Star Trek-dokumentärer: Chaos on the Bridge. Shatnerdokumentären som förklarar varför The Next Generations början var så svår.

chaosonthebridgeEfter att ha klarat av de tre första säsongerna av The Next Generation så passar den här dokumentären givetvis perfekt. Den har nämligen som mål att förklara för mig varför så mycket av det jag sett hittills inte riktigt höll måttet. Som titeln Chaos on the Bridge antyder, och som de som skrivit i kommentarsfältet här på bloggen också berättat om, så var ju inte förutsättningarna inför starten av The Next Generation särskilt bra.

Regissör och intervjuare i dokumentären är William Shatner, och det är svårt att se den här filmen utan att få känslan av att det här är Shatners personliga hämnd på Star Treks skapare, Gene Roddenberry. Varje gång någon berättar något riktigt konstigt eller ondskefullt som Roddenberry gjort så kan Shatner inte riktigt dölja sin förtjusning, utan lyser liksom upp av glädje. Dels för att han förstår att hans dokumentär faktiskt kommer att kunna säljas till ett distributionsbolag med den här typen av innehåll. Men också för att han själv verkar känna sig illa behandlad och förbisedd. Och i en scen erkänner han att han har haft svårt att acceptera att någonannan överhuvudtag fick lov att vara kapten för Enterprise. Förstå hur försmådd han måste ha känt sig när Roddenberry gick vidare utan honom.

Rent hantverksmässigt är det en ganska märklig dokumentär, och det är svårt att tro att någon utanför Star Trek-communityn helt och hållet ska hänga med på vad den handlar om. Intervjuerna är sammanklippta i ett bitvis rasande tempo, nästan helt utan förklaringar. Jag har ägnat ett år snart åt att sätta mig in i Star Trek-historieskrivningen och var ändå tvungen att koncentrera mig ordentlig för att hänga med.

Så hur ska vi sammanfatta dokumentären? Tja, allt var kaos. Manusförfattare anställdes och sparkades på stående fot. Och hela tiden så tänkte jag på det där jag läst någonstans. Att Roddenberry själv egentligen inte hade någon lust med att göra The Next Generation. Men att han heller inte var beredd att lämna över makten till någon annan. Sen finns det nya bifigurer som tidigare varit okända för mig, framför allt Leonard Maizlish – Roddenberrys advokat och en man som fick obegripligt mycket inflytande i produktionen av The Next Generation.

Lite annan bonusinfo är allt Patrick Stewarts stela attityd under inspelningen, samt ett mindre försvarstal av författaren/producenten Maurice Hurley, som verkade ha tyckt att han fick oförtjänt mycket skuld för problemen med produktionen av The Next Generation.

Det här är långt ifrån Shatners enda försök att utse sig själv till den store historieskrivaren kring händelserna bakom kulisserna under produktionen av Star Trek. Själv har jag försökt ta mig igenom hans bok Star Trek Memories., men den är skriven på ett så klämkäckt sätt att det blev totalstopp nästan direkt och nu verkar jag ha slarvat bort den någonstans. Har ju lite svårt att ta Shatners historikerroll riktigt på allvar efter att ha läst Nichelle Nichols totalsågning av honom i hennes självbiografi (blogginlägg om den kommer inom kort). Enligt henne lider Shatner av en total minnesförlust kring allt som hände under inspelningen av The Original Series. Teorin är att han var så självupptagen att han inte tog in någonting som någon annan gjorde. Under arbetet med den här dokumentären verkar någon ha hållit honom ganska hårt i kopplet, han låter faktiskt sina intervjupersoner få mycket av taltiden i klippen som är med i filmen.

Chaos on the Bridge är, som helhet, ett riktigt bra dokument över arbetet med The Next Generation. Att den här serien lyckades överleva trots alla problem som funnits under produktionen av alla dessa avsnitt är ett mindre under. Troligtvis (precis som det mesta som har med Star Trek att göra) så är det fansens förtjänst att det blev en fortsättning.

Chaos on the Bridge finns att se på Netflix. Tack till Jerry Määttä för tipset. 

