DS9: In the cards. Det med basebollkortet och de goda gärningarna.

Av det näst sista avsnittet av den femte säsongen av Deep Space Nine hade jag väntat mig en seriös uppladdning inför det ofrånkomliga. Det faktum att alfakvadranten står på tröskeln till ett avgörande och förgörande krig. Ödesmättat drama av det storslagna slaget, helt enkelt. I stället fick jag ett avsnitt som slutar med de här väl valda (?) orden…

Captain’s log, stardate 50929.4.:

‘Two days ago, this station felt like a tomb. I’d never seen so many of my crew depressed at the same time. But for some reason, it now seems as though a new spirit has swept through the station, as if someone had opened a door and let a gust of fresh air blow through a musty old house. Why this is happening, frankly, is a mystery to me. After all, nothing has really changed. The Dominion is still a threat, the Cardassians are still threatening to take the station, and I can still see the clouds of war gathering on the horizon. So why do I sense a new-found optimism in the air? But maybe I’m over-thinking this. Maybe the real explanation is as simple as something my father taught me a long time ago. Even in the darkest moments, you can always find something that’ll make you smile. 

De som står bakom den här injektionen av optimism och masspsykotiska leenden på rymdstationen är Jake och Nog. På ett nästan Karl-Bertil Jonssonskt sätt har de gått runt på Deep Space 9 för att fråga alla vad de egentligen längtar efter i livet. Och sedan levererat det till dem: O’Brien fick lite fritid så han kunde paddla kajak på holodäcket, Bashir fick björnen Kukalak som Leeta inte velat lämna tillbaka, Kira fick hjälp med att lätta upp sitt tal och Worf fick sina operainspelningar rensade från fula ljud och störningar (eller var det undertoner?)

Fast helt utan baktankar var ju inte Jake och Nog när de erbjöd sina tjänster. De var en del av en avancerad byteshandel för att komma över varor och råmaterial för att de i sin tur skulle kunna byta till sig ett antikt basebollkort från 1951 som en galen professor lagt beslag på. En vetenskapsman som hävdar att döden uppstår på grund av att ens celler blir uttråkade. Därför har han, i sitt rum på Deep Space 9, byggt ett underhållningscenter för celler som man kan ligga i för att sedan kunna leva för evigt. Basebollkortet skulle Jake sen ge i present till sin farsa, som just arrangerat den kanske mest genomdeprimerade middagen i rymdstationens historia. Svårt att undvika att varje större middag känns som sista nattvarden i det här läget, liksom.

När jag läser om det här avsnittet i Deep Space Nine Companion så verkar det varit ganska mycket lekstuga över hela processen. Det nästa sista avsnittet är inte, som jag trodde, en viktig plattform inför avslutningen, utan snarare något av en tummelplats där man kan hitta på lite vad man vill,. Ett avsnitt som existerar lite i skymundan inför den mycket mer hajpade säsongsavslutningen. Och med tanke på allt krig och bedrövelse som var på ingång så passade man på att ha lite kul.

Jag kan tänka mig att det här ett sånt där avsnitt som är en fanfavorit. Själv ser jag kanske saker och ting på ett annat sätt just nu. Jag har väntar rätt otåligt på att handlingen i Deep Space Nine ska ta sig framåt, och tycker egentligen bara att sånt här dödkött irriterar. Men så blev lite ovanligt kul på slutet. När Dominion-sändebudet Veoyoun provligger i den där regenereringsmaskinen var jag tvungen att kapitulera. Dessutom blev In the Cards till och med lite storslaget där på slutet. Trots att hela serien är på väg in i en gigantisk väpnad konflikt, så blev de där och då också enskilda personer som faktiskt bara försöker ta sig igenom ytterligare en arbetsdag. Och som läget är nu handlar det mycket om att hitta glädjen i det lilla.

Det finns även en lite mer seriös b-handling i In the Cards, faktiskt. Den handlar om hur Bajor håller på att förhandla om att sluta ett icke-aggressionsavtal med Dominion. Fast lite trams fanns det ändå plats för även här, att se Kai Winn dra i Weyouns öra innan hon dissar honom var lite av avsnittets höjdpunkt.

Så jag blev hemskt kluven här. Gick från att hata avsnittet till att tycka att det var hemskt charmigt. Snopet.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 486 tv-avsnitt.

How sharper than a serpent’s tooth. Det med den bittra rymdormen som byggde pyramiderna (eller i varje fall gjorde ritningen).

st serpent 5

För att vara en serie som hyllar vetenskap, logik och tror på människans inneboende kraft till förändring och framsteg så formligen kryllar det av gudar och halvgudar i Star Trek. En del av dem sörjer att de blivit bortglömda och övergivna, andra fungerar som en sorts skyddshelgon för olika varelser. Ytterligare några är så extremt utvecklade existenser att de inte ens tycker att det är lämpligt att ha kontakt med mänskligheten – i alla fall just nu.

