Lower Decks: Envoys. Det något bättre andra avsnittet.

Jag tro att hur man reagerar på en ny Star Trek-serie handlar oerhört mycket om vilka förväntningar och förhoppningar man har. på den Ja, rätt ofta kanske enbart det. Vad är det man nostalgiskt längtar efter? Hur internt och nördigt vill man att det ska vara? Och vilken av alla Star Treks inkarnationer är det egentligen som man tycker bäst om? Är det kanske till och med en enda titel som definierar hela franchisen för dig?

Själv brukar jag drabbas av en lite speciell panik inför varenda säsongsstart, ett slags företagsekonomisk angst. Jag är liksom lite för medveten om att det bara krävs några få floppar för att hela Star Trek-universumet på nytt blir begravt på populärkulturens elefantkyrkogård och tittar ofta på de första avsnitten ur ett rent överlevnadsperspektiv. Att Trekiversumet för tillfället tillåts yngla av sig som aldrig tidigare handlar tyvärr mindre om seriernas kvalitet utan även om rent företagsekonomiska orsaker. När mängden tv-dramatik som producerats ökat de senaste åren (i alla fall tills covid-pandemin slog till) har värdet av etablerade och starka varumärken blivit allt större. Alla som har en IP i sin ägo försöker utnyttja den så mycket som möjligt – därav alla remakes, prequels, sequels och spin off-serier som produceras just nu (den planerade remaken av Vi på Saltkråkan på SVT är alltså helt i linje med vad som händer inom resten av tv-världen).

I Star Treks fall beror det höga produktionstempot också på att Viacom/CBS just håller på att lansera sin egna streamingtjänst, Paramount +. Och, precis som vid lanseringen av tv-kanalen UPN, litar man på att Star Trek och dess trogna publik ska utgöra en av grundstenarna i det nya streamingbygget.

Jag har tidigare skrivit om att ett av målen med Star Trek-franchisens expansion varit att diversifiera varumärket, och skapa nya serier i olika genrer och riktade mot olika publiksegment. Det inbitna Star Trek-fanset behöver inte nödvändigtvis gilla allt, utan det finns tvärtom ett värde i att nå ut till en ny publik. Kanske är Lower Decks det tydligaste exemplet på det här, så här långt. Den är definitivt den svåraste Trek-serien hittills att placera in i Star Treks egna kanon. Trots att den är tecknad, så påminner den ju inte särskilt mycket om originalseriens animerade variant – även om vi äntligen får se en caitian i serien igen. TAS var ju en serie som från början var tänkt för en barnpublik (även om man lyckades få in lite “riktigt” TOS-material i mixen). Lower Decks är snarare en rätt vuxen, självmedveten och ganska ironisk version av Trekiversumet. Ja, hade det inte varit för att The Orville hann före så hade man kanske till och med kunnat säga att Lower Decks bröt ny mark som den första renodlade Star Trek-komedin (eller i alla fall komedi-ish). Trots att The Orville seglar under falsk flagg räknar jag ändå den som en viktigt del av Trekiversumet.

Nej, Lower Decks ska nog definieras utifrån helt andra serier. Den känns framför allt som ett försök att konkurrera i den numera extremt framgångsrika tv-genren med animerade tv-produktioner för vuxna. Men det är något med Star Treks inneboende humanism som gör att man inte riktigt kan göra en Rick & Morty av sitt råmaterial. För att inte stöta sig med en erkänt lättprovocerad fanbase nöjer man sig oftast med att ge några tjuvnyp då och då till moderfranchisen. Och rätt så ofta känns det kanske snarare lite lamt än vågat. Jag menar, man tyckte alltså på riktigt att det var…lite tufft att skämta om Klingonska namn i det här avsnittet? För de verkliga fansens skull pepprar man förstås även in referenser så ofta man kan. Fördelen med en animerad serie är ju att man bara kan rita in vad man vill, och inte behöver oroa sig över timmar i sminket eller kostsamma proteser och masker.

