuellt ge lite bättre resultat. Enda problemet är att den där utvinningen gör att planeten blir obeboelig. De drabbade i Bak’u-folket må vara blott 600 personer, men folkförflyttning är inget som Picard någonsin accepterar under några förutsättningar. Han sätter sig emot Federationens beslut och försöker nu på egen hand rädda befolkningen, stoppa utvinningen av det åldersreverserande ämnet, samt inleder en romans med Ba’ku-folkets hetaste eco-chica singeltjej.
Det blir en hel del av detta i filmen: folk som vandrar uppför berg, beskjutna av drönare och skepp, och sedan mot sin vilja transporterade till Son’a-skepp. Och trots att det här är en långfilm så kan man tydligen inte hålla sig borta från Star Treks favoritmiljö alla kategorier, man måste bara låta huvudpersonerna springa ner i en grotta och hänga där. Twisten i storyn? Ja, det är att Son’a-folket egentligen består av Ba’ku-dissidenter. Ett gäng kids som tröttnade på det stilla livet hemma, och ville resa ut i världen. Men då började de förstås åldras jättesnabbt. Därav fixeringen vid ansiktslyftningar och sånt. Picard lyckas dock genom en rad olika heroiska insatser rädda allt och alla.
Att ens beröra det här med åldrandet i en film där nittio procent av publiken troligtvis kommer att tänka väldigt mycket på hur deras gamla idoler har åldrats, är förstås lite vågspel. Men faktum är att ensemblen ändå ser förhållandevis välbehållna ut i den här filmen, kanske för att man just kombinerat med med de förskräckliga fejsen hos Son’a-gänget. Överhuvudtaget är det här dessutom i mångt och mycket Picards show, han får till och med göra ett riktigt action hero-stunt på slutet med både stort gevär och gigantisk explosion. Kvinnorna i ensemblen får däremot nöja sig med de minsta av biroller. I stället är det Donna Murphy som Picards kärleksintresse som får extremt mycket av utrymmet i filmen. Hon har ett märkligt, lite viskande, sätt att framföra sina repliker på som jag inte kan bestämma mig för om jag gillar eller irriterar mig på.
Det bästa i den här filmen är väl ändå de där Son’a-gänget och deras skönhetsoperationer. Ständigt drar de ut huden i ansiktet för att bli av med rynkorna, mest av allt påminner de om den där tanten i Terry Gilliams Brazil. Brutaliteten när man häftar fast hud i bakhuvudet på en av huvudpersonerna är det jag tar med mig av denna rätt så mediokra soppa. Det här var inget vidare. För litet tänkt. Inte ens att man fått låna in Worf från Deep Space Nine räddade den här anrättningen.
Betyg: 3/10.
Det här är den nionde av 13 producerade Star Trek-filmer. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom sett 576 tv-avsnitt.
Det här är alltså en fortsättning på avsnittet 
Nej, jag är inget fan av det här avsnittet. Förutom ekon från 
Men innan det är dags för förhör så får Picard och Crusher hjälp att rymma genom en kes-agent. De får en karta som hjälper dem att ta sig förbi och igenom en rad hinder – alla verkar inspirerade av något generiskt datorspel. Men under tiden de tar sig igenom den hinderbaneliknande flyktvägen så börjar deras respektive tankar liksom läcka in i varandras medvetande. Det som börjar med några spridda ord och fraser utvecklas snart till att de börjar dela medvetande. Dessutom är det telepatiska bandet mellan dem så pass starkt att de inte kan gå mer än några steg bort från varandra innan de blir extremt illamående och svimfärdiga. Jag undrar förstås genast hur de gör när de ska bajsa, men detta redovisas inte i avsnittet.
Trots det uteblivna liggandet så tycker jag att det här var ett bra avsnitt. Berättat med lätt hand, viss humor och ett högt tempo i manuset så blir det faktiskt lite bättre än vanligt. Extra plus också för att de där prytterna har klätts ut i något som man annars mest brukar ha på sig när man tävlar i skridskoåkning (fast fulare), samt några kuriosapoäng för att avsnittet är skrivet av Carl Sagans son.
Det handlar om kulturellt utbyte med ambassadörer från planeten Iyar. Avsnittets stora twist är att de där ambassadörerna är lite mer hands on än att bara prata om kultur. De ser sig mer som upptäcksresande som provocerar fram beteenden. En av dem äter sig igenom alla sötsaker som en replikator kan producera, en annan försöker förstå ilska genom att irritera Worf, en tredje låtsas krascha med en skyttel för att i stort sett låta Picard vara med i en remake av en av bihandlingarna i originalseriens 
Svaren ges alltså i det här avsnittet som lika gärna kunde ha hetat något i stil med “så här kan det gå om man låter hjärtat va’ me'”. För när Picard släpper garden och låter sig själv falla för en kvinna som jobbar ombord, så hamnar han nästan genast i skitjobbiga situationer. Kommer de andra i besättningen att misstänka honom för att favorisera sin flickvan? Och kommer han att kunna vara lika kall och logisk i sitt beslutsfattande när det är hans livs stora kärlek som påverkas av besluten?
