Inget kan väl passa bättre en nyårsafton än att publicera ett inlägg om denna lilla guldklimp. Ett avsnitt där det uppstår ett hål i tidsväven som ett allvarligt skadat federationsskepp från det förflutna driver igenom. Namnet på skeppet som förflyttat sig 22 år framåt i tiden? Enterprise-C (till skillnad från Enterprise-D som är skeppet som används i The Next Generation så här långt – Trek-databasen Memory Alpha har gjort en genomgång av olika skepp med namnet Enterprise genom historien och framtiden för den som vill läsa mer). Men när “vårt” skepp i Enterprise-serien råkar på sin föregångare ändras plötsligt allt ombord. Uniformerna är annorlunda (ett litet poliskoppel över bröstet), inredningen mer spartansk och – viktigast av allt – Natasha Yar är i livet igen (medan Troi och Worf är försvunna). Det visar sig att nutiden förändrats i och med att det gamla skeppet förflyttat sig framåt i tiden. Något i historien har ändrats, något avgörande som har att göra med just det här skeppet. Något som dessutom är ganska svårt att förklara i text, så ha tålamod med mina virriga formuleringar.
Ombord på det gamla skeppet – Enterprise C, alltså – är allt kaos. Man har försökt undsätta en klingonsk rymdbas som utsatts för en attack från romulanerna. Så sent som för 22 år sedan var inte klingonerna en del av federationen, förstår vi, utan vid tiden för det här rymdslaget satt man inbegripna i fredsförhandlingar. Men motståndet från romulanerna var övermäktigt, och skeppet hade troligtvis redan varit utplånat om det inte var för den där öppningen i tidsväven.
Ombord på Enterprise D är också stämningen annorlunda mot vad vi är vana vid. Det här är inget skepp ute på en fredlig upptäcksfärd i rymden, utan federationen i den här alternativa tidslinjen är en betydligt mer militär organisation än den vi lärt känna. Man är dessutom fortfarande i konflikt med klingonerna, så något har tydligen gått snett under fredsförhandlingarna för 22 år sedan. Och som inte det vore nog så håller man på att förlora kriget. Det är en utarmad, fåtalig och fattig federationsflotta som är ute i krig. Ombord på Enterprise märks det till exempel på att maten ombord är sämre, eftersom man driver mat-replikatorerna på minimieffekt. Det mesta av det som gjorde att livet ombord på Enterprise kändes vardagslyxigt och uthärdligt är nu borta.
Ingen ombord har något som helst minne kvar av den tidigare tidslinjen, förutom Whoopi Goldbergs rollfigur, Guinan. På något sätt kommer hon ihåg fragment av den gamla verkligheten som hon befann sig i. Hon berättar för Picard att hon har en känsla av att något är fel, och det räcker som underlag för att han ska skicka tillbaka manskapet han just evakuerat från Enterprise-C och ber dem att fortsätta striden mot romulanerna – trots att det troligtvis innebär en säker död. Hoppet är att blotta hjältemodet ska imponera så på klingonerna att fredssamtalen med dem kanske lyckas – för 22 år sedan alltså.
Det här påminner om: Man kan säga att det här avsnittet är som en mix mellan Mirror, mirror och The City on the Edge of Forever från originalserien. Det handlar om teman kring hur nutiden hade påverkats om saker och ting hade gått annorlunda i det förflutna. Som en interstellär version av Sliding Doors, liksom.
Det här är nytt: Visst har Guinans mystiska kombination av bartender/guru varit känd även tidigare, men aldrig förr har Picard tagit så allvarligt på en av hennes “jag har en känsla av” att han skickar 125 personer in i en säker död. Men, vad vet jag, det kan ju ha hänt en massa saker mellan Picard och Guinan i den här alternativa tidslinjen som jag inte känner till. Alternativa tidslinjer är ju som bekant mumma för manusförfattare som tyngs av ett allt mer expanderande kanon-universum (som vi kommer att märka när vi kommer till rebooten av långfilmerna…om sådär 500 avsnitt eller så)
Höjdpunkten är: Det är ju sidointrigen kring Natasha Yar som ger det här avsnittet tyngd. Det ryktades ju om att Denise Crosby ville lämna serien på grund av att det begränsade utrymmet som hennes rollfigur fick. Så det är ju helt på sin plats att hon här gör sin kanske mest intressanta rolltolkning. Yar får nämligen reda på att hon egentligen är död, i en annan tidslinje, och att hon dött en i stort sätt meningslös död. Det får henne att bestämma sig för att följa med Enterprise C till det förflutna. De implikationer ett sådant beslut eventuellt skulle kunna få på kontinuiteten i tidslinjer ger mig huvudvärk, och det verkar som om manusförfattarna låtit den frågan…vila lite. Hon kommer ju säkert att dö ändå…eller?
