Star Trek-serier: Gold Key-serier #53. What fools these mortals be. På snabbvisit i Odysséens värld.

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.

Jepp, det är dags för Star Trek att gå all in på Odysséen, med cykloper och allt. Rätt så fascinerande ändå, att populärkulturen på 60- och 70-talen förhållandevis ofta sysselsatte sig med klassiskt kulturarv. Antagligen en kombination av ett strängare bildningsideal och en populärkultur som fortfarande var tvungen att anstränga sig för att bli rumsren. Idag är läget snarare det omvända. Vi kulturjournalister lägger ofta ner väldigt mycket mer tid på att hänga med i Marveluniversumets höga produktionstakt än att se på klassiker. (Eller, för den delen, att förstå Star Treks mer än femtioåriga historia.)

I What fools these mortals be har de gamla grekiska gudarna flytt Jorden för att härska över en mer outvecklad planet. Jordlingarna blev alldeles för seriösa och tråkiga för de nyckfulla gudarna, men på den här planeten är det fritt fram för dem att leka med och manipulera befolkningen. Oklart vem som gjorde missen att locka Enterprise till den nya lekplatsen. Om några förkroppsligar allt det som den här seriens gudar inte gillade med Jorden så är det väl besättningen på Enterprise.

Men innan vi kommer så långt så inleds storyn med att Enterprise räddar ett Federationsskepp som attackeras av två klingonska stridsskepp. När Kirk beordrar att hans skepp ska ge sig av från stridsplatsen så går det inte. Stora delar av besättningen har nämligen blivit loja och helt ointresserade av jobbet. Alla utom befälen då, för det här är något så sällsynt som en förtrollning som styrs av rang.

När man identifierat den närliggande planeten som slackermentalitetens källa så drar McCoy, Kirk och Spock dit, och här går det inte att slappa. De tre utsätts nästan genast för en attack från en kannibalstam (hur nu McCoy kan avgöra att någon är kannibal genom en enkel scanning) samt kommer i obehaglig närkontakt med en cyklop. Efter de där två kvalificeringsrundorna så får vår trio till sist direktkontakt med giganterna på Olympen, och får reda på att det ligger fler prövningar framför dem. Enterprise-crewens motsvarighet till Iron Man är att göra en egen version av Odysseus äventyr. Spoiler: det tar inte dem tio år. Kanske för att vårt gäng är utrustade med faserpistoler. Men också för att de ju är förberedda på en del av äventyren. Man vet till exempel redan i förväg att det är en bra idé att sätta i öronproppar när man hör sirenernas sång. Även om Kirk vill göra en Odysseus fullt ut, och bli fastbunden vid masten medan han lyssnar på de lockande lätena.

Men det är inte bara sirener som man måste övervinna, utan även vindguden Aeolus, och en dubbelattack från monsterna Scylla och Charybdis (använder mig av de engelska stavningarna här). När man väl klarat av alla hinder får man äntligen hänga lite med de infödda på planeten. Men ganska snart upptäcker snart att de människoliknande varelserna som bor i den här kopian av antika Aten hålls tillbaka i sin utveckling av gudarna på Olympen. “Det där bryter faktiskt mot primärdirektivet” påpekar Enterprisemännen näsvist (som om gudar någonsin har brytt sig om regelverk kring att inte lägga sig i vanliga dödligas liv).

Gudarna på Olympen tröttnar snabbt på Kirk och Spocks tjafs. Människor förstör allt som är roligt, verkar de tycka, och drar sig tillbaka för gott. Varpå Federationen förklarar planeten för en icke självstyrande region och tvångsansluter den till sin organisation. Var det vad de menade när de sa att de ville befria folket på planeten? Eller missförstår jag något här.

Det här är inte första gången som gudaliknande varelser dykt upp i originalseriens universum. Tvärtom, det verkar finnas ett slags vetenskaplig ansats i förhållandet till högre makter i de här tidiga äventyren. Att det människor tror är gudar, bara är varelser som befinner sig på en utvecklingsnivå som vi inte kan förstå. Inte ens elitmänniskorna ombord på Enterprise. I det här fallet komplicerar man inte det hela. Antikens gudar finns, men tycker att människor är för trista att hänga med. Och de antika myterna är inte bara vidskepelse och gamla sagor, tydligen. Så fantasy, helt plötsligt.

Det här är nummer 53 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i juli 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 777 tv-avsnitt.

How sharper than a serpent’s tooth. Det med den bittra rymdormen som byggde pyramiderna (eller i varje fall gjorde ritningen).

st serpent 5

För att vara en serie som hyllar vetenskap, logik och tror på människans inneboende kraft till förändring och framsteg så formligen kryllar det av gudar och halvgudar i Star Trek. En del av dem sörjer att de blivit bortglömda och övergivna, andra fungerar som en sorts skyddshelgon för olika varelser. Ytterligare några är så extremt utvecklade existenser att de inte ens tycker att det är lämpligt att ha kontakt med mänskligheten – i alla fall just nu.