 

 

Lägesrapport: Star Trek: The Next Generation. Ett nytt Enterprise på upptäcksfärd i galaxen.

st tng enterpriseDet är med viss bävan jag ger mig in i nästa Star Trek-koncept. För det finns ju 176 avsnitt med Star Trek: The Next Generation som visades mellan åren 1987 och 1994. Och även om rymdskeppet fortfarande heter Enterprise så är det en helt ny upplaga av federationens stjärnkryssare. Och jag gillar inte hur den nya varianten ser ut. Allt som var smäckert, vackert och njutbart med utseendet hos den gamla Enterprise är nu borta. Och det gäller inte bara utsidan.

st tng bryggaDet nya maskinrummet verkar till exempel vara placerat mitt i en trapphall. Och hur ser bryggan ut egentligen? Jag antar att de tre fåtöljerna i högsätet markerar ett mer delat och demokratiskt ledarskap på skeppet, men ger för mig ser det mest slappt ut. De edär fåtöljerna ser mest ut att passa i Som ett illa inrett vardagsrum. Eller kanske är den mest korrekta beskrivningen  som jag läste i en bok om hotell-lobby ett bättre sätt att beskriva designen. Och då har jag inte ens börjat att gå igång på den halvliggande position som de som sköter navigationen har i sina fåtöljer.

När en ny upplaga av Star Trek nu når de amerikanska tv-tittarna så är det inte på samma sätt som storserier brukar visas. The Next Generation köptes aldrig in av de stora rikstäckande kanalerna, utan visades istället av mindre, lokala stationer över hela USA. En ovanlig lösning som visade sig mer inkomst åt Paramount än om man sålt serien till en av de stora kanalerna.

En annan avgörande faktor i omstarten av Star Trek är att seriens ursprunglige Gene Roddenberry nu är tillbaka. Efter att han mer eller mindre stängts ute från arbetet med långfilmerna på grund av en massa strul, så återvänder han till chefsstolen under den första tiden med The Next Generation. En rekrytering som visade sig innebära en hög personalomsättning på alla positioner nära honom, onödiga rewrites och en massa bråk. Det finns teorier om att Paramount i slutändan inte vågade dra igång en Star Trek-serie utan Roddenberrys välsignelse, eftersom de var oroliga över att han skulle kritisera och såga allt som gjorts i Star Treks namn utan hans välsignelse.

st tng wesley crusherMycket har förändrats sedan Enterprise sist gjorde sina resor i amerikansk tv, både i det amerikanska samhället och inom tv-världen. Exakt vad jag tycker om den nya besättningen återkommer jag till successivt under serien – jag får väl ge alla inblandade en chans, tänker jag mig. Men en av de stora förändringarna gör mig också orolig. Det finns barn ombord på Enterprise, till och med en ganska stor rollfigur som är en nördig pojkvasker. Betyder det att Next Generation är en barnserie från och med nu? Eller är det tänkt att de äldre nördmännen nostaligiskt ska se sig själva i Wesley Crusher? Det enda som lugnar mig lite med det här är att den nya kaptenen på Enterprise, Picard,  uppenbarligen är lika avigt inställd till barn i Star Trek som jag.

Phase 2. Filmen som blev en tv-serie som blev en film.

star trek phase 2

Det är en underdrift att säga att Star Trek som koncept verkar ha haft minst nio liv. Gång på gång fick seriens skapare Gene Roddenberry se sina Star Trek-idéer läggas ner, men han vägrade att ge upp sin vision (vilket i och för sig kan ha haft ett samband med att han fick nobben på alla sina andra käcka tv-seriekoncept). Vid mitten av sjuttiotalet var Star Trek dessutom ett starkare varumärke än någonsin tidigare. Reprissändningarna av serien på mängder av lokala stationer runtom i USA var så populära att en comeback blev allt mer trolig. Men hur skulle den ske? Med en film eller en ny tv-serie? Hur skulle man hantera det faktum att Leonard Nimoy inte var så sugen på att ta på sig lösöronen igen? Och vilken typ av berättelser lämpade sig för en sjuttiotalsversion av Star Trek?

1975, bara några månader efter att de sista avsnitten av The Animated Series visats på amerikansk tv, flyttade Star Trek-skaparen Gene Roddenberry tillbaka in på sitt gamla kontor på Paramount. Den här gången för att arbeta med en långfilmsversion av sitt livs stora rymdepos. Den planerade Star Trek-filmen skulle heta The God Thing, och i den var det tänkt att Kirk och Enterprise skulle utforska en främmande och mystisk makt som hotade Jordens överlevnad. Men ganska snabbt fick Roddenberrys manusutkast  tummen ner och han började istället shoppa runt efter andra författares visioner för Star Trek på vita duken.

Många var inne och gjorde pitchar, men ingen kom så nära en färdig film som manusförfattarna Chris Bryant och Alan Scott (Don’t Look Now). Deras manus, döpt till Planet of the Titans, tilldelades både en budget och en regissör, men efter en rad bearbetningar och omskrivningar av manus lades hela projektet ner våren 1977. Ungefär i samma veva gjorde ett helt annat rymdäventyr, Star Wars, rent hus på de amerikanska biograferna, men det avskräckte faktiskt till en början direktörerna på Paramount från att satsa på sin egen rymdsaga. De antog att marknaden nu var mättad för science fiction på bio. Det visade sig att de hade fel. Väldigt fel.

Nästa försök att återuppliva Star Trek kom trots allt redan samma år, när Paramount började skissa på att starta en egen tv-kanal. En av hörnstenarna i den nya kanalens tablå skulle vara en nyproducerad Star Trek-serie som skulle inledas med en två timmar lång pilot. Roddenberry började snabbt skissa på det han kallade Star Trek: Phase II, där Enterprise skulle ge sig ut på ett nytt femårigt uppdrag. Bland annat inleddes förhandlingar med flera av de gamla skådespelarna. Då kom dråpslaget, Leonard Nimoy tackade på ett tidigt stadium nej till att spela Spock i en ny tv-serie. Roddenberry var inte sen att skriva in en ny rollfigur från Vulcan i serien istället –  Xon.

st phase 2 screentest 2Man hade kommit en bra bit in i förberedelsearbetet för serien när det var dags för nästa bakslag. Paramount hade inte lyckats få tillräckligt många annonsörer intresserade av kanalen, och beslöt sig för att skrinlägga planerna på en ny tv-kanal (först 1995 lyckades Paramount dra igång sitt network UPN – som elva år senare blev en del av den nya kanalen CW). Och här börjar det kanske underligaste i den här historien. För trots att cheferna på Paramount visste att man inte skulle dra igång Star Trek: Phase II så lät man inte det bli offentligt. Istället jobbade alla på som vanligt. Man gjorde auditions, provfilmningar och byggde vidare på scenografier. Tanken från ledningens sida var att åtminstone producera pilotavsnittet – det kunde antingen säljas in till en annan tv-kanal som kunde ta över hela Phase II-projektet, eller så kunde det förvandlas till den där långfilmen som man pratat om så länge. Så småningom förvandlades det hela till Star Trek: The Motion Picture.

Bland resterna från Phase II-projektet finns de manus som skrevs för det som skulle ha blivit den första säsongen. En del av historierna återanvändes senare i den kommande serien The Next Generation (såväl storylines som till avsnitten The Child och Devil’s Due) medan det fan-drivna projektet Star Trek: New Voyages förverkligade manusen till Kitumba och ytterligare en version (mer trogen originalet) av The Child.

st the child posterFör att ytterligare spä på förvirringen så har fan-projektet Star Trek: New Voyages numera bytt namn till Phase II. Jag har kollat på några avsnitt och konceptet har onekligen utvecklats genom åren.  Från oerhört taffligt till…..ja, men man kan väl åtminstone kalla det för halvproffsigt. Framför allt efter att man nyligen rebootade hela konceptet och bytt ut personen som spelade Kirk (James Cawley är numera bara producent för projektet).

Exakt varför man valde att kalla det hela Phase II förstår jag däremot inte riktigt. Serien utspelas fortfarande under det första femårsuppdraget från The Original Series och Spock jobbar fortfarande kvar på Enterprise. 

Hursomhelst, efter detta långa förspel är det nu äntligen dags för mig att kolla på den allra första Star Trek-långfilmen! Vi hörs efter det!

Star Trek – The Animated Series. Det tecknade Star Trek-universumet!

tas crew rätt

Allt är som vanligt men ändå inte i Star Trek The Animated Series (1973-75). Det vill säga, vi rör oss fortfarande i samma universum som i The Original Series, med samma besättning och på samma Enterprise. Men alla är animerade, och vissa rollfigurer har lagts till och andra försvunnit. Walter Koenigs Chekov fick till exempel stryka på foten av budgetskäl, medan nya folkslag gjorde entré på Enterprises däck – Löjtnant Arex från Edos är en trearmad och trefotad varelse med tre fingrar på varje hand. medan den kattliknande kommunikationsofficeren M’ress kommer från planeten Cait.

st mressAtt det ens blev en animerad serie är bara en av många osannolika vändningar i Star Treks historia. När originalversionen av serien lades ner 1969 så var det få som trodde på en fortsättning. Gene Roddenberry hade i praktiken redan lämnat det sjunkande skeppet mitt under den tredje säsongen, och flera andra profilerade medarbetarna sagt upp sig redan innan det sista avsnittet var inspelat.

Men under åren som följde skedde det omöjliga. Medan serien gick i repris på otaliga små tv-stationer över hela USA så byggdes det långsamt upp en stor fanbase. Seriens 79 avsnitt visades dagligen, år ut och år in, och många som aldrig haft en chans att se Star Trek på dess allt sämre sändningstider fick nu upp ögonen för serien.

Ett tidigt tecken på att Star Trek på nytt var intressant som kommersiell produkt var när rättighetsinnehavaren Paramount fick förfrågningar från två olika bolag om att göra en animerad version av serien, tänkt att visas på helgmornar för en barnpublik. Producenten Lou Scheimer som gick vinnande ur förhandlingarna hade tidigare gjort animerade versioner av bland annat Superman och Batman, och ville nu återuppväcka Star Trek från de döda. Seriens skapare Gene Roddenberry hoppade på tåget, förutsatt att han fick full konstnärlig frihet. Resultatet blev ett av de märkligaste tv-projekt jag någonsin sett.
Animationen är av det billigare slaget. Det märks att man snålat och återanvänt bilder (i ett avsnitt slår man troligtvis någon form av rekord i hur många gånger man kan använda en och samma sekvens där Spock står och tittar mer i ett instrument, vrider huvudet åt höger och säger något åt Kirk). Men trots den primitiva tekniken så betydde ändå det animerade formatet en helt ny frihet för Roddenberry. När man inte längre är beroende av budgetar, scenografer, kostymörer och lösöron kan fantasin kring livet i rymden flöda fritt. Och den friheten tänkte Roddenberry utnyttja, så mycket han bara kunde.

st beyond 4Gene Roddenberry kallade själv The Animated Series, eller TAS som den förkortas, för den första animerade tv-serien för vuxna*. Man skulle nästan kunna lägga till “för vuxna Star Trek-fans”, för det ges inte särskilt mycket rekapitulering när serien drar igång. Det är som om vi ger oss rakt in i en fjärde säsong av Star Trek, och den eventuellt nytillkomna publiken får försöka hänga med bäst dom vill. På samma sätt har vi att göra med extremt kompakta avsnitt. För trots att varje episod är ungefär hälften så långa som i originalserien, så känns det som om avsnittsförfattarna försöker klämma in intrigen till ett fullängdsavsnitt varje gång. Det är inte många sekunder i varje avsnitt där det inte pratas eller händer något dramatiskt.

Däremot betydde den nya sändningstiden på lördagmorgnar vissa begränsningar, även för Roddenberry. Vissa saker fick inte den eventuella barnpublik som orkade titta pp serien utsättas för enligt tv-bolaget. Rödskjortorna fick inte längre dö, och det var definitivt slut på allt hånglande i serien.

st lorelei 3Och så till den sista och avgörande frågan när det gäller den amimerade versionen av Star Trek. Är den kanon eller inte? Ska den räknas in i det officiella Star Trek-universumet, eller var det bara en rolig parantes, en sorts light-version av hela konceptet? Tydligen de-kanoniserades hela den animerade serien när licenserna för Star Trek förhandlades om vid slutet av den första säsongen av Star Trek: The Next Generation (våren 1988). Då förbjöds författare av böcker, serietidningar och rollspel att använda sig av koncept från den animerade serien. Men efter att att Gene Roddenberry dog 1991 så har tv-serier och andra i allt större utsträckning använt sig av idéer från den animerade serien. Författare som arbetat med serien, som D C Fontana, har också sagt att de ser animationsserien som en del av det officiella universumet. Så svaret på frågan är väl: jo, mer och mer, ju längre tiden går.