Gillade inte: Jämfört med Mirror, mirror så var det en ganska tafflig make-over av Enterprise i det här avsnittet. I det avsnittet var ju alla onda, och Spock hade skägg. Underbart!
Vad har vi lärt oss? Att Worf inte vill dejta människokvinnor, för deras skull. Och att även en förlust kan bli en seger i det stor hela.
Betyg: 8/10. Äntligen ett sånt där avsnitt som man blir lite varm inombords av att se. Liv, död, öde och ett bagatellartat sexskämt om klingoner. Den perfekta Star Trek-mixen för mig. Älskar det här sättet att expandera Star Trek-universumet på, och nästan i smyg förklara bakgrunden till The Next Generations universum. Ett drömavsnitt för geeks, förstås, som man kolla in detaljer i uniformer och inredning. Typiskt avsitt som är bättre i efterhand än när man kollar på det.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 165 tv-avsnitt.
backs när man har ett holodäck och en dator där man kan programmera in allas vittnesmål. Sen trycker man på en knapp och så spelas de olika versionerna av händelsen upp. Det är lite som att gå på teater, men med en datorgenererad kopia av personerna i fråga i huvudrollen. Snyggt och praktiskt, men extremt plågsamt för Riker då holodäcket i det här avsnittet används för ett slags förberedande rättegång där han anklagas för att 1. ha antastat en kvinna sexuellt, 2. mördat hennes man, 3. sprängt en hel rymdstation i luften för att dölja spåren av det han gjort.
Det här påminner om: Rashomon då, och ett gäng andra rättegångsdramer i Star Treks historia som 
Höjdpunkten är: Datas konstkritik-rant i avsnittets början, där alla på krokikursen ombord på Enterprise får bra betyg – utom Picard. En sån där gullig meshumor som bara Star Trek kan komma undan med.
Gillade inte: Att det är så HIMLA självklart för alla i Enterprises hjärntrust att Riker inte kan ha varit ett superslemmo mot forskarfrun. Vi såg faktiskt hans mer eller mindre predatoriska drag till exempel i 
Där utvecklades till att bli ett av The Next Generations viktigaste och bästa avsnitt så här långt, så finns det betydligt större utrymme för spex och trams i det här avsnittet. Q upptäcker till exempel successivt sina kroppsliga funktioner som människa, som att han måste sova och ibland äta. Jag är väldigt tacksam för att vi åtminstone inte behövde följa med på toaletten. Data känner sig dock manad att ta hand om Q och introducera honom in i människans värld – han har ju själv kämpat med att bli en integrerad del av släktet – och mellan de två uppstår ett slags vänskap.
Parallellt med att den smått hysteriske Q virrar runt på skeppet och skapar oordning så försöker Picard och Enterprise rädda planeten Bre’el IV. Deras måne har gått ur sin omloppsbana och håller sakta på att dras ned mot planeten, vilket hotar stora delar av deras situation. Som om inte räddningsuppdraget var tillräckligt komplicerat så attackeras så småningom Enterprise av Calamarainerna. De är ett av många folk som Q kränkt tidigare under sin karriär som maktfullkomligt monster, och nu är de ute efter hämnd. Stackars Picard, hans moral tvingar honom att försöka försvara Q, men innerst inne skulle han nog vilja överlämna Q till vem som helst som vill göra honom illa. Samtidigt vet han ju, vis av erfarenhet, att man aldrig kan lita på Q. Närsomhelst kan det visa sig att hela situationen bara är ytterligare ett test på mänsklighetens förmågor.
