Star Trek VII: Generations. Den schizofrena bron mellan TOS och TNG.

generations

Så var det dags för den efterlängtade sjunde långfilmen, den som liksom hägrat i fjärran som ett avbrott från harvandet igenom de olika tv-säsongerna. Filmen som i förhandstexterna som jag läst gärna kallas för den första The Next Generation-filmen, men det kändes faktiskt lite som falsk marknadsföring när jag nu äntligen fick se den. För det här är ju snarare bryggan mellan då och sedan, från The Original Series till The Next Generation, och allt känns verkligen ganska shizofrent. Varken eller, mittemellan, både och. Och det gäller såväl stil som innehåll.

Det var verkligen en berg- och dalbana att kolla på också. Jag pendlade från att känna att allt var pinsamt, till en viss förtjusning. Som till exempel William Shatners Kirk som en centralfigur i både filmens början och upplösning. Jag hade svårt att bestämma mig för om jag bara var enormt trött på honom, eller om jag faktiskt tyckte att hans insats i filmen var ovanligt rar? Kanske till och med bättre än i någon av de andra filmerna? Sådär höll jag på. Så jag tänkte att det enklaste kanske är om jag sammanfattar mina intryck med en plus- och minus-lista.

Saker jag inte gillade med filmen: 

The Nexus. Att det liksom ska finnas ett energifält som far runt i galaxen och uppfyller de innersta önskningarna för dem som fastnat i det. Är inte det ganska mycket mer fantasy än vad vi brukar få oss till del i Star Trek? Att Guinan lämnat kvar en tvilling energifältet som kan småprata med Picard när han kommer, är inte det ganska mycket likt magi? Att Picard ensam är den ende som kan motstå fältets charm, betyder det att han har övermänskliga förmågor? Ja, det här är en sån där film där man köper det mesta medan man tittar på den, men där allt faller i stycken när man tänker på den fem minuter senare. Ett tag var jag nästan säker på att Q skulle dyka upp och förklara hela kraftfältsgrejen som ett av sina trick. Då hade det åtminstone funnits en logik i det ologiska. Jo, jag förstår att man var tvungen att hitta på ett fenomen som skulle göra det möjligt att få till stånd ett möte mellan Picard och Kirk, och att man ville hitta på något mer nyskapande än tidsresor. Men. Jag tycker det här var lite för mycket. Till och med Star Trek V:s möte med Gud kändes mer rimligt.

Det minimala utrymme som gavs åt de kvinnliga skådespelarna i den här filmen är också pinsamt. Satt och längtade efter Uhura, men tydligen ska de flesta från originalserien ha sagt nej till den här filmen. Man tyckte att den förra var ett fint farväl, och att det räckte nu. Känner för min egen del att jag genast måste lusläsa allas självbiografier för att kolla om inte deras jobbvägran egentligen handlade om att alla var aströtta på William Shatner och att han och Kirk ytterligare en gång skulle få mycket mer utrymme än alla andra. Hur som helst blir könsobalansen blir ett problem i att det känns lite monotont i längden. Med Kirk, Picard, Data samt skurken Doktor Soran som de fyra huvudpersonerna i filmen, så blir det väldigt gubbigt i längden.

generations 2Den “underbara” holodäckscenen där Worf ska gå på plankan, när jag såg det här ville jag krypa under filten i soffan av sekundärskam. Så det var alltså så här som The Next Generation skulle introduceras på vita duken: utklädda i 1800-talsoutfits på en gammal skuta. Jo, man förklarar det från manusskrivarhåll som ett slags hyllning till Roddenberry, och hur Star Trek alltid inspirerats av flottans termer och rank. Men. Det här är bara pinsamt. Lite extra olustigt att alla människorna på skeppet håller klingonen Worf fången under däck  på ett sätt som påminner värsta slavägarfasonerna. Dessutom: Det ÄR roligt att Data puttar ner doktor Crusher i vattnet när hon säger att han ska göra något oväntat. Varför skulle det vara mindre lustigt att hon hamnar i vattnet än att Worf gör det? Konstiga torra människor på det där rymdskeppet.

