Star Trek (2009). Rebootdags för Star Trek-universumet. Säg hej till Kelvintidslinjen!

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har bara två filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste skriva på lite till. Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Så var det dags för reboot. Nystart, uppdatering och modernisering av det urgamla Star Trek-maskineriet. Tillbaka till grundhistorien, den om Spock och Kirk. Och ett rejält tempobyte. För jävlar vad det går undan här. Efter att ha suttit och kollat på sömniga Star Trek-serier i några år så var känslan av att byta över till den nya versionen av Star Trek ungefär som att byta ut en Voi-elcykel mot Formel 1. Typ. Tycker att de första 20 – 30 minuterna är helt fantastiska.

Jag såg om Star Trek i söndags, tror det var tredje gången jag såg den. Men det var nog första gången som jag helt säkert kan säga att jag verkligen förstod allt som hände i filmen. Jag säger inte att plotten är oöverstigligt komplicerad, men tidigare har jag nog ändå trott att jag missat någon väsentlig detalj när jag kollade. Att hela den där grejen med att Romulus förstördes av en supernova, och att det på något sätt var Spocks fel, slarvas över lite väl snabbt i den här berättelsen (publiken blir ju inte lika komplett mindmeldad av Spock som Kirk blir). Det ska gå undan, liksom, trots att sambandet mellan Spock och supernovan är den helt bärande idén bakom hela det här intrigbygget, och dessutom starten för en helt ny tidslinje inom Star Trek-universumet. Kanske tänkte upphovspersonerna att backstoryn var för långsam, och att man i stället skulle låta publiken njuta av romulaner med tribaltatueringar och Star Trek-universumets hittills mest taggiga skepp?

Men efter att ha sett lite mer än en halv säsong av Picard så kändes allting betydligt mer greppbart. I den serien beskylls ju även Picard för att inte ha gjort allt i sin kraft för att förhindra den romulanska katastrofen. Trots att han ändå kanske var den som försökte göra mest. Precis som Spock i den här filmen. Otack är världens lön, är väl den gemensamma nämnaren mellan de två.

Hela denna rebootade Star Trek är ju en prequel till originalserien, om starten på James Tiberius Kirks karriär. För säkerhets skull inleds storyn redan när kapten James Tiberius Kirk föds, mitt under en katastrof. Ett romulanskt skepp har kommit ut ur ett svart hål, och roar sig med att inleda sin slakt på Federationen med rymdskeppet Kelvin. Pappa Kirk, spelad av Chris Hemsworth, stannar modigt kvar som siste man på bryggan när han sätter en kollisionskurs med det romulanska skeppet. Samtidigt hör han sin nyförlöste sons skrik, över komradion, från en av nödkapslarna som lämnat Kelvin. Klipp till unge herr James Kirk som snott en bil av sin styvfarsa (?) och kör det utför en klippa. Klipp till en blöt kväll på krogen där Kirk både lyckas få stryk av en massa stjärnflottekadetter och bli rekryterad till Stjärnflottan. Av kapten Pike! Men även om unge herr Kirk faktiskt kommer iväg till rymdakademin så hinner han inte slutföra sina studier innan det blir dags att rädda världen. Det romulanska skeppet anfaller Vulcan. Och alla, även kadetter, måste hjälpa till i Federationens motattack.

Nero, som bossar på det där romulanska gruvskeppet, är skitsur på Spock för att han inte höll det han lovade – att stoppa supernovan som hotade att svälja Romulus genom att göra om den till ett svart hål. När Nero attackerar Spock så sugs de bägge in i det svarta hålet som Spock skapat (lite för sent) och färdas bakåt i tiden. Nero och Romulanerna kommer fram först, och får sedan vänta ett bra tag (var det 25 år?) tills Spock kastas ut ur sin tidsresa. Den gamle Spock alltså, spelad av Leonard Nimoy. Då först, när Spock kan se vad Romulanerna gör, så totalförstör man Vulcan. Och eftersom Spock var en representant för Federationen så är planen nu att totalförstöra alla Federationsplaneter. På det sättet har det romulanska imperiet en bättre chans att överleva, tror Nero. Själv tänker jag att han borde satsa på att i god tid varna sitt folk för supernovan i stället. Nu när han faktiskt befinner sig i en tid då katastrofen skulle kunna gå att förhindra.

Det där med Romulanerna och supernovan och tidsresan är det som är nytt i denna reboot, och även det som skapar en ny tidslinje i Star Trek-universumet. Samtidigt så dyker också nya versioner av de gamla rollfigurerna upp. Efter Kirk kommer Uhura, sen Spock och doktor McCoy. Sist i gänget introduceras maskinchefen Scott. Han spelas av Simon Pegg, och befinner sig på en obebodd isplanet när Kirk och gammel-Spock snubblar över honom. Det är tydligt redan från början att det är Scotty och hans lilla trolliknande kompis som ska stå för de flesta comic relief-inslagen i den här filmen. När jag såg filmen första gången minns jag att jag blev oerhört irriterad på scenen där han åker runt i olika genomskinliga rör ombord på Enterprise. Var det så här tramsigt som nya Star Trek skulle vara? I dag kan jag svara: Jo. Den rebootade Star Trek satsar mer tydligt på både humor och action, samtidigt som man dragit ner rejält på allvaret och det självhögtidliga. På det sättet faktiskt en smula mer trogen originalserien än de följande långfilmerna.