Men kanske är kärnan i det hela just att det rör sig om många olika “gudar”, snarare än en enda allsmäktig skapare. Om jag uppfattat något teologiskt budskap hos Star Trek så här långt, så är det att det kan ha funnits mäktiga varelser som ingripit i människans historia, men att de inte är gudar utan “bara” tillhör mer utvecklade civilisationer och raser. Gud var en alien, helt enkelt. En av många – både gudar och rymdvarelser.

st serpent 7Aldrig blir den principen tydligare än i How sharper than a serpent’s tooth, för här dyker maya/aztek-guden Kukulkan upp (känd även under flera andra namn) – och han är förbannad på mänskligheten som glömt bort honom. Han kommer i ett stort rymdskepp som ser precis ut som honom själv – en orm med vingar. I massor av år har Kukulkan väntat på att människorna ska höra av sig och be om en återträff. Istället har de varit fullt upptagna med att kriga och ta livet av varandra. Dags för pappa rymdorm att gripa in, tycker Kukulkan.

st serpent 3Kirk håller inte med, och det hela utmynnar till sist i ett slags fadersuppror. Kirk, å mänsklighetens vägnar, förklarar att man inte vill bli behandlade som okunniga barn, att man själv vill styra sin utveckling. Vad han också nog är lite orolig över är att bli ytterligare ett av de djur som Kukulkan håller fångna i sitt skepp. De sitter inspärrade i glasburar och verkar försatta i ett hypnosliknande tillstånd där de tror att de fortfarande är kvar på sina hemplaneter.

På nytt hamrar Star Trek in sitt mantra om hur längtan efter frihet är det som är mänsklighetens starkaste och särskiljande egenskap. Och för att få behålla sin frihet är man beredda att tacka nej även när en hyperintelligent rymdorm med vingar erbjuder hela universums kunskap.

st serpent 2Det här är nytt: Det är ju lite märkligt att avsnittet med den mest avancerade teologiska diskussionen hittills återfinns i den animerade Star Trek-serien. Den amerikanska tv-världen var också så pass imponerade av detta att de gav avsnittet en Daytime Emmy.

En annan ny feature i det här avsnittet var bland annat den capellanska kraftkatten – som alltså är elektrisk – plus en massa andra fantasifulla djur som finns i Kukulkans privata zoo.

st serpent 4Det här har vi sett förut: Det här avsnittet är lite av en pendang till Who mourns for Adonais?, fast med en gud hämtad från de gamla sydamerikanska religionerna, snarare än antikens Grekland. Personligen är jag lite trött på gudar. Åtminstone i Star Trek. Kanske beror det på formatet där varje avsnitt består av självständiga historier. Varje gång som Kirk misslyckats att knyta kontakter med avancerade civilisationer så känner jag mig lite besviken. Det blir korta, intensiva möten. Som speed-dajting i rymden där man ganska snabbt inser att man inte passar ihop. På det sättet ruckas inte heller Star Trek-dramaturgin med avslutade historier i varje avsnitt. Jag menar, om man i ett avsnitt får kontakt med Gud och beslutar sig för att bli polare, det skulle troligtvis påverka de efterföljande avsnitten en hel del.

st serpent 6Sen har jag funderat lite på om det kanske finns ett direktiv även bland de där mer utvecklade civilisationerna. En regel om att man inte ens får avslöja att man existerar för de korkade och krigiska människorna. Kanske framstår den stora konflikten i Star Trek mellan Federationen, klingonerna och romulanerna bara som löjlig, primitv och futtig för de andra, mer utvecklade varelserna. Vem vet, de kanske till och med har en egen über-federation – för civilisationer med stort C. Hoppas att det tänket ska föra mig in i The Next Generation och mötena med Q utan att jag blir sådär irriterad och förbannad som jag blev sist jag försökte se den serien.

En sak till bara. En enda person visste vem Kukulkan var ombord på Enterprise. En besättningsman med Comanchebakgrund. Att just han skulle vara den enda ombord som hade koll på sydamerikanska gudar kändes lite…typiskt. Hade gärna sett mer av Vandrande björnen även i tidigare avsnitt, inte bara som mångfaldsalibi.

Betyg: 2/10. Jag tyckte faktiskt att det här var rätt så trist. Visst, det var märkligt och underligt och jag kunde visst utan problem skriva drygt 800 tecken om det, men den där rymdormen var sjukt jobbig och uppfostrande. Och pratade liksom i VERSALER hela tiden. Kukulkan borde helt enkelt gå ut och träffa folk lite oftare och lära sig lite vanligt hyfs.

Star Trek The Animated Series, säsong 2, avsnitt 5/6. Avsnitt 101 i min Startrekathon.