Data får känslor-gaget. Data lyckas alltså operera in ett sånt där känslochip i skallen, och ska äntligen få reda på vad det innebär att vara människa. Det här är en händelse som tv-serien ägnat sju säsonger åt att bygga upp inför. Och så blir det filmens comic relief-intrigspår. För det visar sig att Data är helt oförberedd på vad känslor är. Efter alla dessa år av längtan efter att bli mänsklig och få känslor så har han ingen aning om vad det innebär, inte ens på ett teoretiskt plan. Jag vet att jag är hundra procent distanslös här, men borde inte Data ha till exempel begrepp som “glädjetårar” inprogrammerat i sin databas, så han vet vad som händer när han börjar gråta när han hittar katten Spot i Enterprise-vraket. Blir lite irriterad när Data porträtteras som en idiot bara för att han är en artificiell intelligens.

Okej, men finns det något kvar att tycka om i den här filmen efter den där uppräkningen då? Jo, men några grejor!

Saker jag gillade med filmen: 

generations 4Att man faktiskt vågade ta livet av folk. Som kapten Kirk. På riktigt. Hans historia slutar här, med den här filmen! Lite tristare (faktiskt) tycker jag att det är att mina favoritklingonsystrar Lursa och B’Etor troligtivs också möter sitt slut här.

Och på tal om drastiska beslut. Det var ju jättefint att man sprängde även TNG-upplagan av Enterprise i luften, och fint med kraschlandningen av tefatet. Kanske var det lite overkill att ha med det två gånger i samma film, men ändå.

Jag blev faktiskt också lite omotiverat upprymd av de avslutande fajting- och actionscenerna på slutet. Tyckte kanske att Shatner faktiskt var ovanligt nedtonad som Kirk, och drogs överhuvudtaget in i spänningsmomentet i de där scenerna. Helt oväntat, faktiskt. Kan ju ha något att göra med att de faktiskt fick två försök på sig. Man fick tillägg till budgeten och kunde göra om.

Scenen där Picard får uppleva sin innersta önskan, ett kitschigt julfirande med en massa barn i uråldriga kläder som blir glada för sina julklappar, är nog bland det mest bisarra jag sett i Star Trek någonsin. En formidabel skräckupplevelse, en sjuk fantasi om att vara familjepatriark, en riktig skräckupplevelse. Så dåligt att det blir riktigt roligt. Ibland undrade jag faktiskt om det var någon högerkonservativ famljebeskyddarorganisation som hade sponsrat den här filmen. Så pass fixerad var den vid att barnlösa män var fyllda av sorg och ånger.

generations 3Jag tyckte också om det jättefina rummet ombord på Enterprise där man projicerar stjärnkartor på väggarna. Och Fajten mellan Enterprise och det klingonska skeppet. Att ha med Malcolm McDowell är väl alltid en bra idé. Och att kapten Kirks sista ord är “Oh, my”, ett uttryck som sedan blivit George Takeis eget varumärke (är det ytterligare ett bevis på den dåliga stämningen melllan Takei och Shatner?).

generations 5Okej, nu kanske jag börjar spåra lite. Men, så här: Det här känns mest av allt som en uppdragsfilm, syftet är att knyta ihop filmfranchisen Star Trek med tv-serien The Next Generation. Det blir helt enkelt inte storslaget eller sammanhållet nog för att göra en film av, utan liknar mer ett dubbelavsnitt av tv-serien, om än med lite högre budget. Den största skillnaden är väl bara att man fått ett veto att avsluta storylines i filmen, något man ju nästan aldrig vill göra i tv-serien.

Det är också i väldigt stor utsträckning en film om män i övre medelåldern som funderar på vad livet kunde ha varit om de bara inte satsat all sin tid och kraft på att åka runt i ett rymdskepp som heter Enterprise. Ett ämne som faktiskt utforskats i både filmer och tv-serieavsnitt. Och det känns framför allt inte särskilt framåtblickande eller spännande, utan snarare som en produkt av ett lite trött franchise som lever på lånad tid. Ju mer jag ser av de gamla Star Trek-filmerna, desto mer imponerad blir jag faktiskt av den nya rebootade upplagan. Där får man i varje fall till biofilmskänslan, på riktigt.

Betyg: 5/10.

Det här är den sjunde av 13 Star Trek-långfilmer. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 334 tv-avsnitt. 