Chris Pine i rollen som Kirk fungerar helt okej. Bäst är han när han får stryk. Han har ett sånt där ansikte som liksom fungerar väldigt bra när det är blåslaget. Och han är också väldigt bra på att ligga på golv och “tappa andan”. Två specialiteter som utnyttjas en hel del i den här filmen. Från första gången jag såg filmen minns jag att jag tyckte att det var en mindre revolution att Spock var lite sexig, i och med att Zachary Quinto tog över rollen. En grej som man definitivt byggt vidare på och förfinat när man skulle casta samma roll i Discovery. Men de ersättningsskådespelare jag gillar allra bäst är nog Zoe Saldana som Uhura och Karl Urban som Bones. Winona Ryder (Spocks mamma) känns däremot våldsamt underutnyttjad som skådespelare i den här filmen.

Star Trek är inte bara början på ett gäng nya filmer, det är också produktionen där Alex Kurtzman inledde sin väg mot att senare bli huvudansvarig för allting Star Trek på CBS. Manuset har han skrivit tillsammans med sin vanlige medförfattare Roberto Orci. För regin står J.J. Abrams, som lyckades så bra med den här filmen att han senare blev överköpt till att rädda Star Wars i stället.

Star Trek är en kärleksfull reboot. Gjord med både nördkärlek och en medvetenhet om vad som krävs för att förnyha och uppdatera ett så gammalt koncept. Visst, vi är väl några stycken som har svårt att förlåta upphovspersonerna för att de helt sonika bestämde sig för att utplåna Vulcan i den här filmen. Vi som tycker att man gärna får modernisera – men att det är väldigt bra om man kan göra det utan att ändra så mycket.

Men sett ur dagens perspektiv dyker det upp nya frågor kring den här rebooten. Om det skulle göras en fjärde film i serien, hur förvirrande kommer den i så fall kännas när den ska existera parallellt med de nya Star Trek-serierna. Romulus undergång har man ju fogat in fint i Picard. Men att Vulcan imploderade har väl egentligen bara förekomma i Kelvin-tidslinjen. Hoppas att det blir en fjärde film bara för att se hur fanken de ska lösa det där.

Betyg: 8/10.

Star Trek är den elfte Star Trek-biofimen. Så här långt i min Startrekathon har jag alltså sett 11 långfilmer och 765 tv-avsnitt.

All our yesterdays. Det om laserdiscbiblioteket med levande historia.

st yesterdays 3

Vad gör man om man bor på en planet vars sol kommer att bli en supernova? Hur ska man rädda sin befolkning om man inte har tillgång till teknologin som gör rymdfärder möjliga? På planeten Sarpeidon kom man på en egen lösning. Man evakuerade sin befolkning tillbaka i historien. Hela planetens förflutna finns samlad på små laserdiscar som man sätter i en sorts spelare, sedan kan man hoppa in i valfri plats i historien.

st yesterdays 5Tyvärr förstår inte Kirk och hans grabbar mekanismen kring det här när de kommer till Sarpeideon, så när Kirk hör en kvinna ropa på hjälp hoppar han rakt in i 1600-talets England. Och när Spock och McCoy springer efter för att rädda honom så åker de istället 5 000 år tillbaka i tiden, till något slags sarpeidisk istid.

Det här avsnittet är ytterligare ett exempel på hur Spocks popularitet gav Leonard Nimoy allt mer utrymme i serien. Kirk hamnar visserligen i en fängelsehåla och är den som lyckas knäcka hur man ska ta sig tillbaka till framtiden igen, men det är Spocks istidsromans som är den bärande delen av handlingen i All our yesterdays. För där, mitt i snöstormen, träffar han Zarabeth. Hon har blivit skickad till istiden som ett straff för att hennes familj varit en del av en komplott, men Spock faller som en fura för henne.

st yesterdays 1Det händer fler saker med Spock där i istiden. Han blir mister humöret när McCoy häver ur sig ännu ett av sina rasistiska tillmälen till honom. Ja, till sist försöker han nästan döda honom. De här fullt normala beteendena (McCoy måste vara den jobbigaste person som finns) är tecken på att han håller på att bli personlighetsförändrad. Han börjar förvandlas till en invånare på vulcan som de var för 5 000 år sedan. McCoy förändras däremot inte alls – mänsklighetens förmåga att vara vidrig verkar vara konstant.