Det här var en ganska långdragen reflektion för att förklara hur jag redan nu, efter seriens andra avsnitt, känner mig något mer försonligt inställd till Lower Decks-konceptet än i det förra, rätt griniga, blogginlägget. Serien börjar växa in i sin kostym, och jag börjar samtidigt begripa lite mer av vad det är man försöker göra här. Kanske handlar min något mer postiva attityd på att vi i Envoys får en lite mer sympatisk bild av huvudpersonen Becket Mariner. Hon må vara bossig, impulsdriven och ha noll respekt för regler och reglementen. Men hon är också så pass godhjärtad att hon iscensätter ett fejkat intermezzo med en ferengier för att få den tvivlande Braid Boimler att få tillbaka lite av sitt självförtroende. Annars var han faktiskt redo att kasta in handduken och lämna in sin avskedsansökan efter bara en kort tid på uppdrag med den betydligt mer erfarna Becket och hennes bästis från förr, klingonen K’Orin. Inte bara för att de var sjukt störiga, utan för att Boimler helt enkelt inte fixade att jobba i skarpt läge. Teoretiska kunskaper räcker inte så långt när K’Orin och Mariner skapar kaos omkring sig hela tiden. Eller när man håller på att bli förförd av en livsfarlig anabaj, och hamnar i ett barbråk med arga andorier.

Mariner börjar i det här avsnittet allt mer påminna om Jadzia Dax, tycker jag. Inte bara för att hon kan supa omkull en klingon, utan hon verkar också ha hunnit med flera livstider av upplevelser och erfarenheter trots sin ringa ålder. När vi nu har förstått att bägge hennes föräldrar är verksamma inom Stjärnflottan så kan det eventuellt förklara lite av kunskapskapitalet, hon lär ju ha befunnit sig på ombord olika rymdskepp under större delen av sitt liv. Men någon gräns för hur mycket hon kan ha koll på borde det ju ändå finnas.

Manusförfattarna bakom Lower Decks testar här, i seriens andra avsnitt, ett lite mer pedagogiskt anslag. Rriktat mot den del av publiken som kanske inte är helt och hållet ingrodda i Trek-kunskap. När Sam Rutherford testar olika jobb ombord på skeppet får vi tittare också bekanta oss med de olika yrkeskategorierna ombord på USS Cerritos, och presenteras även lite mer utförligt för några av de mer högrankade birollsinnehavarna. Att Rutherfords simuleringar på bryggan leder till den ena katastrofen värre än den andra är ett av avsnittets höjdpunkter. Däremot är kanske inte Rutherfords orsak till den här prao-rundan helt logisk. Om han nu vill gå på en dejt tillsammans med den nya besättningsmedlemmen Tendi för att se på ett kosmiskt fenomen tillsammans med henne, är det då inte lättare att bara ta några timmar ledigt, snarare än att byta jobb?

Ett lite snällare betyg den här gången. Men känner mig fortfarande i otakt med själva humorn.

Betyg: 5/10.

Det här är avsnitt 2/10 av den första säsongen av Lower Decks. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 788 tv-avsnitt. Och lite mer.

Star Trek – The Animated Series. Det tecknade Star Trek-universumet!

tas crew rätt

Allt är som vanligt men ändå inte i Star Trek The Animated Series (1973-75). Det vill säga, vi rör oss fortfarande i samma universum som i The Original Series, med samma besättning och på samma Enterprise. Men alla är animerade, och vissa rollfigurer har lagts till och andra försvunnit. Walter Koenigs Chekov fick till exempel stryka på foten av budgetskäl, medan nya folkslag gjorde entré på Enterprises däck – Löjtnant Arex från Edos är en trearmad och trefotad varelse med tre fingrar på varje hand. medan den kattliknande kommunikationsofficeren M’ress kommer från planeten Cait.

st mressAtt det ens blev en animerad serie är bara en av många osannolika vändningar i Star Treks historia. När originalversionen av serien lades ner 1969 så var det få som trodde på en fortsättning. Gene Roddenberry hade i praktiken redan lämnat det sjunkande skeppet mitt under den tredje säsongen, och flera andra profilerade medarbetarna sagt upp sig redan innan det sista avsnittet var inspelat.