Sedan är det ju också underbart att flirten mellan Picard och Nella Daren utvecklas genom musik. Han spelar flöjt och hon ett syntpiano som går att rulla ihop som en liten duk. När de ska ha träff letar hon upp stället där de olika Jeffreytuberna möts så att akustiken är fantastisk. Och musiken får också Picard att för första gången ta upp det som hände i 
Det blir nästan lite komiskt hur teamet bakom The Next Generation verkligen kämpar emot varje gång det öppnar sig en förutsättning för intriger och såpaliknande inslag i serien. I stort sett alla andra tv-makare i universum hade låtit Picards kärleksliv vara en stor del av seriens handling, eller åtminstone utvecklat flirten mellan honom och doktor Crusher. Istället leder det här avsnittet till ytterligare en avbruten kärlekshistoria ombord. Men upplösningen är ändå vacker och lite smartare på något vis, och hjälper till att skapa en bild av Picard som rollfigur. Scenen där två karriärister som kämpat hela sina liv för att nå sin nuvarande position inte kan välja bort jobbet för kärlekens skull säger också en hel del om idealen i The Next Generation. Kontroll, disciplin, arbete – det är vad som är viktigt i denna utopi. Ingen av huvudpersonerna i serien tillåts heller, åtminstone så här långt i serien, att ha en fungerande privat relation förutom till ett barn. Till viss del beror det här säkert på budgetskäl, och att manusförfattarna och producenterna alltid varit extremt ovilliga att skriva in en enda återkommande rollfigur till i manuset. Som någon av er skrev i kommentarerna till ett tidigare avsnitt, men “vet” ju att varenda ny kärlekshistoria ombord är dömd att misslyckas eftersom de alltid kretsar kring gästskådespelare.
För dit Kamala går, följer männen efter. Hon orsakar ett kollektivt kåtslag på Ten Forward när hon ska ta en drink där ,och tjusar rent generellt alla män som kommer i hennes väg. Givetvis får hon kämpa lite extra med kapten Picard, som genast blir hennes huvudfokus. Han slåss emot sin attraktion för henne in i det sista, och intalar sig sedan att den vänskap som vuxit fram mellan honom och Kamala gör honom lite annorlunda än alla andra män hon möter. Men han verkar inte ta in i beräkningen att den där vänskapen är just vad Picard letar efter hos en kvinna – en önskan som Kamala förstås gör sitt yttersta för att uppfylla. Det vill säga, hon är inte hans vän, hon är bara en projektion av den kvinna han längtar efter.
De små guldkornen hittar jag i marginalen. Som Famke Janssen som gör en av sina första roller här som Kamala, redan nu spelar hon den femme fatale som hon gjort under större delen av sin karriär. Det är också kul att hon faktiskt spelar en mutant här – många år innan hon spelar Jean Grey i X-men. Sen är det ju lite roligt att Riker rusar till holodäcket efter att han blivit uppvaktad av Kamala, någon gissning på vad han kommer att göra där?
We’ll always have Paris var alltså det första avsnittet under det här projektet som jag var tvungen att stänga av mitt i. Det gick bara inte att fortsätta. Någon hade lyckats med att göra ett avsnitt som både var sjukt ointressant och samtidigt väldigt komplicerat – det handlar bland annat om ett fenomen som yttrar sig som små hopp och omtag i tiden, eller som någon beskriver det i avsnittet, “som om tiden fått hicka”.
Nej, det som till sist fick mig att gå igång åtminstone en liten smula var när min trogna källa till inspiration och sci fi-pepp, Stefan Gemzell, i en bisats nämnde att det här ju var avsnittet med Michelle Phillips, den före detta medlemmen i The Mamas and the Papas. Men då drog jag visst iväg åt ett helt annat håll. Plötsligt satt jag och googlade på Wilson Phillips istället – 90-talsgruppen där Michelles dotter Chynna ju var med. Eller, är med, kanske man ska säga. Gruppen hade ju en sorts revival efter att de gjorde en cameo i fimen Bridesmaids. De försökte kapitalisera på det genom dels ett nytt album samt en riktigt dålig dokusåpa, Still holding on: