Nej, men det här var ju en lite rolig variant på “en planet håller på att gå under, hur ska vi rädda dess befolkning”-tropen.
Eftersom Gold Key #45 är en återutgåva äventyret om Voodooplaneten (nummer sju i ordningen), så hoppar vi direkt fram till detta äventyr, som faktiskt har Spocks hjärna i fokus.
Gänget från Enterprise anländer till en planet som hotas av en begynnande supernova. Befolkningen har redan färdiga skepp för evakuering, men vet redan att de inte kan klara sig utan sin jättedator Wotam (som inte ryms på de där små skeppen). Civilisationen har gjort sig helt beroende av datorn, eftersom man inte längre verkar ha några skolor Lösningen på problemet är att mata Spocks hjärna full med all kunskap, han blir till en enmansversion av den där sfären som Discovery råkar på i andra säsongen. Men all den där kunskapen gör faktiskt att själva huvudet sväller upp på Spock. Han blir dessutom även paranoid och personlighetsförändrad, och tror att killarna från Enterprise är ute efter att stjäla hans och planetens kunskap och teknik. Ja, en galen, mordisk despot. Lite jobbigt för alla inblandade. Så knäpp att en av prästerna på den där planeten hjälper Kirk och hans mannar att komma ut från fängelset så att de kan försöka avprogrammera Spock.
Det här var faktiskt ett rätt roligt avsnitt. Förutom Spocks jättehuvud, så gillade jag att det fanns en massa trix och vändningar i storyn. Som att befolkningen på den hotade planeten först låtsas vara en primitiv civilisation. Enterprise besättning får inte se deras verkliga samhällsbygge förrän man löst en dold gåta. Dessvärre hinner Scotty vara lite rasistiskt på vägen. Eller att en av de första negativa sakerna med en värld där invånarna saknar all egen kunskap är att det inte finns några mekaniker. Så fort något gått sönder, verkar folk stå helt handfallna, och bara överger sina fordon på vägen. Konstigt att inte Wotan, som är så smart, kunde dra igång lite utbildningar när den ändå bestämde allt annat. Uppskattar också att man i alla fall försökt fånga Star Treks lite mer humoristiska ton. Som till exempel när Spock och Kirk hakar upp sig på en oväsentlig detalj när en av personerna på planeten berättas om deras beroende av Wutan.
Hur det hela slutar? Kirk lyckas nå fram till Spocks verkliga jag genom att ge en order på ett extremt bestämt sätt. En rätt så tramsigt enkel väg ut ur ett extremt knivigt läge. Sedan fixar den nyvakne Spock så att all kunskap som finns i hans skalle i stället fördelas på några utvalda personer från den hotade planeten. Och trots det dramatiska tillvägagångssättet (se nedan) slutar allt lyckligt!
Två intressanta detaljer till sist. Här, i det 44:e numret om Enterprise bestämmer man sig plötsligt för att göra en stor grej av warp-funktionen, och att folk ombord på Enterprise hatar att åka i warphastigheter. Jag vet att det var en lite stor grej i den där första piloten, men inte att det var något som gjorde folk illamående i den fortsatta serien (transportören hade däremot en del invändningar mot). Och så gillar jag det lite folkbildande greppet att förklara varför en döende stjärna kallas för supernova. Som gammal landskronabo känns det ju fint att Tycho Brahe uppmärksammas en smula (han hade sitt observatorium på ön Ven som ligger just utanför Landskrona).
Det här är nummer 46 av de totalt 61 nummer av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Det här kom ut i augusti 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 774 tv-avsnitt.
Tyvärr förstår inte Kirk och hans grabbar mekanismen kring det här när de kommer till Sarpeideon, så när Kirk hör en kvinna ropa på hjälp hoppar han rakt in i 1600-talets England. Och när Spock och McCoy springer efter för att rädda honom så åker de istället 5 000 år tillbaka i tiden, till något slags sarpeidisk istid.
Det händer fler saker med Spock där i istiden. Han blir mister humöret när McCoy häver ur sig ännu ett av sina rasistiska tillmälen till honom. Ja, till sist försöker han nästan döda honom. De här fullt normala beteendena (McCoy måste vara den jobbigaste person som finns) är tecken på att han håller på att bli personlighetsförändrad. Han börjar förvandlas till en invånare på vulcan som de var för 5 000 år sedan. McCoy förändras däremot inte alls – mänsklighetens förmåga att vara vidrig verkar vara konstant.
Till sist hittar alla inblandade öppningar till tidsportaler som kan ta dem tillbaka till nutiden igen. Men Spock tvekar. Länge. Och jag skulle nog vilja utnämna hans kärlekshistoria med Zarabeth som den enda i Star Treks orginalserie som är skildrad med någon som helst trovärdighet. Eller så är det bara som blir helt chockerad över att se Spock luta sig tillbaka, slappna av och bli sådär gosig, liksom. Och, förresten, det här med att han är vegetarian – har han sagt det tidigare? I det här avsnittet förvandlas han nämligen till så mycket av Vulcansk grottmänniska att han börjar äta kött.
Sammanfattning: Det känns som om manusförfattarna hade ambitionerna att göra det här till något i stil med ett systeravsnitt till 
Jo, men det här var kanske det konstigaste avsnittet hittills. Härmed lägger jag pantomin-extravaganza till min långa lista på “saker jag inte hade förväntat mig skulle platsa i ett Star Trek-avsnitt”.
Det är skådespelaren Kathryn Hays som står för det pantomimartade. Hon spelar en stum kvinna av en ras som har förmågan att bota sjukdomar och skador genom att ta över smärtan och skadorna för en stund, och sedan på något sätt absorbera det hela. Hays gör ett jättejobb med att se empatisk ut, gråta, känna smärta, vara rädd, orolig, rörd, döende – utan att få säga ett ord. Ibland känns det nästan koreograferat. Framför allt balanserar det hela tiden på gränsen mellan sirlighet och att vara råtöntigt.
Det hela är en sorts audition iscensatt av två vianer – ett planeträddningens Idol. En sol ska bli supernova och av alla bebodda planeter i systemet kan vianerna bara rädda befolkningen från en enda. Kvinnan med den helande kraften är, utan att veta om det, den som kan rädda sin planets befolkning. Men för att vianerna ska vara säkra på att de ska rädda just hennes planets invånare och ingen annans, så vill de vara säkra på att befolkningen där kan vara till nytta i universum i stort. Tanken med experimentet är att se om hon visa att hennes känsla för självuppoffring är starkare än självbevarelsedriften. Då vinner hennes planet högsta vinsten i Idol och vianerna räddar alla med blixtens hastighet.
Men innan man inser det är det är lätt att låta sig förföras av det här avsnittet. Den coola retrokänslan av tv-teater, i ett avsnitt som mestadels utspelas i ett scenrum av upplysta delar i helt mörklagda rum. Och trots att själva upplägget är lite fjantigt så blir det konstiga till sist till en positiv egenskap i sig. Det är liksom flippat och märkligt, även jämfört med de andra avsnitten som jag sett i säsong tre.