Serien lades ner efter en stympad andra säsong på bara sex avsnitt, men anses ändå som en viktig del av bakgrunden till att Paramount så småningom beslöt sig för att göra en Star Trek-film. Men riktigt där är vi inte ännu. Först har vi 22 späckade avsnitt i det animerade universumet att ta oss igenom!

*Hanna Barberas Johnny Quest från 1964 anses av en del som den första animerade vuxenserien på amerikansk tv, oavsett vad Gene Roddenberry säger. 

Star Trek-poddar. Del 1: Mission Log

IMG_6452

Jag är ju knappast ensam här ute i cyberrymden om att dela med mig av mina intryck från Star Trek. Tvärtom, det bloggas och poddas på massor av ställen. Och givetvis måste jag kolla upp konkurrensen.

På inredan av min kompis Jens så började jag med att lyssna på Mission Log, som man väl kan säga är så nära en officiell Star Trek-podcast man kan komma. Det är nämligen Star Trek-skaparen Gene Roddenberrys son, Eugene “Rod” Roddenberry, som står bakom podden. Fast han hörs bara vid enstaka tillfällen. Istället är det podcastveteranerna John Champion och Ken Ray som håller låda i själva programmet. De spelar in showen på Skype medan Roddenberry tydligen oftast sitter tyst med och lyssnar  under inspelningen, och skickar textmeddelanden till de andra två om han tycker att de borde ta upp något speciellt.

Mission Log har som mål att beta av ett Star Trek-avsnitt i veckan, vilket betyder att hela deras projekt tar….ehhhh…..13 år att slutföra. Just nu är man inne på andra säsongen av Star Trek – The Next Generation, och avsnitt 132 av podcasten. Och då ska man tänka på att de två kollar på avsnitten flera gånger när de förbereder sig för sina snack. Mit lilla Star Trek-bloggprojekt framstår som ytterst blygsamt i jämförelse.

Jag har lyssnat på några stycken av Mission Logs poddar och ganska snabbt blev  programledarna mina virtuella Star Trek-polare – även om de förstås inte vet att jag finns. Men för mig är det perfekt. De håller på med samma typ av projekt, och oavsett vilket avsnitt jag har skrivit om, så har de också kollat på det (än så länge i varje fall). Men ibland har det nästan varit lite väl bra kemi mellan oss. Flera gånger har vi haft ungefär samma synpunkter och invändningar kring avsnitten. Så nu måste jag skriva bloggen innan jag lyssnar, annars känns det som om jag bara kopierar deras åsikter.

Men trots att vi tycker rätt lika så kan det timslånga formatet bli rätt drygt, även för mig. Det blir nästan alltid segt någonstans i avsnitten. Ofta hakar Champion och Ray upp sig på något och kommer inte vidare. Lite extra jobbigt blir det när man hör att de tycker att allt de säger är otroligt smart och filosofiskt. Däremot uppskattar jag att de två oftast är ganska hårda mot serien. Vågar vara kritiska och lite lätt spydiga när de ogillar något i serien. Att en Roddenberry står bakom programmet innebär inte att det blir en hyllningspodd – snarare tvärtom.

Men det jag, så här långt, egentligen tycker är allra bäst är Mission Logs bonuspoddar, så kallade supplemental episodes. Där har de med gäster som varit med och gjort serien, eller bara är hardcore fans. Om du bara ska lyssna på ett Mission Log-avsnitt så rekommenderar jag det med science fiction-författaren Robert J Sawyer. Hans entusiasm kring de politiska perspektiven i Star Trek, hans tankar kring science fiction i stort och hans funderingar kring framtiden för tv-serier i science fiction-genren gav mig en massa nya tankar när jag lyssnade idag. Och jag tyckte att hela Mission Log-podden nådde en helt annan nivå än i vanliga fall. Det enda som kyler ner min entusiasm är att Sawyer sitter i juryn för Writers of the Future-priset, som  är grundat av L. Ron Hubbard, det vill säga Scientologikyrkans skapare. Men givetvis har även Sawyer skrivit om Star Trek, Boarding the Enterprise. Ytterligare en bok på min att läsa-lista, antar jag.