TNG: Bloodlines. Det med Picards son som inte är Picards son.

tng bloodlines 2

De verkar ha fått någon slags faderskapsfrossa på The Next Generations manuskontor så här mot slutet av säsongen. I förra avsnittet fick vi se Worf kämpa med papparollen, i Bloodlines får Picard plötsligt reda på att han har en vuxen son. Som dessutom visar sig vara halvkriminell, och inte särskilt imponerad av att ha en stjärnflottekapten som farsa.

tng bloodlines 3Det här är alltså en fortsättning på avsnittet The Battle. Den ilskne ferengin DaiMon Bok dyker upp på nytt för att fortsätta sina försök hämnas sin avlidne son, vars död han hävdar att Picard är ansvarig för. Det tänker Bok göra genom en EXTREMT långsökt och ustuderad plan, som jag härmed tänker spoila.

DaiMon Bok har alltså 1. Spårat upp ett av Picards gamla ligg, som råkar vara ensamstående och ha en son. Och ha dött! 2. Manipulerat dna:t hos sonen, så att det ska se ut som om Picard är pappan. 3. Tagit fram en typ av märkliga sonder som kan teleportera Bok genom underrymmden (kallar man det så?), en teknik som Federationen inte känner till. 4. Teleporterar sig över till Enterprise några gånger för att berätta för Picard att han tänker ta livet av sonen som Picard inte ens känner till att han inte har. 5. Lurar några ferengier att han tänker kidnappa Picards son mot en lösensumma, fast han egentligen tänker döda honom.  6. Kidnappa den unge mannen.

Idén till avsnittet kommer egentligen från Patrick Stewart, som fick frågan av manusförfattaren/producenten Jeri Taylor om det fanns något som han tyckte att hans rollfigur inte fått vara med om i serien, och det var då han drog upp den lösa tråden med DaiMon Bok från den allra första säsongen av serien. Av alla jävla lösa trådar i galaxen, liksom. Men så pass krånglig och invecklad som den här planen är, så kan man i och för sig tänka sig att det tagit Bok en sisådär sex år att förbereda den.

Stewart får i alla fall låta Picard spela lite förvirrad och handfallen. Gång på gång försöker han hitta fram till den han tror är hans son, men trots att han klättrar i berg och försöker skydda honom genom en livvakt så går det väl knappast mer än hyggligt.

tng bloodlinesNej, jag är inget fan av det här avsnittet. Förutom ekon från Suddenly Human så är känns det där hämndmotivet med döda söner också igen från Deep Space Nine-avsnittet Blood Oath.  För att inte tala om ekona ända från originalserien, när Kirk ju lite överraskande inser att han har en son i The Return of Spock. Och detta ständiga otyg, att skriva in en släkting i serien så fort man inte vet vad man ska göra. Men mest av allt är jag kanske egentligen trött på ännu ett status quo-avsnitt. “Picard har en son, men vänta, nej det var visst inte hans son”. Det är fyra avsnitt kvar av serien, våga flippa ut lite nu då! Våga låta något förändras!

(Och, ja, jag har läst att en biologisk son till Picard skulle sabba intrigen i den kommande långfilmen, men exakt varför ska bli spännande att se).

Betyg: 5/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 317 tv-avsnitt.

TNG: Lessons. Det där Picard blir kär. På riktigt den här gången.

tng lessons

Har tvekat lite inför det här blogginlägget. Det kändes viktigt. Avgörande. Innerligt. För här får vi för första gången en rimlig förklaring till varför Picard är en stel stofil. Varför han inte stöter på doktor Crusher? Och hur det kan komma sig att Picard bara fått ligga en gång på snart sex säsonger (även om det blir två gånger i och med det här avsnittet)?

tng lessons 4Svaren ges alltså i det här avsnittet som lika gärna kunde ha hetat något i stil med “så här kan det gå om man låter hjärtat va’ me'”. För när Picard släpper garden och låter sig själv falla för en kvinna som jobbar ombord, så hamnar han nästan genast i skitjobbiga situationer. Kommer de andra i besättningen att misstänka honom för att favorisera sin flickvan? Och kommer han att kunna vara lika kall och logisk i sitt beslutsfattande när det är hans livs stora kärlek som påverkas av besluten?