Men under åren som följde skedde det omöjliga. Medan serien gick i repris på otaliga små tv-stationer över hela USA så byggdes det långsamt upp en stor fanbase. Seriens 79 avsnitt visades dagligen, år ut och år in, och många som aldrig haft en chans att se Star Trek på dess allt sämre sändningstider fick nu upp ögonen för serien.

Ett tidigt tecken på att Star Trek på nytt var intressant som kommersiell produkt var när rättighetsinnehavaren Paramount fick förfrågningar från två olika bolag om att göra en animerad version av serien, tänkt att visas på helgmornar för en barnpublik. Producenten Lou Scheimer som gick vinnande ur förhandlingarna hade tidigare gjort animerade versioner av bland annat Superman och Batman, och ville nu återuppväcka Star Trek från de döda. Seriens skapare Gene Roddenberry hoppade på tåget, förutsatt att han fick full konstnärlig frihet. Resultatet blev ett av de märkligaste tv-projekt jag någonsin sett.
Animationen är av det billigare slaget. Det märks att man snålat och återanvänt bilder (i ett avsnitt slår man troligtvis någon form av rekord i hur många gånger man kan använda en och samma sekvens där Spock står och tittar mer i ett instrument, vrider huvudet åt höger och säger något åt Kirk). Men trots den primitiva tekniken så betydde ändå det animerade formatet en helt ny frihet för Roddenberry. När man inte längre är beroende av budgetar, scenografer, kostymörer och lösöron kan fantasin kring livet i rymden flöda fritt. Och den friheten tänkte Roddenberry utnyttja, så mycket han bara kunde.

st beyond 4Gene Roddenberry kallade själv The Animated Series, eller TAS som den förkortas, för den första animerade tv-serien för vuxna*. Man skulle nästan kunna lägga till “för vuxna Star Trek-fans”, för det ges inte särskilt mycket rekapitulering när serien drar igång. Det är som om vi ger oss rakt in i en fjärde säsong av Star Trek, och den eventuellt nytillkomna publiken får försöka hänga med bäst dom vill. På samma sätt har vi att göra med extremt kompakta avsnitt. För trots att varje episod är ungefär hälften så långa som i originalserien, så känns det som om avsnittsförfattarna försöker klämma in intrigen till ett fullängdsavsnitt varje gång. Det är inte många sekunder i varje avsnitt där det inte pratas eller händer något dramatiskt.

Däremot betydde den nya sändningstiden på lördagmorgnar vissa begränsningar, även för Roddenberry. Vissa saker fick inte den eventuella barnpublik som orkade titta pp serien utsättas för enligt tv-bolaget. Rödskjortorna fick inte längre dö, och det var definitivt slut på allt hånglande i serien.

st lorelei 3Och så till den sista och avgörande frågan när det gäller den amimerade versionen av Star Trek. Är den kanon eller inte? Ska den räknas in i det officiella Star Trek-universumet, eller var det bara en rolig parantes, en sorts light-version av hela konceptet? Tydligen de-kanoniserades hela den animerade serien när licenserna för Star Trek förhandlades om vid slutet av den första säsongen av Star Trek: The Next Generation (våren 1988). Då förbjöds författare av böcker, serietidningar och rollspel att använda sig av koncept från den animerade serien. Men efter att att Gene Roddenberry dog 1991 så har tv-serier och andra i allt större utsträckning använt sig av idéer från den animerade serien. Författare som arbetat med serien, som D C Fontana, har också sagt att de ser animationsserien som en del av det officiella universumet. Så svaret på frågan är väl: jo, mer och mer, ju längre tiden går.

Serien lades ner efter en stympad andra säsong på bara sex avsnitt, men anses ändå som en viktig del av bakgrunden till att Paramount så småningom beslöt sig för att göra en Star Trek-film. Men riktigt där är vi inte ännu. Först har vi 22 späckade avsnitt i det animerade universumet att ta oss igenom!

*Hanna Barberas Johnny Quest från 1964 anses av en del som den första animerade vuxenserien på amerikansk tv, oavsett vad Gene Roddenberry säger.