Fast i själva verket är det Q som testas i det här avsnittet. Q-kollektivet vill pröva hans förmåga att ändra attityd och käka humble pie. Allt som sker övervakas i smyg av Q2 (spelad av 
Besättningen på Enterprise konfronteras med terrorism, doktor Crusher och kapten Picard blir kidnappade genom en primitiv transportör som gör de transporterade dödssjuka och Enterprise sprängs nästan i luften. Men The High Ground är kanske framför allt avsnittet där jag för första gången fullt ut inser doktor Crushers hemliga superkraft – det jättesura blängandet. Visst har hon använt den tidigare (redan i första avsnittet av serien, om jag minns rätt) men här lyckas hon få den så uppläxande och irriterad att den till och med får den mest garvade gerillaledaren att börja vackla. Ja, han blir till och med lite betuttad i henne och börjar genast skissa porträtt av henne i sitt block. Ja, resten av besättningen ombord på Enterprise är så rädda för henne att de inte ens vågar säga till henne när hon inte lyder order. Tänk om man hade kunnat ladda en phaser med den energin, liksom.
Picard och hans besättning står i stort sett handfallna inför det som händer på planeten. De vet inte vilken sida de ska stödja, och inte ens i Star Treks utopiska framtid finns ett bra sätt att bekämpa terrorism på. Tvärtom är avsnittet väldigt resonerande kring vad terrorism är, nästan helt utan något egentligt avståndstagande. Frågan är väl om The High Ground är en uppvisning i naivitet eller ett ambitiöst sätt att åtminstone försöka förklara fenomenet terrorism. Fast när terroristerna hotar att spränga upp Enterprise vet Picard åtminstone ett sätt att sätta stopp för dem. Ett knytnävsslag på hakan.
Gillade inte: Det blir väl ändå lite fjantigt att det som visar att Kyril Finn är en känslig kille är att han gillar att rita porträtt av kvinnor han kidnappat? Creepy!
Större delen av det här avsnittet ägnas åt Enterprises jakt på en av dessa krigsveteraner/fångar – Roga Danar – som flyr från Lunar V och sedan visar sig vara ett geni när det gäller att undkomma sina förföljare. Men när han väl är infångad inser först Troi, och sedan resten av besättningen att de blivit förda bakom ljuset. Att Danar inte är en förbrytare utan snarare ett offer för omständigheterna. Då Angosia gärna vill bli medlemmar i Federationen kan Picard använda sin politiska makt för att tvinga Angosierna att försöka rehabilitera de pensionerade soldaterna istället för att skicka bort de för att ruttna bort i en straffkoloni.
Höjdpunkten är: Det finns en fin scen i det här avsnittet där Data och Roga Danar jämför sina erfarenheter av att vara programmerade. Det slår mig att det ofta är just Data eller Wesley Crusher som blir ett slags brygga mellan främlingar/outsiders och resten av Enterprise besättning. De två personerna ombord på Enterprise som av olika skäl inte anses vara fullvärdiga medlemmar av besättningen, på grund av sin ålder respektive biologi.
Bloggen fick ett julkort, från serietecknaren 
Men kapten Picard och de andra vet inte riktigt vad de ska tro om sin asylsökande romulan. Kom han inte lite för enkelt undan skeppet som jagade honom? Hur ska man kolla om uppgifterna han kommer med är sanna utan att kränka den neutrala zonen? Kan han vara en dubbelagent med målet att få federationen att ta första steget mot en väpnad konflikt? Men å andra sidan, om Picard och Enterprise inte agerar i frågan så kan man missa en chans att avvärja en attack från fienden.
Misstänksamheten mjukas inte upp av det faktum att avhopparen, Jarok, fortfarande är väldigt mycket romulan och inte alls litar på federationen ska ha goda avsikter – han spränger till exempel upp sitt eget skepp så att inte Enterprise besättning ska kunna ta del av den romulanska rymdflottans tekniska hemligheter. När det dessutom kommer fram att Jarok ledde den militära offensiv som ledde till det som federationen kallar för den 
Höjdpunkten är: väl ändå avsnittets inledning där Data spelar upp en scen ur Henry V. Tydligen var det meningen att det skulle vara ytterligare en enerverande Sherlock Holmes-pastisch, men den stoppades av rättighetsskäl. Lättnaden!
munskänk/kock/tjänare åt Acamar III:s ledare Marouk, tills han står tätt intill henne och försöker avfyra ett charmigt leende. Det är i avsnitt som det här som Enterprise börjar kännas som en unken småstad. Du vet, en sån där varje nykomling genast drar till sig en massa uppmärksamhet från stadens största charmörer – de som redan uttömt sina möjligheter i hålan de bor i.