tng lessons 3Sedan är det ju också underbart att flirten mellan Picard och Nella Daren utvecklas genom musik. Han spelar flöjt och hon ett syntpiano som går att rulla ihop som en liten duk. När de ska ha träff letar hon upp stället där de olika Jeffreytuberna möts så att akustiken är fantastisk. Och musiken får också Picard att för första gången ta upp det som hände i The inner light. Det är ovanligt känsligt och fånigt gjort. Och jag gillar det. I teamet bakom serien var man särskilt nöjd med att Picard den här gången kopplades ihop med en kvinna som var närmare honom själv i ålder än tidigare flirtar. Daren har dessutom skinn på näsan och en egen karriär, så den där gubbsjuka stämningen som ofta uppstår när det är dags för romans på Enterprise slipper vi den här gången.

tng lessons 2Det blir nästan lite komiskt hur teamet bakom The Next Generation verkligen kämpar emot varje gång det öppnar sig en förutsättning för intriger och såpaliknande inslag i serien. I stort sett alla andra tv-makare i universum hade låtit Picards kärleksliv vara en stor del av seriens handling, eller åtminstone utvecklat flirten mellan honom och doktor Crusher. Istället leder det här avsnittet till ytterligare en avbruten kärlekshistoria ombord. Men upplösningen är ändå vacker och lite smartare på något vis, och hjälper till att skapa en bild av Picard som rollfigur. Scenen där två karriärister som kämpat hela sina liv för att nå sin nuvarande position inte kan välja bort jobbet för kärlekens skull säger också en hel del om idealen i The Next Generation. Kontroll, disciplin, arbete – det är vad som är viktigt i denna utopi. Ingen av huvudpersonerna i serien tillåts heller, åtminstone så här långt i serien, att ha en fungerande privat relation förutom till ett barn. Till viss del beror det här säkert på budgetskäl, och att manusförfattarna och producenterna alltid varit extremt ovilliga att skriva in en enda återkommande rollfigur till i manuset. Som någon av er skrev i kommentarerna till ett tidigare avsnitt, men “vet” ju att varenda ny kärlekshistoria ombord är dömd att misslyckas eftersom de alltid kretsar kring gästskådespelare.

Det kan verka lite vansinnigt att jag ger det här avsnittet ett högre betyg än samma betyg som till exempel The Inner light, som alla älskar. Men det var ju det här med att spela flöjt i en Jeffrey-tub. Hur många extrapoäng ger inte det?

Betyg: 9/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 258 tv-avsnitt. 

The inner light. Det där Picard hinner leva ett helt liv på mindre än en halvtimme.

tng inner light

Ganska långt in i det här avsnittet så tyckte jag att det var det märkligaste jag sett hittills inom Star Trek-konceptet. Kapten Picards hjärna kapas av en främmande sond under ungefär 25 minuter. På den korta tiden hinner han leva ett helt liv som vetenskapsman, familjefar och engagerad flöjtspelare på planeten Kataan. Till en början har han fortfarande minnen från Enterprise, men så småningom går han all in i den nya världen och glömmer allt han varit med om tidigare. Och jag fattade ingenting. Vad handlade det här om egentligen? Picards liv bara fortsatte på Kataan och jag hade inte en susning om vart den här intrigen var på väg.

tng inner light 3Övertagandet av Picards medvetande sker genom en stråle från sonden som får kaptenen att svimma av på bryggan. När doktor Crusher undersöker honom ser hon att Picards hjärna arbetar på högvarv, trots att han verkar medvetslös. När man försöker skärma av strålen från sonden håller Picard på att dö, så man har inget annat val än att bara vänta och se vad som ska hända. Lite som jag som tv-tittare. Är det fråga om ett fientligt övertagande av Enterprise? Ett liv i en annan dimension? Är Picard död och har hamnat i himlen? När Picard börjar åldras snabbare och snabbare under sin vistelse på Kataan börjar jag ana vart vi är på väg…
tng inner light 3Sonden visar sig vara en sista hälsning från en döende planet, och de upplevelser som Picard får vara med om ett slags historielektion i praktiken. De är ett sätt att skapa ett minne av en civilisation som inte längre existerar. Samtidigt får Picard faktiskt en möjlighet att leva ett liv han valt bort. Gift, familjefar, farfar och en man som har sitt liv på en och samma plats, snarare än det nomadiska liv han lever ombord på Enterprise. Det blir faktiskt riktigt fint till slut. Men inte så fint att man inte mår otroligt illa av den undermåliga ålderssminkning som Picard och de andra på Kataan utsätts för. Det ser riktigt, riktigt illa ut! Samtidigt är det ett modigt avsnitt, rent dramaturgiskt när man låter mig som tv-tittare undra vart vi är på väg under en så stor del av avsnittet. En gåta som vi får ett svar på väldigt sent. Det är också ett avsnitt med ett ovanligt känslomässigt djup för att vara en serie som snarare lagt sitt krut på vetenskapliga förklaringar och logiskt tänkande. Inte ett öga är torrt när Picard spelar på flöjten på slutet och minns ett liv han nästan levt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 227 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtioandra inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Samaritan Snare. Det med gisslandramat och hjärtoperationen.

