Allt är som vanligt men ändå inte i Star Trek The Animated Series (1973-75). Det vill säga, vi rör oss fortfarande i samma universum som i The Original Series, med samma besättning och på samma Enterprise. Men alla är animerade, och vissa rollfigurer har lagts till och andra försvunnit. Walter Koenigs Chekov fick till exempel stryka på foten av budgetskäl, medan nya folkslag gjorde entré på Enterprises däck – Löjtnant Arex från Edos är en trearmad och trefotad varelse med tre fingrar på varje hand. medan den kattliknande kommunikationsofficeren M’ress kommer från planeten Cait.
Att det ens blev en animerad serie är bara en av många osannolika vändningar i Star Treks historia. När originalversionen av serien lades ner 1969 så var det få som trodde på en fortsättning. Gene Roddenberry hade i praktiken redan lämnat det sjunkande skeppet mitt under den tredje säsongen, och flera andra profilerade medarbetarna sagt upp sig redan innan det sista avsnittet var inspelat.
Men under åren som följde skedde det omöjliga. Medan serien gick i repris på otaliga små tv-stationer över hela USA så byggdes det långsamt upp en stor fanbase. Seriens 79 avsnitt visades dagligen, år ut och år in, och många som aldrig haft en chans att se Star Trek på dess allt sämre sändningstider fick nu upp ögonen för serien.
Ett tidigt tecken på att Star Trek på nytt var intressant som kommersiell produkt var när rättighetsinnehavaren Paramount fick förfrågningar från två olika bolag om att göra en animerad version av serien, tänkt att visas på helgmornar för en barnpublik. Producenten Lou Scheimer som gick vinnande ur förhandlingarna hade tidigare gjort animerade versioner av bland annat Superman och Batman, och ville nu återuppväcka Star Trek från de döda. Seriens skapare Gene Roddenberry hoppade på tåget, förutsatt att han fick full konstnärlig frihet. Resultatet blev ett av de märkligaste tv-projekt jag någonsin sett.
Animationen är av det billigare slaget. Det märks att man snålat och återanvänt bilder (i ett avsnitt slår man troligtvis någon form av rekord i hur många gånger man kan använda en och samma sekvens där Spock står och tittar mer i ett instrument, vrider huvudet åt höger och säger något åt Kirk). Men trots den primitiva tekniken så betydde ändå det animerade formatet en helt ny frihet för Roddenberry. När man inte längre är beroende av budgetar, scenografer, kostymörer och lösöron kan fantasin kring livet i rymden flöda fritt. Och den friheten tänkte Roddenberry utnyttja, så mycket han bara kunde.
Gene Roddenberry kallade själv The Animated Series, eller TAS som den förkortas, för den första animerade tv-serien för vuxna*. Man skulle nästan kunna lägga till “för vuxna Star Trek-fans”, för det ges inte särskilt mycket rekapitulering när serien drar igång. Det är som om vi ger oss rakt in i en fjärde säsong av Star Trek, och den eventuellt nytillkomna publiken får försöka hänga med bäst dom vill. På samma sätt har vi att göra med extremt kompakta avsnitt. För trots att varje episod är ungefär hälften så långa som i originalserien, så känns det som om avsnittsförfattarna försöker klämma in intrigen till ett fullängdsavsnitt varje gång. Det är inte många sekunder i varje avsnitt där det inte pratas eller händer något dramatiskt.
Däremot betydde den nya sändningstiden på lördagmorgnar vissa begränsningar, även för Roddenberry. Vissa saker fick inte den eventuella barnpublik som orkade titta pp serien utsättas för enligt tv-bolaget. Rödskjortorna fick inte längre dö, och det var definitivt slut på allt hånglande i serien.
Och så till den sista och avgörande frågan när det gäller den amimerade versionen av Star Trek. Är den kanon eller inte? Ska den räknas in i det officiella Star Trek-universumet, eller var det bara en rolig parantes, en sorts light-version av hela konceptet? Tydligen de-kanoniserades hela den animerade serien när licenserna för Star Trek förhandlades om vid slutet av den första säsongen av Star Trek: The Next Generation (våren 1988). Då förbjöds författare av böcker, serietidningar och rollspel att använda sig av koncept från den animerade serien. Men efter att att Gene Roddenberry dog 1991 så har tv-serier och andra i allt större utsträckning använt sig av idéer från den animerade serien. Författare som arbetat med serien, som D C Fontana, har också sagt att de ser animationsserien som en del av det officiella universumet. Så svaret på frågan är väl: jo, mer och mer, ju längre tiden går.
Serien lades ner efter en stympad andra säsong på bara sex avsnitt, men anses ändå som en viktig del av bakgrunden till att Paramount så småningom beslöt sig för att göra en Star Trek-film. Men riktigt där är vi inte ännu. Först har vi 22 späckade avsnitt i det animerade universumet att ta oss igenom!
*Hanna Barberas Johnny Quest från 1964 anses av en del som den första animerade vuxenserien på amerikansk tv, oavsett vad Gene Roddenberry säger.
Tyckte verkligen att det här “förberedande inlägget” var perfekt. Vem kunde ha anat att TAS hade en så intressant backstory.
TAS var faktiskt den sista av de officiella serierna jag såg och än idag har jag bara tittat igenom det en gång. Så jag hade inte så bra koll på backgrundshistorien som gav oss TAS, men det här var ju faktiskt ganska intressant.
Jag är lite för tidigt ute med det här, men jag ska tipsa redan nu att historien bakom Star Trek som filmfranchise (samt det politiska spelet bakom kullinserna för de första filmerna) är väldigt kul och intressant den också. Det kan vara något att läsa om innan du sätter igång med filmerna sen. Om inte annat så kan de sakerna delvis förklara vissa beslut ända fram till de första säsongerna av TNG. 😉