Ett annat sätt att ta till sig The Vengeance Factor är att se det som en thrillerliknande futuristisk mordgåta, där en människa kan användas som ett genetiskt vapen för att sprida specialdesignade virus, så sinnrikt utformade att de bara attackerar personer som har en viss genetisk profil. Det kommer väl till pass i en civilisation som präglats av uråldriga konflikter mellan olika klaner. Nu kan man bara nysa lite under middagen, så dör bara de som tillhör en viss släkt. Eller, för den delen, idka lite handpåläggning. Den snygga munskänken visar sig förstås vara en virusagent, på jakt efter de sista klanmedlemmarna som massakrerade hennes släkt.
Ett tredje perspektiv är fixeringen vid manliga rebeller i den tredje säsongen av The Next Generation. Har sett några avsnitt i förväg, och det var ju väldigt vad det kryllar av män med revolten liksom i blodet. Här handlar det om The Gatherers, en utbrytargrupp från planeten Acamar III som livnär sig på att vara ett rövargäng i rymden. Deras gäng består i och för sig inte enbart av män, men det är visst mest snubbar som får vara med i bild. Grabbarna grus i rymden står i bjärt kontrast mot den tålmodiga och lite trista matriarken från Acamar III. Hon som försöker föra ett samtal och en förhandling med strulputtarna som är hennes motpart.
Ral är på Enterprise för att göra just det där. Genomskåda och bilda pakter, och i förlängningen vinna en budgivning om ett maskhål. Det finns nämligen ett sånt ute på interstellär auktion och federationen är bara en av parterna som är intresserade av att köpa sig till kontrollen över vad som verkar vara en gräddfil genom galaxen. Något som man förstås också kan tjäna pengar på, eftersom man kan inkassera vägtullar (eller heter det kanske maskhålstullar) av andra som också har bråttom. Allt verkar avlöpa relativt sansat tills några ferengier oinbjudna kraschar tillställningen, de vill också var med och bjuda på maskhålet. Sedan tar en ganska förutsägbar vända med tjuv- och rackarspel sin början, där både Ferengierna och Ral försöker rigga och sabotera hela auktionen.
Nej, det är Trois kärlekshistoria som är avsnittets behållning, även om det är lite svårt att förstå vad som gör Troi så besatt av Ral. Är det hans psykiska dragningskraft som vi inte förstår (han är en kvarts betazoid). Eller är stackars Troi så uthungrad, såväl känslomässigt som rent sexuellt, av att gå, dag ut och dag in, och ha en “varm och nära vänskap” med Riker. Till sist måste ju även hon slänga överjaget överbord och släppa ut håret. Eller något.
Till slut visar sig maskhålet inte alls hålla vad det lovade, medan Troi kväser sin romantiska sida och avslöjar Rals empatiska förmågor för de andra budgivarna. Kort sagt: slutet gott, allting gott. Troi kan avsluta sin slampiga period med rent samvete, medan Ral har köpt ett helt värdelöst maskhål åt sina uppdragsgivare. Syndern straffar sig själv!
Höjdpunkten är: Först tänkte jag på de olika hångelscenerna med Troi som avsnittets klimas. Sedan på det märkliga utseendet och uppläggningen av maten när hon och Ral ska ha en romantisk middag. Mycket inspirerande. Dukningen, alltså. Maten låg liksom på något slags bädd av pärlor.
Betyg: 5/10 Ytterligare ett helt okej avsnitt, men handlingen är lite för förutsägbar. Jag brukar ju i och för sig ge extra plus för introducerandet av nya folkslag i rymden. Denna princip har bara ett undantag: när kvinnorna i detta folk har betsel på sig. framför allt i kombinantiojn med våfflat hår. Dessutom äts det där plusset upp av att det dessutom är trista och tjatiga ferengier med. Ett nollsummespel, alltså.