tng samaritan 5Om Enterprise besättning hade varit ute och tågluffat när de var tonåringar hade de troligtvis blivit rånade på hela alla sina pengar cirka två timmar in på resan. Lite så känner jag inför säkerhetstänket ombord när Riker stng samaritankickar en ensam La Forge över till ett paklediskt skepp utan några tankar på hotbild, och utan att lyssna på Trois varningar om hotbild. Efter bara några minuters konversation med besättningen ombord det paklediska skeppet så är han redan helt övertygad om att de är långsamma och svagsinta. Men bakom den tröga ytan finns en hjärna fullt kapabel till onda ränker. La Forge tas som gisslan, de vapensystem som framstått som primitiva ombord det paklediska skeppet är i själva verket avancerade och dödliga. I utbyte mot La Forge kräver paklederna att få tillgång till all information på Enterprise datorsystem. Riker & co sitter i skiten, helt enkelt.

tng samaritan 4Samtidigt är kapten Picard på väg till Stjärnbas 515 för en hjärtoperation. Det blir en hyperdramatisk operation, och det visar sig att den enda kompetenta hjärtkirurgen som kan lösa problemet är Pulaski, som ju är ombord på Enterprise, som ju befinner sig mitt uppe i ett gisslandrama. Ska man hinna lösa gisslandramat innan Picard dör på operationsbordet? Ska man välja bort La Forge till förmån för en överordnad? Drama!

Det här är ett manus som lyckas vaska fram suspense och dödliga deadlines genom två inte helt originella historier. Men genom att väva ihop handlingarna så blir det till slut ett riktigt hyfsat rafflande avsnitt. Jag kan inte låta bli att med en rysning tänka tillbaka på i jämförelse ofta primitivt sammansatta manusbyggena i TNG:s första säsong.

tng samaritan 3Sen tycker jag ju verkligen att paklederna är otäcka. De är som något slags paddor i människoform. Deras begränsade ordförråd, några få fraser om upprepas gång på gång, gör att de snarare framstår som obehagligt nollställda inför omvärlden än korkade. Paklederna fick tydligen vänta till Deep Space Nine innan de fick screen time igen i Star Trek-universumet, men för mig kommer de alltid att vara favoritskurkar. På riktigt. Jag tyckte att deras lofi-obehaglighet var mycket värre än klingonernas mer operamässiga ondska.

tng samaritan 6Den egentliga höjdpunkten i det här avsnittet är väl egentligen Wesley Crusher och Picards färd till stjärnbasen. Kaptenen är nervös inför sin kommande operation, och unge herr Crusher spänd inför tanken att sitta inträngd i en liten skyttel ihop med sin lätt folkilskne chef i sex timmar. Och visst går det lite knöligt till en början. Vem ska lära Wesley att inte prata med en barnlös person om att hen skulle bli en bra förälder? Eller fråga en ogift person om hen inte känner sig ensam? Men på många sätt får vi reda på mer om vad som döljer sig bakom Picards reserverade yta i det här avsnittet än vi fått tidigare. Och kanske en gnutta av samma sorg som skymtats i vissa av originalseriens avsnitt hos kapten Kirk. Mitt-i-livet-krisen när man eventuellt ångrar att man vigt sitt liv åt federationen.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 17/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 145 tv-avsnitt.