st all our yesterdays komplTill sist hittar alla inblandade öppningar till tidsportaler som kan ta dem tillbaka till nutiden igen. Men Spock tvekar. Länge. Och jag skulle nog vilja utnämna hans kärlekshistoria med Zarabeth som den enda i Star Treks orginalserie som är skildrad med någon som helst trovärdighet. Eller så är det bara som blir helt chockerad över att se Spock luta sig tillbaka, slappna av och bli sådär gosig, liksom. Och, förresten, det här med att han är vegetarian – har han sagt det tidigare? I det här avsnittet förvandlas han nämligen till så mycket av Vulcansk grottmänniska att han börjar äta kött.

st yesterdays 6Sammanfattning: Det känns som om manusförfattarna hade ambitionerna att göra det här till något i stil med ett systeravsnitt till The City on the Edge of Forever. Kanske hade det kunnat bli det också, om det inte var för en del tramsiga detaljer, som att det går att hojta till varandra mellan olika tidsdimensioner, Zarabeths minimala grottmänniskesoutfit eller det taffliga sätt som Kirk lyckas ta sig ur en bevakad fängelsecell på. Sedan, sen sista grej. Det här med att Spock och grabbarna har tid för en liten avslappnad pratstund när de återförenas i Sarpeidons bibliotek trots att det bara är några sekunder kvar till solen intill förvandlas till en supernova? Blir så stressad. Betyg: 7/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 23/24. Avsnitt 79 i min Startrekathon

The Empath. Ett experiment i empati.

st empath 6Jo, men det här var kanske det konstigaste avsnittet hittills. Härmed lägger jag pantomin-extravaganza till min långa lista på “saker jag inte hade förväntat mig skulle platsa i ett Star Trek-avsnitt”.

st empath 1Det är skådespelaren Kathryn Hays som står för det pantomimartade. Hon spelar en stum kvinna av en ras som har förmågan att bota sjukdomar och skador genom att ta över smärtan och skadorna för en stund, och sedan på något sätt absorbera det hela. Hays gör ett jättejobb med att se empatisk ut, gråta, känna smärta, vara rädd, orolig, rörd, döende – utan att få säga ett ord. Ibland känns det nästan koreograferat. Framför allt balanserar det hela tiden på gränsen mellan sirlighet och att vara råtöntigt.

Det är just empati, medkänsla och självuppoffringar som det här avsnittet handlar om. Och det är den stumma kvinnan som ska lära sig det genom att observera, inspireras och lida med Spock, McCoy och Kirk. De tre är tillfångatagna under ett uppdrag och används som försöksdjur i experimentet för att få den stumma kvinnan att känna för andra. Hur man gör det? Genom att misshandla och skada dem förstås. Och få den stumma kvinnan att riskera sitt eget liv för att rädda någon av Enterprise-männens.

st empath  5Det hela är en sorts audition iscensatt av två vianer – ett planeträddningens Idol. En sol ska bli supernova och av alla bebodda planeter i systemet kan vianerna bara rädda befolkningen från en enda. Kvinnan med den helande kraften är, utan att veta om det, den som kan rädda sin planets befolkning. Men för att vianerna ska vara säkra på att de ska rädda just hennes planets invånare och ingen annans, så vill de vara säkra på att befolkningen där kan vara till nytta i universum i stort. Tanken med experimentet är att se om hon visa att hennes känsla för självuppoffring är starkare än självbevarelsedriften. Då vinner hennes planet högsta vinsten i Idol och vianerna räddar alla med blixtens hastighet.

Så. Olika raser ska alltså vägas mot varandra. Och föredömet och idealet är besättningen på Enterprise. Både människorna och vulcanen. Avsnittet, som säkert skrevs i ett humanistiskt rus kring värdet av att vara självuppoffrande, ädel och tänka på andra istället för sig själv, känns plötsligt en smula fascistiskt. Vem har rätt att bedöma vem? Kan man bedöma en planet utifrån uppförandet hos en individ? Varför känns det obehagligt mycket som om vianerna i själva verket driver ett rasbiologiskt institut?

st empath 5Men innan man inser det är det är lätt att låta sig förföras av det här avsnittet. Den coola retrokänslan av tv-teater, i ett avsnitt som mestadels utspelas i ett scenrum av upplysta delar i helt mörklagda rum. Och trots att själva upplägget är lite fjantigt så blir det konstiga till sist till en positiv egenskap i sig. Det är liksom flippat och märkligt, även jämfört med de andra avsnitten som jag sett i säsong tre.

Sammanfattning: Ytterligare ett avsnitt som visar att Star Treks tredje säsong snarare är flippad än urusel. Allt kan verkligen hända. Det här var också så underligt att det tog ganska lång tid innan jag började ana vad vianerna egentligen var ute efter. Men vissa saker är för märkliga även för mig. Som att Kirks tortyrscener görs utan tröja, medan McCoy får behålla sin på. Och att Spock jämför en sovande kvinna med de livsfarliga sandfladdermössens beskedliga yttre. Svartsjuk kanske? Betyg: 4/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 12/24