Men kanske är kärnan i det hela just att det rör sig om många olika “gudar”, snarare än en enda allsmäktig skapare. Om jag uppfattat något teologiskt budskap hos Star Trek så här långt, så är det att det kan ha funnits mäktiga varelser som ingripit i människans historia, men att de inte är gudar utan “bara” tillhör mer utvecklade civilisationer och raser. Gud var en alien, helt enkelt. En av många – både gudar och rymdvarelser.

st serpent 7Aldrig blir den principen tydligare än i How sharper than a serpent’s tooth, för här dyker maya/aztek-guden Kukulkan upp (känd även under flera andra namn) – och han är förbannad på mänskligheten som glömt bort honom. Han kommer i ett stort rymdskepp som ser precis ut som honom själv – en orm med vingar. I massor av år har Kukulkan väntat på att människorna ska höra av sig och be om en återträff. Istället har de varit fullt upptagna med att kriga och ta livet av varandra. Dags för pappa rymdorm att gripa in, tycker Kukulkan.

st serpent 3Kirk håller inte med, och det hela utmynnar till sist i ett slags fadersuppror. Kirk, å mänsklighetens vägnar, förklarar att man inte vill bli behandlade som okunniga barn, att man själv vill styra sin utveckling. Vad han också nog är lite orolig över är att bli ytterligare ett av de djur som Kukulkan håller fångna i sitt skepp. De sitter inspärrade i glasburar och verkar försatta i ett hypnosliknande tillstånd där de tror att de fortfarande är kvar på sina hemplaneter.

På nytt hamrar Star Trek in sitt mantra om hur längtan efter frihet är det som är mänsklighetens starkaste och särskiljande egenskap. Och för att få behålla sin frihet är man beredda att tacka nej även när en hyperintelligent rymdorm med vingar erbjuder hela universums kunskap.

st serpent 2Det här är nytt: Det är ju lite märkligt att avsnittet med den mest avancerade teologiska diskussionen hittills återfinns i den animerade Star Trek-serien. Den amerikanska tv-världen var också så pass imponerade av detta att de gav avsnittet en Daytime Emmy.

En annan ny feature i det här avsnittet var bland annat den capellanska kraftkatten – som alltså är elektrisk – plus en massa andra fantasifulla djur som finns i Kukulkans privata zoo.

st serpent 4Det här har vi sett förut: Det här avsnittet är lite av en pendang till Who mourns for Adonais?, fast med en gud hämtad från de gamla sydamerikanska religionerna, snarare än antikens Grekland. Personligen är jag lite trött på gudar. Åtminstone i Star Trek. Kanske beror det på formatet där varje avsnitt består av självständiga historier. Varje gång som Kirk misslyckats att knyta kontakter med avancerade civilisationer så känner jag mig lite besviken. Det blir korta, intensiva möten. Som speed-dajting i rymden där man ganska snabbt inser att man inte passar ihop. På det sättet ruckas inte heller Star Trek-dramaturgin med avslutade historier i varje avsnitt. Jag menar, om man i ett avsnitt får kontakt med Gud och beslutar sig för att bli polare, det skulle troligtvis påverka de efterföljande avsnitten en hel del.

st serpent 6Sen har jag funderat lite på om det kanske finns ett direktiv även bland de där mer utvecklade civilisationerna. En regel om att man inte ens får avslöja att man existerar för de korkade och krigiska människorna. Kanske framstår den stora konflikten i Star Trek mellan Federationen, klingonerna och romulanerna bara som löjlig, primitv och futtig för de andra, mer utvecklade varelserna. Vem vet, de kanske till och med har en egen über-federation – för civilisationer med stort C. Hoppas att det tänket ska föra mig in i The Next Generation och mötena med Q utan att jag blir sådär irriterad och förbannad som jag blev sist jag försökte se den serien.

En sak till bara. En enda person visste vem Kukulkan var ombord på Enterprise. En besättningsman med Comanchebakgrund. Att just han skulle vara den enda ombord som hade koll på sydamerikanska gudar kändes lite…typiskt. Hade gärna sett mer av Vandrande björnen även i tidigare avsnitt, inte bara som mångfaldsalibi.

Betyg: 2/10. Jag tyckte faktiskt att det här var rätt så trist. Visst, det var märkligt och underligt och jag kunde visst utan problem skriva drygt 800 tecken om det, men den där rymdormen var sjukt jobbig och uppfostrande. Och pratade liksom i VERSALER hela tiden. Kukulkan borde helt enkelt gå ut och träffa folk lite oftare och lära sig lite vanligt hyfs.

Star Trek The Animated Series, säsong 2, avsnitt 5/6. Avsnitt 101 i min Startrekathon.