Det här ska väl föreställa något slags fortsättning på det sista avsnittet av förra säsongen, det vill säga ytterligare ett steg i den upptrappning som jag antar pågår från romulanernas sida. Det är roligt med Star Trek. Först: nej, vi ska inte ha sammanhängande historier mellan avsnitten. Sedan: om vi nu ska ha det så ska det vara åtminstone sju avsnitt emellan varje storyline som hänger ihop, så att ingen som följer serien på tv kan komma ihåg någonting (sen tittade jag några avsnitt i förväg och inser att FULLT så många avsnitt behöver man kanske inte vänta innan romulanerna dyker upp på nytt). Å andra sidan är det faktiskt just den här ovilliga attityden som gör att The Next Generation faktiskt fungerar väldigt bra för bingewatching, många år efteråt. Ibland är gamla serier alldeles för brutala med sina cliffhangers, som ju är tänkta att hålla intresset uppe för nästa avsnittet i en hel vecka. The Next Generation flyter liksom bara på, och just när du glömt bort hotet från romulanerna så dyker några av dem upp på en märklig vindpinad och åskvädersdrabbad planet. Det är helt enkelt något skumt i görningen, men exakt vad är osäkert — även efter att avsnittet är avslutat.
Handlingen, i korthet, går ut på att Enterprise undersöker ett nödrop på den gudsförgätna federationsplaneten Galorndon Core. Och visst hittar man resterna av ett skepp där, en romulansk farkost som sprängts i luften efter att den landat på planeten. Så småningom hittar man också två överlevande romulaner. Den ena tas svårt skadad ombord på Enterprise – men vägrar att kommunicera med besättningen. Den andre tillfångatar Geordi nere på planeten – vilket visar sig vara en rätt dålig idé, alla som tillbringar tillräckligt mycket tid på planeten skadas av strålningen där. Snart dyker ett romulanskt krigsskepp också upp, inne på Federationens territorium, och kräver att få sina besättningsmän utlämnade. The nerve!
Picard spelar i alla fall högt med romulanernas befälhavare, som alltså är beredd att bryta mot alla fördrag och överenskommelser för att rädda sina mannar (fördrag och regelverk som de i och för sig redan verkar ha brutit mot ändå, annars hade inte det första romulanska skeppet kraschlandat långt inne på federationens område). Till slut löser allt sig, men först får vi se att det bildats ett band mellan La Forge och romulanen Bochra. En annan värld är möjlig!
Det här påminner om: Dödlig strålning? Igen? För andra avsnittet i rad? Visst, det är ju knappast orealistiskt, men lite tjatigt. Det är också andra avsnittet med La Forge som huvudperson. Det känns mycket bättre.
Det här är nytt: Visst har romulanerna verkat väldigt auktoritetsbundna i de tidigare avsnitt där de skymtat förbi, men repliker i stil med: “inte konstigt att er ras är svag, ni lägger tid och resurser på defekta barn” (apropå Geordis funktionsnedsättning) har inte jag hört tidigare. De får klingonerna att framstå som galaxens lättkonverserade stämningsupplättare i jämförelse.
Höjdpunkten är: Det mest intressanta med hela det här avsnittet är väl bloddonationsdramat. Den skadade romulanen behöver en blodtransfusion, och den enda med kompatibelt blod är Worf. Men han vägrar, eftersom det var just romulaner som dödade hans föräldrar. Han håller fast vid sin ståndpunkt trots att Picard vädjar till Worf om att ge efter. ,Faktum är att jag var helt övertygad om att Worf skulle ge med sig efter scenen där romulanen säger att han hellre dör än får klingonblod i sina ådror. Vilket AVANCERAT sätt det vore att hämnas på romulanen genom att donera blod då! Och sedan se honom pinas och plågas av att bli frisk igen, tack vare en klingon. Men så roligt fick vi det inte.
Gillade inte: Jag trodde nästan att We are the world skulle rulla igång i bakgrunden när vi förstår att det trots allt skapats ett band mellan La Forge och romulanen Borchi, vars liv han räddat. Det var så himla typiskt Star Trek. Ingen får vara osams längre än 35 minuter. Om de inte är borger, dårå. Eller Worf.
Vad har vi lärt oss? Lita aldrig på en romulan. Inte ens en som du hittar skeppsbruten på en obebodd planet där det finns massor av dödlig strålning. Visst, hen kanske blir snäll de fem sista minuterna av avsnittet, men fram tills dess är hen helt opålitlig.
Underhållande avsnitt, men egentligen lite av en transportsträcka för att hålla konflikten med romulanerna levande under säsongen.
Betyg: 6/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 157 tv-avsnitt.
Det ligger där, så vackert och stillsamt och oskadat. Det promellianska skeppet som är en rest från kriget mot mentharerna – en konflikt som utplånade bägge folken. Enterprise lockas dit genom en nödsignal som skickades ut för tusen år sedan. Picard blir så till sig att han till och med övertalar Riker att själv få följa med och utforska vraket. Efter ett tag går det upp för både Picard och resten av besättningen varför skeppet ligger där det ligger. Det har fastnat i en fälla. Runt Enterprise ligger en rad “minor” som suger åt sig all energi som Enterprise producerar. Hur mycket kraft man än försöker få ur motorerna så rör man sig inte ur fläcken. Och samtidigt utsätts skeppet för dödlig strålning.
Och på tal om katastrofer. Det här är också avsnittet där vi får en insikt i exakt hur dåliga Geordis dejting-skills är. Att stoppa in en violinist på en holodäcksdejt som utspelas på en strand vid solnedgången är lite för mycket av kaka på kaka för någon vettig mänska. Lösningen visar sig vara att flirta med ett hologram, framför allt ett som är en virtuell upplaga av en av ingenjörerna som designade Enterprise. De två lyckas inte bara bli kära i varandra, utan löser också problemet med hur Enterprise med minsta möjliga motorkraft kan ta sig ur bakhållet. Picard styr skeppet manuellt i en sekvens som mest påminner om ett datorspel.
Höjdpunkten är: Jaeeehhh. Vi kan väl säga att det här är ett jämnt avsnitt. Mycket jämnt. Men hånglet kanske, om jag måste välja något.