Fotnot: Givetvis har jag bara lyssnat på poddar som täcker de Star Trek-avsnitt som jag redan sett. 

TOS: The Cage – Star Trek före kapten Kirk

Christopher_Pike,_The_CageDen som loggar in på Netflix, trycker på första avsnittet i första säsongen av Star Trek och väntar sig att se Kirk, Uhura och de andra kända ansiktena kommer att bli lite förvirrad. Först i spellistan ligger nämligen The Cage – den första piloten som Star Treks skapare Gene Roddenberry spelade in för NBC redan 1964 (den “riktiga” serien startade först 1966 och det här avsnittet visades inte på tv första gången förrän 1988).

Jag var åtminstone förberedd på pilotproblematiken, hade ju läst tidningen Star Treks stora artikel om The Cage, och visste att kaptenen skulle heta Pike istället för Kirk och att dräkterna skulle se annorlunda ut. Däremot var jag oförberedd på andra saker, som till exempel den riktigt kackiga specialeffekten när Enterprise går in i warp-drive. Men Leonard Nimoy finns åtminstone med som Spock, och intrigen innehåller stående Star Trek-inslag som ett moraliskt dilemma, ett uppbyggligt budskap och en femme fatale med en mörk hemlighet.

Det som framför allt slår mig medIMG_1168an jag ser The Cage är att så mycket av stämningen och själen i Star Trek redan finns på plats. Roddenberrys vilja att använda science fiction-genrens möjligheter för att reflektera kring moral och filosofi märks tydligt. Här finns också det progressiva anslaget i och med en antydan till feministiskt budskap, samtidigt som skådespelaren Susan Oliver givetvis också kroppsmålas i grönt och får dansa erotisk haremsdans i väldigt lite kläder – även senare blandar ju Star Trek sina moralkakor med minikjolar.

Susan Oliver är överhuvudtaget avsnittets stora behållning. Hon ger faktiskt ett riktigt djup till sin rollfigur – och efter att ha nätresearchat lite inser jag att hon tyvärr tillhör kategorin underskattade skådespelerskor – massor av inhopp i tv-serier och många biroller. Att Jeffrey Hunter inte fortsatte som kapten Pike känns däremot inte som någon större förlust. Intrigen i The Cage handlar till stor del om att Pike konfronteras med sina tvivel kring sig själv som ledare. Som tittare känner jag framför allt att han är en grinig och gnällig träbock. Jag saknar lite humor, de som senare dök upp såväl i manuset som i William Shatners gestaltning av Kirk.

IMG_1162Men mest fascinerande i The Cage är ändå talosierna. De spelas av äldre kvinnor, dubbade med mansröster, och skådespelarna bär stora plastproteser på huvudet där venerna pulserar när talosierna använder sina telepatiska förmågor.

Tydligen fick bossarna på NBC välja mellan tre olika storylines att göra pilot av, och det är lite komiskt att de valde den som innehöll en kritik mot tv-industrin. Roddenberry hade vid det här laget redan gjort sig känd som någon som ville kommentera samtiden i sina tv-projekt. I The Cage beskriver han hur talosiernas civilisation håller på att gå under. Det beror på att de genom sina enorma mentala krafter kan skapa illusioner – både för andra och för sitt eget nöje. Så småningom har de förlorat sig själva i sin värld av bländverk, i så pass stor utsträckning att de mist kunskapen för att kunna använda sina förfäders teknologi. Likheten mellan orden talosian och televison är knappast slumpartad. Roddenberry var redan bränd av tv-industrins feghet.

Det känns signifikativt för Star Trek och alla dess olika framtida inkarnationer att The Original Series faktiskt börjar med en typ av reboot. Efter The Cage lät NBC Roddenberry göra ytterligare en pilot, med nya rollfigurer och skådespelare. Redan från början visade Roddenberry att hans koncept kunde varieras och förpackas på olika sätt, utan att förlora sin kärna. På det sättet känns det egentligen naturligt att Star Trek börjar med två piloter. Allt annat skulle kännas…ologiskt.

Om du vill läsa mer om själva intrigen i avsnittet så finns det att läsa här. 

Det här är berättelserna om min Startrekathon. Det här var ett blogginlägg om Star Trek: The Original Series. En pilot som aldrig sändes. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 1 tv-avsnitt.